Svartsjukans nedrivande förmåga

SVARTSJUKA kan betyda tillbörlig nitälskan för det som är rätt. Jehova Gud är till exempel svartsjuk eller nitälskande för sitt goda namn, och det är också hans hängivna tjänare. (2 Mos. 34:14; 1 Kon. 19:10, 14; NW; Hes. 39:25) Men alltför ofta kan svartsjuka ha orätt motiv eller vara missriktad. Den som är svartsjuk kan utan orsak vara misstänksam mot andra eller harmas över den uppmärksamhet som andra får, i det han menar att han ensam är berättigad till den.

Otillbörlig svartsjuka har nedrivande förmåga. Den kan beröva en människa hennes förnöjsamhet och uppamma förbittring och hat. Läkare har funnit att svartsjuka kan vara en mycket skadlig känsla. Det kan gå så långt att den svartsjuke lider av sömnlösa nätter, av kräkningsanfall, magbesvär eller någon av en mängd andra sjukdomar. Det är som det heter i det bibliska ordspråket: ”Svartsjuka är röta för benen.” — Ords. 14:30, NW.

Sådan svartsjuka kan också fördärva de bästa vänskapsförhållanden. Detta blir väl belyst i fallet med kung Saul i Israel och hans lojale undersåte David.

Davids mod i fråga om att träda upp mot den filisteiske jätten Goljat och besegra honom med en herdes slunga gjorde intryck på Saul. Därför satte han David att föra befäl över krigarna. I denna befattning understödde David lojalt Sauls kungadöme och vann talrika segrar över filistéerna. Till sist kom David att bli lovprisad i sång i större utsträckning än kung Saul. När israelitiska kvinnor hälsade de återvändande segerrika krigarna, brukade de dansa och sjunga: ”Saul har slagit sina tusen, men David sina tio tusen.” Saul harmades mycket över detta, eftersom han trodde att den ära som skulle ha ägnats honom som kung i stället gick till David. Detta ledde till att Saul såg med misstänksamhet på David — som en rival om tronen. — 1 Sam. 17:57, 58; 18:5—9.

Det goda förhållande som en gång hade rått mellan Saul och David upphörde. Fastän det inte fanns någon grund till misstankar litade Saul inte längre på David. Han upptogs av tanken att David var ett hot mot hans kungadöme. Saul beslöt att döda honom. Följaktligen tvingades David att leva som en flykting, som flydde för sitt liv från Saul. — 1 Sam. 18:10—25; 19:9—12.

Det slag av svartsjuka som kung Saul visade gentemot David kan undvikas. Hur då? Man måste vara noga med att inte vara överkänslig i fråga om sin ställning, sina förmågor eller sitt anseende. När människor berömmer andra i ens närvaro, bör man inte dra slutsatsen att de medvetet försöker förringa ens egna prestationer. Även om det som sägs tycks tillerkänna andra större talanger, så som det förhöll sig med det kvinnorna sade om David, bör man inte förlora ur sikte att mycket sägs i all oskuld utan någon tanke på att göra jämförelser. Särskilt sådana uttalanden som föranleds av stundens känslomässiga inverkan måste förstås i ljuset av omständigheterna och kan inte tas som en kritisk värdering av individer. Därför är det verkligen sorgligt, när sådana uttalanden blir orsak till att någon harmas på någon annan.

Bibeln visar att kärleken är viktig för att man skall få herravälde över svartsjukan. I bibeln läser vi: ”Kärleken är inte svartsjuk.” (1 Kor. 13:4) Om någon är benägen att vara misstänksam mot andra eller att harmas på dem på grund av det erkännande de får, skulle han göra väl i att lära känna dem som han är svartsjuk på. Han bör bemöda sig om att se deras goda egenskaper och sträva efter att uppskatta det de gör. I stället för att mena att andra ställer hans prestationer i skuggan bör han vara villig att se att heder visas dem som är heder värda. Det är uppenbart att ingen människa kan göra allting. Både blygsamhet och sunt förstånd bör säga oss att det är en välsignelse, när det finns många kvalificerade människor som kan axla ansvar.

Mannen Mose hade helt visst den rätta inställningen i detta avseende. När Eldad och Medad fick Guds ande, fastän de inte var i Mose närvaro, och började profetera i Israels läger, blev Josua, Mose tjänare, svartsjuk för sin ”herre”. Josua menade att deras profeterande förringade Mose myndighet och att de därför borde hindras. Men Mose var inte svartsjuk över att han inte längre var ensam i fråga om att ha Guds ande till att verka genom honom på ett särskilt sätt. Han tillrättavisade Josua med orden: ”Ack att fastmer allt HERRENS [Jehovas] folk bleve profeter, därigenom att HERREN läte sin Ande komma över dem!” — 4 Mos. 11:10—29.

Men hur förhåller det sig om den som blir högt prisad inte i verkligheten är förtjänt av det? Hur förhåller det sig om han har blivit överskattad? Detta kan naturligtvis inträffa. Den omdömesgille skribenten till boken Predikaren framhöll: ”Ett elände gives, som jag har sett under solen, ett fel, som beror av den som har makten: att dårskap sättes på höga platser, medan förnämliga män få sitta i förnedring. Jag har sett trälar färdas till häst och hövdingar [furstar, NW] få gå till fots såsom trälar.” — Pred. 10:5—7.

På grund av mänsklig ofullkomlighet kan ämbetsmän, arbetsgivare och andra i myndighetsställning göra sig skyldiga till allvarliga omdömesfel. De kan visa föga aktning för dem som arbetat hårt och är ”furstliga” eller ädla i sin inställning och sitt handlingssätt. De kan behandla dessa som blott och bart trälar. Samtidigt kan de gynna människor som är långt mindre kvalificerade. Detta kan vara mycket oroande.

Likväl skulle föga vinnas genom att man blev överdrivet upprörd över sådana angelägenheter. Detta skulle bara göra att man berövades friden i sinne och hjärta. Det skulle också kunna ha en dålig inverkan på ens fysiska hälsa. Det är långt bättre att vänta tålmodigt. Den inspirerade psalmisten förmanade: ”Vänta längtansfullt på honom [Jehova]. Visa dig inte upphetsad över någon som gör sin väg framgångsrik.” (Ps. 37:7, NW) I sinom tid kan också de som begått misstaget tvingas erkänna att det var dårskap.

Vi bör också arbeta hårt för att undvika att uppväcka svartsjuka hos andra. De israelitiska kvinnor som i sång prisade Davids bedrifter hade uppenbarligen ingen tanke på att detta skulle kunna väcka känslor av intensiv svartsjuka hos kung Saul. Men om de hade tänkt närmare på saken, kunde de ha varit försiktigare, så att de inte hade förefallit ge större ära åt en undersåte till kungen än åt kungen själv. I det vi inser att människor är ofullkomliga gör vi väl i att vara försiktiga, när vi prisar någon person eller hans prestationer inför någon annan. Vi bör förvissa oss om att det vi säger inte av lyssnaren kommer att tas för att betyda att han blir på ett ogynnsamt sätt jämförd med den som får högt beröm.

När vi tänker på hur skadlig otillbörlig svartsjuka kan vara, bör vi vilja motstå att själva ge efter för den och undvika att uppväcka sådan svartsjuka hos andra. Fördenskull bör vi sträva efter att uppodla allt större kärlek till alla slags människor, i det vi uppskattar deras goda egenskaper och prestationer. Vi bör också tänka på den verkan våra ord och handlingar kan ha på andra. Detta kommer att göra mycket för att göra oss lyckliga och bidra till att bevara goda förhållanden till våra medmänniskor.