Allting har sin tid och plats

”ALLTING har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund”, skrev den vise kung Salomo under den allsmäktige Gudens inspiration. Så har det också befunnits vara. ”Födas har sin tid, och dö har sin tid. ... Dräpa har sin tid, och läka har sin tid. ... Gråta har sin tid, och le har sin tid. Klaga har sin tid, och dansa har sin tid. ... Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.” — Pred. 3:1—8.

Under de förflutna nära 6.000 åren har jorden genljudit av gråt och klagan, i det att hatfyllda människor har fört krig mot varandra, dräpt varandra och vållat död och förintelse. Skratt, glädjedans, kärlek och frid har verkligen fått inta en underordnad plats. Skall det alltid vara på det sättet? Kan det vara så att till och med i Guds tjänares liv gråt och klagan, hat, krig, dräpande och död har sin tid och plats?

Ursprungligen var det inte Guds vilja att människan skulle dö eller någonsin vara med om krig och dräpande. Guds ursprungliga avsikt var att människorna skulle leva evigt i fullkomlig frid och aldrig behöva uppleva en tid av gråt och sorg. Men därför att det första människoparet gjorde uppror mot Guds styrelse kom de bort ifrån Gud. Detta fick synd och död till följd, och så har krig, dråp och hat blivit ordningen för dagen. Guds tjänare har blivit livligt medvetna om att de lever i en ond värld som motstår Gud, och de inser att under dessa förhållanden är Salomos ord i Predikaren tillämpliga på dem.

Men hur kan de vara det? Borde inte Guds tjänare le och skratta och dansa av glädje i stället för att gråta? När kan de någonsin föra krig och dräpa eller hata varandra?

Salomo sade: ”Bättre är grämelse än löje, ty av det som gör ansiktet sorgset far hjärtat väl.” Den som är större än Salomo, Jesus, sade: ”Lyckliga äro ni som gråta nu, ty ni skola le.” Och vidare: ”Ve eder, som le nu, ty ni skola sörja och gråta.” I dessa farliga, onda dagar ansätts människorna av oro och bekymmer och står ansikte mot ansikte med faror, som bör få oss att se nyktert på saker och ting. Dåraktiga människor ger sig hän åt utsvävningar och säger med ett leende att tiderna är alldeles normala, men förnuftiga människor har inte något nöje av det som händer och sker. De suckar och jämrar sig över alla styggelser som bedrivs. De finner ingen orsak till glädje i denna gamla värld, deras enda glädje är Gud och hans rättfärdiga, nya värld. — Pred. 7:4; Luk. 6:21, 25, NW; Hes. 9:4.

Krig och dräpande är inte främmande för Guds tjänare. De har funnit att sådant har sin tid. Abraham förde krig för att rädda sin brorson Lot från onda människor, som tagit Lot till fånga. David, som Gud älskade, var mäktig i krig och sades ha ”slagit ... sina tio tusen”. I motsats till Guds tjänare i flydda tider för de kristna inte krig enligt vad de är ”i köttet”, utan deras krigföring är en andlig krigföring, i det att de ”kullkasta tankebyggnader och allt högt som uppreses mot Guds kunskap”. — 1 Mos. 14:14—16; 1 Sam. 18:7; 2 Kor. 10:3—5, NW.

Jesus uppmanade sina efterföljare att älska sina fiender, men Guds ord säger också: ”Haten, vad ont är.” När en människa framhärdar i att följa ett ont handlingssätt, sedan hon fått veta vad som är rätt, och det onda blir så inrotat i henne, att det är oskiljaktigt förbundet med hennes väsen, då måste en kristen, om han skall hata det onda, hata den människa, som det onda är oskiljaktigt förbundet med. Ett tecken på att Jesus inte avsåg att vi skall älska Jehovas förhärdade fiender utgör Davids sinnesinställning, som Gud godkände och som kommer till uttryck i orden: ”Hatar jag icke dem som intensivt hata dig, o Jehova, och känner jag icke vämjelse för dem som göra uppror mot dig? Med ett fullständigt hat hatar jag dem. De hava för mig blivit verkliga fiender.” — Matt. 5:44; Am. 5:15; Ps. 139:21, 22, NW.

Guds tjänare hoppas på att vinna evigt liv. Likväl kan döden ha sin tid också när det gäller en kristen. För dem som ärver himmelskt liv såsom konungar och präster tillsammans med Jesus Kristus är döden oundviklig. Den har sin tid. Döden är oundgänglig om de skall vinna den himmelska belöningen. Även om många kristna i denna tid hoppas på att få leva igenom änden på den nuvarande onda tingens ordning och träda in i Guds nya värld utan att alls behöva dö, kan det likväl bli så att döden får sin tid för dem. Om en Guds tjänare ställs ansikte mot ansikte med valet att antingen troget lyda Guds lag och dö till följd härav eller kompromissa och tillfälligt få sitt liv förlängt, kommer han att vara trogen in i döden. På det sättet kan döden få sin tid för honom! — Matt. 16:25.

Hat, krig, dråp och död jämte gråt och sorg är oskiljaktigt förbundna med denna onda värld — den har visat sig vara den plats där sådant hör hemma. Så länge denna gamla värld består, kommer till och med i Guds tjänares liv de bittra erfarenheterna att ha sin tid, de kommer att växla med de ljuva. Men det lyckobringande löftet i Guds ord säger att världen snart ”försvinner ... och det gör också dess begärelse”. De som gör Guds vilja skall få överleva in i en ny värld, som Gud danar och där han ”skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.” Gud lovar att ”han stillar strider intill jordens ända” och att det skall råda ”stor frid ... till dess ingen måne mer finnes”. — 1 Joh. 2:17, NW; Upp. 21:4; Ps. 46:10; 72:7.

Guds nya värld kommer att vara den tid och plats, där dessa välsignelser från Jehova kan åtnjutas, och han skall inte lägga någon plåga därtill. Jorden blir då en plats där man ler och älskar varandra, där de som fått bot och läkedom dansar av glädje och där friden skall vara evig. Ljudet av gråt skall inte mer höras, och aldrig mera skall människor föra krig och dräpa varandra eller hata varandra. — Ords. 10:22, NW.

Alla som önskar leva då måste nu lära känna Jehovas fordringar på den som skall vinna livet och sedan leva enligt dem. Endast på det sättet kan en människa tillförsäkra sig en plats i Guds nya värld och få åtnjuta de välsignelser Jehova ger, ”ja, liv till obestämd tid”. — Ps. 133:3, NW.