När hat är dårskap

ÄR INTE hat alltid dårskap, alltid oförståndigt, alltid orätt? Inte nödvändigtvis. Då Abraham Lincoln såg slavar för första gången fylldes han av hat mot slaveriet. Det hatet åstadkom till sist emancipationsakten, som förklarade att alla slavar i de konfedererade staterna (”Sydstaterna”) skulle frigöras.

Det hat mot religiöst hyckleri som Jesus Kristus, Guds Son, gav uttryck för, medan han var på jorden, har tjänat till att försätta hans efterföljare på vakt alltsedan dess. (Matt. 23:13—33) Likaledes föranleder det hat, som den med dömande myndighet utrustade kommittén i en kristen församling hyser mot grov omoraliskhet, att den som begår sådan ogärning blir utesluten ur gemenskapen, enligt det apostoliska rådet: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” Mycket lämpligt säger därför Skriften att Jehovas fruktan, som gör en människa sant vis, ”betyder att man hatar det onda”. — 1 Kor. 5:13; Ords. 8:13; 9:10; NW.

Det finns alltså tider då hat är både förståndigt och rätt. Det är just vad det ofta citerade bibelordet säger: ”Allting har sin tid. ... Älska har sin tid, och hata har sin tid. Krig har sin tid, och fred har sin tid.” — Pred. 3:1, 8.

Själva det förhållandet, att Gud hatar vissa ting och vissa slags människor, visar att hat inte alltid är dårskap. Han ”hatar alla ogärningsmän”, och han hatar sådant som ”stolta ögon, en lögnaktig tunga, händer, som utgjuta oskyldigt blod”. — Ps. 5:6; Ords. 6:16—19.

Fördenskull råder oss Guds ord att hata det som Gud hatar: ”O ni som älskar Jehova, hata det som är ont.” Skriften återger med gillande det som kung David i det forntida Israel sade: ”Hatar jag inte dem som intensivt hatar dig, o Jehova? ... Med ett fullständigt hat hatar jag dem.” Innebär det att vi skulle använda våld mot dem som bedriver onda ting? Nej, bibeln råder oss att inte bli upphetsade på grund av orättvisor och inte vedergälla med ont för ont. — Ps. 97:10; 139:21, 22; Rom. 12:17—21; NW.

Men sådan den ofullkomliga mänskliga naturen nu är, är den mera benägen att hata än att älska, och när människor hatar är det fördenskull i de flesta fall dårskap. Hat är dårskap, när det behärskar oss i stället för att vi skulle behärska det. Det är dårskap, när det grundar sig på okunnighet, på lögner, på fördomar, när det är oresonligt (när det flammar upp tvärt emot allt förnuft). Hat kan liknas vid en eld. Elden kan tjäna en mängd goda syften, när den hålls under kontroll. Men när den slipper lös, vilken skada kan den inte då vålla och kräva förlust av både liv och egendom!

I våra dagar är världen full av obehärskat hat, som flammar likt väldiga bål. Förhållandena må vara svåra, men hat gör dem bara värre. Stora delar av olika städer i Amerika och annorstädes har blivit utbrända — allt på grund av hat. Stridslystna människor, de må vara vita eller svarta, predikar hat och eggar varandra till våldsgärningar. Ett typiskt exempel är en liten versstump som de ”svarta pantrarna” lär sina barn: ”Döda grisen [vad de kallar en polisman] på backen; vill inte du ska pantrarna göra’t.”

Det är sant att detta hat beror på rasåtskillnad och andra orättvisor som förövats mot de svarta i långa tider. Men kan förhållandena bli bättre för någon av parterna — vare sig för de vita eller för de svarta — genom att man dödar vita och svarta poliser? Nej, lika litet som orimliga mordbränder mot svartas och vitas butiker och bostadshus. Som professor Marie Syrkin vid Brandeisuniversitetet uttryckte sig i ett varningsord: ”Inget socialt problem kan få någon snabbare lösning genom den beräknade förvandlingen av dem som lider mest, så att de blir varelser som meningslöst rövar och dödar. Att man handlar illa kan bara göra de onda förhållandena ännu värre.”

Detta bevisades av några statistiska uppgifter som offentliggjordes i New York Times för 14 februari 1972. Bland annat visade dessa att mordsiffran för 1971 i centrala Harlem, där sådana stridbara personer finns i överflöd, var 328 gånger högre än i Kew Gardens i stadsdelen Queens, som till stor del bebos av judar men inte alls är någon avskild sektion. I centrala Harlem blev inte bara några poliser mördade, utan många fler svarta, som var bosatta där.

När inte hatet är grundat på rättfärdiga principer är det dårskap, också därför att det skadar den hatande själv, både mentalt och fysiskt. Som en psykiater sade: ”Det är lättare att hata, men nyttigare att älska.” Enligt vad ett antal specialister yttrade: ”Om en människa blir sjuk, fysiskt eller mentalt, tycks bero på hur mycket som ryms av skuldkänsla, ängslan och hat i hennes personlighet.”

Kan vi lära oss att inte hata, när hatet skulle vara dårskap? Ja, och ett sätt är att kontrollera sina tankar. Öva dig kraftigt att inte låta tankarna syssla med de orättvisor och missräkningar som du får lida. Ersätt negativa tankar med tankar på sådant som är värt att älska och som blir väl omtalat. — Fil. 4:8, NW.

En annan sak som kan hjälpa är sunt förnuft. Det kommer att sätta dig i stånd att inse hur orimligt det är att hata människor på grund av att de har olika hudfärg, nationalitet eller religion. Det hat som vissa muhammedaner och hinduer hyser mot varandra, vissa protestanter och katoliker i Nordirland hyser mot varandra, vissa judar och araber hyser mot varandra, såväl som det hat somliga vita och svarta hyser mot varandra, är orimligt, oförnuftigt. Det finns ingen grupp som är helt och hållet god eller helt och hållet dålig.

Tro på Gud är också en hjälp när det gäller att avhålla sig från hat som är dårskap. Hur då? Därför att detta innebär att man lämnar åt Gud att avgöra de här tvisterna. Det var så David i det forntida Israel betraktade saken, då han blev uppmanad av en nära vän att döda sin förföljare Saul vid ett tillfälle. — 1 Sam. 26:8—11; Rom. 12:19.

Och framför allt kommer hatets själva motsats — osjälvisk, på principer grundad kärlek — att göra det möjligt för dig att undvika den dårskap som hat är, när det inte är tid för hat. Vi blir försäkrade om att kärleken ”lägger inte oförrätten på minnet”. Och mer än så: den fördrar, hoppas och uthärdar allting. Den till och med ”överskyler en mängd synder”. Den ”gör intet ont mot i nästan”, den vedergäller inte med våld. — 1 Kor. 13:4—8; 1 Petr. 4:8; Rom. 13:8—10; NW.

Ja, det finns en tid för att älska och en tid för att hata. Lycklig är den som kan urskilja när det är tid för det ena eller det andra och som kan handla förståndigt, kärleksfullt och rätt.