”Jehova är i sitt heliga tempel.”
”Jehova är i sitt heliga tempel. Må hela jorden tiga stilla inför honom.” Hab. 2:20, AS.
1. Hur har religionen sedan första världskrigets slut av Jehovas närvaro i sitt tempel?
HAR du någonsin undrat över hur det kommer sig att religionen har haft det så bekymmersamt, sedan första världskriget slutade år 1918? Det är därför att ”Jehova är i sitt heliga tempel”, och hela jorden har inte tegat stilla inför honom. Till följd av hans närvaro i sitt tempel pågår det allra kraftigaste och mest omfattande religiösa reningsverk, och religionen kan inte fortsätta som förut utan hastigt drabbande, förödande konsekvenser. (Ps. 11:4—6) Var finns då Jehovas tempel, och hur kan vi se hans närvaro där, så att vi med vördnad kan tiga stilla inför honom?
2. Vilket ansvar beträffande Jehovas förebildliga tempel tjänst anförtrodde Jehova åt medlemmar av den Levi stam?
2 Jehova Gud har endast ett tempel i universum. En gång hade han sitt enda tempel på jorden, och i hundratals år var det beläget i den heliga staden Jerusalem i Juda land. Dit förde alla israeliterna sina personliga offer till att frambäras på det enda altaret av Guds förordnade prästerskap, som utgjordes av en överstepräst och dennes många underpräster, och alla dessa var ättlingar till Aron, Levi son. Prästerna hade sina medhjälpare i templet, leviterna, vilka alla var av Levi stam. Det ålåg prästerna och leviterna att bevara Jehova Guds tillbedjan ren och obesudlad. Det var dem påbjudet att de inte endast skulle tjäna i templet i samband med offren och högtiderna, utan också skulle undervisa folket i Guds lag och underrätta Israels stammar om hans vilja.
3, 4. Vad var Jehovas förbund med Levi? Av vilka och hur blev det fördärvat?
3 Gud ingick ett förbund eller uttryckte sin vilja beträffande Levi stam, att tjänsten i templet skulle vara ett privilegium uteslutande för dem och att han skulle vara deras arvedel, eftersom de inte skulle äga någon jord i Israel. Detta förbund med Levi fick ett markant uttryck i Jehovas ord av godkännande gentemot Pinehas, översteprästen Arons sonson, därför att Pinehas frimodigt hade ingripit för att hindra avgudadyrkan och moralisk lösaktighet att tränga in i Israel: ”Pinehas, sonen till prästen Arons son Eleasar, har avvänt min vrede från Israels söner, därigenom att han icke har tålt någon som helst konkurrens gentemot mig ibland dem, och därför har jag icke utrotat Israels söner i mitt krav på odelad hängivenhet. Säg fördenskull: ’Här giver jag honom mitt fridsförbund. Och det skall tjäna såsom förbundet om ett prästadöme till obestämd tid för honom och hans avkomlingar efter honom, beroende på att han icke tålde någon konkurrens gentemot sin Gud och grep sig an med att göra försoning för Israels söner.’ ” — 4 Mos. 25:10—13, NW.
4 Jehova beskrev vidare förbundet med Levi och sade till präster, som försummade sin plikt: ”Och nu, I präster, är detta bud för eder. Och I skolen veta, att jag har sänt detta bud till eder, för att mitt förbund må vara med Levi, säger härskarornas Jehova. Mitt förbund var med honom om liv och frid, och jag gav [liv och frid] åt honom, för att han skulle frukta; och han fruktade mig och hyste vördnad för mitt namn. Sanningens lag var i hans mun, och orättfärdighet fanns icke på hans läppar; han vandrade med mig i frid och rättrådighet och vände många bort från missgärning. Ty prästens läppar skola förvara kunskap, och de skola söka lagen från hans mun, ty han är härskarornas Jehovas budbärare [eller ängel]. Men I haven vikit av ifrån vägen, I haven kommit många att snava i lagen, I haven fördärvat förbundet med Levi, säger härskarornas Jehova.” — Mal. 2:1, 4—8, AS; Da, fotnot.
5, 6. a) När och hur symboliserades Jehovas närvaro i sitt tempel första gången? b) Hur visades den symboliskt efter Israels inträde i det utlovade landet?
5 Den förste som byggde ett tempel åt Jehova var den levitiske profeten Mose, Arons broder. När Mose fullbordade byggandet av templet eller tabernaklet och satte upp det i öknen år 1512 f. Kr., ägde en betydelsefull händelse rum. Skildringen säger: ”Så avslutade Mose arbetet. Och molnskyn började övertäcka sammankomstens tält, och Jehovas härlighet uppfyllde tabernaklet. Och Mose kunde icke gå in i sammankomstens tält, därför att molnskyn vilade som ett tält över det och Jehovas härlighet uppfyllde tabernaklet.” (2 Mos. 40: 33—35, NW; 1 Sam. 1:9; 3:3; 2 Sam. 22:7) Detta mirakel var en symbol av att Herren Jehova hade kommit till sitt tempel och nu var i sitt heliga tempel. Åtta dagar senare eller första dagen efter det att översteprästen Aron och hans söner, som var hans underpräster, hade blivit till fullo invigda, utförde de själva sina första offer för sig och för Israels nation. Vid höjdpunkten inträffade ännu ett tecken från himmelen: ”Då upplyfte Aron sina händer mot folket och välsignade det och steg ned från att hava framburit syndoffret och brännoffret och gemenskapsoffren. Slutligen gingo Mose och Aron in i sammankomstens tält och kommo ut och välsignade folket. Då visade sig Jehovas härlighet för allt folket, och eld kom ut från Jehova och började förtära brännoffret och fettstyckena på altaret. När allt folket fick se det, brusto de ut i höga rop och föllo ned på sina ansikten.” Att de offer som Aron och hans söner hade framburit godtogs av Gud var ett bevis för att Jehova hade godtagit deras invigning till prästadömet enligt sitt förbund med Levi. Molnskyn, som vilade över tabernaklet, tjänade som ett tecken på att Jehova var i sitt heliga tempel. — 3 Mos. 9:22—24,1, NW; 2 Mos. 40:1, 12—17, 31, 32, 36, 38.
6 Trettionio år efteråt, när Israels nation gick över floden Jordan och bosatte sig i det utlovade landet, var det inte längre nödvändigt att tabernaklet flyttades omkring med ett vandrande folk, och molnstoden upphörde att stå över tabernaklet. Jehovas närvaro i sitt heliga tempel symboliserades emellertid av hans förbunds ark, den heliga kistan som hade två gyllene keruber ovanpå och som i sitt inre rymde heliga föremål. Denna ark ställdes i det innersta rummet eller det allraheligaste av tabernaklet, och över kistans lock visade sig ett mirakulöst ljus. ”i en molnsky skall jag framträda över locket”, sade Jehova. (3 Mos. 16:2, NW) Därför var det så, att ”närhelst nu Mose gick in i sammankomstens tält för att tala med honom, så brukade han höra rösten, som samtalade med honom, från platsen ovanför locket som var på vittnesbördets ark, från platsen mellan de båda keruberna [på locket]”. (4 Mos. 7:89, NW) Varje år på försoningsdagen gick översteprästen in och stänkte försoningsblod framför arken och framträdde på detta sätt inför Jehovas närvaro i det allraheligaste. — Hebr. 9:7.
7, 8. Hur angavs det i synlig måtto, sedan det av Salomo byggda templet blivit färdigt, att Jehova var närvarande där?
7 Efter 446 års tjänst i det utlovade landet ersattes tabernaklet eller sammankomstens tält av ett tempel av trä, sten och dyrbara metaller och ädelstenar på Moria berg i Jerusalem. Det tog konung Salomo, Davids son, mer än sju år att bygga det. På den dag då det härliga nya templet invigdes var tiden inne att föra symbolen av Jehovas närvaro in i det innersta rummet i denna praktfulla byggnad. Härom läser vi: ”Då förde prästerna in Jehovas förbunds ark till dess plats, till husets innersta rum, det allraheligaste.” Vad hände då? ”Och det hände sig, att när prästerna kommo ut från den heliga platsen, uppfyllde molnskyn själv Jehovas hus. Och prästerna kunde på grund av molnskyn icke stå och utföra sin tjänst, ty Jehovas härlighet uppfyllde Jehovas hus.” I högre grad än att förbundets ark placerades i det innersta av rummet var denna mirakulösa molnsky ett tecken på att Jehova hade kommit och var i sitt heliga tempel. Båda tecknen, arken, som befann sig i det innersta rummet, och härlighetens molnsky, som uppfyllde det heliga palatset, utgjorde emellertid synliga symboler av Jehovas närvaro. — 1 Kon. 8:6,7, 9—11, NW.
8 Då uttryckte konung Salomo sitt erkännande av Jehovas trofasthet och välsignade alla de människor som var närvarande där vid templet. Salomo stod nu framför det stora altaret, på vilket man hade lagt djuroffer åt Gud, och frambar en lång bön, i det han bad å Jehovas utvalda folks vägnar och också å de tillbedjares vägnar, som i framtiden skulle komma från främmande länder. Jehova gav då bevis för att han hade hört Salomos bön. ”Så snart Salomo nu hade slutat att bedja, kom elden själv ned från himmelen och begynte förtära brännoffret och slaktoffren, och Jehovas härlighet uppfyllde själva huset. Och prästerna kunde icke gå in i Jehovas hus, därför att Jehovas härlighet hade uppfyllt Jehovas hus. Och alla Israels söner voro åskådare, när elden kom ned och Jehovas härlighet var över huset, och de böjde sig genast djupt ned med ansiktet mot jorden på stenläggningen och lade sig framstupa och tackade Jehova, ’ty han är god, ty hans kärleksfulla godhet varar för evigt’.” (2 Krön. 7:1—3, NW) Elden från himmelen, som antände veden på det nya altaret och som förtärde offren på det, visade att Jehova hade godtagit templet och dess altare. Den visade att han godkände att hans tillbedjan hade överflyttats från det gamla tabernaklet till detta helgade palats på Moria berg. Han var nu närvarande i detta tempel liksom han hade varit i tabernaklet.
9. På vilka andra sätt ådagalades Jehovas närvaro i Salomos tempel?
9 Inte så att förstå, att Jehova var bokstavligen närvarande i detta materiella tempel, lika litet som han var kroppsligen närvarande i det anspråkslösare tabernaklet, som Mose hade byggt. Varken detta tempel eller detta tabernakel kunde rymma universums store Gud. Salomo själv erkände att det var så, när han vid templets invigning sade i sin bön: ”Men skall då Gud verkligen bo hos människor på jorden? Se, himmelen, ja, själva himlarnas himmel, kan icke rymma dig; hur mycket mindre då detta hus, som jag har byggt?” (2 Krön. 6:18, NW) Jehova var närvarande i detta heliga tempel på Moria berg i Jerusalem endast därigenom att han sände ut sin kraft från sin himmelska tron och gjorde dess verksamhet synlig i templet genom härlighetens molnsky och genom elden från himmelen. Han var också närvarande i detta tempel genom att hålla sin uppmärksamhet fäst vid det och genom att höra böner, som frambars där eller som riktades dit av troende som bad med ansiktet vänt mot det. Såsom Salomo själv sade i sin invigningsbön: ”Du måste vända dig till din tjänares bön och till hans begäran om ynnest, o Jehova, min Gud, genom att lyssna till det glädjerop och den bön, varmed din tjänare beder inför dig, på det att dina ögon må befinnas vara upplåtna mot detta hus dag och natt — mot den plats där du sade att du skulle fästa ditt namn — genom att lyssna till den bön, varmed din tjänare beder, i riktning mot denna plats.” (2 Krön. 6:19, 20, NW) Och såsom Jehova själv sade till Salomo längre fram, i Gibeon: ”Jag har helgat detta hus, som du har byggt, genom att fästa mitt namn där till obestämd tid, och mina ögon och mitt hjärta skola förvisso befinnas vara där alltid.” — 1 Kon. 9:3, NW.
Herren (Ha-Ado’n) kommer till sitt tempel
10. När och varför blev Jehovas närvaro undandragen från det tempel som Salomo hade byggt, och med vilken påföljd?
10 Den tid kom, då Jehova drog undan sin närvaro från detta Salomos tempel, därför att prästerna och leviterna uppsåtligt fortfor att besudla ”förbundet med Levi” och Israels nation bröt alla de lagar som hörde samman med Jehovas förbund med dem. När hans närvaro var försvunnen, blev detta tempel förstört av de babyloniska härarna år 607 f. Kr., och några överlevande av den nation som hade besudlat templet fördes bort i fångenskap till Babylon. Sjuttio år senare skedde det, därför att en trogen kvarleva där borta i Babylon bad, vänd mot den plats där det forna templet i Jerusalem hade stått, och visade en uppriktig åstundan att förnya den rena tillbedjan där, att Jehova befriade dem från fångenskapen i Babylon. Han förde dem tillbaka till Juda och Jerusalem till att återuppbygga templet och återställa Guds tillbedjan där i dess renhet. Under ståthållaren Serubbabel och översteprästen Jesua (Josua) blev templet och dess altare återuppbyggda, och Jehovas tillbedjan återupptogs på sin gamla plats. Detta tempel, som byggdes av den ångrande och återbördade kvarlevan, befanns inte vara på långt när så härligt i yttre mening, som Salomos tempel hade varit. Icke desto mindre var det i förbindelse med detta den återbördade kvarlevans återuppbyggda tempel som Jehova Gud lät den sista profetian före den kristna eran uttalas av Malaki, inbegripet detta märkliga tillkännagivande: ”Se, jag sänder min budbärare [eller ängel], och han skall bereda vägen framför mig, och Herren, honom som I söken, skall plötsligt komma till sitt tempel, och förbundets ängel, som I haven behag till; se, han kommer, säger härskarornas Jehova.” — Mal. 3:1, Da.
11. I vilka avseenden skilde sig det tempel, som Serubbabel på nytt byggde upp i Jerusalem, från Salomos tempel?
11 Detta tempel, som hade byggts upp på nytt av kvarlevan under ståthållaren Serubbabel, hade inte Jehovas förbunds ark i sitt innersta rum eller allraheligaste. Vid dess invigning år 516 f. Kr. hade ingen härlighetens molnsky uppfyllt det; ingen eld kom ned från himmelen och förtärde offren på altaret. Likväl var Gud nu på nytt närvarande i detta tempel, och hans rena tillbedjan hade blivit återställd sådan den var på Mose tid.
12—14. Varför blev det förutsagt, att Jehova plötsligt skulle komma till sitt tempel, och när inträffade denna ankomst?
12 Varför sade då Malaki, omkring sjuttio år senare, så här: ”Herren [Ha-Ado’n], honom som I söken, skall plötsligt komma till sitt tempel, och förbundets ängel, som I haven behag till”? Det var därför att prästerskapet i templet under tiden hade kommit att visa missaktning för Jehovas altare och tjänst och hade besudlat hans förbund med Levi. Och därför att prästerna svek sina av Gud givna plikter, hade dessutom folket blivit materialistiskt. Man ifrågasatte om det var mödan värt att tillbedja och tjäna Jehova och om han verkligen var närvarande i sitt tempel och ägnade uppmärksamhet åt vad som pågick under det religiösa skrymteriets hölje. De kom Gud att känna sig trött på att de om och om igen sade: ” ’Var och en som gör ont, han är god i Jehovas ögon, och i dem har han behag’, eller: ’Var är domens Gud?’ ” (Mal. 2:17, Åk) Om han blev trött på att höra detta vanvördiga, trotsiga tal, borde han då inte slutligen göra någonting åt det och ingripa plötsligt? Jo. Frågade de: ”Var är domens Gud?” Nåväl, må de då få veta, var han är, när han plötsligt kommer till sitt tempel för att hålla dom.
13 Herren, som de föregav sig söka och som plötsligt kommer till sitt tempel, är Jehova Gud själv. Han är ha-Ado’n (hebreiska, bestämd form) eller Husbonden, som templet tillhör och som har sitt namn fäst vid det och som kommer till den plats där det är meningen att han skall tillbedjas. Men när han kommer den här gången, kommer han inte ensam, utan åtföljd av ”förbundets ängel”. Därför att den dom var så sträng, som skulle hållas sedan Jehova hade kommit med sin ”förbundets ängel”, lovade han att han barmhärtigt skulle sända sin budbärare, och denne skulle bereda vägen för honom. Om förhållandena inte bereddes bland hans tillbedjare i templet, innan han kom till templet, skulle hela nationen stå i fara att bli utplånad likt Sodom och Gomorra, döpt i eld från himmelen.
14 Denna profetia om Herren Jehovas ankomst till sitt tempel med sin förbundsängel uppfylldes inte på Serubbabels tempel. Serubbabels tempel blev emellertid ersatt av ett storslagnare tempel, som byggdes av edoméen Herodes den store, när han blev konung över Juda och Jerusalem genom Roms påbud. Över detta tempel kom en uppfyllelse av Malakis profetia och därmed en särskild profetisk skuggbild av händelser i vår egen tid nu på 1900-talet.
15, 16. a) Hur kom templets Herre, Jehova, plötsligt till templet efter Johannes döparens förberedande verk? b) Genom vem och när kom Jehovas dom i templet till uttryck?
15 Jesus Kristus påpekade själv, vem som var den förberedande budbäraren på hans tid, nämligen Johannes döparen, vilken hade avslutat sitt verk och då befann sig i fängelse och snart därefter skulle bli halshuggen: ”Detta är den, om vilken det är skrivet: ’Här är jag, och jag sänder ut min budbärare framför dig till att i förväg bereda din väg!’ ” (Matt. 11:10, NW) Johannes började predika och döpa omkring sex månader före Jesus och beredde en liten kvarleva av israeliter till att ta emot Jesus. Detta innebar inte, att Jesus var den Herre som plötsligt kommer till sitt tempel. Jesus är inte Jehova, templets Herre. Han är Jehovas ”förbundets ängel”, som åtföljer Jehova till templet, och det förbund det här talas om är det förbund som Jehova ingick med den trogne Abraham, när han sade: ”Förmedelst din säd [eller avkomling] skola alla jordens nationer förvisso välsigna sig.” (1 Mos. 22:18, NW) Då ju den förberedande budbäraren hade kommit, var det alltså på Jesu tid som Herren Jehova plötsligt skulle komma till templet för att visa var domens Gud är. Det var inte så, att Herren Jehova behövde komma till templet personligen och i synlig måtto, liksom han ju inte kom i synlig måtto till tabernaklet i öknen vid Sinai berg eller i synlig måtto till Salomos tempel i Jerusalem. Men Jesus Kristus, hans ängel för välsignelsens förbund, kom däremot i synlig måtto till Jehovas tempel då på den tiden. Han kom som den synlige representanten för Herren Jehova, och genom att Jehova lät sin ande komma över Jesus, var han med Jesus, när denne kom till templet i Jerusalem år 33 e. Kr.
16 Sedan Jesus hade blivit döpt av Johannes i floden Jordan, blev han pånyttfödd av anden, när Jehovas röst kom från himmelen och sade: ”Denne är min Son, den älskade, som jag har godkänt”, och han blev smord till att vara konung genom att Jehovas ande for ned över honom, symboliskt framställd genom en nedfarande duva. (Matt. 3:13—17, NW) Tre och ett halvt år efteråt red Jesus likt en konung på kröningsdagen in i kungastaden Jerusalem. Han begav sig till templet, men han blev inte mottagen av översteprästen och smord till judarnas konung och sedan hyllad av alla prästerna och leviterna. Nej, de hade besudlat förbundet med Levi; de tog inte emot honom som var Jehovas stora offerlamm för människosläktets synder, och sanningens lag var inte i deras mun, De gjorde harmsna invändningar mot att många gossar i templet hyllade Jesus och ropade: ”Fräls, det bedja vi, Davids Son!” (Matt. 21:15, 16, NW) Eftersom dessa präster och leviter inte drev ut penningväxlarna och dem som sålde fåglar och djur ur templet, blev det Jesus som måste göra det och säga: ”Är det icke skrivet [i Jesaja 56:7]: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla nationer’? Men ni hava gjort det till en rövarkula.” (Mark. 11:15—17, NW) Det var Jehovas ord som Jesus där citerade, och Jehova var på detta sätt med sin förbundsängel i den dom som här kom till uttryck i templet, varigenom templet åtminstone blev renat från detta religiösa geschäftsmakeri.
17, 18. Hur blev inom några dagar därefter ytterligare uttryck för Jehovas dom givna i Jerusalems tempel?
17 En dag senare tillkännagav Jesus, att Jehova skulle överge templet eller draga tillbaka sin närvaro därifrån, i det han sade till de skriftlärda och fariséerna och folket i Jerusalem: ”Se, edert hus lämnas övergivet åt eder!” Jesus undanröjde varje tvivel om att detta innebar en förstöring av Herodes’ tempel lik den förstöring av Salomos tempel som babylonierna hade verkställt år 607 f. Kr. När han och hans lärjungar gick omkring i templet och betraktade dess sevärdheter, sade han nämligen till dem: ”Se ni icke allt detta? Jag säger eder i sanning: Ingalunda skall sten här lämnas på sten och icke bliva nedkastad ” (Matt. 23:38; 24:1, 2; NW) Två dagar senare sade prästerna, som besudlade förbundet med Levi, genom sitt handlingssätt: ”Var är domens Gud?”, när de överlämnade Guds förbundsängel åt de oomskurna romarna till att likt en brottslig slav avrättas i offentlig vanära på ett trä.
18 Domens Gud såg att när dessa präster och leviter skulle gå tillbaka till sina åligganden i templet, skulle det vara med händer som färgats röda av blodet från hans förbundsängel. När hans förbundsängel döende flämtade sina sista ord: ”Det har blivit fullbordat!” ”Fader, i dina händer anförtror jag min ande”, då kom Jehova själv till templet genom sin makt, som Var direkt riktad mot dess allraheligaste. Nej, inte genom en härlighetens molnsky, som uppfyllde huset, inte genom eld från himmelen, som mirakulöst förtärde djuroffren på templets altare, nej, utan genom att han lät jorden under tempelstaden skälva och klipporna rämna och genom att han dolde solen, så att den inte skulle lysa på templet, och genom att han rev helgedomens förlåt mitt itu. I hela sin längd på nära tio meter slets förlåten sönder uppifrån och ända ned, som om den varit av papper, och ändå var det ett dubbelt förhänge, flera centimeter tjockt. När den rämnade, blev det innersta rummet synligt, och man kunde se att förbundets ark inte fanns där inne. — Matt. 27:50, 51; Joh. 19:30; Luk. 23:45, 46; NW.
Hans närvaros verkliga tempel
19. När och hur ådagalades det, att Jehova totalt och slutgiltigt hade övergivit det förebildliga templet?
19 Trettiosju år förgick, och så gjordes intrång inte endast i det innersta rummet utan också i hela Jerusalems tempel, nämligen genom eld som anlades av de romerska erövrarna, och byggnaden jämnades med marken, varvid sten inte lämnades på sten och Jesu ord alltså gick i uppfyllelse. De 97.000 judar som överlevde den fyra månader långa belägringen av Jerusalem fördes ”i fångenskap till alla nationer”, staden raserades, prästernas och leviternas och kungaättens släktregister förstördes eller kom bort, och de naturliga judarna jorden utöver lämnades utan något tempel och utan något fungerande, identifierbart prästerskap. Deras heliga hus hade i sanning lämnats övergivet åt dem av Jehova.
20. Med vad blev Jerusalems raserade materiella tempel ersatt?
20 Men var Jehova nu utan något tempel, så att han aldrig mer kunde vara närvarande i sitt heliga tempel? Nej, ty han hade ersatt det förgängliga materiella templet på Moria berg i Jerusalem med ett förblivande, andligt tempel. På tredje dagen efter det att Jehova Gud hade slitit sönder förlåten i helgedomen uppifrån och ända ned uppreste han sitt andliga tempels ”grundhörnsten”. Hur då? Gud, den Allsmäktige, gjorde detta genom att låta sin Son, sitt förbunds ängel, uppstå från de döda till liv i himlarna. I överensstämmelse med sin svurna ed uppväckte Jehova honom såsom en konungslig präst lik Melkisedek, ehuru med den gudomliga naturen. På grund av det mänskliga offer, som Jesus Kristus hade framburit såsom en sådan präst, var han nu Jehovas konungslige överstepräst, i besittning av förtjänsten av ett offer, förmedelst vilken han kunde göra försoning för människosläktets synder och fungera som medlare mellan Gud och människor. Förmedelst helig ande bodde Jehova Gud i Jesus, det andliga templets levande ”grundhömsten”, och Gud behövde inte längre Jerusalems materiella tempel av död sten.
21, 22. Vilka är det andliga templets grundhörnsten och ”levande stenar”?
21 Fyrtio dagar därefter for Jesus Kristus upp till sin Faders himmelska tron och tog med sig sitt mänskliga offers livsvärde. Jehova Gud tog emot det och lade också sin överstepräst på det himmelska Moria berg eller Sions berg såsom den ”dyrbara” ”grundhörnstenen”. Då ju den förhärligade Jesus endast var grundhörnstenen, är det uppenbart att Jehova Gud inte ämnade bruka Jesus ensam såsom sitt levande andliga tempel. På pingstdagen, precis tio dagar efteråt, började så Jehova bygga upp sitt heliga andliga tempel på Jesus, den levande grundhörnstenen. Han brukade Jesus, Översteprästen, till att som en motbildlig Salomo bygga detta andliga hus. Därför pånyttfödde Jehova Gud vid pingsten Jesu trogna apostlar och andra lärjungar på jorden med den heliga anden för att göra dem till sina andliga söner. Därpå utgöt han genom Jesus sin heliga ande över dem för att smörja dem som medlemmar av ett ”konungsligt prästerskap” under Översteprästen, Jesus Kristus. Han gjorde dem till ”levande stenar”, som skulle läggas på grundhörnstenen, Jesus.
22 Därför säger aposteln Petrus till alla smorda kristna: ”I det ni komma till honom såsom till en levande sten, förkastad, det är sant, av människor, men utvald, dyrbar, för Gud, bliva ni också själva såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus, för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. Ty det heter i Skriften: ’Se, jag lägger i Sion en sten, utvald, en grundhörnsten, dyrbar.’ Ni [äro] ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skola vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” — 1 Petr. 2:4—6, 9, NW; Apg. 2:1—36.
23. För vilket ändamål är det andliga templet byggt?
23 Alltifrån pingstdagen har alltså Jehova bott i sitt heliga andliga tempel av ”levande stenar”. Genom aposteln Paulus säger han till dessa prästerliga kristna: ”Veta ni icke, att ni människor äro Guds tempel och att Guds ande bor i eder?” ”Kristus Jesus själv är grundhörnstenen. I förening med honom växer hela byggnaden, som är harmoniskt sammanfogad, upp till ett heligt tempel för Jehova. I förening med honom bliva också ni uppbyggda tillsammans till en plats som Gud kan bebo genom ande.” — 1 Kor. 3:16; Ef. 2:20—22; NW.
24. a) Varför såg man inte byggandet av det andliga templet pågå längre bland människor efter apostlarnas död? b) Vilken förändring har inträffat under förra århundradet i fråga om templets ”levande stenar”?
24 När det första århundradet nådde sitt slut, hade Kristi tolv apostlar dött. Snart förlorade man detta andliga tempels uppbyggande och tillväxt ur sikte, därför att ett avfall från den rena tempeltron skedde. Det blev så som när judarna var fångna i Babylon, medan Jerusalem låg i ruiner och Jehova inte hade något tempel på jorden, vari han kunde bo genom sin ande. Naturligtvis har Jehova alltid bott i templets grundhörnsten, Jesus Kristus, i himmelen förmedelst sin ande, men de ”levande stenarna” på jorden var länge förlorade ur sikte och så gott som omöjliga att identifiera. Men kort efter 1870 eller för ungefär åttio år sedan började de komma till synes igen, ty dessa sanningar om det andliga templet började bli återfunna och tillämpade, och man insåg att Guds ande var i verksamhet för att frambringa den slutliga kvarlevan av de 144.000 ”levande stenarna” i det ”andliga huset”. ”Jehovas vittnens historia i våra dagar”, vars publicerande i Vakttornets spalter har pågått sedan början av 1955 (på svenska sedan 15 mars 1955), ger en utförlig framställning om detta.
25, 26. Hur har Jehova plötsligt kommit till sitt andliga tempel för att slutgiltigt uppfylla Malakis profetia?
25 Men jämsides med denna kvarleva av andliga ”levande stenar” har de världsliga religiösa systemen i kristenheten påstått sig vara Guds hus, hans sanna tempel, fastän de alltjämt har förblivit avfällingar från tempeltron och inte har något bevis för att Jehova bor i dem genom sin ande. De gjorde Jehova Gud trött eller utled på deras religiösa tal, när de sade att ogärningsmän var goda och välbehagliga i Guds ögon. Så tvingades den frågan fram i förgrunden: ”Var är domens Gud?” Mer och mer påfordrade omständigheterna, att en händelse av världsomfattande religiös betydelse skulle äga rum i uppfyllelse av profetian. Vad var det för en händelse? Jo, denna att Herren Jehova plötsligt skulle komma till sitt sanna, andliga tempel, åtföljd av sin förbundsängel, i en slutlig uppfyllelse av Malakis profetia, som avslutar eller fullbordar den.
26 Har Herren Jehova nu kommit till sitt andliga tempel med sitt förbunds ängel? Kristenheten säger nej. Men detta beror på att han har kommit plötsligt och har ertappat kristenheten med blodbesudlade händer i dess okristliga gärningar. Den har inte bättre insikt och begrepp om Jehovas ankomst med sin förbundsängel än de tempelbesudlande prästerna och leviterna hade om meningen med att Jesus kom till templet och rensade de religiösa förgårdarna från sådana som likt tjuvar utnyttjade religionen till sin egen fördel. Då på den tiden kom Jesus och gjorde detta tre och ett halvt år efter det att han blivit döpt, pånyttfödd av anden och smord vid Jordan. Nu i vår tid kom Jesus och började reningsverket på våren 1918, tre och ett halvt år efter det att Guds rike hade blivit fött år 1914 och Jesus Kristus då hade bestigit tronen i himmelen såsom regerande konung.
27 Vilken hållning har kristenheten, trots sina påståenden, på ett märkbart sätt kommit att inta sedan 1914 gentemot Jehovas på tronen uppsatte Kristus?
27 Må kristenheten förneka att 1918 var det år, då Herren Jehova plötsligt kom till sitt andliga tempel såsom domens Gud, åtföljd av sitt förbunds ängel, Jesus Kristus. Det oaktat är domens tid inne för alla som påstår sig vara Guds hus, vare sig deras påstående är sant eller falskt, och domen har pågått sedan våren 1918. Det är därför tillbörligt att framställa de frågor som vi finner i Malakis profetia: ”Men vem skall uthärda hans tillkommelses dag, och vem skall bestå, när han framträder?” I denna tid, när trettiosju år har gått sedan 1918, visar kristenheten att den inte kommer att uthärda och bestå såsom till bekännelsen Guds hus, ty Jehovas förbundsängel är lik en ”luttrares eld” och lik ”valkares lut”. (Mal. 3:2, Da) Kristenheten kan inte ta emot den verklige Kristus i hans konungsliga, prästerliga roll i denna tid sedan Rikets födelse år 1914. Han är alltför het för kristenheten, en alltför skarp renare eller luttrare för den. Det finns ingen dyrbar metall i den, den består alltigenom av brännbart material. Det finns inget gott stoff i den, den består alltigenom av smuts, som måste rensas bort med alkali. När Herren Jehovas dom verkställs vid Harmageddon från hans sanna andliga tempel, kommer det att ådagaläggas, att det förhåller sig på detta sätt.
28, 29. a) Vilka underkastar sig nu villigt Jehovas eldsglödande domar, och för vilket ändamål? b) Vad inbegrips i denna renade skaras andliga offer?
28 Men vilka är det som oförskräckt har kunnat möta denna dag, då Jehova har kommit till templet med sin förbundsängel, och har kunnat uthärda den? Det är de som uppriktigt har hållit på med att söka Jehova; det är de som i sanning har behag till hans förbundsängel och älskar hans framträdande. Det är de som har varit ensamma om att rikta uppmärksamheten på att han har kommit till templet och är närvarande där med sin förbundsängel. Det är Jehovas vittnen. Det är dessa som har visat villighet att underkasta sig Jehovas domar genom Kristus, sak samma hur eldsglödande, hur blekande de är, och att uthärda ett reningsverk i fråga om sin lära, organisation och verksamhet.
29 Jehova säger genom Malaki (3: 3, AS): ”Och han skall sitta såsom en renare och luttrare av silver, och han skall luttra Levi söner och rena dem såsom guld och silver; och de skola frambära åt Jehova offergåvor i rättfärdighet.” De forntida Levi söner var tempeltjänare och höll vakt över offren och frambar dem. Så är de motbildliga ”Levi söner” i vår tid kvarlevan av det andliga templets ”levande stenar”. De utgör kvarlevan av det ”konungsliga prästerskapet” under Översteprästen, Jesus Kristus, och de måste frambära ”andliga offer” åt Gud av lovprisning och goda gärningar och underrätta andra människor om Kristi offer för synder. Innan Herren med sin förbundsängel kom till templet år 1918, var deras ”andliga offer” behäftade med betydande brister, som var ovärdiga Guds altare, och deras organisation var inte alltigenom ren. Men sedan första världskriget hade slutat år 1918, undergick de en rening liksom med eld för att de skulle kunna ”frambära åt Jehova offergåvor i rättfärdighet”. Hela världen har nu blivit varse att de frambär ”andliga offer” i rättfärdighet alltsedan 1918, ty det största offer som denna kvarleva av motbildliga ”Levi söner” har framburit har varit deras predikande i lydnad för den profetiska befallningen i Matteus 24:14 (NW), predikandet av ”dessa goda nyheter” om Guds rike, som blev upprättat år 1914. De har bemödat sig om att utsträcka detta predikande till hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationer, innan Satans rike når sitt fullständiga slut vid Harmageddon. Inom loppet av trettio år sedan 1918 har ängeln som utför luttringsverket i templet liksom med eld luttrat och renat predikoorganisationen för att göra den teokratisk i sin uppbyggnad och sitt sätt att verka. Som följd härav har kvarlevan återvänt till det apostoliska tillvägagångssättet från ”de forna dagarna” och ”förgångna år”, och allt detta är ”välbehagligt för Jehova”. — Mal. 3:4, AS.
30. a) Vilket klandervärt uppförande hos andliga ”Levi söner” i vår tid framkallade Jehovas vrede? b) Vilka goda verkningar följde, sedan han hade vänt bort sin vrede från dem?
30 Sorgligt att säga gjorde sig den prästerliga kvarlevan, de motbildliga ”Levi söner”, under det första världskriget skyldiga till att fördärva ”förbundet med Levi” genom en besudlande kompromiss med denna världen, så att Jehova var ”vred” på dem. (Jes. 12:1) Men sedan 1919 har den luttrande ängeln i templet renat dem, så att de blivit lika dyrbara metaller. Han har befriat dem från det världsliga Babylon och bjudit dem såsom bärare av Jehovas kärl att aldrig mer röra vid Babylons orena ting. (Jes. 52:11) De har sedan dess insett att ”förbundet med Levi” kräver av dem att de skall vara ”härskarornas Jehovas sändebud”, att de skall förvara kunskap på sina läppar, behålla sanningens lag i sin mun, vandra med Gud i frid och rättrådighet och vända många bort från missgärning. De insåg att för att de skulle kunna göra detta måste de vara vittnen för Jehova och kungöra sanningarna om Riket. Därför att de insåg och erkände detta, tog de år 1931 modigt emot och vidkändes namnet ”Jehovas vittnen”. De vet nu att ”förbundet med Levi” kräver ett rent prästerskap, ett som inte godkänner otukt eller äktenskapsbrott, vare sig i andligt eller i lekamligt avseende, ett prästerskap som ägnar odelad hängivenhet åt Gud och bevisar detta genom att hålla hans tillbedjan i templet obefläckad och ren och fri från skrymteri. Likt forntidens leviter, som inte hade någon jordegendom, vet de att Jehova, är deras arvedel och att deras hopp är det himmelska riket, och därför måste de hålla sitt sinne fäst vid det som är ovan. (Kol. 3: 1, 2, NW) Därför försöker de nu med all samvetsgrannhet hålla ”förbundet med Levi”. De står fast vid att hålla den rätta tillbedjan vid makt i den nya världens samhälle.
Ett ”snarfärdigt vittne”
31, 32. För vilket gott syfte har Jehova hitintills blivit ”ett snarfärdigt vittne” mot orätta förehavanden och sedvänjor bland de andliga ”Jakobs söner”?
31 För att rena sitt folk talar Jehova om för oss, vad det är som han skall vara emot, när han kommer och är närvarande i sitt heliga tempel, där han skall hålla dom och utföra en rening av religionen. ”Och jag skall komma nära eder till dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlarna och mot äktenskapsbrytarna och mot menedarna och mot dem som förhålla dagakarlen hans lön och förtrycka änkan och den faderlöse och som kränka främlingens [den i landet bosatte utlänningens] rätt och icke frukta mig, säger härskarornas Jehova. Ty jag, Jehova, förändras icke; därför bliven I, o Jakobs söner, icke förtärda.” — Mal. 3:5, 6, AS; AT.
32 Från Jehovas ankomst till sitt tempel och till Harmageddonkrigets utbrott är endast en ”kort tidsperiod” medgiven, och för att rädda sitt andliga Israel eller sina andliga ”Jakobs söner” från att bli förtärda i detta universella krig har Jehova fått lov att vara ett snarfärdigt vittne i fråga om att avslöja ett orätt handlingssätt och att rena dem som handlat orätt men ångrat detta. I sin egenskap av snarfärdigt vittne mot trollkarlarna har Jehova — åren 1920, 1934 och 1955 — givit oss tre kraftfulla broschyrer, som avslöjar spiritismen. Han har också demaskerat de så kallade vise männen ”från österns länder”, som kom för att söka reda på barnet Jesus, och påvisat att de endast var astrologer, ovetande redskap som brukades av demonernas härskare för att egga konung Herodes till att försöka döda Jesus. Han har också avslöjat att den stora pyramiden vid Gize inte är ”Guds stenvittne” eller ”bibeln i sten”, utan ett demonismens monument, som förhärligar tron på själens odödlighet eller ”fortsatt liv efter döden”.
33. Hur har det förhållandet, att Jehova har blivit ”ett snarfärdigt vittne”, berört de orena och dem som har överlämnat sig åt honom men sedan underlåtit att leva i överensstämmelse med detta överlämnande?
33 Snabbt och snarfärdigt har Jehova i sitt tempel också vittnat mot dem som är skyldiga till äktenskapsbrott eller moralisk orenhet, kroppsligen eller andligen, och till sådana skilsmässor som strider mot bibeln. Han har lärt sitt folk att inta en neutral hållning, en hållning som inte utgör något andligt äktenskapsbrott, gentemot alla denna världens politiska och militära konflikter. Han har vittnat mot menedarna eller dem som har svurit falskt, i synnerhet den ”onde slavens” klass, dem som har svurit Gud ”att bevara din rättfärdighets rätter” — och har bekräftat det — och likväl har bevisat sig falska genom att inte fullfölja sitt överlämnande åt Gud till att göra hans vilja. Eftersom menedare är lika skrymtare, har Jehova genom sin förbundsängel kastat ut den ”onde slavens” klass ur sin organisation och har undanhållit denna klass ytterligare andligt ljus. — Ps. 119:106, Åk; Matt. 24:48—51, NW.
34, 35. Genom vilka olika medel har Jehova tillfredsställt både lekamliga och andliga behov hos vilka — många individer omfattande — kategorier av beroende människor?
34 Genom att upplåta sitt ord och nyordna sin organisation till att ta barmhärtig hänsyn till alla de ödmjuka och ringa har Jehova burit vittnesbörd mot dem som förtrycker de beroende kategorierna bland människorna, den lejde arbetaren, som med rätta väntar sig sin lön, och änkan, särskilt den som inga barn har, och den faderlöse gossen, som har ansvar för att hålla familjenamnet vid liv eller vid makt. Jehova ser nu till, att dessa får hjälp enligt sina fysiska behov och i synnerhet sina andliga behov, för att de må kunna få åtnjuta ett helt och fullt andligt liv och ta del av alla hans folks andliga förmåner. Han har lärt de starka att bära de beroende svagas bördor.
35 Därjämte har Jehova tänkt på fler människor än endast sitt andliga Israel, sina andliga ”Jakobs söner”. Han har också tänkt på den långt större skara av fårliknande människor, som inte är andliga israeliter. Då ju verkställandet av den eldsglödande domen i den förfärande striden vid Harmageddon hastigt närmar sig, ömmar Jehova, den store Herden, för dessa fårliknande människor. Att de inte är andliga israeliter är ingen orsak till att låta dem förgås. Hans eget andliga Israel var en gång likt dem, i behov av barmhärtighet. Därför medger eller beviljar Jehova dessa andra fårliknande individer rätten till ett tillfälle att vinna liv i hans nya värld. De visades i bild genom främlingarna, de tillfälligt bosatta eller de bofasta utlänningarna i Israel, som Jehova älskade. ”Ty Jehova, eder Gud, är gudars Gud och herrars Herre, den store, mäktige Guden, som ingiver fruktan, som icke behandlar någon med partiskhet eller tager emot mutor, som verkställer dom för den faderlöse gossen och änkan och älskar den tillfälligt bosatte, så att han giver honom bröd och kläder. Också ni skola älska den tillfälligt bosatte.” — 5 Mos. 10:17—19, NW.
36. Genom vilka olika andra, tydligt framträdande, åtgärder har Jehova sedan 1918 fortsatt att skänka vederkvickelse och insikt åt millioner ”som sucka och jämra sig” på grund av styggelserna i staden, kristenheten?
36 Förtörnad över varje orätt handlingssätt mot dessa har Jehova i sitt tempel varit ett snarfärdigt vittne mot sådana ”som kränka främlingens [eller den tillfälligt bosattes] rätt” eller förhåller honom hans rätt. (Mal. 3:5, AS) Jehova uppväckte ett tilltagande intresse för dessa ”främlingar” och lät från 1918 det uppseendeväckande offentliga budskapet ”Millioner som nu leva skola aldrig dö” predikas, och år 1923 gav han oss uttydningen av ”liknelsen om fåren och getterna”. (Matt. 25:31—46) Han visade att de rättfärdiga jordiska individerna var ”andra får”, som hans rätte Herde måste församla in i fållan för att göra dem till ”en hjord” med fåren av det andliga Israel, under ”en Herde”. (Vakttornet, 15 febr. 1924, sid. 54) Vid sin egen bestämda tidpunkt visade Jehova därpå sin församlade kvarleva, att de måste ägna full uppmärksamhet åt denna andra fårliknande klass, ty år 1931 uppenbarade han att kvarlevan måste handla som den profetiske mannen, ”som var klädd i linnekläder och hade ett skrivtyg vid sin länd”. De måste teckna dessa nedtryckta fårliknande människor på deras pannor, för att de må bli skonade av Jehovas skarprättare vid Harmageddon. Då nu Jehova har befallt att dessa människor skall tecknas på pannan, så gör vi, om vi vägrar att utföra det arbetet, oss skyldiga till att kränka rätten för främlingen eller den tillfälligt bosatte, till att förhålla honom hans rätt. Om vi gör det, så ve oss! Jehova är alltjämt i sitt heliga tempel för att uppträda som ett snarfärdigt vittne och blotta kärlekslösheten hos dem, vilka det vara må, som vägrar att bekymra sig om dessa får och med all flit ta del i arbetet med att frambära vittnesbördet och så teckna dem på pannan. — Hes. 9:1—4.
”Ett bönehus för alla folk”
37, 38. a) Hur har Jehova, i sin egenskap av domare, sedan 1918 låtit över hela jorden utbreda sin undervisning om äkta, ren tillbedjan bland dem som är villiga att sluta upp med att ”lära sig att kriga”? b) Vilken rangplats har de renade ”Levi söner” beständigt låtit sitt frambärande av ”andliga offer” intaga?
37 Då Jehova ju nu är i sitt heliga andliga tempel för att hålla dom, har uppfyllelsen av denna profetia hos Jesaja pågått: ”Och det skall ske i de yttersta dagarna, att det berg, där Jehovas hus är, skall bliva fast grundat på bergens topp och skall bliva upphöjt över höjderna; och alla nationer skola strömma dit. Och många folk skola gå åstad och säga: Kommen och låtom oss gå upp till Jehovas berg, till Jakobs Guds hus; och han skall lära oss sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar. Ty från Sion skall lagen utgå och Jehovas ord från Jerusalem. Och han skall döma [från sitt tempel] mellan nationerna och skall fälla domslut angående många folk; och de skola smida sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Nation skall icke lyfta svärd mot nation, ej heller skola de mer lära sig att kriga.” (Jes. 2:2—4, AS) I forna tider var det sed att tillbedja på högt belägna platser. Jehova tillbads på en särskilt hög plats, på hans ”heliga berg”, Moria berg, som höjde sig mer än 732 meter över Medelhavet och 1.159 meter över Döda havets yta. Där stod hans ”hus” eller tempel, högt upphöjt.
38 Genom att fästa’ sitt namn vid sin kvarleva av det andliga templet och genom att sända ut dess medlemmar till att vara hans vittnen har Jehova låtit sitt namn bli i högsta grad upphöjt på hela jorden i dessa ”yttersta dagar”. Därför att tempelkvarlevan har hållit ”förbundet med Levi” och ägnat odelad hängivenhet åt Jehova, har de satt hans renade tillbedjan som det förnämsta över allt annat och har särskilt inriktat sig på den såsom det mest betydelsefulla enligt deras prästerliga förpliktelser. Ingen nation, ingen regering har rätt att lägga hinder i vägen för den, och om det blir fråga om att antingen tillbedja Jehova eller lyda mänskliga styresmän, som motstår honom, sätter tempelkvarlevan Jehovas tillbedjan främst och håller beslutsamt fast vid sina tjänsteplatser i hans tempel och ger först åt Gud vad Gud tillhör. (Matt. 22: 21) De har vägrat att sluta upp med att frambära sina ”andliga offer”, som består i att prisa Gud och predika de goda nyheterna om hans upprättade, triumferande rike.
39. a) Hos vilka och varför har dessa ädla handlingar av Jehovas sanna tillbedjare väckt harm? b) Med vilket förhållande i forna tider kan vi symboliskt jämföra de höga kraven i samband med Jehovas tillbedjan?
39 Denna trohet mot Jehovas tillbedjan inför hela världen har upphöjt ”Jehovas hus”, hans tillbedjans hus, inför alla nationer. De patriotiska världsmänniskorna har harmats över att Jehovas tillbedjan, hans hus, på detta sätt har satts högre än alla världsliga regeringar och undersåtliga förpliktelser och alla andra religioner. Men de fårliknande människorna inom alla nationer har förstått och uppskattat denna illustration av Jehovas tillbedjans överhöghet. Av tempelkvarlevan lär de sig att sätta hans tillbedjan högst i sitt liv och låta den dominera till och med över alla de bergliknande systemen i Satans värld. Liksom Salomos tempel på Moria berg, mer än 732 meter över Medelhavet, höjde sig över de hedniska templen i Egyptens, Assyriens, Babylons, Persiens, Greklands och Roms huvudstäder, så är Jehovas tillbedjan högre än hela djävulens synliga organisation. Detta är den höga upphöjdhet som de fårliknande människorna av alla nationer tillerkänner den i sitt liv. Därför tar de emot Jehovas domar och domslut från hans tempel, det överlägsna och suveräna. De lämnar djävulens värld och dess religiös-politiska berg och dess krig och krigsvapen, och de stiger upp till ”det berg, där Jehovas hus är”, för att tillbedja honom där på denna sköna höjd, ovanom denna förnedrade värld och dess demondyrkan. (Ps. 48:2, 3) De försöker uppfylla hans tillbedjans höga fordringar. De överlämnar sig åt honom genom hans överstepräst, Jesus Kristus. De inser och erkänner att deras förpliktelse att tillbedja honom i hans hus är högre än alla undersåtliga plikter mot de berglika väldena i denna gamla värld, som är dömd till undergång.
40. Varför skaffar sig många, som nu är tillfälligt bosatta bland de återstående medlemmarna av det andliga ”Guds Israel”, goda lyssnarvanor?
40 När dessa fårliknande människor får se, att Jehova är i sitt heliga tempel, tiger de vördnadsfullt stilla, ty deras förväntan när de kommer upp till ”Jakobs Guds hus” är att ”han skall lära oss sina vägar, och vi skola vandra på hans stigar”. Därför lyssnar de för att få höra hans lag, som utgår från hans himmelska Sion, och hans ord, som utgår från hans ”huvudstad”, hans organisation, det himmelska Jerusalem. Så vandrar de på hans stigar, i det att de blir medlemmar av hans nya världs samhälle. De blir ”tillfälligt bosatta” bland andliga israeliter.
41. a) Vilken säregen rätt är det som tillkommer främlingen och som nu måste erkännas och vidmakthållas av alla sanna tillbedjare av Jehova? b) Vad är i våra dagar den djupa innebörden i de ord som Jesus citerade från Jesaja (56:7), sedan han kommit till Jerusalems sista förebildliga tempel och renat det?
41 I denna tid är det dessa andra fårliknande människors hopp att få överleva Harmageddon in i Guds nya värld. Under den korta tid som ännu återstår till Harmageddon är det en rätt som tillkommer de icke-israelitiska fåren från alla nationer att få komma upp till det upphöjda ”Jakobs Guds hus” för att tillbedja Jehova där och vinna frälsning. I stället för att göra någonting för att förhålla dem deras rätt må vi göra allt i lydnad för Gud för att leda dem och förhjälpa dem till sin rätt. När Jesus såsom förbundets ängel kom till templet år 33 e. Kr. och renade det från att vara en ”rövarkula”, sade han till dessa rövare: ”Är det icke skrivet: ’Mitt hus skall kallas ett bönehus för alla nationer’?” (Mark. 11:17, NW) I vår tid framställer samme förbundets ängel i det andliga templet samma fråga: ”Är det. icke skrivet?” Jo, och därför att det är skrivet så för vår tid, är det nu Jehova Guds påbud, att hans heliga tempel skall vara ett bönehus för alla folk, för alla nationer. När templet invigdes på Moria berg och sedan Jehova hade kommit till templet och uppfyllt det med den härlighetens molnsky som angav hans närvaro, bad konung Salomo att det måtte bli ett sådant hus för internationell bön, ty bland de sju ting, som Salomo bad om, inbegrep han också främlingen, som kommer ifrån fjärran land för Jehovas namns skull. — 1 Kon. 8:41—43.
42. Varför är enhet bland alla Jehovas sanna tillbedjare nu av den största betydelse?
42 Hör du med till kvarlevan? Tänk då inte, att därför att dessa andra får inte är andliga israeliter med ett himmelskt arv, har de ingen rätt att träda in i det andliga templets förgård för att tillbedja Jehova genom hans överstepräst, Jesus. Eller är du en motbildlig främling från ett fjärran land? Tänk då inte, att därför att du inte hör till kvarlevan, måste du vara avskild från Jehovas vittnen och kan inte bli erkänd inom den nya världens samhälle, även om du sluter dig till Jehova genom att överlämna dig åt honom. Det är inte alls så Jehova tänker, nu när den frälsning han skänker genom sitt upprättade rike är mycket nära. Så här säger Jehova om alla de andra fårliknande individerna i vår tid, som kommer från alla de nationer som är främmande eller utländska i förhållande till det andliga Israel: ”Främlingen, som har slutit sig till HERREN [Jehova], må icke säga så: ’Säkert skall HERREN avskilja mig från sitt folk.’ Och främlingarna, som hava slutit sig till HERREN för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund, dem skall jag låta komma till mitt heliga berg [på vars krön templet befinner sig] och giva dem glädje i mitt bönehus, och deras brännoffer och slaktoffer skola vara mig välbehagliga på mitt altare; ty mitt hus skall kallas ett bönehus för alla folk. Så säger Herren, HERREN, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag skall församla ännu flera till honom, utöver dem som redan äro församlade till honom [utom hans egna, som äro församlade, AS].” — Jes. 56:3, 6—8.
43, 44. a) Vilket världsomfattande församlande verk har Jehova hållit på med sedan 1919, och vilka har gjort ihärdiga försök att hindra det, men grundligt misslyckats? b) Vad har Gud förutsagt, att man skulle få höra och se i våra dagar, samtidigt med detta alltjämt växande församlande arbete?
43 Från 1919 och i synnerhet fram till 1931 församlade Jehova kvarlevan av andliga israeliter, som var utkastade i träldom under den babyloniska världen. Sedan dess har han hållit på med att församla andra till sig i templet jämte sin egen israelitiska kvarleva, som har blivit församlad. Han har hållit på med arbetet att församla dessa andra. Vem har hitintills kunnat hindra honom? Den ”onde slavens” klass? Kristenhetens präster och predikanter och deras hjordar? Politiska diktatorer, radikala regeringar, totalitära regeringar eller andra politiska makter i denna världen? Satan, djävulen, och hans demoner? Nej. I stället ser vi nu hur antalet verksamma medlemmar av den nya världens samhälle i Jehovas tempel har svällt ut till 608.000 ’vittnen kring 17.000 medlemmar av tempelkvarlevan. Det är Jehovas glädje och goda behag i denna tid att ge dessa motbildliga ”främlingar”, dessa andra får, ”glädje” i sitt ”bönehus”. Har han gjort dem lyckliga och glada i hans tillbedjan? O ja! Det heliga ”berg, där Jehovas hus är”, genljuder av deras utrop av lycka, när de genom hans överstepräst frambär sina andliga ”brännoffer” och ”slaktoffer” på hans altare och när han ger bevis för att han tar emot dessa genom att välsigna dem i sin tjänst, i det arbete med att vittna som han ger dem.
44 För nitton hundra år sedan gav Översteprästen, Jesus Kristus, en syn åt aposteln Johannes, vari Johannes såg denna ”stora skara” av ”främlingar” från alla nationer, i vita, fotsida kläder, med palmkvistar i händerna, församlade i templet, där de hyllade Jehova och hans Son, som hade offrat sig själv, och tillskrev dem sin frälsning, och de tjänade Jehova dag och natt i hans tempel. Vilken hänryckande upplevelse för Johannes att se detta i en syn! Ja visst, men vilken upplevelse, som griper och upplivar hela vår själ, är det inte för oss här, nu, att se detta i storslagen verklighet! — Upp. 7:9—15.
45. Vilka har nu del i den enhetliga sanna tillbedjan av Jehova i hans andliga bönehus, hur har de det, och med vilka lyckliga framtidsutsikter, allt i uppfyllelse av förutsägelser, som Gud givit?
45 Emellertid utövar Jehova ännu gudomligt tålamod till frälsning för fårliknande människor, och därför är han ännu inte färdig med att församla dem till sitt bönehus för alla nationer. Skall vi då vara ett med honom och hans rätte Herde i detta arbete? Ja, genom att ”arbeta tillsammans med honom”, genom att hålla på med att predika de goda nyheterna om det triumferande Riket och bedriva all den undervisningsverksamhet, varigenom församlandet av fåren sker. Låt oss hjälpa de fårliknande främlingarna att inse det tvingande behovet, den livsviktiga möjligheten att nu sluta sig ”till HERREN [Jehova] för att tjäna honom och för att älska HERRENS namn och så vara hans tjänare”, att hålla hans motbildliga sabbat genom att inte ohelga den med egoistiska gärningar av egenrättfärdighet, genom vilka de försöker frälsa sig på sitt eget sätt, utan hålla fast vid Jehovas nya förbund genom att godtaga dess tempel, dess prästerskap, dess medlarskap, dess offer till syndernas förlåtelse och dess undervisning i kunskapen om Jehova för den minste såväl som för den störste. (Jer. 31:31—34) Om vi gör detta, då kommer det att visa sig, att vi inte förhåller främlingen hans rätt, utan att vi älskar honom som oss själva. Därför kommer Jehova i sitt heliga tempel inte att vara ett snarfärdigt vittne mot oss vid Harmageddon och verkställa en eldsglödande dom på oss, utan han kommer att godkänna oss och skona oss, för att vi skall få fortsätta med hans glädjefyllda tillbedjan genom Harmageddon och vidare in i hans egen nya värld.
(The Watchtower, 15 november 1955)