Ödmjukhet — en synnerligen önskvärd egenskap
STOLTHET — snarare än ödmjukhet, mildhet eller anspråkslöshet — är alltför ofta den dominerande egenskap som visas av ofullkomliga människor. Universums högste suverän är emellertid ödmjuk. Detta framgår tydligt av Jehova Guds villighet att handla på ett medlidsamt sätt med oansenliga syndare som uppriktigt söker hans godkännande och välsignelse.
Jehovas ödmjukhet beskrivs i sköna ordalag i tredje kapitlet i bibelboken Klagovisorna. Där utgjuter profeten Jeremia sina intensiva känslor inför det fruktansvärda betryck som drabbade israeliterna genom babyloniernas förvållande. Som nation led israeliterna ett förkrossande nederlag. Till sist skulle emellertid Jehova Gud komma ihåg de ångerfulla i nationen. Tillförsikt till detta kommer till uttryck i Jeremias böneord i Klagovisorna 3:19, 20: ”Kom ihåg mitt betryck och min hemlöshet, malörten och giftplantan. Din själ skall ofelbart komma ihåg och böja sig djupt ner över mig.” (NW) Ja, som ett uttryck för sin allt överträffande ödmjukhet skulle den allsmäktige Guden ”böja sig djupt ner” eller sänka sig ner för att visa de ångerfulla gynnsam uppmärksamhet och lyfta upp dem ur deras förnedrade tillstånd.
Trots att Jehova Gud är allenarådande och inte är ansvarig inför någon, har han således godheten att se välvilligt också på dem som står lägst. Det är alltså med rätta som han kräver att hans tjänare skall vara ödmjuka. Det är bara de ödmjuka som han ägnar gynnsam uppmärksamhet, gör till föremål för sin särskilda hänsyn och omtanke. Hans ord säger oss: ”HERREN [Jehova] är hög, men han ser till det låga [den ödmjuke, NW], och han känner den högmodige fjärran ifrån.” (Ps. 138:6; Jak. 4:6) Ett stort avstånd skiljer den stolte från Jehova Gud, som bor i de högsta himlarna. Trots detta urskiljer han deras motiv, och därför vägrar han att erkänna dem som sina tjänare. De är i själva verket inte ens flyktiga bekantskaper för honom.
ATT UPPODLA ÖDMJUKHET
Men om vi önskar få Jehovas erkännande, gör vi väl i att tänka på hans ödmjuka tjänares exempel i forna tider. En av dem var David. Fastän han var smord till att vara kung, sökte han inte uppnå denna ställning genom maktmedel, utan han uthärdade villigt förödmjukelser och förföljelse från kung Saul. David hade inte i sitt hjärta en högfärdig uppfattning om sig själv. Han såg inte med avund på dem som hade högre ställningar, och han såg inte heller med förakt på de ringa och betryckta. Han erkände sina begränsningar och traktade inte efter sådant som låg utanför hans förmåga. Det var därför som han kunde säga: ”Jehová, mitt hjärta är icke högmodigt, och mina ögon äro icke stolta, och jag vandrar icke i stora ting, i ting, som äro mig för underbara.” — Ps. 131:1, Åkeson.
För att David skulle kunna uppodla denna ödmjukhet krävdes det ansträngning av honom. Han erkände nämligen under inspiration: ”Nej, jag har lugnat och stillat min själ; såsom ett avvant barn i sin moders famn, ja, såsom ett avvant barn, så är min själ i mig.” (Ps. 131:2) Det är alltså uppenbart att det en gång var så att Davids själ, dvs. det själfulla begär som fyllde honom, behövde lugnas, så att han skulle kunna visa sann ödmjukhet. Hans begär och åtrå gjorde att han var orolig likt ett litet barn som längtar efter sin mors bröst. Men när barnet väl har blivit avvant, dröjer det inte länge förrän det vänjer sig vid ett nytt sätt att äta och finner förnöjsamhet i sin mors armar. På liknande sätt lyckades David lugna sina begär. Han insåg att upphöjelse kommer från Jehova, och därför väntade han tålmodigt på honom och kunde också uppmuntra medisraeliter att göra detta: ”Må Israel vänta på Jehova från nu och till obestämd tid.” — Ps. 131:3, NW.
Liknande ödmjukhet i vår tid kommer att göra en man tålmodig när det gäller att han skall användas som biträdande tjänare eller äldste i en församling av Guds folk. Han kommer inte att försöka tränga sig fram i syfte att vinna bemärkthet, utan kommer med glädje att anstränga sig för att göra ”gott mot alla”, men särskilt mot dem som är besläktade med honom i tron. (Gal. 6:10) Även om hans goda egenskaper och gärningar kan vara förbisedda till en tid, kan han lita på att de inte skall förbli dolda. I Första Timoteus 5:25 (1917) heter det: ”Goda gärningar ligga i öppen dag; och när så icke är, kunna de ändå icke bliva fördolda.”
ÖDMJUKHET LEDER TILL FRID
Genom att bevara en ödmjuk inställning och inte göra en stor fråga av att han inte blir använd i en viss ställning bidrar en man till att friden bevaras bland hans kristna bröder. Även om det begåtts ett misstag vid bedömningen av dig, är det inte alltid förståndigt att du uppenbarar det och försöker rättfärdiga dig. Det kan hända att den som gör så kan bevisa att han har rätt, men han skulle samtidigt kunna skada andra. Han skulle i själva verket kunna undergräva en församlings aktning för sina förordnade äldste. Detta skulle helt visst göra det mycket svårt för honom att samarbeta med de äldste som han har förödmjukat i andras ögon.
Så om en broder menar att det har begåtts ett misstag vid bedömningen, kan han fråga sig själv: Var misstaget så allvarligt att det behöver uppenbaras, trots tänkbara ogynnsamma verkningar? Eller kan man inte hellre låta saken vänta på att rättas till längre fram? Om man i onödan gjorde en stridsfråga av det, skulle det då kunna orsaka svårigheter som kunde störa friden i församlingen?
Den som är ödmjuk inser att också han begår misstag, och därför är han villig att ta emot och tillämpa skriftenliga råd. Om han har blivit felbedömd, kan han sträva efter att dra nytta av erfarenheten och arbeta hårt för att inte själv begå liknande misstag, när han har med andra att göra.
ATT TJÄNA MED ÖDMJUKHET
Förordnade äldste och biträdande tjänare gör väl i att efterlikna aposteln Paulus’ exempel i att ödmjukt tjäna andra. Om sig själv och sina medarbetare skrev Paulus: ”Inte heller har vi sökt ära från människor, nej, varken från er eller från andra, fast vi såsom Kristi apostlar kunde vara en kostsam börda. Tvärtemot uppträdde vi varsamt mitt ibland er, såsom när en ammande mor ömt vårdar sina egna barn. Då vi således har öm tillgivenhet för er, fann vi stort behag i att inte bara ge er av Guds goda nyheter utan också av våra egna själar, eftersom ni blev oss kära.” (1 Tess. 2:6—8) Sådan ödmjukhet i att vara villig att tjäna utan någon önskan att vinna ”ära” och att man på detta sätt ger av sin tid och sina krafter, som ett uttryck för självuppoffrande kärlek, tilltalar andras hjärtan och gör att man blir ett gott redskap i Jehovas händer, vilket blir till välsignelse för ens medmänniskor.
Förutom att ödmjukheten hjälper oss att visa denna anda i fråga om att betjäna andra, ökar den också uppskattningen av medtroende. Aposteln Paulus gav de kristna i Filippi rådet att inte göra något ”av stridslystnad eller av självupptagenhet, utan med anspråkslöshet i sinnet ... [hålla] före att de andra är er överlägsna”. (Fil. 2:3) Den som följer detta råd kan se goda egenskaper hos andra, egenskaper som i vissa avseenden kan vara överlägsna hans egna. Hans blygsamma värdering av sig själv förhindrar att han förhastar sig med att yrka på att något skall göras på hans sätt eller att han försöker sätta sig över andras rekommendationer. Han inser att det kan finnas flera sätt att sköta en sak på och att hans omdöme inte nödvändigtvis är det bästa. Därför är han villig att ta hänsyn till andras känslor och uppfattningar. Han vinnlägger sig om att inte ta åt sig hela äran för något som andra har haft del i. Hans ödmjukhet gör honom till en önskvärd kamrat.
Ödmjukhet är sannerligen något som är viktigt för att man skall bevara ett gott förhållande till Gud och medmänniskor. Det är därför en egenskap som vi alla som överlämnade Jehovas tjänare vill uppodla i högre grad.