Frambär åt Gud ”ett offer av lovprisning”
”Vi frambära våra läppars offer såsom tjurar.” - Hos. 14:3, AS.
1. Hur sade judiska präster att Jehovas bord var föraktligt, och hur reagerade Jehova?
JEHOVA anklagade de judiska prästerna på 400-talet före Kristus för att ringakta hans namn och för att säga: ”Jehovas bord är föraktligt.” (Mal. 1:6, 7, AS) De religiösa ledarna låtsades vara upprörda och häpna och frågade på vilket sätt de hade gjort detta. Jehova svarade: ”När I fören fram ett offerdjur, som är blint, då räknen I sådant icke för ont; när I fören fram ett som är lytt eller svagt, då räknen I ej heller sådant för ont. Kom med något sådant till din ståthållare, så får du se, om han tager gunstigt emot dig och bliver dig bevågen.” Lagförbundet krävde djuroffer, och det var prästerna som frambar dem. Men det krävde också att man skulle offra friska, felfria djur, och detta gjorde inte prästerna. I stället sökte de ut de sämre djuren, de svaga och lytta och blinda, och offrade dem på Jehovas altare eller bord. Således ringaktade de hans namn och behandlade hans bord med förakt. De skulle aldrig för ett ögonblick tänka på att komma med sådana undermåliga gåvor till sin mänsklige ståthållare, när de strävade efter att behaga honom och vinna hans bevågenhet. Men när de bönföll om Guds, den Högstes, bevågenhet, då behöll de de felfria djuren och offrade åt honom de sämre, som de hade sökt ut, sådana som kostade föga eller intet, eftersom de under alla omständigheter var så gott som värdelösa. Skulle ett sådant offer göra verkan? Jehova sade, att det inte skulle göra det: ”Kan han väl vara eder bevågen, då I haven begått sådant [med en sådan gåva från eder hand, RS]?” De blev förbannade såsom bedragare, därför att de hade gjort ett löfte, hade medel att infria löftet, men själviskt underlät att göra det: ”Förbannad vare den bedragare, som i sin hjord har ett djur av hankön, men ändå, när han har gjort ett löfte, offrar åt Herren ett djur, som icke duger.” — Mal. 1:8, 9, 14.
2, 3. Vilka offer, som är jämförbara med djuroffer, frambär de kristna i våra dagar?
2 Var inte detta ett handlingssätt som vittnade om grov syndfullhet och förmätenhet hos en nation som påstod sig vara Jehovas folk? Att folket kom med offerdjur, som var sjuka, och att prästerna offrade dessa på Jehovas bord var att behandla Gud Allsmäktig på ett mycket föraktfullt sätt, att förvisa honom till en ställning långt under deras mänskliga härskare, som de aldrig skulle drömma om att behandla så tarvligt och skymfligt. Om du hade levat på den tiden, skulle du inte ha visat ett sådant förakt för Jehovas bord, eller hur? Eller skulle du ha gjort det? Gör du det nu? Många, många människor gör det. Men hur kan de göra det, frågar du, när djuroffer inte längre frambärs på ett altare? Det finns offer att frambära nu, som liknas vid dessa djuroffer som frambärs då, och de som frambärs nu måste vara lika rena och friska och felfria som de forntida djuroffren skulle vara. Vari består då dessa nutida offer? Frambär du dem? Och är dina offer sjuka eller friska, lytta eller sunda, blinda eller upplysta?
3 Hosea 14:3 (AS) säger: ”Tagen med eder ord och vänden åter till Jehova; sägen till honom: Tag bort all missgärning och tag emot det som är gott, så vilja vi frambära våra läppars offer såsom tjurar.” Om vi har glidit bort från Jehovas ynnest, skall vi ta ord, som ger uttryck åt ånger och utgör en bön om förlåtelse, och med dessa vända åter till honom, i det vi frambär dessa ord liksom offertjurar. Och inte bara för att uttrycka ånger och bättring, utan också för att offentligen kungöra Jehovas namn och hans lov och pris, skall ord frambäras såsom offer, alldeles såsom skördens frukter frambärs enligt den mosaiska lagen: ”Låt oss alltid genom honom frambära åt Gud ett offer av lovprisning, det vill säga frukten av läppar som offentligen kungöra hans namn.” I denna tid måste alltså ord, våra läppars tjurar och frukt, frambäras åt Jehova såsom ett offer av lovprisning. Den kristne måste som offer frambära sanningens och den sunda lärans ord, ord som upphöjer Jehova och hans uppsåt, och i synnerhet nu måste den kristne frambära rätta ord beträffande de goda nyheterna om Guds nya rättfärdighetsvärld. — Hebr. 13:15, NW.
4. Hur är kristenheten lik de klandervärda judiska prästerna, när det gäller offer?
4 De kristna gör anspråk på att följa i Kristi fotspår, vilket måste inbegripa ett löfte att offra den frukt och de tjurar i form av ord, som han offrade. Liksom israeliterna, som hade godtagbara djur i sina hjordar, har de millioner människor, som påstår sig vara kristna, godtagbara ord som är tillgängliga för dem. Bibeln, som är spridd vida omkring på hundratals språk, är full av dessa ord. För att offra dem, frambära dem med sina läppar, behöver de kristna endast ge ut den tid och den ansträngning som är nödvändiga för att de skall kunna ta upp dem i sinnet och hjärtat. Men de flesta människor av kristenhetens millioner anser att detta kostar alltför mycket, liksom otrogna israeliter ansåg kostnaden alltför hög, när det gällde att offra felfria djur, och därför ersatte dessa med utgallrade, mindervärdiga djur. Israeliterna gav fina, värdefulla djur åt mänskliga ståthållare för att vinna dessas bevågenhet, och kristenhetens millioner ger sitt bästa i fråga om tid och ansträngningar, när det gäller att tjäna de ledande männen inom nationerna och världsliga arbetsgivare för att vinna bevågenhet och prestige, belöning och materiella fördelar. Jesus sade: ”Betala tillbaka till kejsaren det som är kejsarens, men det som är Guds till Gud.” Den nutida tendensen går ut på att allting, också det som tillhör Gud, skall betalas eller överlämnas åt denna världen och de köttets gärningar som den omhuldar. Det är bara av resterna av deras tid och energi som de alls vill tänka på att ge något åt Jehova. Av detta överblivna kanske de kan offra en obetydlighet av kraft och ansträngning för att ge sig sken av hängivenhet för Gud. — Luk. 20:25, NW.
5. Hur besudlas Jehovas bord av många som påstår sig vara kristna?
5 Vad är detta i själva verket? Det är detsamma som att säga: ”Jehovas bord är föraktligt.” Detsamma som att säga att på hans bord skall bara resterna och smulorna hamna. De ord som offras på hans bord bör utgöra närande andlig föda, men om ens kristna tal inte består i annat än en papegojliknande upprepning av de utantill inlärda trossatser och religiösa traditioner som Jesus sade gjorde Guds ord om intet, då besudlar man i sanning Jehovas bord. (Matt. 15:6) Om ens läppars tjurar är ord som förkunnar sådana hedniska läror som den odödliga själen, fastän bibeln säger: ”Den själ, som syndar, hon skall dö”, och evig pina för syndare, när Guds ord säger: ”Den lön synden betalar är död”, och treenigheten, trots Jesu uttalande: ”Fadern är större än jag är”, då är dessa offertjurar — dessa ord — svaga och lytta och blinda, och envar som livnär sig av dem kommer att bli andligen sjuk och svag och ofärdig och oupplyst. (Hes. 18:4, 1878; Rom. 6: 23; Joh. 14: 28; NW) Millioner människor som menar att de är kristna upprepar ord utan att verkligen förstå dem och iakttar religiösa former med ritualer och ceremonier, alldeles som forntidens judar iakttog offrandets former, när de frambar djur som var behäftade med fel och lyten. De som gör så nalkas Jehova med sin mun och ärar honom med sina läppar, men deras hjärta är långt ifrån honom, och därför säger Jehova om dem: ”Deras religion är ett hån, blott och bart en tradition som de har lärt sig utantill.” — Jes. 29:13, Mo.
6. Vad kommer sanna kristna vittnen för Jehova att beflita sig om att göra?
6 Sanna kristna vittnen för Jehova kommer inte att bete sig så föraktfullt gentemot Jehovas bord. De gör det till sin främsta angelägenhet att ta bibelns utomordentliga ord och frambära dem som sina läppars frukt och tjurar. De använder de ord som är sunda och upplysande och bringar andlig hälsa, även om den avfälliga majoriteten av människorna i dessa yttersta dagar inte kommer att ”fördraga den hälsosamma läran”. (2 Tim. 4:3, NW) Det finns dock en minoritet på många tusen människor, som är medvetna om sitt andliga behov, och när de vänder sig bort ifrån de ortodoxa religionernas offer i form av läroframställningar, vilka har blivit besudlade med forntida hedendom och nutidens filosofi och vetenskapliga spekulationer, och i stället vänder sig till bibelns sanning, som Jehovas vittnen bjuder dem, då kommer de att bli andligen närda och mättade. Vi måste alltså laga så att vi har studerat för att få reda på de rätta svaren, de kraftiga orden och de tydliga förklaringarna, vilka kommer att upphöja Jehova och hans ord och uppsåt. De får inte vara obestämda och matta och svaga, utan måste vara så kraftfulla, att de övervinner och tränger ut de falska ord som har blivit inplantade i vår åhörares sinne. De nödvändiga orden finns i bibeln; vi måste hämta ut dem därifrån för att använda dem som ett offer av lovprisning.
Bibelläsning
7. Vad måste vi göra för att få sund vishet från bibeln?
7 Om de ord som vi frambär såsom offer inte är de goda ord, som finns tillgängliga i bibeln, om vi är alltför lata i intellektuellt avseende för att leta reda på de bästa, då kommer den andliga mat som vi sätter fram på Jehovas bord inte att vara den behövliga och lämpliga födan och kommer att för andra synas föraktlig, ur stånd till att motväga deras motstridande trossatser eller argument. Endast genom ett föregående studium kan vi svara effektivt: ”Den rättfärdiges hjärta studerar för att kunna svara.” Och vi måste gräva i bibeln efter dessa sanningar, liksom en gruvarbetare mödar sig för att finna dyrbara metaller: ”Min son, om du tager emot mina ord och gömmer mina bud inom dig, så att du låter ditt öra lyssna till visheten och böjer ditt hjärta till klokheten, ja, om du ropar efter insikt och ställer ditt tal till klokheten, om du söker henne såsom silver och letar efter henne såsom efter gömda skatter, då skall du förstå Jehovas fruktan och finna kunskap om Gud. Ty Jehova giver vishet; ifrån hans mun utgår kunskap och förstånd.” (Åk) ”Han förvarar sund vishet åt de redliga; han är en sköld för dem som vandra i ostrafflighet.” (AS) Jehova har förvarat sund vishet åt oss i bibeln; om vi flitigt söker efter den, lovar han att vi skall finna den. — Ords. 15:28, AV; 2:1—7.
8. Vilka tidigare exempel på regelbunden bibelläsning har vi?
8 Vi bör läsa bibeln regelbundet. Israels kung fick befallning att ”taga en avskrift därav [av lagen] åt sig i en bok”, och ”läsa i den i alla sina livsdagar”. På den tiden var det ont om avskrifter av de heliga skrifterna, och få människor hade egna exemplar, och därför påbjöds offentlig uppläsning: ”Då skall du läsa upp denna lag inför hela Israel, så att de höra den.” Angående ett särskilt tillfälle kort efter det att Israel hade kommit in i Kanaan heter det, att ”icke ett ord av allt det som Mose hade bjudit underlät Josua att uppläsa inför Israels hela församling med kvinnor och barn och inför de främlingar som följde med dem”. Århundraden senare berättas det om konung Josia, att ”han läste upp för dem allt vad som stod i förbundsboken som hade blivit funnen i HERRENS [Jehovas] hus”, och resultatet blev en hela nationen omfattande rening från demondyrkan. Många fler århundraden senare förekom alltjämt regelbunden offentlig föreläsning: ”Ty från äldre tider har Mose i stad efter stad haft dem som predika honom, därför att han föreläses i synagogorna varje sabbat.” — 5 Mos. 17:18, 19; 31:11; Jos. 8:35; 2 Kon. 23:2; Apg. 15:21, NW.
9. Varför är enbart bibelläsning inte nog, och vilken ytterligare hjälp finns att få?
9 I våra dagar är vi mera gynnade, då rotationspressar trycker biblar i millioner exemplar. Var och en som törstar kan med lätthet dricka av livets vatten genom att ha och läsa en egen bibel. Men ibland är det inte nog att bara läsa. Man kan behöva hjälp till att förstå, liksom etiopiern, som evangelisten Filippus såg läsa Jesajas bok. ”Förstår du, vad du läser?” frågade Filippus honom. ”Huru skulle jag väl kunna förstå det, om ingen vägleder mig?” svarade han. Filippus gav den behövliga vägledningen till en rätt insikt. (Apg. 8:26—38) I våra dagar sörjer Jehova för att ge oss undervisning, som kompletterar bibelläsningen, genom sin organisation, sin ”trogne och omdömesgille slav”, som han lovade skulle sätta fram andlig ”mat i rätt tid”. Mycket av denna hjälp ges genom att litteratur trycks och sprids, som är avsedd att bistå människor vid studiet av bibeln, och med dessa hjälpmedel kan individen skaffa sig fördjupad insikt genom sin bibelläsning. Inom några få sidor kan en sådan publikation, ett sådant hjälpmedel vid bibelstudium, samla alla de skriftställen angående ett givet ämne, som finns utspridda över hela bibeln, och på det sättet spara tid åt den studerande och samtidigt garantera att han inte förbiser några av de ställen som har väsentlig betydelse för full insikt. Även med dessa tryckta hjälpmedel behöver nybörjaren vid sitt studium ofta bistånd av en annan person, och Jesus utlovade sin medverkan till och med när endast två stycken kommer tillsammans för att inhämta lärdom: ”Ty var två eller tre äro församlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem.” — Matt. 24:45, NW; 18:20.
10. Vilka exempel visar att offentlig föreläsning av bibeln inbegrep förklaringar?
10 Liksom den som läser enskilt kan behöva hjälp, så får också de som lyssnar till offentlig läsning gagn av att denna åtföljs av förklaringar. Under sin regering sände konung Josafat hövdingar och leviter och präster ”till att undervisa i Juda städer”: ”Dessa undervisade nu i Juda och hade HERRENS [Jehovas] lagbok med sig; de foro omkring i alla Juda städer och undervisade bland folket.” Förvisso inbegrep detta program för undervisning i Skriften mer än endast läsning av lagen, däri ingick utan tvivel också förklaringar och belysande exempel angående dess tillämpning och förmaningar till lydnad. Efter fångenskapen lät ståthållaren Nehemja föreläsa lagen från dagningen till middagen, och folket lyssnade uppmärksamt, men de som läste yttrade också ord som tillägg till dem som stod skrivna, för att man skulle vara säker på att var och en förstod: ”Och de fortsatte att föreläsa ur boken, ur [den sanne] Gudens lag, och den uttolkades och det lades mening [i den], och de fortsatte att göra förklaring vid läsningen.” Jesus föreläste offentligt i synagogan i Nasaret, och när han hade slutat, förklarade han: ”I dag uppfylles denna Skriftens utsaga, som ni nyss hörde.” Det är sannolikt att han sade mera än vad som finns bevarat i den korta skildringen. Sedan aposteln Paulus hade lyssnat till offentlig föreläsning i en synagoga, höll han på uppmaning av dem som presiderade ett långt och utförligt tal, och det blev så uppskattat, att folket enträget bad honom att tala också följande sabbat, och ”nästa sabbat kom så gott som hela staden tillsammans för att höra Jehovas ord”. Paulus gav den unge Timoteus föreskrift om att förmana och undervisa i samband med offentlig föreläsning: ”Fortsätt ... att ägna dig åt offentlig föreläsning, åt förmaning, åt undervisning.” — 2 Krön. 17:7—9; Neh. 8:3, 8, NW; Luk. 4:16—21; Apg. 13:15—44; 1 Tim. 4:13; NW.
Närvaro vid möten
11. Varför är det av livsviktig betydelse i denna tid att vara närvarande vid möten i församlingen?
11 Både enskild och offentlig bibelläsning jämte behandling och förklaring av innehållet, vare sig denna föreligger i tryckt form eller sker muntligen, bidrar mycket till att vi från bibeln får de ord vi behöver för att kunna frambära godtagbara offertjurar i form av ord. Men nu i denna tid ger Jehova förmedelst sin synliga organisation ytterligare hjälp genom att föranstalta om möten i församlingarna. Vid dessa möten dukar han ett andligt bord. åt oss, och genom att stanna borta från mötena säger vi att detta bord är föraktligt, ringaktar det som något som inte har verkligt värde. Likväl är det av livsviktig betydelse för oss, för att vi skall få andlig näring och styrka, både som individer och som en församling av kristna. Vid mötena kan vi kungöra vårt hopp inför andra genom att yttra oss, och genom deras yttranden får vi höra deras hopp kungöras; vi kan uppmuntra andra genom det vi säger och själva bli uppmuntrade genom deras ord. Detta är särskilt betydelsefullt nu i denna ändens tid: ”Låt oss hålla fast vid att offentligen kungöra vårt hopp utan att vackla, ty han som har givit löftet är trofast. Och låt oss tänka på varandra för att uppegga till kärlek och rätta gärningar, i det att vi icke försumma att komma tillsammans, såsom några hava för sed, utan uppmuntra varandra, och detta så mycket mera som ni se dagen närma sig.” — Hebr. 10: 23—25, NW.
12. Vilka möten anordnar församlingen?
12 Jehovas vittnens församlingar kommer tillsammans flera gånger i veckan. För ett av dessa möten är ett offentligt föredrag planerat, särskilt avsett för nyintresserade, men hela församlingen bör vara närvarande, och var och en kommer att få lära något. Och vem skulle välkomna publiken, om församlingen inte vore närvarande? Om du är ansluten till församlingen, bör du vara där för att visa de nya att de är välkomna och för att besvara deras frågor. Vakttornsstudiet är av väsentlig vikt. Var och en i församlingen bör studera det avsnitt som skall behandlas, vara med vid mötet, lyssna, yttra sig och visa vänlighet mot alla, i synnerhet de nya. I den teokratiska skolan får församlingen övning i vad man i tjänsten som förkunnare skall säga till andra, hur man skall formulera det och hur man skall framföra det. Systematisk bibelläsning är en del av studiekursen. Tjänstemötet är ett annat övningsmöte, som specialiserar sig på undervisning i att vittna från hus till hus, hålla predikningar vid dörrarna och leda bibelstudier i hemmen. Ingen som är djupt angelägen om att läpparnas tjurar och frukt, som han frambär, skall vara utan vank kommer att utebli från tjänstemötet. Ett annat möte, som församlingen anordnar, är bokstudiet som hålls i lämpligt belägna hem i alla delar av församlingens distrikt. I dessa små studiegrupper används böcker som är till hjälp vid bibelstudium, och att dessa grupper är så små gör det lätt för deltagarna att bli bekanta, yttra sig och hjälpa varandra att åt Gud frambära felfria offer av lovprisning.
13. Hur kommer mötena i församlingen att göra oss till bättre kristna?
13 Församlingarna med sina förordnade tjänare och sina regelbundna, fastställda möten är organiserade för att komma oss att växa till mogna kristna, med förmåga att motstå de ständigt på varandra följande vågor av gudlöshet, genom vilka Satan försöker kasta omkull oss. Detta är samma ordning som den som rådde på apostlarnas tid: ”Och han gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp, till dess vi alla nå fram till enheten i tron och i den exakta kunskapen om Guds Son, till en fullvuxen man, till det mått av växt som tillhör Kristi fullhet; så att vi icke längre skulle vara barn, som kastas omkring liksom av vågor och föras hit och dit av varje lärdomsvind genom människors bedrägliga spel, genom förslagenhet i att tänka ut villfarelse.” Genom att du är med på möten och yttrar dig där, kan du — som aposteln säger — hålla på med att pröva, huruvida du är i tron. Om dina yttranden visar att du råkat få en felaktig uppfattning, kan andra, som är mera mogna, föra dig tillbaka till den rätta tanken. Hur skulle vi annars som församling kunna uppfylla det gudomliga kravet att ”alla må tala i överensstämmelse med varandra” och ”vara på ett väl avpassat sätt förenade i samma sinne och i samma tänkesätt”? — Ef. 4:11—14; 2 Kor. 13: 5; 1 Kor. 1:10; NW.
14, 15. Varför är samvaro på möten i församlingen viktig för Jehovas vittnen?
14 Men värdet av att vara med vid möten i församlingen inskränker sig inte därtill att vi får inhämta lärdom och komma till enhet i sinnet och förbättra det offer av lovprisning som vi frambär till Jehova. Det ligger helt enkelt ett värde i att vara tillsammans. Det tycks vara en koncentration av Jehovas ande där, som ger teokratiskt stöd åt vår egen ande. De flesta av oss måste tillbringa så mycken tid ute i världen, varvid vi beständigt måste vara i beröring med fördärvade människor, höra deras vanvördiga och smutsiga tal och ge akt på deras låga handlingssätt, att när vi går till möten i församlingen, är det som att bli förflyttad från en stads slumkvarter till en härlig rekreationsort uppe i bergen. ”Dåligt umgänge fördärvar nyttiga vanor”, men gott umgänge utplånar skadliga vanor och sätter goda vanor i deras ställe. (1 Kor. 15: 33, NW) Kringspridda i det hav, som den från Jehova fjärmade mänskligheten utgör, är vi lika små öar som beständigt är i fara att bli avnötta av det ändlösa vågsvallet, tills de inte längre höjer sig över havets yta, men när vi kommer tillsammans, hämtar vi styrka från varandra till att bli ett starkt land, som det anstormande havet inte förmår något emot. Vi hämtar friskt mod och oförskräckthet och förnyar vår kraft till att motstå världen. Men om vi låter fånga oss i försåtliga snaror, som håller oss borta från möten, så kommer vi snart att ge tappt: ”Så låt oss icke upphöra med att göra vad som är rätt, ty i sinom tid skola vi skörda genom att icke giva tappt.” — Gal. 6: 9, NW.
15 Om vi är ensamma och kastas hit och dit av världen, är vi benägna för att förlora modet, därför att vi tänker att vi är ensamma i vår ostrafflighet och säkert måste bli betvingade. Långt tillbaka i tiden hade profeten Elia visat sin nitälskan för Jehova, och för att undgå att en hemsk hotelse mot honom skulle verkställas flydde han för sitt liv. Medan Elia ensam höll sig undan i en grotta, frågade Jehova honom: ”Vad har du för dig här, Elia?” Profeten svarade: ”Jag har absolut icke tålt någon konkurrens gentemot Jehova, härskarornas Gud, ty Israels söner hava lämnat ditt förbund, dina altaren hava de rivit ned, och dina profeter hava de dödat med svärd, så att jag ensam är kvar, och de börja söka efter min själ för att taga bort den.” Elia menade sig vara den ende som fanns kvar av dem som varit intresserade av Jehovas sak, men så förhöll det sig inte: ”Jag har låtit sju tusen bliva kvar i Israel, alla de knän som icke hava böjt sig för Baal och varje mun som icke har kysst honom.” (1 Kon. 19:13, 14, 18, NW) Regelbunden närvaro vid mötena kommer att hålla oss i styrkande kontakt med våra bröder.
16. Varför är det dåraktigt av en kristen att isolera sig, att försöka klara sig på egen hand?
16 Satan tycker om att söndra och besegra, skingra hjorden och plocka bort de vilsegångna individerna. Församlingen måste hålla ihop för inbördes hjälp. Om vi är ensamma, vem kommer då att hjälpa upp oss, när vi faller? Om vi är ensamma, är det svårare att hålla vårt nit för Jehova varmt. Tillsammans kan vi hjälpa till att värma upp det svalnade nitet hos dem som är overksamma. Dessa principer kommer till synes i Predikaren 4: 9—12: ”Bättre är att vara två än en, ty de två få större vinning av sin möda. Om någondera faller, så kan ju den andre resa upp sin medbroder. Men ve den ensamme, om han faller och icke en annan finnes, som kan resa upp honom! Likaledes, om två ligga tillsammans, så hava de det varmt; men huru skall den ensamme bliva varm? Och om än någon kan slå ned den som är ensam, så hålla dock två stånd mot angriparen. Och en tretvinnad tråd brister icke så snart.” Om vi faller, om vårt nit svalnar; om vi går under när Satan angriper, då blir vi ur stånd till att frambära offentliga offer av lovprisning åt Jehova. För att undgå denna olycka måste vi vara noga med att inte försumma att komma tillsammans. Var inte ett ensamt får, ty ett får som är borta från hjorden är ett förlorat får. Trogna tjänare, som är herdar för församlingen, bemödar sig med all flit om att föra förlorade får tillbaka till fållan, den nya världens samhälle. (Matt. 18:12—14) Överskatta alltså inte din andliga styrka och mena att du kan klara dig på egen hand och ägna dig åt själviska intressen, i det att du hånar den sunda princip som säger att vi måste komma tillsammans: ”Enslingen söker sina egna själviska intressen; han gör invändningar mot varje sund princip.” — Ords. 18:1, AT.
17. Hur måste vi ta emot lärdom från Jehova?
17 Om vi skall få i vår ägo godtagbar ”frukt” och felfria ”tjurar”, som våra läppar kan offra, måste vi ta emot lärdom från Jehova. Ta emot den genom att läsa bibeln. Ta emot den genom systematiskt studium. Ta emot den vid möten i församlingen. I synnerhet där dukar Jehova i sanning fram en andlig måltid på sitt bord. Kom och ät den! Får du dina måltider av lekamlig föda serverade åt dig på sängen? Om du sätter tillräckligt värde på dem för att gå till bords för att få dem, sätter du då inte så pass värde på den ännu viktigare andliga födan? Jehova söker inte tillfredsställa lättjan genom att servera andliga måltider på sängen eller i hemmen, borta från församlingarnas möteslokaler. Gå till bordet, gå till Rikets sal! Om vi inte gör allt detta som är nödvändigt, är vi inte flitiga i att skaffa oss de ord som vi behöver för sunda, hälsosamma och upplysande offer av lovprisning. Vi får då stå där med skammen inför den inspirerade förmaningen: ”Gör ditt yttersta för att träda fram inför Gud såsom godkänd, en arbetare som icke har något att blygas för, i det han rätt handskas med sanningens ord.” — 2 Tim. 2:15, NW.
[Bild på sidan 7]
”Den rättfärdiges hjärta studerar för att kunna svara.” — Ords. 15:28, AV.