Din tid eller dina pengar?
Såväl tiden som pengarna har sin givna uppgift att fylla. Men försök inte få det ena att ersätta det andra, ty tid kan inte ersätta pengar och pengar inte tiden.
DIN tid eller dina pengar? Vad föredrar du att ge? Den håglöse, late äkta mannen kanske föredrar att bara ge sin tid. Han sitter hemma hela dagen eller fördriver tiden med kumpaner, medan hustrun tar emot tvätt för att försörja familjen. Flertalet människor är emellertid benägna att ge pengar då de borde ge av sin tid.
Så här sade en vis konung: ”Allting har sin tid, och vart företag under himmelen har sin stund.” Eftersom detta är rätt och sant, är det så att när det är tid för oss att ge av vår tid, bör vi inte söka komma med en ersättning för den genom att ge av våra pengar, ty i så fall är det ytterst troligt att någon blir lidande härpå. Om vi gjorde på det sättet, skulle vi inte handla vare sig förståndigt, rätt eller kärleksfullt. — Pred. 3:1.
Visst finns det en del materialistiskt sinnade människor som föredrar att du ger dem av dina pengar hellre än av din tid, men om människor är verkligt förståndiga eller om de är verkliga vänner till dig, då föredrar de att du ger dem av din tid. Men hur det än må förhålla sig med detta, så är det inte vad andra föredrar som är — eller borde vara — den avgörande faktorn. En självisk hustru eller bortskämda barn kanske hellre vill ha pengar än tid och kärlek av dem som älskar dem. Vad bör i sådana fall vara den avgörande faktorn? Det är vad vi är skyldiga som bör avgöra hur vi skall handla. Likaväl som vi inte bör ge bara av vår tid, när vi är skyldiga att ge pengar, så bör vi inte ge bara pengar, när vi borde ge av vår tid. I många fall är det naturligtvis vår plikt att ge bådadera.
En äkta man är sannerligen skyldig att ge sin hustru både pengar och tid. Likaså är föräldrar skyldiga att ge sina barn såväl tid som materiellt underhåll, just såsom åt Gud överlämnade kristna är skyldiga att ge både av sin tid och av sina materiella tillgångar åt sin Gud, Jehova. Men om vi är skyldiga att ge bådadera, försummar vi då att ge av vår tid, därför att det är lättare att ge pengar? Fredar vi vårt samvete, därför att vi försummar att ge så mycket av vår tid som vi borde, genom att ge pengar?
För några år sedan lät en framgångsrik jurist i en stor stad i USA tala om sig. Han hade gott anseende och gjorde sin hustru lycklig genom sin omtänksamhet och sin frikostighet med pengar. Men så grumlades hennes lycka. Hur kom det sig? Hon fick veta att mannen höll sig med en älskarinna. Han gav hustrun pengar men föredrog att ge sin tid åt älskarinnan!
Även redliga äkta män kan lätt fela i denna sak. De arbetar hårt för att sörja väl för hustrun och ge henne alla materiella ting hon behöver. Men för att få avkoppling eller sällskap går de till kaféet eller klubben eller ägnar sig åt någon hobby som hustrun inte kan ha del i. De ger av sina pengar men inte av sin tid. Nu menar vi inte att inte hustrun i en del fall i viss mån kan vara skuld till att det förhåller sig så, men det är inte det som vi uppehåller oss vid just nu. Även om hon kanske kommer till korta, har mannen likväl en skuld att betala henne, nämligen tid, liksom han ständigt är skyldig att ge henne underhåll och de äktenskapliga rättigheterna. Bibeln säger: ”Kärleken uppbygger.” Pengar kan inte av sig själva bygga upp. Om en man vill uppbygga sin hustru, får han inte nöja sig med att ge henne bara pengar eller låta pengar uppväga att han inte ger av sin tid åt henne. — 1 Kor. 8:1.
Vi vill emellertid visst inte påstå att bara de äkta männen felar i denna sak. Det gör också hustrurna ibland. En ung dam som menade sig vara världsvis och som brukade skämta om att hon hellre ville vara en gammal mans älskling än en ung mans slav gifte sig likväl till sist med en ung man. Han lärde sig ett yrke och lyckades utmärkt med att slå sig fram i en av de förnämligaste stadsdelarna i en stor stad i mellanvästern i USA. Men trots hans framgångar och hans vädjanden till hustrun om att hon skulle vara hemma, ville hon prompt ha arbete utanför hemmet; hon var fast besluten att ge sitt bidrag på sitt eget sätt. Hon fortsatte till och med att tvätta själv, fastän han ville att hon skulle skicka bort tvätten så att hon kunde få mera tid. Så en dag, då hustrun kom hem från arbetet, hade mannen begått självmord. Hon hade prompt velat ge pengar, som han inte behövde, och hade inte givit det som han allra mest behövde — hennes sällskap, kamratskap, hennes tid.
Menar du att detta var ett ytterligtgående exempel? Må så vara, men grundprincipen håller. Att hustrurna arbetar utanför hemmet, när de egentligen inte behöver göra det, kan vara en orsak till att männens livslängd är mellan sex och sju år kortare än kvinnornas och likaså till att så många män lider av hjärtsjukdomar. Den hustru som föredrar att behålla ett arbete utanför hemmet framför att sköta sitt hus själv bör fördenskull fråga sig: Behöver min man, familjen, de extra slantarna bättre än min tid, omtanke, kärlek och mitt moraliska stöd, som jag inte kan ge, därför att jag behåller mitt arbete? Blir det så att jag genom att vara löntagare snarare tävlar med honom än samarbetar med honom? Detta är visst och sant: Pengar kan inte ersätta tiden och sådant som tiden bereder tillfälle åt.
Föräldrar
Samma princip gäller med lika stor verkan i fråga om föräldrar. Föräldrar nu för tiden är ofta böjda för att ge pengar i stället för tid, när det gäller barnen. De köper dyra leksaker åt barnen, skaffar TV-apparat åt dem och ger dem rikligt med fickpengar och menar att de därmed har gjort sin plikt. Och så menar de att de är fria att ägna sig åt sina egna själviska nöjen: gå på teater och bio, bridgeträffar och allt möjligt annat. Detta är ett allvarligt fel! Om barn skall mogna på ett sunt sätt, behöver de känna gemenskap med de äldre i familjen. Nyligen har man till exempel vid vetenskapliga undersökningar med får funnit att lammen når mogenhet mycket snabbare och blir självständiga mycket tidigare om de får vara tillsammans med föräldrarna, än de gör om de hålls skilda från föräldrarna tillsammans med andra lamm. Barn är av naturen härmare. Genom att ta efter andra lär de sig allra bäst. Låt dem fördenskull ha mogna människors sällskap i så stor utsträckning som möjligt. Detta är i parentes sagt ett skäl till att man hellre bör hålla barnen hemma än låta dem leka med andra barn som inte får en rätt fostran.
Detta är helt i överensstämmelse med Skriftens bud till fäderna i Israel: ”Dessa ord, som jag i dag giver dig, skall du lägga på ditt hjärta. Och du skall inskärpa dem hos dina barn och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen, när du lägger dig och när du står upp.” En sådan föreskrift krävde sannerligen att fäderna gav av sin tid, inte av sina pengar, eller hur? — 5 Mos. 6:6, 7.
Och tänk på en sak. Ni föräldrar ger inte av er tid åt edra barn då de sitter och ser på TV. Ett par förståndiga föräldrar i en stad i en av USA:s öststater fick till sin egen stora tillfredsställelse klart för sig hur dåraktigt det är att ge sig hän åt TV-tittande. Eftersom de lade märke till att barnen började bli TV-slavar, kopplade de av apparaten ett helt år. På en gång insåg de att de hade tid att lära sig traktera musikinstrument för att förnöja varandra såväl som att läsa högt för varandra osv. De lärde känna varandra bättre och drogs närmare varandra än någonsin förr. När året gått, kopplade man åter TV-apparaten till nätet, men man fastställde bestämda regler för hur den skulle användas. Man skulle hädanefter bara se vissa program av särskilt intresse eller värde och först sedan man skött om sysslorna i hemmet och klarat av läxorna. Sannerligen en förståndig familj! Dessa föräldrar hade kärleksfullt sina barns välfärd för ögonen, och fördenskull nöjde de sig inte med att bara ge dem sådant som kan köpas för pengar. Det är lätt för fäder att försumma sina plikter i detta avseende, ty arbets- och levnadsförhållandena i vår moderna tid bidrar till att orsaka sådan försummelse.
På senare år har mödrar också börjat fela alltmera i dessa stycken. Det har visat sig att ett barn känner på sig om modern arbetar utanför hemmet därför att hon verkligen behöver göra det, för att försörja sig och barnen, eller om hon har förvärvsarbete därför att hon inte vill besvära sig med sina plikter mot familjen eller därför att hushållsarbete tråkar ut henne. Och det är inte svårt att förstå, ty en moders hela väsen återspeglar vad som bor i hennes hjärta.
Om en mor har förvärvsarbete därför att hon måste ha det, får hon riktigt slita sig från sina barn och kysser dem ömt varje morgon när hon går ifrån dem, som om hon ville säga: ”O vad jag är ledsen över att jag måste gå ifrån er!” Men om hon har ett arbete därför att hon föredrar det, visar hon inte sådan värme när hon säger adjö, vilket är helt naturligt. Medvetet eller omedvetet är hon glad över att få ge sig av. Det är inte att undra på att brottsliga barn ofta kommer från hem där mödrarna arbetar, fastän de inte skulle behöva göra det. Barnen blir upproriska därför att deras mödrar inte bryr sig om dem. De behöver mors kärlek och har en naturlig, medfödd, känsla av att ha rätt till den. Om de inte blir föremål för hennes kärlek, rubbas deras känsloliv, och detta väcker kanske förstörelselusta och benägenhet för våldsgärningar hos dem.
Många gånger ser man också denna princip verka i motsatt riktning. Vuxna barn kanske sörjer för sina åldriga föräldrar materiellt, men de försummar att ägna tid åt dem. I många fall skördar föräldrarna då vad de själva sått.
Åt Gud överlämnade kristna
Bland de många andra områden av mänsklig gemenskap och strävan, där det är vanligt att man begår det felet att man ger pengar, då man borde ge av sin tid, finns det skäl att nämna religionen. I våra dagar tänker både herdarna och folket i deras hjordar jämförelsevis litet på sin plikt att ge av sin tid och lägger bara vikt vid pengar. Naturligtvis kommer den herde för en hjord, som bara är intresserad av att skinna sina får, att tjata om penningfrågor i stället för om att ge av sin tid, men en verklig själasörjare kommer att lägga huvudvikten vid att man skall ge av sin tid.
Må så vara att ”folk vill så hava det”, men fördenskull är det inte rätt. Många människor menar att för att vara kristen räcker det med att man går i kyrkan om söndagarna och ger tionde av sin inkomst. Resten av tiden kan de disponera som de vill. Eller också menar de att en gång i veckan är för mycket och att det kan räcka med bara en gång i månaden eller bara två gånger om året, vid jul och påsk, så länge de regelbundet sänder in sina penningbidrag. För att uppmuntra givarna låter en del kyrkoorganisationer trycka listor vid årets slut, som visar hur mycket varje församlingsmedlem lämnat i bidrag. Hur mycket förståndigare skulle de inte vara om de meddelade hur mycken tid var och en gav — gav till kyrklig verksamhet och i all synnerhet till evangeliseringsarbete. Det ligger i öppen dag att resultatet skulle bli långt ifrån smickrande! — Jer. 5:31.
Det är alldeles riktigt att Skriften framhåller vikten av att man ger av sina medel — såväl åt Gud som åt nästan: ”Ära Jehova med dina värdefulla ting och med de första frukterna av all din avkastning.” ”Ty om beredvilligheten finnes där först, är den särskilt välbehaglig efter vad en person har, icke efter vad en person icke har.” ”Den som sår sparsamt kommer också att skörda sparsamt, och den som sår rikligt kommer också att skörda rikligt. Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång, ty Gud älskar en glad givare.” — Ords. 3:9; 2 Kor. 8:12; 9:6, 7; NW.
Men det är långt viktigare att vi ger av vår tid, ger av oss själva, såsom aposteln Paulus gjorde. Han hade inga pengar att skänka bort, men han hade tid, och hur villig var han inte att ge av sin tid! ”Eftersom vi hyste öm tillgivenhet för eder, funno vi stor glädje i att icke endast giva eder Guds goda nyheter utan också våra egna själar, emedan ni blevo oss kära. Förvisso komma ni ihåg, bröder, vårt arbete och vår möda. Det var genom att arbeta natt och dag, för att icke lägga någon kostsam börda på någon av eder, som vi predikade Guds goda nyheter för eder.” Fördenskull gav han rådet: ”Må ni bliva ståndaktiga, orubbliga, i det att ni alltid hava fullt upp att göra i Herrens verk.” — 1 Tess. 2:7—9; 1 Kor. 15:58; NW.
Det är just en sådan inställning som Jehovas vittnen har. Genom att de håller sina utgifter nere — de har ju inga avlönade pastorer –, är penningangelägenheterna hos dem blott och bart föremål för rutinmeddelanden. Men hur kraftigt framhåller de inte vikten av att ge sin tid! Var och en av vittnena uppmanas att vara med vid fem möten i församlingen varje vecka, 260 på ett år, att använda tid till enskilt bibelstudium och till bibelstudium med familjen och att därjämte ägna så mycken tid som möjligt åt förkunnarverksamheten ute på fältet. Varje församling har ett mål, att i genomsnitt bruka ett visst antal timmar, och varje vittne strävar efter att nå eller överskrida målet. Genomsnittsförkunnaren i en församling använder omkring tio timmar i månaden till evangeliseringsverksamhet. Vittnena anser att man bör ”köpa den lägliga tiden”. — Ef. 5:16, NW.
Men inte nog härmed, utan varje sådan Ordets förkunnare har ett mål sig förelagt att bli pionjär, pionjär med särskilt uppdrag eller missionär och under sådana omständigheter ägna från 100 till 150 timmar i månaden åt evangeliserande verksamhet. Ja, från första stund har Sällskapet Vakttornet framhållit att om en Ordets förkunnare kan välja mellan två vägar, en som ger honom mera pengar och en annan som ger honom mera tid, bör han utan tvekan välja den som ger honom möjlighet att ge mera av sin tid. Härigenom kan han följa tätare i Jesu och apostlarnas fotspår och lyda maningen: ”Söken först efter hans [Guds] rike.” — Matt. 6:33.
Därför att vittnena har följt en sådan kurs, stannar det inte vid att den nya världens samhälle av Jehovas vittnen är en snabbt växande sammanslutning, utan den är också stark, ty de som hör med till den kan inte predika och undervisa andra utan att själva röna gagn av det. Vi läser ju: ”Den som vederkvicker andra, han bliver själv vederkvickt.” Samtidigt leder detta till lycklig gemenskap, eftersom ”det ligger mera lycka i att giva än i att taga emot”. — Ords. 11:25; Apg. 20:35, NW.
Låt oss fördenskull allesammans, äkta män, hustrur, föräldrar och åt Gud överlämnade kristna över huvud taget, komma ihåg att vart företag under himmelen har sin stund. Det är lovvärt att vi ger av våra pengar, men låt det aldrig bli så, att vi gör det och försummar vår plikt att ge av vår tid. ”Undanhåll icke vad gott är från dem som det tillkommer, när det råkar stå i din hands makt att göra det.” Ge av din tid till största gagn och glädje för andra såväl som till sann lycka för dig själv. — Ords. 3:27, NW.