Varför den allsmäktige Guden skrattar åt nationerna
”Han själv som sitter i himlarna skall skratta; Jehova själv skall bespotta dem.” — Ps. 2:4, NW.
1. Vad är tiden nu inne för Gud att göra, och vilka frågor väcker detta, som vi måste besvara?
TYCKER du om ett gott skratt? Förmågan att skratta är en av de oräkneliga egenskaper som skiljer människan från fyrfotadjuren, fåglarna och fiskarna. Människan skapades till att göra en sak som hennes Skapare kan göra, och det är att skratta. Tiden är nu inne för Gud att skratta. Skrattar han åt dig? Eller skrattar du med honom? Hur kan du veta om det är på det ena eller på det andra sättet? Vad är det som kan komma Gud, din Skapare, att skratta? Vad skulle det innebära om Gud skulle skratta åt oss? Hur kan vi i denna tid undgå att vara till åtlöje för vår Skapare och i stället få skratta gott tillsammans med honom och slå bort all oro som världssituationen så lätt framkallar?
2, 3. Varför anser nationerna inte att världssituationen och framtidsutsikterna är något att skratta åt?
2 Ingen av jordens nationer anser att den nuvarande världssituationen och framtidsutsikterna är något att skratta åt. Skrattar du, kan du skratta, när de goda konjunkturerna (om man fortfarande kan tala om det) ständigt är i fara och är så ovissa, därför att affärslivets grundvalar skälver? När statsutgifterna och statsskulden bara växer? När det ökande antalet nationer inte kan samsas som en enda stor, fast förenad familj, utan de nationella grupperna i stället alla är misstänksamma mot varandra, konkurrerar med varandra, väpnar sig till tänderna mot varandra, förtrycker varandra, försätter varandra i förlägenhet, spionerar på varandra, söker utnyttja varandra? När människors missnöje växer och brer ut sig, så att de maktägande har svårt att styra folken? När man inte kan lita på att staternas förtroendemän är rättrådiga och att vare sig överordnade eller underordnade tjänstemän är lojala? När den hälsosamma vördnaden för den rättmätiga myndigheten försvagas och det blir allt vanligare att tillgripa våld och brottsfrekvensen stiger?
3 Kan det verkligen vara något att skratta åt, när kampen mot fattigdomen blir allt besvärligare för regeringarna? När krigsredskapen blir allt hemskare? När man avhåller sig från att använda kärnvapen, bara därför att man fruktar för att man skulle få betalt med samma mynt och för att det ordnade samhällsskicket skulle ödeläggas och alla jordens inbyggare utrotas? När inga religiösa tyglar längre kan avhålla folk från allt slags orättfärdighet? Nej, när man ser objektivt på allt detta, finner man att det inte är något att skratta åt.
4. Vem har vållat att nationerna råkat i denna belägenhet, och varför har alltsammans varit så onödigt?
4 Vare sig människor är oförbätterliga materialister eller inte, måste de hålla med om att nationerna själva har vållat att de råkat i den nuvarande belägenheten. Världshistorien intill denna stund vittnar om att det förhåller sig så. Men det är så onödigt! Varför det? Därför att det har anskaffats och erbjudits ett botemedel för världen, och nationerna vägrar att ta emot det och så finna den enda utvägen. Det hela skulle vara komiskt om det inte vore så allvarligt.
5. Varför har nationerna inte handlat förståndigt?
5 Nationerna har inte handlat förståndigt. De tror sig själva om att kunna reda ut problemen. De väntar sig sannerligen inte någon hjälp från himmelen. De litar på sina egna visa mäns, sina statsmäns och diplomaters, vishet. Men vart har detta fört dem nu, år 1969? Nära nog till självförintelse, inte bara genom krig utan också genom andra kraftiga medel. De är inte hågade att vända tillbaka. De är för stolta, för självsäkra, för upptagna av tanken på sitt eget nationella oberoende, sin egen suveränitet, för rika på ”erfarenhet” och för ”realistiska” för att rikta blicken bortom det synliga och materiella för att få den hjälp de behöver. De ser upp till det skapade i stället för till Skaparen själv. Finns det något i denna tid som utvisar att nationerna tror på en Skapare? Man ignorerar Skaparen, honom som har bevarat hela universum i god ordning och till stort gagn för oss på jorden. Om man jämför vår jord med hela universum, som den är en del av, hur liten är den då inte! Helt naturligt bör då vår jord inte vara ett för stort problem för honom att reda ut.
6. Kommer nationerna i en snar framtid att plötsligt och oväntat börja tro på Skaparen, och vad är det likväl rimligt att tro beträffande honom?
6 Vetenskapen är nationernas gud nu i ”hjärnans tidsålder”, och detta innebär att de inte har någon tro på en osynlig allsmäktig Gud. Om nationerna inte tror på honom nu, varför skulle vi då räkna med att de i en snar framtid plötsligt och oväntat skulle komma till tro, när det blir som allra värst och de tvingas erkänna sin egen hjälplöshet såväl som den nutida vetenskapens? Likväl är det bara rimligt att tro att han som har skapat jorden och människan på den skulle ha ett botemedel mot allt ont som drabbar människan, ett fullgott botemedel, det enda botemedlet. I åtminstone nitton hundra år har nationerna haft möjlighet att lära känna att Skaparen, den sanne Guden, verkligen har det enda, så välbehövliga botemedlet.
7. Varför kan det i det här fallet inte bli tal om någon samexistens mellan Gud och människan, i det att var och en gör sin egen vilja sida vid sida?
7 Men när nationerna envist fortsätter med att visa ifrån sig Guds föranstaltning, vad kan man då helt naturligt förvänta att följden blir? Helt enkelt att nationerna vänder sig mot Gud, Skaparen, strider mot honom och mot det medel som han har berett för människosläktets frälsning. Det stämmer överens med den regel som en vis man, som kristenheten anser vara ”Guds Son”, formulerade för nitton hundra år sedan: ”Den som inte är på min sida är emot mig, och den som inte församlar med mig förskingrar.” (Matt. 12:30, NW) Om en person föredrar att följa sina egna planer och förkastar Guds anordningar, hur kan han då göra Guds vilja och samarbeta fridfullt med Gud? Det kan han inte. Det kan helt enkelt inte bli tal om någon samexistens i det här fallet, dvs. att Gud och människan skulle handla var och en i överensstämmelse med sin vilja, sida vid sida. Guds vilja påverkar varje människa utan undantag. Hur skulle det då vara möjligt för en självisk människa att göra annat än verka åtskild från Gud, att avvika från Gud och i själva verket strida mot Gud? Människan sätter upp sig själv över Gud, såsom vore hon visare än Gud och mycket kunnigare och bättre upplyst om vad som är nyttigast för henne själv. Den mänskliga historien och erfarenheten bevisar att människan har handlat så.
8. Hur förhåller det sig med profanhistorien, då man jämför den med Guds inspirerade historia, bibeln?
8 Profanhistorien har skrivits av denna världens oinspirerade människor. De framhåller inte att Gud har låtit en exakt historisk skildring nedskrivas av män som han har inspirerat för att delge mänskligheten en varning att lystra till. Men en sådan historisk skildring, en av Gud inspirerad historieskildring, som skrivits av trogna män i hans tjänst, finns faktiskt till, och det är bibeln, den Heliga skrift. Bibeln är en historisk skildring rörande människan, som talar om hur Gud har handlat med henne till för nitton hundra år sedan. Den innehåller också profetior om vad Gud ytterligare skulle göra med människan efter den tiden fram till våra dagar och vidare tusen år framåt i tiden. Det är verkligen av högsta vikt för människan att hon känner till vad Gud, Skaparen, har gjort under de gångna årtusendena av människans historia. Och det är just vad hans skrivna bok, bibeln, i första hand talar om. Profanhistorien gör det inte. Den upphöjer människan, inte Gud.
9. Vilket märkligt förhållande gör bibeln så oändligt betydelsefull, och hur kan vi undgå att bli till åtlöje för Gud?
9 Bibeln uppenbarar att Gud, Skaparen, har handlat med enskilda människor, med särskilda familjer och med hela nationer. Den är inte bara en bok med svunnen historia, död historia, som har hållit på att multna i graven nu i nitton hundra år. Alltifrån själva början har bibeln i stället ständigt varit en framåtriktad bok, och det beror på att den på ett framträdande sätt är en de gudomliga profetiornas bok. Förutom bibelns direkta profetior beträffande framtiden har många av de i bibeln omtalade händelserna blivit nedtecknade i den därför att de är profetiska illustrationer av kommande händelser, också av händelser i vår egen tid. Det är detta förunderliga faktum som ger bibeln dess oerhört stora betydelse. Det är den enda bok som vi inte dristar oss att förbise eller skjuta åt sidan i denna tid. Vi har inte för avsikt att göra det i den här framställningen, fastän nationerna har gjort så, vilket medfört förvirring för dem. Genom att vi inte förbiser den inspirerade, profetiska bibeln, utan i stället bryr oss om den, undgår vi att göra oss till åtlöje för Gud. Då kommer Gud inte att skratta åt oss, såsom han nu skrattar åt världens nationer.
Den allsmäktige Guden har skrattat i det förflutna
10. När Gud för nitton hundra år sedan skrattade gott åt nationerna, vilken stad figurerade då på ett framträdande sätt i världsförhållandena, och inom vilket område fanns det människor som menade att tiden var inne för en förändring?
10 För nitton hundra år sedan skrattade den allsmäktige Guden gott åt nationerna på den tiden. Det skedde i förbindelse med människans största strid mot Gud under hela människans tillvaro fram till den tiden. På grund av händelsens profetiska innebörd för vår egen tid har vi nytta av att nu vända oss till den bibliska skildringen av denna händelse och se vad den har med händelserna nu på 1900-talet att göra. Liksom det förhåller sig i vår egen tid figurerade staden Rom på ett framträdande sätt i nyhetsmeddelandena på den tiden, i första århundradet enligt den vanliga tideräkningen. Vid den tiden låg inte Vatikanen mitt i Rom och dominerade den världsomfattande romerska katolicismen. Romarrikets hedniske kejsare var fortfarande pontifex maximus i religiösa kretsar, och den som upprätthöll pontifikatet just vid den här tiden var kejsar Tiberius, efterträdaren till kejsar Augustus, som hade dött den 19 augusti år 14 v.t. Tiden var inne för en förändring. I varje fall menade en liten skara människor det. Dessa bodde inom ett begränsat område i östra delen av romarriket, som då omslöt Medelhavet. Det inträffade också en förändring, och den skulle komma att inverka på vår tid.
11. Var och av vem började då ett nytt rike bli förkunnat?
11 Från en ökentrakt där borta i Mellersta Östern hördes en röst förkunna om ett nytt rike. Det var rösten av en öknens man. Hans namn hade en angenäm innebörd; det betydde ”Jah är nådig”. (Luk. 1:59—80) Det var i femtonde året av kejsar Tiberius’ regering, dvs. på våren år 29 v.t., som den här mannen i öknen, som hette Johannes, började förkunna om det nya riket. (Luk. 3:1, 2) Johannes var son till en präst, men det finns inga uppgifter om att han någonsin tjänade som präst i likhet med sin far i templet i Jerusalem, som var den religiösa medelpunkten i den romerska provinsen Judeen. Johannes’ Gud, den nåderike Jah eller Jehova, hade ett viktigare verk åt honom att utföra än att tjäna i ett jordiskt, materiellt tempel. Jehova Gud hade avsiktligt upprest denne Johannes till att framträda som härold och förelöpare åt det nya rikets härskare. Därför framträdde Johannes på skådeplatsen vid den av Gud själv fastställda tiden och började förkunna: ”Himmelriket är nära.” (Matt. 3:1, 2) Eftersom detta rike skulle vara ett ”himmel”-rike, kunde man förvänta att det skulle vara ett rättfärdigt herradöme, vilket folk på den tiden behövde lika mycket som vi gör i denna tid.
12. Vilken fråga ställer folk om en styrelse utövad av ”himmelriket”, men vad menade Johannes döparen när han talade om ”himmelriket”?
12 ”Men hur skulle ett ’himmelrike’ kunna härska?” invänder kanske vår tids sakliga, materialistiska människor. Om de tog sig för med att läsa bibeln, skulle de snart få veta att ”himmelen” har talat och åstadkommit världsomvälvning i det flydda och att den skall göra det i den nu hastigt annalkande framtiden. Att människan kan skjuta upp raketer på sjutton ton i den yttre rymden ger henne inte någon myndighet eller suveränitet över den himmel som Johannes talade om. Människor i vår tid tänker på himmelen utan att ta Gud med i beräkningen, men när Johannes under inspiration använde ordet ”himmel”, syftade han på den allsmäktige Guden. ”Himmelriket”, som han förkunnade om, var ”Guds rike”. Därför måste detta rike vara en god, rättfärdig, fullkomlig regering. Därför måste folket beredas för detta rikes ankomst. I överensstämmelse härmed sände den allsmäktige Guden Johannes till att döpa botfärdiga människor i vatten — sänka ned dem helt och hållet — såsom en symbol av att de ångrade de synder som de hade begått mot den allsmäktige Guden. — Matt. 3:4—6; Mark. 1:4—15.
13. Hur fick konung Nebukadnessar i Babylon klart för sig att ”himmelriket” var en verklig, personligen styrd regering?
13 Missförstå nu inte detta! ”Himmelriket”, som Johannes förkunnade om, var inte någon låtsasregering, utan det var en regering lika verklig och ”aktiv” och personligen styrd som någon politisk regering i våra dagar, i London, Paris, Moskva, Peking, Washington, Rom eller någon annanstans på jorden. Hårdföra politiska styresmän i våra dagar kanske inte inser detta, men de skall inom kort tvingas inse det. De är inga övermänniskor, lika litet som Nebukadnessar var det, han som härskade i Babylon vid floden Eufrat på 600- och 500-talen f.v.t. Men denne mäktige härskare i det babyloniska väldet drevs till att leva som ett djur ute på marken i sju år, till dess, såsom profeten Daniel sade till honom, ”du förstått, att himmelen äger herraväldet” (My). Ordet ”himmelen” här syftade på den Högste, ty strax innan Nebukadnessar drabbades av djurlik dårskap, fick han höra en röst från himmelen, som meddelade att sju år skulle gå fram över honom, medan han befann sig i detta djurlika tillstånd, ”till dess du förstår, att den Högste besitter herraväldet över människornas konungadöme och giver det åt vem han vill” (My). Sedan Nebukadnessar blivit återställd genom ett underverk erkände han att det var så. — Dan. 4:22—34.
14, 15. Blev Johannes fängslad därför att han predikade om ”himmelriket”, och vem tog därpå upp detta predikande?
14 Johannes var lika realistisk i olika frågor som de politiska styresmännen är i vår tid. Han vilseledde inte folket med någon dåraktig dröm som inte skulle kunna förverkligas. Omkring ett år efter det att han hade börjat förkunna och döpa, blev han satt i fängelse av Herodes Antipas, som var landsfurste i Galileen, men inte därför att han hade förkunnat om ”himmelriket”. Johannes blev fängslad därför att han hade yrkat på att den här styresmannen, som påstod sig vara underställd den lag som Johannes’ Gud, Jehova, hade fastställt, skulle leva ett moraliskt liv. (Matt. 14:1—5) Hårdföra politiska styresmän på den tiden tänkte sig inte att ett rike, som sades vara ”himmelriket” eller ”Guds rike”, skulle komma att gripa in i deras synliga, jordiska rikens angelägenheter. Men när Johannes fängslades, gjorde denna åtgärd slut på hans offentliga verksamhet att förkunna om Guds rike. Sedan han hade blivit satt i fängelse, togs emellertid hans budskap om Guds rike upp av en man som han hade döpt i vatten i Jordan omkring sex månader innan han blev fängslad. Det var en timmerman från Nasaret i Galileen, som hette Jesus och var fosterson till Josef. Om denne Jesus läser vi:
15 ”När Jesus fick höra, att Johannes hade blivit satt i fängelse, drog han sig tillbaka till Galileen. Han lämnade Nasaret och kom och bosatte sig i Kapernaum. ... Från den tiden började Jesus predika och säga: ’Omvänd er, ty himmelriket är nära.’” — Matt. 4:12—17, Hd; Mark. 1:14, 15.
Hur de gjorde sig till åtlöje
16, 17. a) När landsfursten Herodes Antipas fick träffa Jesus, vem var det då i själva verket som han gjorde till åtlöje? Varför? b) Hur vittnade Johannes döparen om att Jesus var Guds Son?
16 Bara omkring tre år senare gjorde landsfursten Herodes Antipas och hans krigsfolk narr av Jesus, som anklagades för att försöka göra sig till konung i kejsar Tiberius’ ställe. (Luk. 23:8—12) Detta var bara en del av beviset för att nationerna började göra sig själva till åtlöje. När folk och nationer ger sig till att ha roligt på Guds Sons bekostnad och gör narr av honom, är det i själva verket sig själva som de gör till åtlöje. Det gjorde de på den tiden, då de förlöjligade Jesus. Då Johannes döparen sänkte ned Jesus från Nasaret i Jordan, fick han ett vittnesbörd från himmelen om att denne Jesus var Guds Son. Johannes vittnade efteråt för folket och sade:
17 ”Jag såg anden komma ned som en duva från himmelen, och den förblev över honom. Inte ens jag kände honom, men just han, som sände mig att döpa i vatten, sade till mig: ’Vemhelst, över vilken du ser anden komma ned och förbli, denne är det som döper i helig ande.’ Och jag har sett det, och jag har burit vittnesbörd om att denne är Guds Son.” — Joh. 1:32—34, NW.
18. a) Varför skulle Jesus inte bedriva någon politisk kampanj? b) Hur sökte hans fiender få honom att blanda sig i politiken med avseende på skatten åt kejsaren?
18 Till ett vittnesbörd om detta visade Johannes döparen hän på Jesus och sade till dem som hörde honom: ”Se, Guds lamm, som tar bort världens synd!” (Joh. 1:29, NW) Jesus, Guds Son, blev smord med Guds heliga ande till att vara den blivande konungen i ”himmelriket”. Han blev smord med denna gudomliga ande till att förkunna om ”himmelriket” för människorna till tröst och vägledning för dem. Och detta gjorde han. (Luk. 4:16—21; 8:1; Apg. 10:38) Han bedrev ingen politisk kampanj i något försök att vinna folks röster, under det att han färdades omkring i landet. Han behövde inte göra detta, eftersom han redan var vald, utvald, smord av sin himmelske Fader, Jehova Gud, till att vara konung i Guds himmelska messianska rike. De många religiösa fiender, som han skaffade sig, försökte få honom att blanda sig i den världsliga politiken, i varje fall en gång, då de frågade honom om det var rätt för judarna, som stod under Guds lag, att betala skatt till kejsaren, vars herravälde de avskydde. Jesus satte snabbt stopp för allt revolutionärt tal, då han svarade: ”Ge då kejsaren det som är kejsarens, och Gud det som är Guds.” (Matt. 22:15—22, Hd) Vad Jesus uppmanade andra att göra, det gjorde han själv. Han betalade huvudskatt till kejsaren, eftersom det var något som tillkom kejsaren. Han var inte revolutionär.
19. a) Hur visade judarna vilken inställning de hade till ”himmelriket”, sedan Jesus hade undervisat och predikat i tre års tid? b) Hur visade Jesus genom sitt sätt att sända ut sina verksamma efterföljare på fältet att han inte var revolutionär?
19 Var Jesu egen nation gynnsamt stämd mot ”himmelriket” som han predikade? Nej, frånsett en jämförelsevis liten kvarleva. Tiotusentals judar och judiska proselyter hörde honom, men relativt få trodde på honom såsom den för länge sedan utlovade Messias, Kristus, den Smorde. Sedan han hade hållit på att undervisa och predika i tre år, kom folket till honom och sade: ”Huru länge vill du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg oss det öppet.” Men Jesus lät dem dra sina egna slutsatser, lät deras egen tro få ge dem svaret. Vid det här tillfället var de färdiga att stena honom. (Joh. 10:22—31) Men bland dem som trodde på honom och följde honom, därför att han var Messias, Kristus, utvalde han tolv apostlar. Sedan de blivit övade, sände han ut också dem att predika: ”Himmelriket är nära.” (Matt. 10:1—7) Längre fram sände han ut sjuttio andra efterföljare att förkunna samma budskap. (Luk. 9:1—6; 10:1—11) Allt som allt var det åttiotvå predikare av Guds rike — men inte ett gerillaband väpnat med svärd, spjut, bågar och pilar. Så egendomligt! Skulle en oavhängig regering kunna införas och befästas över Israels nation genom predikande? Det är nog för att få oss att skratta.
20. Hur vet vi om de religiösa ledarna skrattade, sedan Lasarus hade blivit uppväckt och sedan Jesus i triumf hade ridit in i Jerusalem?
20 Men vid ett tillfälle tycktes det inte vara så skrattretande. Det var sedan det här predikandet hade pågått i tre år. Det var tidigt på våren år 33 enligt den vanliga tideräkningen, och fram till den tiden hade representanterna för det romerska kejsardömet över judarna inte alls ingripit mot denne Jesus Kristus och den skara predikare av Guds rike som följde honom. Men de religiösa ledarna i Jerusalem hade börjat bli rädda för honom. Någon tid före påsken det året utförde Jesus Kristus ett av sina märkligaste underverk: Han uppreste då från de döda en man som hade varit död och begraven i fyra dagar. Detta hade väckt stor hänförelse bland folket, och de religiösa ledarna talade med varandra och sade: ”Vad skall vi göra? Denne man gör många tecken. Om vi låter honom fortsätta på det sättet, skall alla tro på honom, och romarna kommer då och tar ifrån oss både vårt tempel och vårt folk.” (Joh. 11:1—48, Hd) Men så den 9 Nisan, fem dagar före påsk, red Jesus, som om han varit på väg till en kröningsceremoni, in i Jerusalem under det att de jublande folkskarorna ropade: ”Välsignad vare han, som kommer, i Herrens [Jehovas] namn, Israels konung!” När folket på ett så häpnadsväckande sätt understödde Jesus såsom den som var Israels messianske konung, blev de religiösa fariséerna ännu mer oroade och sade sinsemellan: ”Ni ser, att ni ingenting kan uträtta! Hela världen följer honom!” — Joh. 12:10—19, Hd.
21, 22. a) Hur drog de religiösa ledarna in den romerska staten i målet mot Jesus, som ledde till hans avrättning? b) Hur uppträdde Herodes Antipas i målet mot Jesus, när det hänsköts till honom?
21 Därför sökte de religiösa ledarna finna en utväg genom att låta Jesus, Messias, dödas på den följande judiska påskdagen, 14 Nisan. Den anklagelse, som de framförde för att få honom dömd till döden, hämtade de inte från religionens värld utan från politikens värld. På så sätt drog de in de politiska representanterna för romarväldets styrelse över Palestina i det här målet. Sedan de först själva dömt honom på religiösa grunder, förde de honom inför den romerske landshövdingen över provinsen Judeen. Vad anklagade de honom för? För upproriskhet mot staten. När den romerske landshövdingen Pontius Pilatus förhörde den anklagade Jesus, sade han till honom: ”Jag är väl icke en jude! Ditt eget folk och översteprästerna hava överlämnat dig åt mig. Vad har du gjort?” (Joh. 18:12—35) Under rättegången fick Pontius Pilatus veta att Jesus var från Galileen, som då lydde under Herodes Antipas, som hade låtit döda Johannes döparen. Pontius Pilatus, som sökte komma ifrån det hela, sände Jesus bort till Herodes, som då var i Jerusalem.
22 Eftersom Herodes Antipas trodde att Jesus var Johannes döparen, som blivit uppväckt från de döda, var han intresserad av att få träffa Jesus. Han hoppades att Jesus skulle låta honom få se ett eller annat underverk. Men Jesus vägrade att göra Herodes till viljes och varken sade eller gjorde något till sitt försvar. Prästerna och de skriftlärda fick anklaga honom bäst de ville! Därför tog Herodes det hela som ett skämt. Den bibliska skildringen lyder: ”Men Herodes och hans krigsfolk bemötte honom med förakt och begabbade honom; och sedan de hade satt på honom en lysande klädnad, sände de honom tillbaka till Pilatus. Och Herodes och Pilatus blevo den dagen vänner med varandra; förut hade nämligen dem emellan rått ovänskap.” — Luk. 23:1—12.
23. Hur blev Jesus därpå gjord till åtlöje av soldaterna i Roms tjänst?
23 När Pontius Pilatus därpå gav efter för religiösa påtryckningar och överlämnade Jesus åt sina romerska soldater, för att han skulle dödas på en avrättningspåle, blev Jehova Guds Messias eller Kristus föremål för mera åtlöje, skämt och gyckel. I Matteus 27:27—31 (Hd) får vi veta vad som hände: ”Då tog landshövdingens soldater Jesus med sig in i pretoriet och samlade hela vaktmanskapet omkring honom. De klädde av honom hans kläder och hängde på honom en scharlakansröd mantel, de flätade en krona av törnen och satte den på hans huvud, och i hans högra hand satte de en käpp. Sedan föll de på knä inför honom, hånade honom och sade: ’Var hälsad, judarnas konung!’ De spottade på honom och tog käppen och slog honom i huvudet med den. När de hade drivit detta gyckel med honom, klädde de av honom manteln och satte på honom hans egna kläder och förde bort honom” till att fastnaglas vid pålen.
24. Hur gycklade de religiösa ledarna med den på tortyrpålen upphängde Jesus?
24 Medan Jesus hängde där på pålen, fortsatte de som gick förbi att håna honom och skaka på huvudet åt honom och smäda honom. ”På samma sätt hånade honom även översteprästerna tillsammans med de äldsta. De sade: ’Andra har han hjälpt, men sig själv kan han icke hjälpa. Han är ju Israels konung; om han stiger ned från korset, skall vi tro på honom! Han har satt sin tillit till Gud, må han nu rädda honom, om han har honom kär. Han har ju sagt: ”Jag är Guds Son.”’” — Matt. 27:39—43, Hd.
25. Vilka försiktighetsmått vidtog de religiösa ledarna med avseende på Jesus, sedan han hade lagts i graven, vilket gjorde att de kunde skratta skadeglatt?
25 Jesus, Messias, Guds Son, dog alltså såsom ett föremål för åtlöje, någon som man skrattade åt. Dagen efter hans död och begravning i en närliggande grav visade översteprästerna och fariséerna sin ringaktning såväl som sin avsikt att förhindra att Jesu kropp skulle försvinna från graven, om detta alls var möjligt, genom att säga till Pontius Pilatus: ”Herre, vi har erinrat oss, att denne bedragare sade, medan han ännu levde: ’Efter tre dagar skall jag stå upp.’ Ge därför befallning, att graven bevakas strängt till och med tredje dagen. Annars kan hans lärjungar komma och stjäla bort honom och säga till folket, att han har uppstått från de döda. Då blir det sista bedrägeriet värre än det första.” Den romerske landshövdingen föll åter till föga för dem och gav befallning att graven skulle förseglas och vakt sättas ut vid den. (Matt. 27:62—66, Hd) Nu kunde de religiösa ledarna skratta skadeglatt!