Är bibeln den ”vite mannens bok”?
Varför anser många att bibeln är den ”vite mannens bok”? Vems bok är den? För vem är den avsedd?
”EN RELIGION som organiserats och stöds av djävlarna i syfte att göra slavar av det svarta människosläktet.” Så beskrevs kristendomen av ledaren för en stridande, färgad organisation. Bibeln? Han kallade den en ”giftbok”.
Visserligen betraktar många inom kristenhetens landamären detta såsom en extremists uppfattning, men det kalla faktum kvarstår att ett stort antal färgade överallt i Afrika och i Asien, såväl som färgade i andra delar av världen, har samma uppfattning. De betraktar kristendomen såsom den ”vite mannens religion” och bibeln såsom den ”vite mannens bok”.
Somliga är snabba att avfärda dessa slutsatser av sådana färgade människor genom att säga att de är fördomsfulla och grundlösa. Men är sådana uppfattningar grundlösa? Varför har många av de färgade i världen dragit en sådan slutsats? Och något som är av livsviktig betydelse är frågan: Är det sant att bibeln — och följaktligen kristendomen — förnämligast är för den vite mannen?
Orsaken till avogheten
För att helt och fullt inse och förstå varför de färgade känner det så måste man göra såsom en sade: ”Gå i mina skor först.” Om vita människor försatte sig i dessa färgade människors ställe, skulle det inte vara alltför svårt för dem att förstå varför många av dem har dragit den slutsatsen att bibeln är den ”vite mannens bok” och att den kristendom den förkunnar förnämligast är för den vite mannen.
I årtionden, ja, i vissa fall i århundraden, har de flesta av de färgade folken i Asien och i Afrika dominerats av kolonialmakter, vanligtvis europeiska. Dessa kolonialmakter utgör kärnan i kristenheten, ty de är alla s. k. kristna nationer och är vita. De som behärskades av dem anser naturligt nog att dessa kristenhetens nationer representerat kristendomen, eftersom de ansett kristenheten och kristendomen vara ett och detsamma.
I många fall har detta kolonialvälde varit förtryckande. Det har hållit de underkuvade folken i okunnighet genom bristfällig undervisning. Ekonomien i kolonien har fått lida för att den behärskande makten skulle gagnas. De färgades sociala förhållanden har hållits på en mycket lägre nivå än den ”kristna” kolonialmaktens. I en del fall gjorde man färgade män, kvinnor och barn till fångar och sålde dem som slavar till andra ”kristna” nationer.
Även på de håll, där detta kolonialvälde har haft goda drag, har de färgade undersåtarna känt sin stolthet såras av att kontrolleras och behärskas av främmande makter mot sin vilja. Den inställning av överlägsenhet, som de vita makterna ofta visat, har också kommit de färgade att ständigt känna sig såsom andra klassens medborgare, ofta i sitt eget land.
Utöver detta har några påstått att de färgade är en ”underlägsen ras”. En ung färgad gosse lade märke till detta, när han betraktade ett stort ritat diagram på väggen i ett museum. En del av texten underrättade honom om att det var en förklaring angående människosläktets raser. På teckningen hade man gjort sig det besväret att sätta den färgade ”grenen” bara obetydligt högre än apornas och under den arts som krönte trädet, en art som hade en påfallande ljus hudfärg.
Under årens gång har harmen tilltagit. En färgad, som tog del i en utredning angående förhållandet mellan raserna i Förenta staterna, sade: ”I generationer blev vi fostrade och tillrådda av våra äldste att lägga band på vår harm och vårt hat — eftersom det inte skulle ha varit tillrådligt att göra något annat. Men under de två senaste åren har detta hat blivit explosivt och ådagaläggs på många olika sätt.” När en vit studerande påstod att många vita människor i sydstaterna i Amerika tidigare hade behandlat sina negertjänare med faderlig och vänlig hänsyn, svarade en färgad flicka: ”Ja, de betraktade oss alltid såsom knähundar och kan inte förstå varför vi vägrar att vara knähundar.” (New York Times, 10 februari 1964, sid. 16) Denna känsla har intensifierats i andra länder, där vita kolonialmakter har behärskat en färgad majoritet under lång tid.
Eftersom många färgade med rätt eller orätt anser att den främsta orsaken till deras avsaknad av utbildning, till deras icke likvärdiga sociala ställning, deras lägre levnadsstandard och deras förödmjukelse är de vita kolonialherrarna, sprider sig deras missnöje till att omfatta allt som dessa makter representerar. Följden blir att kolonialmakternas religion betraktas med misstänksamhet.
Kristenhetens nationer påstår sig vara kristna, resonerar de färgade, men likväl förtrycker de och förödmjukar ofta de färgade. Deras präster och missionärer är utsända för att omvända den infödda befolkningen till kristenhetens religion. Men på grund av det som många färgade människor ser ske i kristendomens namn drar de den slutsatsen att kristendomen inte är något för dem. Den höjer dem inte till en nivå som är likvärdig med deras vita herrars eller som är godtagbar för dessa. Det är då en enkel sak för dem att dra den slutsatsen att den vite mannens religion bara är ett medel för att lugna den infödda befolkningen, så att den förblir underdånig. Kristenheten och kristendomen anses sålunda vara kolonialismens spjutspetsar. Nästa slutsats, som dras, blir den att den bok kristenheten använder också måste vara den vite mannens bok, ett annat medel att använda mot de färgade.
Detta betyder inte att påståendena om förtryck är helt riktiga eller är helt oriktiga. Det innebär inte heller att vi ignorerar det förhållandet att många vita människor, som har stått i spetsen för olika kolonialförvaltningar, har uträttat vad gott är. Men den sorgliga sanningen kvarstår att det har gjorts tillräckligt mycket ont för att framkalla en känsla av harm och förtrytelse.
Är inställningen till bibeln korrekt?
Den som opartiskt undersöker saken kan förstå varför många färgade människor känner såsom de gör och varför de har kommit att betrakta kristendomen såsom den vite mannens religion och bibeln såsom den vite mannens bok. Men frågan kvarstår: Är det sant att det är fel på kristendomen och på bibeln, och är de förnämligast till för den vite mannen?
Bibeln ställer oss inför ett mycket viktigt faktum, som alla individer gör väl i att inse, vare sig de är vita eller färgade. Den bringar mycket kraftfullt till vår uppmärksamhet att bibelns kristendom avgjort inte är den kristendom som utövas av kristenhetens nationer!
Bibeln visar oss att kristenheten utövar en avfällig religion. Det är en religion som har tagit kristendomens namn men som inte i sann mening utövar den. Det är en religion som är så främmande för bibelns kristendom att Jesu Kristi ord passar in på den, när han sade: ”I skrymtare, rätt profeterade Esaias om eder, när han sade: ’Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan äro långt ifrån mig; och fåfängt dyrka de mig, eftersom de läror de förkunna äro människobud.’” — Matt. 15:7—9.
Dessa ord är mycket tydliga. Den som påstår sig vara en kristen men inte lever i överensstämmelse med kristendomens normer, som finns i bibeln, är i själva verket inte kristen. Kristenhetens religioner är inte kristna. De har avlägsnat sig från den kristendom som bibeln förkunnar. De har sina rötter i de förvända läror och seder och bruk som förekom i det forntida Babylon flera hundra år före Kristi tid.
Den som känner harm över kristenheten och som låter denna harm gå ut över bibeln och kristendomen, bör veta att bibeln och den sanna kristendomen inte stöder det som kristenheten har gjort. Bibeln fördömer rakt på sak deras krig, deras hat, deras omoraliskhet, deras religiösa rivalitet och skrymteri, deras överlägsna hållning och deras förödmjukande av andra folk. Men vet också detta: Bibeln fördömer samma saker, när de utövas av människor av vilken hudfärg det vara må!
För vilka är bibeln?
Detta riktar vår uppmärksamhet på en väsentlig sak beträffande bibeln: Den är inte bara den ”vite mannens bok”, och den är inte heller bara den ”färgade mannens bok”. Den är för människor av alla hudfärger. Den blev inte skriven av européer, utan av asiater, orientaler. Men den skulle inte förbli orientalernas enskilda tillhörighet. En gudfruktig man, vars ord har blivit bevarade i bibeln, sade: ”Nu förnimmer jag i sanning, att ’Gud icke har anseende till personen’, utan att den som fruktar honom och övar rättfärdighet, han tages emot av honom, vilket folk han än må tillhöra.” — Apg. 10:34, 35.
Gud är en kärlekens Gud. Han skapade inte människan för att sedan gynna den ene framför den andre på grund av hans hudfärg. Alla har samme förfader, om vi går tillräckligt långt tillbaka. Det sägs i Apostlagärningarna 17:26: Gud ”har skapat människosläktets alla folk, alla från en enda stamfader, till att bosätta sig utöver hela jorden”. Alla människor härstammar från det första människoparet. Första Moseboken 3:20 säger: ”Och mannen gav sin hustru namnet Eva, ty hon blev en moder åt allt levande.”
Nej, de färgade raserna är inte ”förbannade”, såsom en del påstår. Detta påstående är en förvrängning av berättelsen i 1 Moseboken 9:25, där en förbannelse uttalas över Kanaan kort efter den världsomfattande vattenfloden på Noas tid. Men Kanaans avkomlingar blev inte de färgade folken i Afrika. Kanaans avkomlingar var vita. Så om argumentet skulle hålla, då skulle det vara en ”vit ras” som var förbannad! Men så förhåller det sig inte, ty bibeln visar klart och tydligt att inga människor står under någon särskild förbannelse på grund av sin hudfärg.
Ingen har någon anledning att yvas över sin härkomst. Vi härstammar alla från den förste mannen, Adam. Han gjorde uppror mot Gud. Vad finns det att skryta med i detta? Hans handlingssätt bragte stora svårigheter över alla hans avkomlingar, hela den mänskliga familjen. ”Genom en enda människa har synden kommit in i världen och genom synden döden; och så har döden kommit över alla människor.” (Rom. 5:12) Därför behöver alla den återlösning, som Jesus Kristus åvägabragte. Han gav sitt liv för att de som tjänar Jehova Gud av alla nationer må få evigt liv i Guds nya tingens ordning. Bibeln uttrycker det så här: ”Ty såsom genom en enda människas [Adams] olydnad de många fingo stå såsom syndare, så skola ock genom en endas [Jesu Kristi] lydnad de många stå såsom rättfärdiga.” — Rom. 5:19.
Att Gud välsignar dem som ödmjukt tjänar honom, oberoende av deras hudfärg, visar bibeln tydligt: ”Det är ingen åtskillnad mellan jude och grek; alla hava ju en och samme Herre, och han har rikedomar att giva åt alla som åkalla honom.” (Rom. 10:12) Gud sade till en trogen orientalisk man i forna tider: ”Och i din säd skola alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord.” (1 Mos. 22:18) Senare bibelskribenter bekräftar detta genom att lägga till: Guds ”vilja är att människor av alla slag skola bliva frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen”. ”Sedan fick jag se en stor skara, som ingen kunde räkna, en skara ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför Lammet. Och de ropade med hög röst och sade: ’Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.’” Ja, Guds välsignelser i hans nya ordning kommer att omfatta hela jorden och kommer att gälla människor som har varit trogna mot honom, oberoende av vilken nation de kommer ifrån eller vilken hudfärg de har. — 1 Tim. 2:4, NW; Upp. 7:9, 10.
Bibeln kommer att bestå
Bibeln kommer att bestå. Hur kan vi vara så säkra på det? Därför att den allsmäktige Guden själv är dess författare. ”Hela Skriften är inspirerad av Gud” (2 Tim. 3:16, NW) Hur länge kommer den att bestå? ”Gräset torkar bort, blomstret förvissnar, men vår Guds ord förbliver evinnerligen.” (Jes. 40:8) Motståndet mot bibeln, fördomarna mot den och alla felaktiga upplysningar som använts såsom vapen emot den kommer inte att få någon framgång, ty Gud är dess författare och bevarare. Att den har bestått i tusentals år trots upprepade, frenetiska ansträngningar att förstöra den är ett utmärkt vittnesbörd om att Gud har bevarat sitt ord i det flydda och att han kommer att göra det i framtiden.
Låt dig inte vilseledas av propagandan emot bibeln. Den kommer från Satan, djävulen, och hans demoner. Det är han som ”kallas Djävul och Satan, vilken vilseleder hela den bebodda jorden”. (Upp. 12:9, NW) Han önskar bringa bibeln i vanrykte för att vända människor bort från Gud. Han gör detta genom gudsfientliga element, såsom följande artikel i New York Times för 2 juni 1963 visar: ”Det förnämsta organet för det kinesiska kommunistpartiet, Jenmin Jih Pao i Peking, kom med en lång ledare den 9 maj, som fördömde bibeln och kristendomen såsom redskap som används av ’utsugarklassen’ för att undergräva marxismen.”
Bibeln är inte en bok som utsuger någon. Förhållandet är det rakt motsatta. Den är frihetens bok, som är avsedd att frigöra från slaveri. Den är inte avsedd att tjäna människor av en viss hudfärg. Den är ingen människas bok. Den är Guds bok.
Man bör akta sig för att försöka rättfärdiga sin egen själviska kurs genom att förringa bibeln. Dess normer är höga, och den avslöjar skrymteri och ondska, vare sig sådant kommer från någon vars hud är vit eller från någon vars hud är färgad. Tänk på att Gud lägger märke till det onda som envar gör, ty han ser allt: ”HERRENS ögon äro överallt; de giva akt på både onda och goda.” (Ords. 15:3) Han kommer att hålla de onda ansvariga för deras orättvisa gärningar, och han kommer att välsigna dem som älskar rättfärdigheten. Hans löfte är: ”Förbida HERREN och håll dig på hans väg, så skall han upphöja dig till att besitta landet; du skall se med lust, huru de ogudaktiga varda utrotade.” — Ps. 37:34.
Nej, bibeln är inte den ”vite mannens bok”. Tillåt inte några falska beskyllningar mot den att vända dig emot den, ty det skulle beröva dig det gagn den är avsedd att skänka dig. Bibeln kan lära dig frihetens väg; den kan frigöra dig från slaveri under den onda tingens ordning; den kan föra dig in på den väg som leder till evigt liv. Men för att få detta gagn, måste du lyssna till vad den säger. Den är Guds bok. Den är till gagn för dig, oberoende av vilken hudfärg du har.