Syndafloden — från det forntida Mesopotamiens horisont
DEN unge mannen jag talade med studerade historia. När jag berättade för honom om mitt intresse för biblisk historia, sade han något som fortfarande ringer i mina öron: ”Vad tror du att du skall vinna med att läsa bibeln? Det finns ju historiska redogörelser som är mycket äldre.”
”Vilka tänker du då på?” frågade jag. ”Gilgamesjeposet, till exempel”, svarade han. ”Det går mycket längre tillbaka i historien än den bibliska redogörelsen.”
Jag drog mig till minnes att det forntida babyloniska Gilgamesjeposet innehåller en skildring av en omfattande flod som utplånade hela mänskligheten. Många hävdar att denna flodlegend grundar sig på historiska redogörelser som är mycket äldre än den bibliska skildringen av en global flod, vilken återfinns i Första Moseboken, kapitel 6—8.
Eftersom min nyfikenhet var väckt, bestämde jag mig för att forska lite i ämnet. I det välförsedda nationalbiblioteket i Wien fann jag en del facklitteratur om Gilgamesjeposet. Låt mig få delge dig några resultat av min forskning.
Babyloniska syndaflodsberättelser
Jag fann att bibelns skildring av en världsomfattande syndaflod, som Noa och hans familj överlevde, utsattes för stark kritik i början av 1800-talet. Många avfärdade den som rätt och slätt en legend. Men tack vare en arkeologisk upptäckt våren 1850 väcktes återigen stort intresse för floden på Noas tid. Utgrävningar vid Nineve ledde till upptäckten av ett rum fyllt av lertavlor. Arkeologerna hade funnit den assyriske härskaren Assurbanipals bibliotek med lertavlor.
När George Smith vid British Museum senare började dechiffrera kilskriftstexter ur den här samlingen, träffade han på en serie tavlor som är kända som Gilgamesjeposet. Då han arbetade med en av de här tavlorna, klack det till i honom av glädje. Bokstav för bokstav uttydde han:
”Man från Suruppak, son av Ubara-Tutu! Riv (ditt) hus, bygg ett skepp! Lämna gods i sticket, sök livet! ... Allt slags levande säd för ombord på skeppet! Skeppet, som du skall bygga, bör hava precisa mått ...”
Smith insåg att han hade att göra med en rapport om floden från assyrisk-babylonisk horisont.
Trots att den här versionen daterades till 600-talet f.v.t., insåg forskarna att det källmaterial som författaren använt var mycket äldre. Några av de äldre redogörelserna har numera upptäckts. Den äldsta icke-bibliska flodskildring man känner till återfinns i en sumerisk berättelse. Fragment av denna berättelse fann man på en sönderslagen lertavla i Nippur i södra Mesopotamien. Somliga auktoriteter menar att den skrevs någon gång mellan år 2100 och 1700 f.v.t. Ett avsnitt i detta sumeriska dokument lyder: ”[Låna ditt] öra till min undervisning: Genom vår ... [skall] en flod [svepa] över kultplatserna; För att utplåna mänsklighetens säd. ... Lyder beslutet, [gudarnas] församlings ord.”
Gilgamesjeposet
Men låt oss återvända till Gilgamesjeposet. Jag fick veta att Gilgamesj antas ha varit en tidig härskare i staden Uruk (som kallas Erek i 1 Moseboken 10:10). En förteckning över sumeriska kungar hänför honom till Uruks första dynasti. I ett uppslagsverk heter det om denne härskare: ”Kring Gilgamesj byggdes en sumerisk, mytisk-episk diktcykel, vilken endast i fragment vidarebefordrats från omkring år 1900 f.v.t.”
Själva Gilgamesjeposet består av ett antal dikter samlade till ett verk. Det är fördelat på 12 lertavlor, av vilka den elfte innehåller flodberättelsen, som jag var så intresserad av. Handlingen är i korthet följande: Gilgamesj får veta att hans vän Enkidu har dött. Fruktan för döden driver Gilgamesj att söka upp Utnapisjtim, som sägs vara den enda människa som uppnått evigt liv. Gilgamesj tar sig över dödens flod med en färjkarls hjälp och träffar Utnapisjtim, som berättar för honom om floden och hur han lyckades överleva den. I en äldre babylonisk syndaflodsberättelse bär Utnapisjtim namnet Atrahasis, som betyder ”den synnerligen vise”.
De här upplysningarna på lertavlor är verkligen betydelsefulla. Trots att de i hög grad är blandade med fantasifulla detaljer, visar de att minnet av en omfattande flod hade inpräglats i människors sinne.
Meningsskiljaktigheter
Sedan forskarna noga undersökt Gilgamesjeposet, uppstod delade meningar om vilken flodberättelse som var äldst — den mesopotamiska, som ingår i eposet, eller den som återfinns i bibeln. Många omfattade den åsikten att den icke-bibliska skildringen var äldst. I boken Fynd, forskare och forntidsgåtor skriver exempelvis C. W. Ceram: ”Kunde man längre tvivla på, att den bibliska syndaflodsberättelsens urform blivit funnen?” Den unge mannen, som jag talat med, hade kanske grundat sin uppfattning på ett sådant uttalande.
Men är detta riktigt? Har syndaflodsberättelsen i Första Moseboken verkligen sitt ursprung i sumeriska eller babyloniska legender? Bästa sättet att få svar på den frågan tycktes vara att jämföra bibelns flodberättelse med den som återfinns i Gilgamesjeposet.
Några likheter
Den globala floden intar en framträdande plats i forntida nationers historieskildringar. Man har funnit över 100 skilda syndaflodsberättelser från alla delar av jorden, däribland den som ingår i Gilgamesjeposet.
Min undersökning visade att den forntida mesopotamiska flodberättelsen i vissa detaljer liknar den som finns i bibeln. Till exempel: Båda källorna uppger att hela människosläktet, med undantag av bara några få överlevande, lider tillintetgörelse. En person uppmanas att bygga en farkost för att bevara liv. Vatten strömmar ner från himlen dag efter dag. Därefter sänder man ut fåglar från farkosten för att avgöra om torra landet har framträtt. Sedan de överlevande lämnat den livräddande farkosten frambär de offer.
Utgör sådana likheter bevis för att Gilgamesjeposet eller tidigare mesopotamiska syndaflodslegender är äldre än den bibliska redogörelsen? För att få svar på den frågan fann jag det värdefullt att isolera några ...
Framträdande olikheter
Först och främst när det gäller upphovet till syndafloden. Enligt Gilgamesjeposet beslutade en församling av gudar att utplåna mänskligheten genom en flod. Trots att det beslutet skulle hållas hemligt, underrättade guden Ea (i den sumeriska skildringen ”Enki”) sin gunstling Utnapisjtim om den.
Det äldre babyloniska Atrahasiseposet uppger att en av gudarna (Enlil) stördes i sin sömn av oväsen från människorna. För att få hjälp vände han sig till den gudomliga församlingen av ”stora gudar”, vilka då sände en hungersnöd, som varade omkring sex år, utan att detta ledde till den önskade tystnaden. När gudarna beslutade att sända en flod, avslöjade Ea planen för Atrahasis, som för att få överleva byggde en farkost enligt gudagivna mått.
Bibelns syndaflodsberättelse är helt annorlunda. Bibeln anger en verkligt rättmätig orsak till floden:
”HERREN [Jehova] såg, att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt voro allenast onda. Men jorden blev alltmer fördärvad för Guds åsyn, och jorden uppfylldes av våld. Och Gud såg, att jorden var fördärvad, eftersom allt kött vandrade i fördärv på jorden. Då sade Gud till Noa: ’Jag har beslutit att göra ände på allt kött, ty jorden är uppfylld av våld som de öva; se, jag vill fördärva dem tillika med jorden.’” — 1 Mos. 6:5, 11—13.
När det gällde frågan om vilka som skulle förgås i floden eller få överleva den, säger bibeln att människor dog därför att de ”tog ingen notis” vare sig om det arbete, som Noa och hans familj utförde på arken för att få överleva, eller om vad Noa sade som ”en rättfärdighetens predikare”. (Matt. 24:39; 2 Petr. 2:5) Om de hade aktat på Noas varnande ord och hans exempel, skulle de ha fått överleva.
Bibeln innehåller inte heller någon befallning om att Noa skulle hemlighålla det förhållandet att Gud skulle sända en global flod. Den mesopotamiska legenden visar emellertid att guden Ea gick så långt att han föreslog att Utnapisjtim skulle bedra sina samtida för att hålla dem i mörker med avseende på den kommande katastrofen.
Det finns också viktiga skillnader när det gäller verkningarna av floden. I Gilgamesjeposet heter det att gudarna greps av fruktan och sökte skydd i den högsta himmelen, guden Anus himmel. Innan de trädde in, kröp de ihop i sin nöd och tryckte sig mot muren, ”hopkrupna som hundar”. Gråtande höjde de rösten i protest. I synnerhet gudinnan Isjtar förebrådde sig bittert att hon från började instämt i gudarnas råd till människornas fördärv.
Det finns ännu fler olikheter. I eposet sägs det att ”gudarna skockade sig som flugor kring den offrande”, när Utnapisjtim efter floden skulle frambära offer. Isjtar, ”gudafurstinnan”, ville utestänga Enlil från offret och anklagade honom för att ha orsakat olyckan. I den mesopotamiska redogörelsen uppges Enlil bli rasande över att en av människorna hade överlevt.
Jag fann den här analysen av likheter och olikheter mycket värdefull när det gällde att avgöra vilken skildring av floden som var äldst, och andra referensverk i nationalbiblioteket bekräftade mina slutsatser.
”Beroende ... helt otänkbart”
Sedan P. J. Wiseman i boken New Discoveries in Babylonia About Genesis (Nya upptäckter i Babylonien rörande Första Moseboken) framhållit skillnader mellan flodberättelserna i bibeln och i det forntida Babylon, skriver han: ”Bibelns redogörelse är enkel i sina tankar och oklanderlig i sin lära om Gud, medan de babyloniska tavlorna är invecklade och polyteistiska. Skillnaden kan liknas vid skillnaden mellan det rena vattnet vid Themsens källa och det förorenade vattnet vid Londons kajer. Det finns likheter mellan en flods källa och dess utlopp, båda är i en viss bemärkelse samma flod; i Första Moseboken finner vi således berättelsen vid dess rena källa, medan vi i den babyloniska [redogörelsen] ser den i dess förorenade utveckling.”
När det gäller frågan om bibeln är beroende av forntida babyloniska flodberättelser, påpekar Fritz Rienecker i Lexikon zur Bibel: ”Att den bibliska, alltigenom icke-mytologiska flodberättelsen litterärt sett skulle vara beroende av de babyloniska berättelserna förefaller emellertid vara helt otänkbart med hänsyn till de båda texternas olikheter i fråga om stil och innehåll.”
Av mitt eget studium av bibelns kronologi visste jag att den som skrev Första Moseboken inte behövde anlita någon babylonisk legend. Tack vare delvis sammanfallande livstider kunde sanningen om floden lätt ha vidarebefordrats från Noas son Sem (som var ögonvittne) till Mose, som skrev Första Moseboken, via endast tre mänskliga länkar. Det är oförnuftigt att tro att hebréerna, som tillbad samme Gud som Noa, i sin historia inte skulle ha tagit med en händelse av sådan vikt och betydelse.
Jag visste också att andra bibelskribenter hade bekräftat Första Mosebokens redogörelse. Jesaja och Hesekiel riktade uppmärksamheten på Noa och floden. (Jes. 54:9; Hes. 14:14, 18, 20) Apostlarna Petrus och Paulus hänvisade direkt till floden. (1 Petr. 3:20; 2 Petr. 2:5; 3:5, 6; Hebr. 11:7) Och varje sådan bibelskribent, också Mose, var ”inspirerad av Gud”, vilket försäkrar mig om sannfärdigheten i deras redogörelser. — 2 Tim. 3:16.
Jesus Kristus intygade också att Första Mosebokens redogörelse är sann. När han talade om den kommande tillintetgörelsen av den nuvarande onda tingens ordning, sade han: ”För alldeles som Noas dagar var, så kommer Människosonens närvaro att vara. För såsom de var i de dagarna före syndafloden, då man åt och drack, män gifte sig och kvinnor bortgiftes, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de tog ingen notis förrän syndafloden kom och ryckte dem alla bort”, så skulle det vara vid denna ordnings slut. — Matt. 24:37—39.
Den forskning jag bedrivit stärkte mig således i min övertygelse om att bibelns syndaflodsberättelse är autentisk, äkta. Den grundar sig inte på primitiva folks skiftande och överdrivna sägner. — Insänt.
”Genom tro visade Noa, sedan han hade fått gudomlig varning och underrättelse om ting som man ännu inte såg, gudaktig fruktan och byggde en ark till räddning för sitt husfolk.” — Hebr. 11:7.