Andens kännemärke
”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” — Joh. 13:34, 35, NW.
1. a) Varför är det endast logiskt att förvänta att kristen enhet skall kunna vara att finna i världen i denna tid? b) Till vilken nytta skulle det vara för oss att finna denna enhet?
FÖR Jesus var enheten och kärleken bland hans sanna efterföljare någonting unikt, någonting som skulle särskilja dem från alla andra, någonting som skulle vara ett speciellt tecken för hela världen och bevisa att han hade blivit sänd av Fadern och att de hade blivit sända av honom, Jesus. Då ju Jesus bad för sina framtida efterföljare, att de måtte bli en del av den kristna enheten, och lovade att ”hades’ portar” inte skall bli hans församling ”övermäktiga” och sade att han skulle vara med den ”alla dagar intill fullständigandet av tingens ordning”, är det endast logiskt att förvänta att detta särskilda tecken skulle vara synligt för världen i denna tid och att det kan tjäna såsom ett av de medel, genom vilka hans församling eller kyrka kan identifieras. Detta så mycket mera som den romersk-katolska kyrkan, de österländska ortodoxa kyrkorna och en ekumenisk protestantisk världskonferens alla är ense om att de grekiska skrifternas kyrka är en enda synlig kyrka. Därför skall vi nu se oss omkring bland de kyrkosystem som kallar sig kristna, för att se vilken enhet vi kan finna. — Joh. 13:35; 17:23; Matt. 16:18 och 28:20, NW.
De protestantiska kyrkorna
2. Varför påstår sig ingen av de protestantiska kyrkorna vara den sanna kyrkan?
2 Det är allmänt känt att det inte finns något i den protestantiska världen som kan jämföras med enheten i den urkristna kyrkan. Varken den samlade skaran av protestantiska kyrkor eller någon enskild av dem kan göra anspråk på att vara internationell eller universell och likväl en enhet i tro och organisation. Den saken är så klar, att av denna och andra orsaker påstår sig ingen av de protestantiska kyrkorna vara de grekiska skrifternas sanna ekklesia eller kyrka.
3. Hur förklarar protestanterna sin tro på en enda kyrka, i betraktande av den tydliga åtskillnad som råder?
3 Därför att de protestantiska kyrkorna har antagit den nicenska trosbekännelsen, bekänner de sig alla tro på ”en enda, helig, allmännelig [katolsk] och apostolisk” kyrka, men liksom i alla andra trossaker förekommer det en ofantlig mängd teologiska spekulationer och teorier angående kyrkans enhet. Somliga säger att enheten inte alls är något krav och att den rentav är en nackdel. Från reformationens dagar har många trott på en så kallad osynlig och en synlig kyrka och menat att den osynliga består av alla uppriktiga kristna i alla samfund, som är överlämnade åt Gud och har blivit mottagna av honom. Skaran av dessa kan inte urskiljas med mänskliga ögon, och därför kallas den osynlig i motsats till den vanliga hopen av medlemmar i kyrkorna, den synliga delen, vilken har befunnits svår att identifiera såsom Kristi sanna efterföljare. I Amerika är den så kallade grenteorien allmän. De olika kyrkorna jämförs med grenarna i vinträdet i Jesu liknelse i Johannes 15 och antas utgöra en enhet genom att de är förenade i Kristus, vinträdet. Andra menar att det inte behöver vara någon enhet i organisation, utan endast i anden, och andra åter tror på ett slags mystisk, övernaturlig, redan existerande enhet i Kristus trots alla tecken på oenighet. Paradoxalt nog talas det därför i rapporterna från Kyrkornas världsråds ekumeniska konferenser gång på gång om medlemskyrkornas ”enhet i Kristus”, fastän man aldrig gör något allvarligt försök att förklara vari denna enhet verkligen består.
4. Vad förklarade den av Faith and Order hållna världskonferensen i Lund om kyrkan?
4 Interkonfessionella diskussioner mellan de olika partierna leder sällan till en gemensam syn på saker och ting. Vad ämnet Kristi kropp beträffar, har emellertid den världskonferens, som 1952 hölls i Lund i Sverige av den gren av den ekumeniska rörelsen som kallas Faith and Order, i sin officiella rapport uttalat följande som majoritetens åsikt: ”Paulus’ bild av kyrkan såsom Kristi kropp är inte en blott metafor [liknelse], utan uttrycker en levande verklighet.” Och vidare: ”Vi är överens om att det inte finns två kyrkor, den ena synlig och den andra osynlig, utan en enda kyrka, som måste finna ett synligt uttryck på jorden.”
5. Vilken slutledning finner sig biskop Giertz nödgad att dra på grund av kristenhetens söndring?
5 Då de protestantiska kyrkorna inser det nödvändiga i att den kristna församlingen är ett, är det få saker som grämer dem så mycket som det förhållandet att de inte är ett. Den svenske biskopen Bo Giertz säger om kristenhetens söndring: ”Den är intet mindre än synd, och en synd av allra ödesdigraste slag, en försyndelse på Kristi egen kropp. ... Den fruktansvärda konsekvensen, som vi nödgas draga i dag, är den, att en söndrad kyrka icke är någon sann kyrka längre... . Så länge vi är splittrade, blöder Kristi kropp, och vi veta icke vilken dag den förblöder.”
6. a) Vad är Kyrkornas världsråd? b) Vad gör det omöjligt att känna igen den urkristna kyrkan i den protestantiska världen?
6 I sin bedrövliga belägenhet har många protestanter satt sitt hopp till de ekumeniska eller interkonfessionella diskussioner som började i synnerhet med vårt århundrade och som har resulterat i att Kyrkornas världsråd grundades år 1948, en internationell organisation som omfattar de flesta protestantiska kyrkor och de österländska ortodoxa, men inte den romersk-katolska kyrkan. Men Kyrkornas världsråd är ingen kyrka, och det gör heller inte anspråk på att vara det. Det påstår sig varken vara någon ”överkyrka” eller någon ”Una Sancta”, dvs. den ”enda, heliga” kyrkan, utan anser sin uppgift vara ”att bringa kyrkorna i levande kontakt med varandra”. Beträffande dess förmåga att fullgöra denna uppgift växlar åsikterna bland teologerna. Den danske professorn Regin Prenter säger: ”En sak är i varje fall säker: Detta de kristna kyrkornas världsråd representerar inte alls någon verklig återförening av de åtskilda kyrkorna. Kyrkornas världsråd är fortfarande endast ett förbund av inbördes oberoende kyrkosamfund. ... Det kan likaväl betyda att den nya kontakt, som kyrkorna inom Kyrkornas världsråd har uppnått med varandra, kommer att leda till en strängare ömsesidig fördömelse mellan vissa av kyrkosamfunden än förut, eftersom de helt enkelt inte har känt varandra tillräckligt väl för att kunna fördöma varandra.” En av de saker som hindrar åt Gud överlämnade kristna från att känna igen Jesu Kristi och apostlarnas kyrka bland de protestantiska kyrkorna är bristen på enhet i läror och organisation, nationellt och internationellt.
De österländska ortodoxa kyrkorna
7. Vad gör det tydligt att enhet saknas inom den österländska ortodoxa kyrkan?
7 De österländska ortodoxa kyrkorna utgör inte en enda kyrka utan ett antal nationella kyrkor huvudsakligen i Östeuropa och på Balkanhalvön, vilka har kämpat för och vunnit oavhängighet av patriarkatet i Istanbul Nominellt erkänner några av dem patriarken i Istanbul såsom deras kyrkas överhuvud, andra patriarken i Moskva, men ingen av patriarkerna har någon talan i de andra kyrkornas inre angelägenheter. En ständig strid pågår mellan de båda patriarkaten om jurisdiktionen över kyrkorna i Finland, Polen och den ryska emigrantkolonien i Paris. Då ju Guds och Kristi kyrka var en enda internationell kyrka och inte ett antal nationella kyrkor, kan vi inte i den österländska ortodoxa kyrkan se några spår av den första kristna kyrkans enhet.
Den romersk-katolska kyrkan
8—11. Vad bevisar att den romerska kyrkan inte är en enda ”kropp”? Vilket avgörande prov beträffande sann enhet kan den romerska kyrkan och andra inte med framgång genomgå?
8 Är inte den romersk-katolska kyrkan en stor internationell kyrka med enhet i läror och organisation? Även om den har en enhetlig samling dogmer för hela den internationella kyrkan, är likväl de romerska katolikernas trossatser inte desamma överallt. Föreställningen om Gud och Kristus Jesus och om vad de gör för människosläktet är knappast densamma hos en romersk katolik i Italien som den är hos en inföding på Haiti, vilken alltjämt utövar sin hedniska voodoo- religion vid sidan om den romersk-katolska religionen.
9 Inte heller är den organisatoriska enheten så fast som många menar. Om den romersk-katolska kyrkan verkligen är en enda kropp med påven såsom ett synligt huvud, varför visar då inte alla katoliker lydnad för huvudet? Så här säger den romersk-katolske prästen och författaren Peter Schindler, när han försvarar den katolska kyrkan mot anklagelsen för intolerans mot protestanterna i Spanien och Colombia: ”Varför ingriper inte påven? Vem säger att han inte ’ingriper’? När allt kommer omkring så har vi, som sitter i Rom, en smula mera begrepp om hans maktlöshet. Påven är inte diktator i Spanien eller president i Colombia, och om katolikerna på ort och ställe (anförda av sina kyrkoledare) lämnar sin egen kyrkolag utan avseende såsom de på många platser ignorerar de påvliga föreskrifterna (till exempel socialencyklikorna), då är själve påven maktlös.” Om lemmarna inte lyder huvudet, kan det då vara en enda levande kropp?
10 Om den romerska kyrkan är en enda ”kropp”, varför handlar då de olika ordnarna, såsom franciskanerna, dominikanerna, jesuiterna m. fl, likt separata ”kroppar” eller samfund? Varför bekämpar dessa ordnar varandra likt politiska partier för att få det avgörande inflytandet över påven och kyrkopolitiken?
11 Är kyrkan verkligen en enhet när dess medlemmar, såsom till exempel katolikerna i Italien, är att finna i alla politiska partier från den yttersta högern hela vägen tvärsöver det politiska färgspektret till den yttersta, kommunistiska, vänstern? Skulle de någonsin kunna utgöra en enda sann ”kropp”, kyrkan, som är ett, liksom Jehova och Kristus Jesus är ett? Skulle de internationellt kunna vara ett, när några av dem är anförda av kardinaler som av nationalistiska orsaker inte ens kan tala med varandra? Och i händelse av krig, bevarar då den romerska kyrkan, och andra samfund för den delen, den enhet som de säger sig äga? Alla vet att de inte gör det. De faller alla till föga under detta avgörande prov för deras enhet som kyrka och bevisar att de band som förenar dem med världsliga enheter är starkare än de som binder dem vid deras kyrkoenhet och vid deras gud. Allt detta gör det omöjligt att se den kristna kyrkans enhet i den romersk-katolska internationella kyrkoorganisationen.
Ett tecken för världen
12. a) På vad stöder Jehovas vittnen sitt påstående att de äger sann enhet? b) Med vilken rätt instämmer de med Paulus i orden i Romarna 8:35—39?
12 I motsats till all denna nedslående söndring är det vederkvickande att finna en internationell skara av kristna på jorden i våra dagar som utgör en sann enhet, ett sant internationellt brödraskap, förenat i tro och organisation genom kärlekens band. Det är ett faktum, som var och en inbjuds att övertyga sig om, och det är ingen förmätenhet å vår sida att vi påpekar det, att Jehovas vittnen, fastän internationella, är ”ett hjärta och en själ”, av ”samma sinne” och ”samma tänkesätt”, och har en kropp, en ande, ett hopp, en Herre, en tro, ett dop, en Gud och Fader. De är kristna, som är bundna till en enhet med Jehova Gud och Kristus Jesus och sina bröder genom band av en kärlek så stark, att ingenting, inte ens krig, kan göra den om intet. Deras internationella kyrkoorganisation, som omfattar vittnen i många länder, består av kvarlevan av Kristi Jesu brudeskara, och förenad med den till ”en hjord” under ”en herde” är en stor skara av ”andra får”. (Joh. 3:28—30; 10:16) Dessa vittnens nutida historia visar att de har erfarenhet nog för att instämma med Paulus, när han säger: ”Vem skall skilja oss från Kristi kärlek? Skall bedrövelse göra det eller nöd eller förföljelse eller hunger eller nakenhet eller fara eller svärd? Alldeles såsom det är skrivet: ’För din skull bliva vi dödade hela dagen, vi hava blivit räknade såsom slaktfår.’ Tvärtom, i allt detta skola vi avgå med fullständig seger genom honom som älskade oss. Ty jag är övertygad om att varken död eller liv eller änglar eller herradömen eller ting som äro här eller ting som skola komma eller krafter eller höjd eller djup eller något annat skapat skall kunna skilja oss från Guds kärlek, som är i Kristus Jesus, vår Herre.” — Rom. 8:35—39, NW.
13. Till vilka reflexioner ger Jehovas vittnens enhet anledning, på vad är den ett tecken, och för vilka?
13 Jehovas vittnens världsvida enhet ger anledning till åtskilliga reflexioner. Om det internationella broderskapet inom den urkristna kyrkan i det första århundradet var ett sant under och obestridligen var en produkt endast och allenast av den heliga anden och om Gud i sin kyrka gjorde det som andra under århundraden till ingen nytta har försökt göra, så är förvisso ett likadant internationellt broderskap på det kaotiska 1900-talet ett inte mindre under och ett ej mindre bevis för den unika manifestationen av Guds ande eller osynliga verksamma kraft. Enligt Jesus är denna enhet inte endast en tillfällighet utan ett tecken för världen på att Jehova älskar de sålunda förenade, alldeles såsom han älskar Jesus, och att de är Jesu lärjungar: ”Jag giver eder ett nytt bud, att ni skola älska varandra; alldeles såsom jag har älskat eder, så skola också ni älska varandra. Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” — Joh. 13:34, 35, NW; Joh. 17:23.
14. Varför var det inte felaktigt av de första kristna att peka på sin kyrka såsom den enda sanna kyrkan?
14 De första kristna var övertygade om att de tillhörde den enda sanna kyrkan, ”Guds församling”. Det skulle ha varit att synda mot den heliga anden att tvivla på det. Ett tecken på andens kännemärke fanns på dem, och ett tecken är inte av något värde, om det inte syns. Var det då felaktigt av de första kristna att peka på sin kyrka såsom den enda som hade detta tecken? Var det — i förhållande till judaismens judiska kyrka — i strid med sann ödmjukhet, när de kristna riktade uppmärksamheten på detta andens kännemärke, fastän de därigenom uppenbarade Guds andes påtagliga frånvaro från Israels söndrade hus? Nej, det var tvärtom deras plikt att inte sätta sitt ljus under en skäppa utan låta det ”lysa inför människorna, att de må se edra rätta gärningar och giva ära åt eder Fader, som är i himlarna”. — Matt. 5:14—16, NW.
15. Är det brist på kristlig dygd, när Jehovas vittnen pekar på den nya världens samhälle, varav den smorda kristna församlingen är en del, såsom den enda som i sanning är av Gud?
15 Den kärleksfulla enheten bland Jehovas vittnen världen runt, vilken så tydligt bär det kännemärke som anden ger, är en av orsakerna till att dessa vittnen, som är smorda lemmar i Kristi kropp, är övertygade om att de tillhör den enda sanna kyrkan eller församlingen, och eftersom de som hör till de ”andra fåren” är förbundna med dessa smorda i det förenade nya världens samhälle är också de övertygade om att detta i sanning är Guds organisation, där sann tillbedjan utövas. Skulle det inte vara synd mot den heliga anden att tvivla på det? Är det förmätet av dem att rikta världens uppmärksamhet på det förhållandet, att denna organisation är ensam om att uppvisa det kännemärke som anden ger? Nej, tvärtom. Till gagn för alla rättsinniga människor, som längtar efter den synliga församlingen av Guds förenade folk, och till ära för Gud och Kristus Jesus får de inte lov att sätta sitt ljus under en skäppa, inte ens om de fördenskull blir betraktade som egenrättfärdiga.
Litteraturförteckning
1. Dogmatik, andra upplagan, avsnittet ”Det religiösa samfundet”, par. 54, sid. 208. Författare: Professor Niels Munk Plum. Utgivare: G. E. C. Gad, Köpenhamn 1941.
2. Evangelisches Kirchenlexikon, Kirchlich-theologisches Handwörterbuch, under ”Kirche”, avsnitt IV. ”Réformatorischer Kirchenbegriff und dessen Fortbildung”, par. 10, och avsnitt VII. ”Gegenwärtiges ökumenisches Gespräch”, del B. ”Die das ökumenische Gespräch bestimraenden Fragen”, par. 5. Utgivare: Vandenhoeck & Ruprecht, Göttingen 1958.
3. Faith and Order, The Report of the Third World Conference at Lund, Sweden: August 15—28, 1952. Utgiven för The Faith and Order Commission of the World Council of Churches av SCM Press Ltd., London. Kapitel III, avsnitt II, sid. 13; och avsnitt IV, sid. 21.
4. Kristi kyrka, sid. 39, 40. Författare: Biskop Bo Giertz. Utgivare: Svenska Kyrkans Diakonistyrelses Bokförlag, 1939.
5. Evangelisches Kirchenlexikon under ”ökumenische Bewegung”, avsnittet ”World Council of Churches”, par. 2a. The Church, the Churches, and the World Council of Churches, sid. 2 och 3. Författare: Central Committee of the World Council of Churches vid dess möte i Toronto i juli 1950. Utgivare: The British Council of Churches, London 1952.
6. Protestantismen i vor Tid, sid. 121 och 122. Författare : Professor Regin Prenter. Utgivare: H. Hirschsprungs Forlag, Köpenhamn 1958.
7. Salmonsen Leksikon-Tidsskrift 1953 og 1954. Artikeln ”Kirken hvis centrer ligger i Istanbul og Moskva”, sid. 995. Utgivare: J. H. Schultz, Köpenhamn 1955.
8. Katolicismen i vor Tid, sid. 137. Författare: Peter Schindler, katolsk präst och skriftställare. Utgivare: H. Hirschsprungs Forlag, Köpenhamn 1957.
9. Den italienska tidningen L’Espresso. Artikeln ”Bakom Pius XII:s tron — Jesuiternas angrepp och dominikanernas kapitulation”. Författare: Dr Carlo Falconi, redaktör för den religiösa avdelningen.
10. Katolicismen i vor Tid, sid. 130.
(The Watchtower, 1 augusti 1960)
[Frågor]