Johannes, den älskade aposteln
HOS DEN kristne som är förtrogen med sin bibel, framkallar de olika apostlarnas namn omedelbart associationer. Han minns deras yrken eller karaktäristika: Matteus, publikanen [skatteindrivaren]; Tomas, tvivlaren; Petrus, aposteln med nycklarna; Paulus, hedningarnas apostel; Judas Iskariot, förrädaren. Och aposteln Johannes? Den älskade aposteln.
Johannes var en av de fyra första, alla fiskare, som Jesus kallade till att bli hans lärjungar. Vid det tillfälle Jesus kallade honom, satt han och hans broder Jakob i en båt tillsammans med sin fader Sebedeus sysselsatta med att laga nät. (Matt. 4:21, 22) När Jesus kallade Johannes frågade inte denne: Hur skall det gå med fars fiskeri? Hur skall jag kunna försörja mig, om jag blir en Jesu följeslagare? Inte bad han heller om tid att tänka över saken. Nej, han lämnade omedelbart sin fader och sitt fiske och började sin nya levnadsbana som människofiskare.
Vilket nytt liv började inte nu för Johannes! Vilket privilegium fick han inte i detta, att vara i så nära kontakt med den så länge förväntade Messias, med honom, som varit hos Gud sedan urminnes tider, innan något eller någon annan hade blivit skapad, att få leva tillsammans med honom, som var den förstfödde av allt skapat genom vilken allt annat blev till! (Ords. 8:22; Kol. 1:15; Joh. 1:3) Vilken värdefull utbildning fick han inte tillsammans med de andra lärjungarna, när han följde Jesus på dennes missionsresor och dagligen lyssnade till honom då han predikade! Och att sedan också få befallning och myndighet att utföra samma slags arbete! ”Medan ni gå, predika och säg: ’Himmelriket har kommit nära’. Bota sjuka människor, uppväck döda, gör spetälska rena, driv ut demoner. Ni hava fått för intet, giv för intet.” Kunde detta verk jämföras med att laga nät? Aldrig! — Matt. 10:5—15, NW; Luk. 8:1.
Johannes anses i allmänhet ha varit den yngste av de tolv, och detta inte utan goda skäl. Inte endast överlevde han uppenbarligen alla de andra apostlarna, utan närhelst hans namn nämnes tillsammans med en, två eller tre av de andra apostlarnas, kommer hans namn alltid sist. Johannes var en av de tre lärjungarna som Jesus gång på gång gav företräde åt framför de andra, såsom då Jesus uppväckte Jairus’ dotter, i samband med förklaringssynen, och i Getsemane örtagård. (Längre fram påpekar Paulus att Petrus och Johannes jämte Jakob, Jesu broder, ansågs vara stödjepelarna i församlingen.) — Matt. 17:1; Mark. 5:37; 14:33; Gal. 2:9.
Inte endast var Johannes en av de få särskilt privilegierade och utvalda, utan Jesus ställde honom i en klass för sig själv genom att han visade Johannes särskild tillgivenhet, vilket var så uppenbart att Johannes upprepade gånger talar om sig själv såsom den apostel Jesus älskade. Johannes låg till bords invid sin Mästares bröst, då de för sista gången åt påskmåltiden tillsammans, och det var åt Johannes som Jesus den nästföljande eftermiddagen anförtrodde vården av sin mor. Varför föredrog Jesus på detta sätt Johannes? — Joh. 13:23; 19:26; 20:2; 21:7, 20.
Jesus hade kommit till det folk som bar Jehovas namn, men som i stället för att tillbedja Honom var insnärjt i traditioner. De utövade endast en utvärtes form av tillbedjan, medan deras hjärtan var långt från Jehova. Och deras religiösa ledare hade lika ringa kärlek till sina medmänniskor som de hade till Jehova Gud. Vad brydde de sig om att de döda blev uppväckta, att spetälska blev rena, lytta helbrägda och att de fattiga fick höra de goda nyheterna om Guds rike förkunnas för sig? Det som intresserade dem var att bevara sitt anseende inför folket. — Matt. 6:1—8; 11:4—6; Mark. 7:1—15.
Jesus avslöjade deras dårskap och skrymtaktighet och visade dem att hela lagen kan sammanfattas i bara ett enda ord, kärlek, och att Gud har behag till barmhärtighet och inte till offer. I själva verket var Jesu hela predikogärning, i både ord och handling, ett uttryck för kärlek — till sin himmelske Fader och sina medmänniskor.
Genom det Johannes skrivit förstår vi att han lade märke till och livligt uppskattade att Jesus lade sådan vikt vid kärlek. Det är därför inte att förvåna sig över att Jesus hos Johannes fann en mera besläktad ande, att deras tankar och hjärtan sammansmälte mera harmoniskt än vad fallet var i fråga om någon av de andra. — Matt. 9:13; 22:37—40.
Lägg märke till följande exempel som bestyrker det ovan sagda: ”Ty Gud älskade världen så mycket, att han gav sin enfödde Son.” ”Ni böra också tvätta varandras fötter.” ”Därigenom skola alla veta, att ni äro mina lärjungar, om ni hava kärlek inbördes.” ”Om någon älskar mig, kommer han att hålla mitt ord; och min Fader skall älska honom, och vi skola komma till honom och taga vår boning hos honom.” ”Detta är mitt bud, att ni skola älska varandra, alldeles såsom jag har älskat eder. Ingen har större kärlek än denna: att någon skulle utgiva sin själ för sina vänner.” — Joh. 3:16; 13:14, 35; 14:23; 15:12, 13; NW.
Johannes begränsade sig inte heller till att framhäva Jesu ord om kärlek, utan han gjorde själv kärleken till temat för sina brev. ”Se vad slags kärlek Fadern har givit oss, så att vi skulle kallas Guds barn.” Och vidare: ”Mina älskade, må vi fortsätta att älska varandra, ty kärleken är av Gud, och var och en som älskar har blivit född av Gud och vinner kunskapen om Gud. Den som icke älskar har icke lärt känna Gud, ty Gud är kärleken.” — 1 Joh. 3:1; 4:7, 8; NW.
Johannes ingen sentimental natur
På grund av Jesu kärlek till Johannes och att denne i sina skrifter lade eftertryck vid kärlek, har somliga dragit den slutsatsen att Johannes var en svag och känslosam människa. Ingenting kunde vara mera oriktigt. Att han tillsammans med sin mor och bror kom till Jesus och begärde att få de förnämsta platserna i Jesu rike tyder på att han inte alls var trög eller tillbakadragen. (Matt. 20:23; Mark. 10:35—40) Jesus kallade honom och hans bror Boanerges, ”tordönsmän”. När samariterna vägrade att taga emot deras Mästare, frågade dessa två ”tordönsmän”: ”Mästare, vill du att vi skola bjuda eld komma ned från himmelen och förgöra dem?” Lägg också märke till vad Johannes berättar om en annan händelse: ”Lärare, vi sågo en viss man driva ut demoner genom att bruka ditt namn, och vi försökte hindra honom, därför att han inte följer med oss.” Ja, ”vi försökte hindra honom”. Men Jesus tillrättavisade dem och talade om hur de borde handla. — Mark. 3:17; Luk. 9:49, 50, 54, 55, NW.
Jesu och Johannes’ inbördes kärlek grundade sig inte blott och bart på känslosamhet, utan på deras gemensamma kärlek till rättfärdighet, alldeles som det var med David och Jonatan. Och i likhet med psalmisten hatade Johannes all orättfärdighet. (Ps. 139:21, 22) Hans kärlek till rättfärdigheten och hans hat till orättfärdigheten drev honom till att nedteckna många tillrättavisningar, som Jesus gav under sin predikogärning, men som ingen av de andra redogörelserna för Jesu verksamhet omnämner. Påfallande bland dem är Jesu ord till de religiösa ledarna på hans tid: ”Ni äro från eder fader, djävulen, och ni önska göra eder faders begärelser.” Endast han omtalar de smädande ord som Jesu naturliga bröder riktade till honom och berättar att de inte trodde på honom. Andra berättelser omtalar att några blev misslynta över att Maria använde så dyrbar olja att smörja Jesu fötter med, men bara Johannes talar om detaljerna. Det var Judas som knotade; och varför? Jo, därför att han hade hand om penningpungen och var en tjuv. (Joh. 8:44, NW; 7:5; 12:6) Andra exempel finns i Johannes 2:4; 19:38.
En annan detalj i Johannes’ evangelium, som är av intresse och som kastar ljus över hans personlighet är denna, att han aldrig talar om sig själv såsom ”Johannes”. Han kallar sig antingen en av Sebedeus’ söner eller den lärjunge som Jesus älskade, föredrog eller hyste tillgivenhet för. Och därför, eftersom den ende Johannes som han skriver om är Johannes döparen, så kallar han denne bara ”Johannes”. I förbigående sagt ger detta utmärkande, drag hos Johannes belägg för påståendet som somliga framkastat, att han själv är Andreas’ icke namngivne följeslagare, som omnämnes vid början av Jesu vittnande, och även den icke namngivne lärjungen som omtalas mot slutet av Jesu verksamhet, den som följde Jesus in på översteprästens gård och som fick komma in där, därför att han var bekant med översteprästen, och som också ordnade så att Petrus fick komma in. — Joh. 1:35—40; 18:5, 16.
Vi har Johannes att tacka för många upplysningar om Jesu predikoverksamhet. Han är den ende som berättar om de råd som Jesus gav den natt då han blev förrådd och den bön han bad vid samma tillfälle. Han ensam utpekar tydligt det förnämsta syftemålet med att Jesus kom till jorden: att han skulle ”vittna för sanningen”. Han är den ende som nämner fyra påskhögtider, vilka Jesus besökte, och detta hjälper oss att fastslå att Jesu predikogärning pågick under tre och ett halvt år. Han ensam återger Jesu direkta vittnesbörd om sin föremänskliga tillvaro. — Joh. 3:13; 8:58; kap. 13—17.
Jehova Gud och Kristus Jesus brukade den älskade aposteln Johannes till att nedskriva den sista inspirerade profetian som givits människan, Uppenbarelseboken. Vilken syn av kommande tiders historia, ja, tre tusen år framåt i tiden, fick inte Johannes där! Rikets födelse, striden i himmelen, den stora sammandrabbningen vid Harmageddon, och den slutliga förintelsen av djävulen och hela hans härskara! Vilken rollista! Vilka händelser! Vilket drama! Inom parentes sagt nedskrev Johannes allt detta, innan han skrev sina tre brev och sitt evangelium. Då vi läser det som Johannes anförtroddes att vidarebefordra till oss, blir vi påminda om Jesu första underverk (Johannes är den ende som skildrar detta), som bestod i att förvandla vatten till vin, varvid det bästa vinet serverades sist.
Föregivna högre bibelkritiker har i sina försök att förringa bibeln framställt tvivel om att Johannes skulle vara den som nedskrivit Uppenbarelseboken och det evangelium som bär hans namn. Emellertid är deras påstående att Johannes var för beskedlig till sin natur för att kunna skriva Uppenbarelseboken helt visst grundlöst, när man tänker på vad vi redan sagt om hans rättfärdiga harm. Och deras antaganden att Johannes’ evangelium skulle ha skrivits antingen år 132 eller 150 kan inte heller bevisas. Papyrusfragment av Johannes’ evangelium, skrivna mot slutet av etthundratalet, har nyligen hittats i Egypten. Den tid som åtgick för att Johannes’ evangelium skulle bli översatt och avskrifter av det hinna komma ned till Egypten från Efesus, visar tydligt att boken blev skriven under Johannes’ livstid.
Johannes, den älskade aposteln, bevisade sig värdig Jesu kärlek. Under sjuttio års tid tjänade han Jehova Gud troget och mot slutet av denna tid gav han oss Uppenbarelseboken, tre brev och det evangelium som bär hans namn. Johannes’ liv, verksamhet och skrifter understryker sanningen av Jesu ord: ”Den, som har mina bud och håller dem, denne är det, som älskar mig. Å andra sidan, den som älskar mig skall bliva älskad av min Fader, och jag skall älska honom och skall tydligt visa mig för honom.” (Joh. 14:21, NW) Vilken större lycka kunde någon önska sig?