Markus’ livfulla skildring av Jesu förkunnargärning
VEM var den Markus, som skrev ett evangelium som har fått namn efter honom? Hur kunde han skriva en sådan livfull redogörelse? Vilka är hans evangeliums kännetecken, och på vilka sätt är det säreget?
Markus var inte en av de tolv apostlarna, och han tycks inte heller ha varit en av de sjuttio evangelisterna. Vem var han då? Det är mycket troligt att han är den som omtalas såsom ”en viss ung man”, om vilken skildringen säger att han började följa tätt efter Jesus och som de som arresterade Jesus försökte gripa men som ”lämnade sin linneklädnad efter sig och flydde bort naken”. (Mark. 14:51, 52, NW) Utan tvivel är han den Johannes Markus, som flera gånger omtalas i Apostlagärningarna. I Apostlagärningarna 12:12 får vi veta att hans mor bodde i Jerusalem och att den första kristna församlingen använde hennes hem såsom en mötesplats för församlingen. Senare, i vers 25 i samma kapitel, läser vi att sedan Barnabas och Saulus (aposteln Paulus) hade fullgjort sin undsättningsmission i Jerusalem, ”vände de tillbaka och togo då med sig Johannes, som ock kallades Markus”.
När Paulus och Barnabas reste omkring och predikade, var Johannes Markus utan tvivel deras tjänare, som sörjde för deras fysiska behov. Men när Paulus och Barnabas nådde Pamfylien, ”skilde sig Johannes ifrån dem och vände tillbaka till Jerusalem”, i det han for hem till sin mor. På grund av detta tecken på bristande mogenhet hos Markus ville aposteln Paulus inte ta honom med på sin andra missionsresa. Detta ledde till en brytning mellan Paulus och Barnabas, som fick till följd att Paulus tog Silas med sig som sin tjänare, och Barnabas tog Johannes Markus. — Apg. 13:13.
Men Johannes Markus förblev inte omogen. Han gjorde sådana framsteg, att vi senare läser om hur Paulus talade gynnsamt om honom i Kolosserna 4:10: ”Markus, Barnabas’ syskonbarn. Angående honom haven I redan fått föreskrifter; och om han kommer till eder, så tagen vänligt emot honom.” Ännu senare läser vi att Paulus uppmanar Timoteus: ”Tag Markus med dig hit; ty han kan i mycket vara mig till gagn och tjäna mig.” Ja, då hade Markus visat sig vara pålitlig, och Paulus hade förlåtit honom. — 2 Tim. 4:11.
Av särskilt intresse, vad hans evangelium angår, är emellertid aposteln Petrus’ omnämnande av honom: ”Församlingen i Babylon, utvald likasom eder församling, hälsar eder. Så gör ock min son Markus.” (1 Petr. 5:13) Varför har detta Petrus’ omnämnande av Markus särskilt att göra med Markus’ evangelium? Därför att det utan tvivel var från aposteln Petrus som Johannes Markus fick sina upplysningar. Detta är de första kyrkohistorikernas enstämmiga vittnesbörd:
”Markus, som hade blivit Petrus’ återgivare, skrev exakt allt det som Petrus sade.” (Papias) ”Efter Petrus’ och Paulus’ död överbringade också Markus, Petrus’ lärjunge och återgivare, i skrift till oss det som Petrus hade predikat.” (Irenaeus) ”Markus åstadkom sitt evangelium såsom Petrus vägledde honom.” (Origenes) ”Markus’ evangelium hålls för att vara Petrus’, vars återgivare han var, ... ty det är möjligt att det som lärjungar publicerar bör betraktas såsom deras mästares verk.” — Tertullianus.
Kännetecken
Detta evangeliums kännetecken stöder uppfattningen att aposteln Petrus gav Johannes Markus de upplysningar han behövde för att skriva det. Dess stil är så livfull, att intrycken måste ha kommit från ett ögonvittne. Petrus var ett sådant ögonvittne. Ja, vi finner också att handlingen i detta evangelium skrider framåt snabbt, impulsivt. Petrus var impulsiv i både tal och handling. Vidare finner vi i detta evangelium mycket som anger en iakttagande personlighet. Såsom fiskare hade Petrus många tillfällen att uppodla en god iakttagelseförmåga, när han iakttog himlen, havet, fisken och näten. Vi får inte heller förbise att Petrus var ett ögonvittne till praktiskt taget allt som Markus berättar om.
När Markus skrev sitt evangelium, hade Matteus redan skildrat Jesus såsom den utlovade Messias och judarnas konung. Lukas hade visat Jesus vara människosläktets barmhärtige frälsare. Johannes skulle ännu komma att skriva om honom: ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var en gud”, och genom hela sitt evangelium betona Jesu föremänskliga tillvaro. Och hur är det med Markus? Markus framställer Jesus såsom Guds undergörande Son. Medan hans evangelium visserligen är jämnt fördelat mellan samtal och handling, går dock hela strävan ut på att betona Jesu verksamhet. Vi finner sålunda att han berättar om en stor mängd av Jesu underverk men återger jämförelsevis få av Jesu predikningar och liknelser. — Joh. 1:1, NW.
Liksom Matteus skrev förnämligast för judarna och Lukas för alla nationerna, är det tydligt att Markus skrev förnämligast för romarna. Ja, det är troligt att han skrev sin skildring i Rom. Detta framgår tydligt på olika sätt, såsom därigenom att han någon enstaka gång använder vissa latinska uttryck, transkriberade till grekiska. Bland dem är speculator, som återges med ”drabant”; praetorium, som återges med ”pretoriet”; och kenturion, som återges med ”hövitsmannen”. — Mark. 6:27; 15:16, 39.
Han tar inte för givet att hans läsare är förtrogna med Palestinas geografi eller växtvärld, och därför finner vi att han ensam anser det nödvändigt att nämna att det fanns vilddjur i öknen, där Jesus tillbragte fyrtio dagar, och att Jordan är en flod. Han nämner också i samband med förbannandet av fikonträdet att Jesus ”fann ... intet annat än löv, ty det var icke då fikonens tid”. Han är också den ende som berättar om att Jesus och hans lärjungar satt på Oljeberget ”mitt emot helgedomen”. — Mark. 1:5, 13; 11:13; 13:3.
På liknande sätt känner sig Markus manad att ge vissa förklaringar, innan han berättar om samtalen mellan Jesus och hans motståndare: ”Och Johannes’ lärjungar och fariséerna höllo fasta.” ”Nu är det så med fariséerna och alla andra judar, att de icke äta något utan att förut, till åtlydnad av de äldstes stadgar, noga hava tvagit sina händer [upp till armbågarna], likasom de icke heller, när de komma från torget, äta något utan att förut hava tvagit sig” och så vidare. — Mark. 2:18; 7:3, 4.
Markus’ själva stil skänker oss en känsla av flykt över handlingen. Vi finner sålunda gång på gång att han använde uttrycket ”strax”, ja, han använde det dubbelt så ofta som de andra evangelieskrivarna tillsammans: ”Och strax, då han steg upp ur vattnet”; ”strax därefter förde Anden honom ut i öknen”; ”strax lämnade de näten”; ”strax på sabbaten” och ”strax, då de hade kommit ut ur synagogan”. — Mark. 1:10, 12, 18, 21, 29.
För att nämna ytterligare ett kännetecken hos Markus, så är han den ende evangelieskrivare som använder arameiska termer och sedan översätter dem: boanerges, ”tordönsmän”: talita kum, ”flicka, jag säger dig, stå upp”; korban, ”offergåva”; effata, ”upplåt dig”; och abba, ”fader”. — Mark. 3:17; 5:41; 7:11, 34; 14:36.
Livfulla och säregna detaljer
Bland det som gör Markus’ skildring av Jesu förkunnargärning så livfull är detaljerna om hur Jesus kände och reagerade i vissa situationer. Markus är sålunda den ende som berättar för oss att Jesus i samband med frågan om att bota sjuka på sabbaten ”såg ... sig omkring på dem med vrede, bedrövad över deras hjärtans förstockelse”. Markus ensam berättar för oss vad Jesus kände inför det mottagande han fick av människorna i sin hemstad: ”Han förundrade sig över deras otro.” Endast Markus berättar för oss att Jesus fäste sitt hjärta vid den rike unge överhetspersonen: ”Då såg Jesus på honom och fick kärlek till honom.” Markus är likaså den ende som berättar om att Jesus ”tillstadde icke heller, att man bar någonting genom helgedomen”, då han drev ut penningväxlarna och andra handelsidkare. Inom parentes sagt ser vi också i dessa detaljer Petrus’ iakttagelseförmåga återspeglas. — Mark. 3:5; 6:6; 10:21; 11:16.
Bland andra detaljer som är säregna för Markus kan nämnas att han säger att Jakob och Johannes lämnade sin fader ”med legodrängarna”, vilket anger att fastän de var fiskare, var de välsituerade människor. Endast Markus berättar om att Jesus sade att människan inte blev gjord för sabbatens skull. Han lägger ansvaret för att Johannes döparen fängslades direkt på Herodias’ skuldror, ty han berättar om att hennes man, konung Herodes Antipas, gärna lyssnade på Johannes. I det första och största budet räknar Markus upp fyra ”allt” och ”all” — hjärta, själ, förstånd och kraft –, medan Mose och Matteus bara tar med tre. — Mark. 1:20; 2:27; 6:19, 20; 12:30.
Särdrag i Markus’ skildring är också följande händelser och förhållanden vid slutet av Jesu förkunnartjänst: att de falska vittnesbörden vid Jesu rannsakning inte stämde överens; att Simon, som tvingades att bära Jesu tortyrpåle, var fader till Rufus och Alexander; och att Pilatus först förvissade sig om att Jesus verkligen var död, innan han gav Josef från Arimatea tillåtelse att ta hand om Jesu kropp. — Mark. 14:59; 15:21, 44.
Markus’ redogörelse är visserligen kort och sammanträngd, men vi finner att den även beträffande Jesu liknelser och underverk har sina säregna drag. Fastän Markus bara återger fyra av Jesu många liknelser, är han ensam om en av dessa — den där det heter: ”Av sig själv bär jorden frukt, först strå och sedan ax, och omsider finnes fullbildat vete i axet.” Och av de många underverk som Jesus utförde nämner Markus två som de andra inte nämner: hur Jesus botade en man som var döv och hade ett talfel och det gradvisa botandet av en blind man, som först såg människorna endast otydligt — ”jag ser dem gå omkring, men de likna träd”. — Mark. 4:26—29; 7:31—37; 8:22—26.
Ett självständigt vittne
Vi ser sålunda att fastän Markus vid en hastig granskning i stor utsträckning tycks ha upprepat vad Matteus skrev, som om han bara hade gjort en sammanfattning av Matteus’ evangelium — en teori som man hyst i många år –, stämplar alla dessa tydliga kännetecken och säregna drag hans evangelium såsom ett självständigt vittnesbörd och inte bara såsom ett sammandrag. Som Westcott så väl uttrycker det i sin Introduction to the Study of the Gospels:
”S:t Markus’ evangelium är i fråga om innehåll, stil och behandling av stoffet väsentligen en realistisk skildring. Händelseförloppet är klart framställt. Även om man inte hade andra argument emot teorien att de händelser evangelierna berättar om bara är myter, skulle denna levande och enkla berättelse, som är starkt präglad av självständighet och originalitet, ... vara tillräcklig för att vederlägga en [sådan] teori. ... Evangeliernas historiska värde blev på det mest oförsvarliga sätt angripet, då det hävdades att S:t Markus bara hade gjort ett sammandrag av de andra synoptiska evangelierna”, det vill säga av Matteus’ och Lukas’ evangelier.
Vidare är det så, att om Markus’ evangelium, vilket bara till 7 procent är säreget i fråga om sitt innehåll, sålunda visas vara ett självständigt vittnesbörd, då måste förvisso samma sak vara sann om Matteus’ evangelium, som till 42 procent har säregna drag; Lukas’ evangelium, som till 59 procent är säreget, och Johannes’ evangelium, som till 92 procent är säreget.
Men hur kan det då komma sig att så mycket av det som förekommer hos Matteus och Lukas liknar det som förekommer i Markus’ evangelium? Lukas medger att han har haft tillgång till många källor, och eftersom Markus var reskamrat till Paulus, som senare också hade Lukas såsom missionärskamrat, är det mycket möjligt att Paulus har berättat för Lukas allt det han har fått reda på av Markus. På det sättet kan Lukas ha erhållit så mycket som en tredjedel av sina upplysningar från Markus redan innan Markus skrev sitt evangelium. Detta kan lätt vara orsaken till att delar av Lukas’ evangelium är lika Markus’ evangelium.
Att Matteus påstås ha använt 600 av Markus’ 661 verser finns det också en förnuftig förklaring till. Eftersom Matteus hade skrivit sitt evangelium omkring år 41 eller åtminstone före år 50, måste det förvisso ha befunnit sig i de andra apostlarnas ägo, såsom till exempel i Petrus’ ägo, långt innan Markus skrev sitt evangelium. Enligt boken Matthew, Mark and Luke av Dom Chapman förhåller det sig så här: ”Markus är en återberättelse av Matteus av en som hade sett och hört det som Matteus skrev om, varvid allt det som Petrus inte hade varit med om och likaså det långa tal som han inte exakt kunde minnas utelämnades. ... Markus tycks vara Petrus’ högläsning av Matteus, som Markus har skrivit ned i stenografi.” Detta förklarar varför Markus liknar Matteus, såväl som varför Markus’ evangelium innehåller så många fina detaljer, som inte finns i de andras, i det att de utgör sådant som Petrus kom ihåg och lade till. Detta förklarar förvisso varför Markus’ redogörelse är så livfull, ty Petrus, som i hög grad var en känslomänniska, hade ett levande intryck av dessa händelser i sitt minne och kunde berätta dem med samma livfullhet. Denna förklaring tillfredsställer den som älskar bibeln, ty den ger rum åt tanken på inspiration och bekräftar sannfärdigheten hos de vittnesbörd som stammar från tiden kort efter apostlarnas död och som säger att Matteus skrev sitt evangelium först, och den ger också skäl för likheterna och olikheterna mellan Matteus’ och Markus’ evangelier.
Det har sagts att om vi kände vår nästa bättre, skulle vi älska honom mera, och även om detta inte alltid är sant, är det förvisso sant beträffande Markus och hans evangelium.
[Bild på sidan 380]
”Flicka, jag säger dig, stå upp.”