Ormhantering i samband med gudsdyrkan — är detta något som Gud godkänner?

”EN NITISK medlem ... blev biten av en skallerorm på söndagskvällen i samband med en ormhanteringsceremoni i en kyrka på landsbygden” och avled senare. Detta meddelande stod att läsa i New York Times för 29 september 1972. Bara fyra dagar tidigare berättades det i samma tidning om en kvinna som dött ”sedan hon den 16 september två gånger blivit biten av en skallerorm i Jesu Pingstkyrka”.

Bara ett år tidigare innehöll Times en artikel med rubriken ”Ormhanterande sekt lever kvar i Appalacherna”. Den visade bilder av den ormhantering som utfördes av medlemmar av ”Guds helighets kyrka i Jesu namn”. Fyra medlemmar av denna grupp ”flyttade ormarna fram och tillbaka. De hanterade dem lugnt, höll ena handen fri och vände med den ormarnas huvuden bort från kroppen, under det att de blidkade dem genom att smeka dem. ... Ormarna slängde med sina otäcka tungor, men högg inte under de fem minuter som det hela varade.” — New York Times, 25 september 1971.

Varför gör dessa människor ormhantering till en del av sin gudsdyrkan? På grund av följande ord i Markus 16:17, 18 i deras biblar: ”Och dessa tecken skola åtfölja dem som tro: ... ormar skola de taga i händerna, och om de dricka något dödande gift, så skall detta alls icke skada dem; på sjuka skola de lägga händerna, och de skola då bliva friska.”

Är detta verkligen vad den inspirerade bibeln lär? En upplevelse som aposteln Paulus hade kan tyckas tyda på detta. När han som skeppsbruten befann sig på ön Malta, högg sig en huggorm fast vid hans hand medan han samlade torra kvistar. När inget hände honom till följd av detta, sade infödingarna ”att han var en gud”. — Apg. 28:1—6.

Men ansträngde sig Paulus för att samla giftiga ormar för att sedan kunna hantera dem? Nej! Vi läser inte heller någonstans i de kristna grekiska skrifterna om att någon av Kristi efterföljare gjorde det. I själva verket skakade Paulus hastigt av sig ormen som hade huggit sig fast vid hans hand.

Vilket syfte tjänar det?

Man skulle mycket väl kunna fråga: Vilket syfte tjänar ormhantering i förbindelse med religion? Alla de mirakulösa gåvor som Gud förlänade Kristi första lärjungar tjänade ett mycket gagneligt syfte, till exempel att bota sjuka, uppväcka döda, göra spetälska rena och driva ut demoner. (Matt. 10:8) Även tungomålstalandets gåva tjänade ett gagneligt syfte. På pingstdagen möjliggjorde denna gåva att judar som kom från mer än ett dussin olika länder kunde höra om Guds väldiga gärningar på sitt eget språk. (Apg. 2:4—11) Längre fram skulle denna gåva användas för att uppbygga den kristna församlingen. Det var därför aposteln Paulus underströk att ingen skulle tala ett främmande tungomål utan att någon var närvarande som kunde uttolka det talade, så att alla kunde få gagn av det. — 1 Kor. 14:28.

Det finns också andra frågor att begrunda. Om dessa ord i Markus 16:17, 18 om att hålla i ormar utan att bli skadad bemyndigar de kristna att göra detta, vad är då att säga om de andra ting som nämns i dessa verser? Borde inte Kristi efterföljare i så fall också kunna dricka gift utan att dö? Och vad kan sägas om att de skulle vara i stånd att bota människor helt enkelt genom att lägga händerna på dem? Detta är väsentliga frågor i detta sammanhang, inte sant?

Skrivet av lärjungen Markus?

Vilken slutsats leder alla dessa frågor till? Att det måste föreligga ett misstag någonstans. Detta är i själva verket vad så gott som alla moderna bibelforskare har kommit fram till, nämligen att dessa ord — och inte bara dessa ord, utan allt som står i Markus 16:9—20 — inte är skrivet av Markus, utan är ett senare tillägg. På vilka grunder drar forskarna denna slutsats? På grund av både yttre och inre bevis.

För det första finns inte detta avsnitt i två av de äldsta och högst värderade bibelhandskrifterna, nämligen Vatikanhandskriften nr 1209 och den sinaitiska handskriften; i dessa handskrifter avslutas Markus 16:8’ evangelium med åttonde versen. Det finns också ett antal forntida handskrifter som innehåller en kort avslutning på bara omkring en vers efter den åttonde; andra handskrifter innehåller båda avslutningarna. Vissa handskrifter slutar alltså med vers åtta, andra har en kort avslutning, åter andra har en lång avslutning, och somliga har till och med båda avslutningarna. Förutom detta vittnesbörd från de grekiska handskrifterna, vars samfällda vittnesbörd gör det mycket tvivelaktigt att Markus skulle ha skrivit någonting efter vers åtta, är det också ett antal av de äldsta översättningarna som inte innehåller verserna i fråga. Bland dessa finner man forntida syriska, armeniska och etiopiska översättningar. Det är då inte underligt att den kände handskriftsexperten dr Westcott förklarar att ”de verser som följer [9—20] inte är någon del av den ursprungliga skildringen, utan ett tillägg”. Andra kända forskare som har samma åsikt är Tregelles, Tischendorf, Griesbach och Goodspeed.a

Kyrkohistorikern Eusebios och bibelöversättaren Hieronymus stöder detta vittnesbörd från de grekiska handskrifterna och översättningarna. Eusebios skrev att den längre avslutningen inte fanns med i de ”autentiska exemplaren”, eftersom ”evangelium enligt Markus slutar på detta ställe [Mark. 16 vers 8] i nästan alla exemplar av Markus’ evangelium”. Och Hieronymus skrev år 406 eller 407 v.t. att ”nästan alla grekiska handskrifter saknar detta avsnitt”.

Mycket väsentliga i detta sammanhang är följande synpunkter, som framhålls i New Catholic Encyclopedia (1966), band 9, sidan 240: ”Handskriftstraditionen anger att evangeliet ursprungligen slutade med 16.8, men att den längre avslutningen, som tagits med i Vulgata, är ett senare tillägg, som blev allmänt godtaget under loppet av 400-talet. ... Dess ordförråd och stil skiljer sig så radikalt från återstoden av evangeliet att det knappast förefaller möjligt att Markus själv skulle ha sammanställt denna avslutning. ... Markus 16.:1—8 är ett tillfredsställande slut på evangeliet, så till vida att det där framhålls att Jesu uppståndelseprofetia gått i uppfyllelse.”

Vilken stil hade Markus?

Lägg märke till att det framhålls i New Catholic Encyclopedia att ordvalet och stilen i Markus 16:9—20 skiljer sig så radikalt från Markus’ evangelium att det knappast förefaller möjligt att Markus själv skulle ha skrivit dessa verser. Ja, Markus’ stil är klar och omedelbar; styckena är korta, och övergångarna är enkla. Men i denna avslutning, framhålls det i detta uppslagsverk, ”finner vi en omsorgsfullt ordnad serie påståenden, vart och ett med sitt rätta inledande uttryck”. Denna avslutning har träffande liknats vid ett stycke satäng som har rivits loss och sytts ihop med en rulle hemvävt tyg.

Ordvalet kommer också in i bilden. Det finns ord i verserna 9 till och med 20 som inte förekommer någon annanstans i Markus’ evangelium, somliga ord som inte förekommer i något av de andra evangelierna och till och med somliga som inte förekommer någon annanstans i de kristna grekiska skrifterna. Dessa verser består av 163 grekiska ord, och av dessa är det 19 ord och 2 fraser som inte förekommer någon annanstans i Markus’ evangelium. Man kan också säga att det i dessa verser finns 109 olika ord, och av dessa är 11 ord och 2 fraser säregna för dessa verser.

Men det mest avgörande beviset för att Markus inte kan ha skrivit dessa verser och att de inte är någon del av Guds inspirerade ord är innehållet i dem. Som det redan har framhållits finns det inget som tyder på att Kristi efterföljare skulle kunna dricka dödande gift utan att ta skada, som det förklaras i vers 18. Till och med när det gäller att hantera ormar är det mycket uppenbart att de som hanterar dem gör allt de kan för att undvika att ormarna biter dem, och de handskas bara med dem under fem minuter åt gången.

Det förklaras vidare i dessa tvivelaktiga verser att de elva apostlarna vägrade att tro de två lärjungars vittnesbörd som Jesus hade mött på vägen och hade visat sig för. Men Lukas’ skildring framhåller att när de båda lärjungarna fann de elva och dem som var tillsammans med dem, sade dessa: ”Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.” — Luk. 24:13—35.

Vilken slutsats kan vi alltså dra med tanke på allt som nu sagts? Att Markus 16:9—20 inte är någon del av Guds inspirerade ord, och detta av följande skäl: 1) Dessa verser finns inte med i två av de äldsta och högst värderade grekiska handskrifterna och inte heller i många andra handskrifter. 2) De finns inte heller i många av de äldsta och bästa bibelöversättningarna. 3) Sådana forntida lärda som Eusebios och Hieronymus förklarade dem oäkta. 4) Stilen i dessa verser är helt olik Markus’ stil. 5) Det ordförråd som används i dessa verser skiljer sig från Markus’ ordförråd. 6) Och viktigast av allt: innehållet i dessa verser strider mot fakta och Skriften i övrigt.

Beträffande dessa tvivelaktiga verser kan framhållas att de som fogade till dem inte bara gjorde ett mycket dåligt arbete, utan de kan också mycket väl ha utgått från en felaktig förutsättning. Varför det? Därför att Markus i själva verket kan ha avslutat sitt evangelium med vad som nu kallas vers åtta. Att det mycket väl kan förhålla sig så, i synnerhet med tanke på Markus’ korthuggna stil, framhålls av Eusebios, Hieronymus och New Catholic Encyclopedia såväl som av Aid to Bible Understanding.

Det får sannerligen allvarliga följder, ja, det kan till och med innebära döden för somliga, när de nonchalerar de upprepade varningarna och gör tillägg till Guds ord. (5 Mos. 4:2; 12:32; Ords. 30:6; Upp. 22:18) Men ”Jehovas utsaga består för evigt”. — 1 Petr. 1:25, NW.

[Fotnoter]