”När vi ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar”
DEN slutliga belägringen av Jerusalem under första århundradet v.t. var en tid av lidande utan motsvarighet för dem som var inspärrade i staden. Men detta borde inte ha kommit som någon överraskning. Den störste profet som någonsin levat pekade fram mot det flera årtionden innan det blev verklighet. Den profeten grät när han tänkte på belägringens fasor och hur den skulle sluta. — Luk. 19:41—44.
Det som hände med Jerusalem för mer än nitton hundra år sedan bör ha mera än flyktigt intresse för oss i denna tid. Jesus Kristus, den profet som förutsade Jerusalems förstöring, pekade också fram mot en tid då en ännu större katastrof skulle inträffa och drabba inte bara en enda stad eller ett enda folk, utan hela människovärlden. (Matt. 24:3—37) Följaktligen finns det livsviktiga lärdomar att inhämta av det som hände med det forntida Jerusalem. Om dessa lärdomar tas till efterrättelse, kan det leda till att människoliv blir bevarade.
Den judiske historikern Josefos är huvudkällan till upplysningar om denna period. Han var ögonvittne till de händelser han beskriver och tog ibland del i dem. Men till skillnad från bibelns skribenter var han inte inspirerad av Gud. Hans skildring är tydligt färgad av hans önskan att undvika att stöta sig med sina romerska överherrar och även att rättfärdiga att han gav sig åt romarna på ett tidigt stadium under det judiska kriget. Vi kan inte helt och fullt lita på Josefos, men vi kan ändå få värdefulla bakgrundsupplysningar genom hans skrifter.
Judarna gör uppror
År 66 v.t. igångsattes en kedja av händelser, som enligt Josefos gjorde krig med Rom oundvikligt. En skara judar intog fästningen Masada, nära Döda havet, tillintetgjorde den romerska garnisonen och ersatte den med sin egen. I Jerusalem övertalade befälhavaren i templet, Eleasar, tempeltjänarna att inte ta emot skänker eller offergåvor från främlingar. Resultatet blev att de, trots vädjanden från de främsta prästerna och de mest framträdande medborgarna, upphörde att frambära offer för Rom och kejsaren.
I fruktan för romerska repressalier sammankallade de ledande medborgarna, de främsta prästerna och de mest framträdande fariséerna ett offentligt möte och framhöll det dåraktiga i att göra uppror. Men deras ansträngningar var till ingen nytta. Därför sände de delegationer till landshövdingen Florus och kung Agrippa för att få hjälp. Agrippa gav gensvar och sände en militär styrka. Därpå utbröt stridigheter inne i Jerusalem, och de upproriska elementen vann seger och tillintetgjorde sedan den romerska garnison som var stationerad i fästningen Antonia, alldeles intill tempelområdet.
Inom tre månader hade den romerske ståthållaren i Syrien, Cestius Gallus, dragit samman den romerska härens tolfte legion jämte ett ansenligt antal hjälptrupper för att slå ned upproret. De romerska styrkorna nådde Jerusalems murar under lövhyddohögtiden, och de hade snart trängt igenom ända till de starkt befästa tempelmurarna. Gallus hade uppenbart segern inom räckhåll, men plötsligt och till synes utan giltigt skäl gav han order om reträtt. Judiska styrkor drog ut och förföljde dem. Deras angrepp tvingade de retirerande romarna att överge det mesta av sin tross och sin tunga belägringsutrustning. Övertygade om att Gud hade befriat dem präglade de jublande judarna mynt som bar sådana inskriptioner som: ”Jerusalem, det heliga.”
De som flydde
Men de kristna som bodde i Jerusalem och Judeen tog inte del i något jubel. De påminde sig vad Jesus Kristus hade förutsagt: ”När ni ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som är i Judeen börja fly till bergen, och må de som är därinne dra därifrån, och må de som är i orter på landet inte gå ditin.” — Luk. 21:20, 21, NW.
Traditionskällor visar att de kristna rättade sig efter Jesu profetiska befallning och lämnade Jerusalem och Judeen vid den tiden. Kyrkohistorikern Eusebios, som levde i början av 300-talet v.t., skriver: ”Hela församlingen i Jerusalem hade emellertid dragit bort från staden, eftersom de blivit befallda därtill genom en gudomlig uppenbarelse, som getts åt erkänt fromma män där före kriget, och de bodde i en viss stad på andra sidan Jordan, kallad Pella.” Epifanius, som levde ungefär samtidigt, framhåller att ”de kristna, som bodde i Jerusalem, hade av Kristus blivit förvarnade om den kommande belägringen, och de flyttade till Pella”.
Romarna tränger in i stort antal
De kristna var därför utom fara, när kejsar Nero utsåg härföraren Vespasianus till att krossa det judiska upproret. Skickligt biträdd av sin son Titus ryckte Vespasianus fram med en styrka på 60.000 man. Han ledde sina legioner mot städer i Galileen, där han mötte häftigt motstånd. När städerna till sist intogs, blev det ett stort blodbad på judarna.
Det som hände i Tarichaeae och Gamala belyser vad som ägde rum i hela området. I Tarichaeae, vid stranden av Galileiska sjön, föll mer än 6.000 judar i strid. De överlevande behandlades obarmhärtigt. De ”gamla och kraftlösa”, som var omkring 1.200 till antalet, avrättades. Mer än 30.000 såldes som slavar, och 6.000 av de starkaste unga männen sändes till att arbeta för Nero vid grävningen av Korintiska kanalen. När situationen blev desperat för judarna i Gamala, störtade många män ned sina hustrur och barn från stadens murar och hoppade sedan själva. Mer än 5.000 förgicks på så sätt i den djupa, urgrävda ravinen nedanför. Ytterligare 4.000 slaktades av romarna.
Situationen försämras inne i Jerusalem
Själva Jerusalem blev ett bokstavligt slagfält för rivaliserande judiska partigrupper — zeloterna och de moderata. Zeloterna fick kontroll över templet och gjorde det till sin fästning. Från denna bas drog de ut till plundring och blodsutgjutelse.
Längre fram uppeggade prästen Ananus medborgarna mot zeloterna. En häftig kamp följde, och zeloterna blev till sist belägrade i tempelområdet. Men Ananus ville inte föra striden vidare på tempelområdet och ordnade därför med en vaktstyrka på 6.000 man, som skulle hindra de belägrade zeloterna att ge sig av.
Utan att bli upptäckta kunde zeloterna få ut två budbärare ur staden med en vädjan till iduméerna att komma till deras hjälp. Snart var en styrka på 20.000 iduméer på väg mot Jerusalem. I skydd av mörker och storm lyckades en skara zeloter ta sig förbi vakterna och öppna portarna för iduméerna. Stor blodsutgjutelse följde, och de moderata led ett fullständigt nederlag. Ananus dödades.
Snaran dras åt kring Jerusalem
Medan Jerusalem vacklade under verkningarna av inbördes stridigheter, fortsatte de romerska härarna att rycka fram, ja, de intensifierade sin krigföring. Men det skulle inträffa en förändring.
Det förekom allvarlig oro inom det romerska väldet. Provinserna befann sig i uppror, och starka element konspirerade mot Nero. Slutligen avkunnade den romerska senaten dödsdomen över honom. För att undgå avrättning begick Nero självmord i juni år 68.
Vespasianus höll på att göra sig redo att låta sina styrkor marschera mot själva Jerusalem, då han fick höra nyheten om Neros självmord. Detta föranledde honom att dröja med att genomföra sina planer, eftersom han ville veta vilka önskningar den nye kejsaren hade. Tre rivaliserande kejsare, Galba, Otho och Vitellius, trädde fram i snabb följd. Vespasianus kallades av sina trupper att bli kejsare (år 69 v.t.), och han lämnade den personliga ledningen av kriget och koncentrerade sig på att trygga sin position med tanke på att vinna tronen.
Under tiden förbättrades inte situationen i Jerusalem. Angående det zeloterna gjorde meddelar Josefos: ”Deras lust till plundring var outsläcklig: De letade igenom rika människors hus, mördade män och kränkte kvinnor för nöjes skull, och de sköljde ned det de tog som byte med blod. På grund av att de helt enkelt var uttråkade hängav de sig skamlöst åt förvekligade sedvänjor, prydde håret och tog på sig kvinnokläder, översköljde sig med parfym och målade sig under ögonen för att göra sig tilldragande. De efterliknade inte bara kvinnornas dräkt, utan också deras passioner, och i sin ytterliga oanständighet uppfann de olagliga nöjen; de vältrade sig i dy, förvandlade hela staden till en bordell och förorenade den med de vidrigaste förehavanden. De såg ut som kvinnor men hade mördares händer; de nalkades med trippande steg, blev sedan på ett ögonblick stridsmän, drog sina svärd, som de haft under sina färgade kappor, och genomborrade varje förbipasserande.”
Hur dålig situationen än var, var det nu praktiskt taget omöjligt att fly ut ur Jerusalem. Zeloterna gjorde allt de kunde för att förhindra desertering till romarna. De som lyckades komma ut utsattes för faran att bli dödade av någon annan rivaliserande partigrupp utanför stadens port.
Den slutliga belägringen
De inbördes stridigheterna upphörde inte ens när de romerska härarna, som nu stod under Titus’ befäl, stod inför Jerusalems själva murar vid tiden för påsken år 70. Staden var då överfylld av påskfirare. På påskdagen, den 14 Nisan, tilläts gudsdyrkarna komma in på tempelområdet. Men de fann sig oväntat omgivna av väpnade män ur en av stadens rivaliserande partigrupper. Dessa män hade kommit in oupptäckta, eftersom de gick in förklädda och hade vapnen dolda. De var inställda på att vinna kontroll över det inre templet och dess förråd. Det blev våld och blodsutgjutelse.
Inte så lång tid därefter hamrade de romerska belägringsmaskinerna mot den yttre norra muren i Jerusalems försvarssystem om tre murar. Denna mur föll för romarna på belägringens femtonde dag. Fyra dagar senare bemäktigade sig romarna den andra muren. Men judarna återtog den genom sina motangrepp. Med stora förluster drev romarna inom fyra dagar bort judarna från den andra muren och förstörde sedan den norra delen från ena ändan till den andra. Nu stod bara en mur kvar.
Längre fram höll Titus ett krigsråd och föreslog att man skulle bygga en belägringsvall kring staden. Eftersom judarna på så sätt skulle hindras att lämna staden, menade Titus att detta skulle framtvinga deras kapitulation eller göra det lättare att inta staden på grund av den hungersnöd som skulle bli följden. Hans plan godtogs. Soldaterna organiserades för att gripa sig an med företaget. Legionerna och de mindre häravdelningarna tävlade med varandra för att fullgöra uppgiften. Individuellt sporrades männen av önskan att behaga sina överordnade. Den omkring åtta kilometer långa belägringsvallen fullbordades på bara tre dagar. På så sätt uppfylldes Jesu profetiska ord, som var riktade till Jerusalem: ”De dagar skall komma över dig, då dina fiender skall runt omkring dig bygga ett fästningsverk med spetsiga pålar och skall omringa dig och oroa dig från alla sidor.” — Luk. 19:43, NW.
Hungersnöden i Jerusalem blev nu akut. Josefos skriver: ”Taken var täckta av kvinnor och barn, och gatorna var fulla av gamla män som redan var döda. Unga män och gossar, uppsvällda av hunger, hemsökte de öppna platserna likt vålnader och föll ned där svagheten övervann dem. De sjuka hade inte krafter att begrava sina släktingar, och de som var i stånd till det drog sig undan uppgiften på grund av det stora antalet döda och deras eget ovissa öde. Många stupade själva medan de höll på att begrava andra, och många begav sig till sina gravar innan deras stund var kommen. I allt detta elände hördes ingen gråt eller veklagan.” De hindrades av belägringsvallen att samla gräs och örter, och ”somliga var i en sådan svår belägenhet att de sökte igenom avloppsledningarna och gamla gödselhögar och slukade det avfall de fann där”. Romarna fick underrättelse om att inte mindre än 600.000 lik hade kastats ut vid stadsportarna under belägringen.
Under det att belägringen fortsatte slog sig romarna slutligen fram till tempelområdet. Sedan helgedomen satts i brand, beslöt de att bränna upp allting annat. Omkring 6.000 hade tagit sin tillflykt till den sista kvarvarande pelargången i det yttre templet, eftersom de trodde på en falsk profet som hade uppmanat dem att bege sig dit för att få tecken på sin befrielse. Men soldaterna satte underifrån eld på denna pelargång. Många judar hoppade då ut ur elden och dog, medan andra förgicks i lågorna.
När belägringen var över, hade ett oerhört stort antal liv gått till spillo. Omkring 1.100.000 var döda, och av dem hade de flesta gått under genom sjukdom och svält. Antalet fångar som togs under hela kriget uppgick till omkring 97.000. De längsta och vackraste ungdomarna togs ut till triumftåget. Av de övriga skickades många i väg till slavarbete i Egypten eller Rom; andra överlämnades till de romerska provinserna för att förgås på arenorna. De som var under sjutton år gamla såldes.
Belägringen hade varat mindre än fem månader. Men Jesu profetia uppfylldes — det var verkligen den största vedermöda som någonsin drabbat Jerusalem. Staden och dess tempel jämnades med marken. Bara tre torn och en del av den så kallade västra muren lämnades stående. Josefos förklarar: ”De andra murarna i staden jämnades så med marken att den som besökte staden omöjligen skulle kunna tro att den någonsin varit bebodd.”
Nyheten om detta borde inte ha förvånat dem som var hängivna lärjungar till Herren Jesus Kristus. De kunde påminna sig hans ord: ”De skola slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt.” (Luk. 19:44) ”Sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” — Matt. 24:2.
Det som hände med Jerusalem och dess invånare bör helt visst inskärpa hos oss vikten av att ägna uppmärksamhet åt bibelns profetior. Det bör alldeles särskilt vara så med tanke på att vi i vår tid lever i den period som bibeln kallar ”de yttersta dagarna”. Och är det inte så att laglösheten och våldet i vår tid på många sätt liknar det som förekom i det forntida Jerusalem, innan staden förstördes? (2 Tim. 3:1—5) Men hur skall någon kunna undgå den ”stora vedermöda” som skall föra dessa ”yttersta dagar” till sitt slut? Man kan inte göra det genom att fly till något annat geografiskt område, eftersom den kommande ”vedermödan” skall omfatta hela jorden. Guds ord utpekar vägen till undflykt: ”Sök Jehova, alla ni ödmjuka på jorden, som har följt hans eget rättsliga beslut. Sök rättfärdighet, sök ödmjukhet. Sannolikt kan ni bli dolda på Jehovas förbittrings dag.” — Sef. 2:3, NW.
Söker du rätta dig efter Guds normer för rättfärdighet? Underordnar du dig ödmjukt under hans rättsliga beslut? Om det är så, då kan du få del av Guds skyddande omsorg under den vedermöda som snart skall komma. Hurudan din nuvarande situation än är, är det nu tid för dig att handla för att bevisa dig vara en lojal tjänare åt Jehova Gud. Detta är den viktigaste lärdom vi kan inhämta av det som drabbade Jerusalem under det första århundradet v.t. Om vi handlar i överensstämmelse med detta, kan det betyda liv för oss, när den ”stora vedermödan” (NW) kommer över den nuvarande ogudaktiga tingens ordning. — Upp. 7:13—17.