Man måste välja den rätta färdvägen nu
1, 2. a) Vilket slags värld, vad gudsdyrkan angår, skall enligt bibelns förutsägelse snart vara här? b) Varför är den brådskande tid nu inne, då man bör träffa ett avgörande om sin färdväg?
VÄL dokumenterade siffror fastslår att flertalet människor inte tillber och dyrkar bibelns Gud. Sedan urminnes tider har det stora flertalet av jordens inbyggare inte gjort det. Kristenhetens organiserade religion påstår sig göra det. Några få andra religiösa system kan också påstå sig göra det på den grunden att de i varje fall håller sig till någon del av bibeln. Men när alla dessa som bekänner sig till en religion blir tillintetgjorda eller tvingade att avstå från sin form av tillbedjan, skall detta då åstadkomma någon större skillnad? Eller vad slags värld skall det då vara? Det skall vara det slags värld som enligt bibelns förutsägelse inom kort skall vara här, en icke-religiös värld av kort varaktighet.
2 I den världen skall man emellertid, mer öppet än någonsin, tillbedja ”denna tingens ordnings gud”, och bibeln, som identifierar denne ”gud”, säger att han är Jehovas store motståndare, Satan, djävulen. (2 Kor. 4:4) Jesus Kristus kallade honom ”denna världens furste” (1917) eller ”härskare”. (Joh. 12:31; 16:11) När hela världen, inom kort, tvingas övergå till att tillbedja denna skengud, vad kommer en person som nu är mycket bestört vid en sådan tanke att göra? Vad kommer han att ha religiös styrka att göra? Ett välbetänkt råd lyder: Nu är den brådskande tiden inne att träffa ett avgörande!
3. Hur långt i förväg träffade Jehova sitt avgörande, innan han verkställde domsutslaget på nationerna?
3 Joel 3:14 innehåller denna förutsägelse: ”Skaror på skaror i domens [avgörandets, NW] dal! Ty Jehovás dag är nära i domens [avgörandets, NW] dal.” (Åkeson) Ordalydelsen i Levande Bibeln är något fullödigare i Joel 3:14: ”Skarorna väntar i dalen på domsutslaget, för Herrens dag är nära”, ”i domens dal”. (Senare delen enligt The Living Bible) I The Bible in Living English, översatt av Steven T. Byington, talas det om ”domslutsdalen”. Profeten Joel fullbordade sin bok omkring 820 f.v.t. Jehova träffade således ”avgörandet” mer än 200 år innan han verkställde ”domsutslaget” i förebildlig bemärkelse på nationerna då i forna dagar.
4. a) Hur har Jehova i detta avseende föregått oss med ett gott exempel? b) Hur föregick Baruk, Nerias son, oss med ett gott exempel?
4 Jehova har föregått oss med ett gott exempel. Han träffade sitt avgörande i förväg och gav det öppet till känna. Vi som lever i dag, i en tid som inte är mindre kritisk, måste var och en träffa ett personligt avgörande innan den väntade världskatastrofen är ett faktum. Att omhulda den tanken att man i den stunden plötsligt kan kasta om den kurs man framhärdat i och träffa det rätta avgörandet och på så sätt undgå att få del i olyckan är ett farligt självbedrägeri. En föredömlig man som handlade rätt 18 år före den nationella olycka, som han blev underrättad om år 625 f.v.t., var Baruk, Nerias son. Detta år, 625 f.v.t., var det fjärde regeringsåret för den tredje kungen, från slutet räknat, i det till undergång dömda Jerusalem. Hans namn var Jojakim, Josias son. Han uppsteg på tronen år 628 f.v.t., sedan hans yngre bror, Joahas, hade blivit berövad tronen av Farao Neko i Egypten och själv blivit förd ner till Egypten.
5, 6. a) Varför var det år kritiskt, då Jehovas ord som gällde Baruk kom genom Jeremia? b) Hur kände sig Baruk då, enligt vad vi läser i Jeremia 45:1—3?
5 Sedan Jojakim hade regerat i tre år såsom lydkung under Egypten, fick profeten och prästen Jeremia ett budskap från Jehova som gällde hans sekreterare, Baruk, Nerias son. Det var nu kung Jojakims fjärde regeringsår. Detta var ett kritiskt år, eftersom Nebukadnessar, Nabopolassars son, det året (625 f.v.t.) blev Babylons kung. Jerusalems kung måste nu räkna med härskaren i det tredje världsväldet, Babylonien, som hade erövrat det assyriska väldet. Låt oss här läsa Jeremia 45:1—3:
6 ”Detta är det ord, som profeten Jeremia talade till Baruk, Nerias son, när denne efter Jeremias diktamen tecknade upp dessa tal i en bok, under Jojakims, Josias sons, Juda konungs, fjärde regeringsår; han sade: Så säger HERREN, Israels Gud, om dig, Baruk: Du säger: ’Ve mig, ty HERREN har lagt ny sorg till min förra plåga! Jag är så trött av suckande och finner ingen ro.’”
7. Hur kan Baruk ha känt det, då han såg att tillståndet i Jerusalem blev allt värre och värre, och hur kan Baruk ha påverkats av Jeremias upprepade budskap om straffdom?
7 Hur länge dessförinnan som Baruk hade varit Jeremias sekreterare vet vi inte, men han skulle i åtminstone 18 år till få vara profetens följeslagare. Vilken ”plåga” han kan ha känt, då han såg att Juda rikes tillstånd blev allt värre och värre, det kan vi inte ta reda på; men nu skulle han dessutom teckna ner det sorgliga budskapet om straffdom som Jeremia dikterade. Han kanske kände det som profeten Jeremia gjorde, när han skrev ”Klagovisorna”, sedan Jerusalem blivit förstört år 607 f.v.t. av Babylons kung. Jeremias ihärdiga, upprepade profeterande om straffdomen kan ha tröttat ut Baruk.
8. Vad uppenbarade Jehova nu för Baruk att hans uppsåt var, men vad begärde eller sökte Baruk för egen del?
8 Baruk hade ingen utsikt att finna ”ro” för egen del. Jehova lade märke till vad Baruk innerst inne var benägen för och uppmanade Jeremia att säga till honom: ”Så säger HERREN: Se, vad jag har byggt upp, det måste jag riva ned, och vad jag har planterat, det måste jag rycka upp; och detta gäller hela jorden [eller: landet självt]. Och du begär [söker, Åkeson; NW] stora ting för dig! Begär [Sök] icke något sådant.” — Jer. 45:4, 5.
9, 10. Varför hade Jehova orsak att ogilla att Baruk vid den tiden begärde eller sökte ”stora ting” för egen del?
9 Baruk visste vilka ”stora ting” han begärde eller sökte för egen del, även om Jehova inte sade honom vilka de var. Jehova gillade dem uppenbarligen inte, och därför borde han sluta upp med att begära eller söka sådant. Varför det?
10 På grund av det som var Jehovas omedelbara avsikt att göra. Samma år hade Jehova upprest Nebukadnessar som kung i Babylon, och det var honom som han hade för avsikt att använda som sin skarprättare mot Baruks folk. I synnerhet från kung Davids tid (1077—1037 f.v.t.) hade Jehova byggt upp Israels rike, men nu ämnade han, med hjälp av Nebukadnessar, riva ner detta kungliga styre, och det skulle förbli overksamt i 2.520 år, dvs. fram till år 1914 i vårt eget århundrade. För länge sedan, år 1473 f.v.t., hade Jehova planterat Israels nation i det utlovade landet, men nu, efter mer än 800 år, stod han i begrepp att rycka upp den. I 70 års tid skulle Juda rikes landområde ligga där tomt på judar och husdjur, medan landets folk befann sig i fångenskap i Nebukadnessars land. Var det, inför hotet om sådana ting, lägligt för en man som kände till Jehovas uppsåt och avsikt, som Jeremia hade förkunnat, att begära eller söka ”stora ting” av personligt slag för egen del? Inte alls!
11. Vad för något var beroende av att Baruk träffade det rätta avgörandet, och att han gjorde det med en gång?
11 Det var anledningen till att Jehova uppmanade honom att sluta upp med att söka något sådant. Hur skulle det gå, om Baruk fortsatte att söka själviska ting? Kunde han i så fall i sitt hjärta vara i samklang med det budskap som han blev använd till att skriva ner och till att kungöra? Nej! En brytning av något slag mellan honom och Jehovas profet Jeremia skulle vara oundviklig. Om Baruk i sitt hjärta önskade vara i samklang med Jeremia och hans budskap, då skulle han behöva tygla de själviska ambitionerna. Det var ännu 18 år till den bebådade olyckan, och ändå var det nu nödvändigt för Baruk att träffa ett avgörande. Själva hans ”liv”, hans ”själ” (Åkeson, NW), var beroende av att han träffade det rätta avgörandet, ja, orubbligt höll sig till det. Detta måste han göra, om han ville att banden inte skulle brytas.
12. Varför är det nu klokt av oss, liksom det var i Baruks fall, att sluta upp med att söka ”stora ting” för vår egen del i den här världen?
12 Hur mycket påminner inte Baruks kritiska situation om den som vi, upplysta människor, befinner oss i nu i dag! Detta gäller i synnerhet från och med år 1914, för sedan dess har Jehovas vittnen predikat att kristenheten, det otrogna Jerusalems nutida motbild, skall tillintetgöras av någon som är större än Nebukadnessar, nämligen den nu regerande himmelske kungen, Jesus Kristus. Därför skulle det vara mycket oklokt av den som är i förbundsgemenskap med Gud att begära eller söka ”stora ting” för egen del i denna söndervittrande tingens ordning vid en sådan kritisk tid som nu. Det skulle vittna om att den personen inte inser att vi lever i ”ändens tid”. Det skulle vittna om bristande tro och tillit till det budskaps exakthet och aktualitet, som Jeremiaklassen förkunnar om denna gamla tingens ordnings undergång. Nu gäller det den enskilda människans ”liv”, hennes ”själ”! Jehova är nu beredd att utföra sitt verk, att riva ner och rycka upp, med hjälp av ett redskap som är mäktigare än Nebukadnessar, nämligen Jesus Kristus. Önskar vi bli avrättade tillsammans med det avfälliga Jerusalems nutida motbild, kristenheten? Om vi inte önskar det, då måste vi fatta vårt beslut, träffa vårt avgörande, medan det ännu ges någon tid, tid att göra vad Jehova uppmanade Jeremias sekreterare Baruk att göra, och det är att inte längre begära eller söka ”stora ting” i den här världen.
13. Nu är den lägliga tiden inne för oss att ha del med Jeremiaklassen i att göra vad för något?
13 Låt oss individuellt sträva efter att leva i samklang med det budskap som Jeremiaklassen förkunnar. Låt oss lägga av själviska ambitioner och inte fästa oss vid förgängliga ting i denna till undergång dömda tingens ordning. Detta kräver att vi modigt tar del med Jeremiaklassen i att varsko om Jehovas stundande ”dag”, som är en ”hämndens dag”. Ett vankelmodigt hjärta är ingenting för oss i denna tid. — Jes. 61:1, 2.
14, 15. a) Vad skulle Baruk som lön för sin lydnad vinna såsom ”byte”? b) Gick det så?
14 Vad är belöningen för dem som handlar på detta sätt? Det får vi veta av vad Jeremia uppmanades säga till Baruk: ”Ty se, jag skall låta olycka komma över allt kött, säger HERREN, men dig skall jag låta vinna ditt liv [din själ, Åkeson; NW] såsom ett byte, till vilken ort du än må gå.” — Jer. 45:5b.
15 Just så gick det för Baruk. Detta bevisar att han träffade det rätta avgörandet utan onödigt dröjsmål. Detta bekräftas av vad vi läser i ett tidigare kapitel, i Jeremia 43:5—7, där vi får veta vad som inträffade sedan Jerusalem blivit förstört år 607 f.v.t. Vi läser där att de av fruktan uppskrämda överlevande judarna på sin flykt bort från Juda land och ner till Egypten tog med sig ”profeten Jeremia och Baruk, Nerias son, och begåvo sig till Egyptens land, ty de ville icke höra HERRENS röst. Och de kommo så fram till Tapanhes” i norra Egypten. Men också därefter fortsatte Jeremia att profetera för dessa olydiga judar. — Jer. 43:8—44:30.
16. Om Baruk levde ända till dess att Babylons kung omstörtade Egypten, vad kunde han då förvänta av erövraren?
16 Det var inte länge som dessa egensinniga judar lyckades undgå det babyloniska världsväldets herravälde, för den dag kom då Nebukadnessar införlivade Egypten med sitt väldes territorium. Om Jeremia och Baruk överlevde och fick bevittna detta, att Babylon tog över, skulle de inte falla offer för Nebukadnessars vrede. Han hade orsak att känna sig vänligt stämd mot dem. Baruk kunde också i fortsättningen vinna sitt ”liv” såsom ett byte till hävdande av Jehovas löfte enligt Jeremia 45:5. Då kunde han helt och fullt inse hur klokt och rättrådigt det var av honom att bryta mot det tidsmässigt olämpliga handlingssättet att söka ”stora ting” för egen räkning.
17. Vilken nytta kan vi ha av att begrunda Baruks lydnad såsom ett belysande exempel på vad man bör göra?
17 Kan vi i denna tid ha verklig nytta av att begrunda hur Baruk lydigt fogade sig efter Jehovas tillrättavisande råd? Ja! Oberoende av hur nära förbundna vi är med Jeremiaklassen handlar vi på ett sätt som Gud gillar genom att inte gripa efter ”stora ting” för egen räkning under denna tid, kristenhetens yttersta dagar. Vår ”själ”, vårt liv, såsom en enskild människa, är oändligt mycket värdefullare än ”stora ting” dömda att försvinna tillsammans med denna ogudaktiga värld, då alla skall kläs av in på bara ”själen”, så att säga. Att då vara vid liv såsom en ”själ” och åtnjuta Guds godkännande kommer att vara mycket, mycket dyrbarare än att nu under någon tid vara ägare till vilka som helst förgängliga ting i kristenheten och i hela den organiserade religionens värld.
HUR MAN UNDGÅR FÖRBANNELSE FÖR ATT INTE HA BRUKAT SITT ”SVÄRD”
18, 19. Varför var ”hämndens dag” från Jehova inte över i och med att olyckan drabbat Juda och Jerusalem?
18 Baruk och Jeremia sörjde över tillintetgörelsen av Jerusalem och över att landet berövades sina invånare. Men hedniska nationer i grannskapet eller runt omkring fann stort välbehag i att en sådan olycka drabbade Jehovas förbundsfolk. (Ps. 83:7—9; 137:7) Egypten var förstås inte helt och hållet till freds, för det tyckte om att råda över Juda och Jerusalem och ha Juda rike till bundsförvant. Dessutom hade Juda rike utgjort en buffertzon mellan Egypten och det babyloniska världsväldet, som utgjorde ett hot. Likväl hade Egypten handlat skamligt mot Juda och dess huvudstad, Jerusalem, där ”Jehovas tron” (NW) hade innehafts av kungar som tillhörde Davids kungliga ätt. Nationernas vidriga hat mot Jehovas förbundsfolk undgick inte Jehova, eftersom tillbedjan av honom var inbegripen.
19 ”Hämndens dag” från Jehova var således inte över, när han brukade Babylons kung som sitt redskap till att omstörta Juda rike. Kalken som betydde nationell olycka och som hade satts till Juda och Jerusalems läppar förtjänade att gå vidare till dessa illvilliga nationer med den avsikten att de skulle omstörtas såsom sådana som hatade Jehova.
20. Vad var det som Jehovas inspirerade Jeremia att göra med avseende på dessa illvilliga nationer? b) Med avseende på vilka uttalades orden i Jeremia 48:10, och gjorde de sig förtjänta av en sådan förbannelse?
20 Därför inspirerade Jehova Jeremia till att avrunda sitt profeterande genom att förutsäga att sådana onda nationer som Egypten, Filisteen, Moab, Ammon, Edom, Kedar och till och med Elam skulle drabbas av våldsam undergång. (Jer. 46:1—49:39; 25:15—33) Det var babylonierna under kung Nebukadnessar som Jehova hade för avsikt att bruka till att svinga skarprättarens ”svärd” mot dessa nationer som trotsade den sanne Guden. Det var således med avseende på dessa exekutionstrupper som Jehova inspirerade Jeremia att säga: ”Förbannad vare den som försumligt utför HERRENS verk, [Herrens uppdrag, 1878 års sv. övers.; Jehovás ärende, Åkeson], förbannad vare den som dröjer att bloda sitt svärd.” (Jer. 48:10) Varken babylonierna eller deras kung, Nebukadnessar, drog sådan förbannelse över sig för att ha underlåtit att noggrant utföra det ”verk”, ”uppdrag” eller ”ärende”, som de fått från Gud.
21. a) Drog Jeremia och Baruk förbannelse över sig därför att de inte gjort bruk av ett ”svärd” av metall? b) Är det Jehovas vittnen som skall bära våldsam hand på kristenheten, eller vilka är det annars?
21 Men hur förhåller det sig med oss i dag? Skulle vi kunna drabbas av en liknande förbannelse för att vi försumligt utför vårt uppdrag, för att vi dröjer att bruka vårt ”svärd”? Det är sant att vi vet att varken Jeremia eller Baruk svingade ett metallsvärd mot dessa fiendenationer. Det var inte deras uppdrag. Ett sådant verk eller uppdrag gavs åt babylonierna under deras nyligen på tronen uppsatte storkonung, Nebukadnessar. Våra dagars Jeremiaklass, i Jehovas vittnens gestalt, skall inte bära våldsam hand på kristenheten, motbilden till det avfälliga Jerusalem och dess landområde. De som en gång var kristenhetens politiska medförbundna och andra gudlösa element skall, utan att visa minsta ömhet, göra sig kvitt kristenheten, i likhet med de nationer som överlevde och som gladde sig över att göras kvitt Jerusalem och dess kungavälde såsom sina grannar. — Upp. 17:12—18.
22. Vilka kommer inte att dela de högt ställda förhoppningarna bland dem som omstörtar all organiserad religion, och vilken inställning kommer dessa att ha till de nya styrande makterna?
22 Men vad kommer att vara kvar på den jordiska skådeplatsen, sedan kristenheten och alla andra delar av den falska religionens världsvälde har blivit utrotade? Icke-religiösa politiska makter, till att gripa väldet över alla mänskliga förehavanden! De kommer att göra detta med stora förhoppningar om framgång och med en känsla av befrielse över att inte längre behöva böja sig för den organiserade religionens maktspråk. (Jämför Hesekiel, kapitel 23.) Men sådana, Gud utmanande, förhoppningar kommer inte att delas av Jeremiaklassen och dess gudfruktiga följeslagare, även om dessa i relativ bemärkelse kan komma att underordna sig de nya styrande makterna såsom de nya ”överordnade myndigheterna”. — Rom. 13:1, 2.
23. Vad är det sedan som skall leda till att det som återstår av ”hämndens dag” från Jehova blir verklighet?
23 ”Hämndens dag” från Jehova skall då redan ha börjat, men den skall inte vara över i och med tillintetgörelsen av den organiserade religionen, den falska religionens världsvälde. Den måste fortsätta till dess att fullständig gudomlig ”hämnd” har drabbat alla motståndare till Jehovas universella suveränitet. Men först skall de försöka förmå Jeremiaklassen och dess lojala följeslagare att obetingat foga sig efter den gudlösa tingens ordning, liksom Johanan och hans kumpaner berövade Jeremia och Baruk deras frihet och tvingade dem att dra ned med dem till Egypten. När de misslyckas häri, skall de gå till samfällt angrepp mot dessa tillbedjare av Jehova, som vägrar kompromissa. I likhet med de internationella horderna under Gog i Magogs land skall de försöka falla in i Jehovas kvarlevas och dess oskiljaktiga följeslagares andliga paradis. När de på så sätt strävar efter att uppnå fullständigt världsherravälde, skall de visa sig förtjänta av att Jehovas hämnd blossar upp mot dem. — Hes. 38:1—39:20.
24. Vilka skall då gå till motattack, och skall de göra sig förtjänta av att drabbas av förbannelse för att de varit försumliga eller hållit tillbaka svärdet?
24 Och vad skall sedan hända? Av Uppenbarelseboken 19:11—21 framgår det att Jesus Kristus, en erövrare större än kung Nebukadnessar, med änglahärarna skall rida ut till motattack. De skall inte drabbas av förbannelse på grund av att de försumligt utfört det uppdrag de fått av Jehova. De skall inte förtjäna att drabbas av förbannelse på grund av att de dröjt med att bloda skarprättarens ”svärd” med fiendens blod. (Jer. 48:10) De skall verkställa Jehovas hämnd på de aggressiva nationerna. Därför att de handlar så, skall de bli välsignade med en härlig seger, till hävdande och förhärligande av Jehova för evigt.
25. Hur måste Jehovas vittnen då efterlikna Jeremia sedan han släpats bort till det land, som han hade profeterat emot?
25 Sedan år 1914 har vi befunnit oss i ”ändens tid”. (Dan. 12:4) Därför måste nu Jeremiaklassen och dess åt Gud överlämnade följeslagare rikta världens uppmärksamhet på det hotfulla ”svärd”, det redskap till att verkställa dödsstraffet, som Jehova skall bruka under den förestående ”stora vedermödan”. (Matt. 24:21) De måste efterlikna Jeremia som, sedan han med våld släpats bort från Juda land, förkunnade om kung Nebukadnessars hotfulla ”svärd” mot det land som han släpades bort till, nämligen Egypten, och även mot Filisteen, Moab, Ammon, Edom och andra fiendeländer. Redan nu, innan den ”stora vedermödan” bryter ut, är de av Gud befallda att ”förkunna ... hämndens dag från vår Gud” mot den organiserade religionen och alla världens nationer. (Jer. 46:1—49:39) Deras ”uppdrag”, deras ”ärende”, är att låta varningsbudskapet ljuda: ”En Jehovahs hämndedag är detta, ett vedergällningens år för att utföra Zions sak.” — Jes. 34:8, Myrberg.
26, 27. Vilka ord som Jehova riktade till Hesekiel, i hans egenskap av väktare, måste Jeremiaklassen nu ta till hjärtat?
26 Nu gäller Jesu profetiska ord i Lukas 21:22: ”Dessa är ... dagar för rättskipning, för att alla de ting som har blivit skrivna skall uppfyllas.” Nu är tiden inne framför allt för Jeremiaklassen att ta till hjärtat Jehovas ord till Hesekiel, som började profetera i Babylon år 613 f.v.t., sju år innan Jeremia emot sin vilja fördes ner till Egypten:
27 ”Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ’Du ogudaktige, du måste dö’ och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” — Hes. 33:6—9; jämför Hesekiel 9:2—10.
28. Vad är Jeremiaklassens och dess följeslagares varma önskan i det här sammanhanget, men vad skulle kunna hända, och vad skulle detta vara ett tecken på för dem?
28 Våra dagars Jeremiaklass och dess samarbetsvilliga följeslagare önskar visst inte dra på sig blodskuld på det sättet. Men det skulle vara möjligt för dem. Om de av människofruktan skulle vara tveksamma, dröja med att varsko alla människor om det ”svärd”, som är förbundet med ”hämndens dag” från Jehova, och således skulle underlåta att utföra sitt ”verk” eller ”uppdrag”, då skulle de göra sig förtjänta av hans förbannelse. Detta skulle för dem vara ett tecken på att de inte skall lyckas överleva, och detta på grund av sin pliktförgätenhet.
29. Vad måste de som söker livet nu välja, om de skall undgå att vandra samma väg som de ohörsamma människorna, när den organiserade religionen är tillintetgjord?
29 När den gudomliga hämndens ”svärd” nu snart, i den snabbt annalkande ”stora vedermödan”, slår ner all organiserad religion, skall de människor som inte har lyssnat till Jehovas ”väktare”, Jeremiaklassen, söka tillflykt hos de till undergång dömda politiska elementen — och det kommer att innebära säker undergång för dem i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Har-Magedon. (Upp. 16:14, 16) För att undgå att komma att vandra den vägen tillsammans med dem måste man välja den rätta färdvägen nu, när den rätta färdvägen alltjämt är öppen. När de som söker livet slagit in på den, skall de aldrig behöva söka efter en annan väg att slå in på.
(Den avslutande artikeln i denna serie, som behandlat Jeremias profetia, skall publiceras längre fram.)
[Bild på sidan 20]
Under ”hämndens dag” från Gud är det inte lägligt att söka ”stora ting” för egen räkning
[Bild på sidan 21]
Låt oss aldrig vara försumliga i att utföra ”Jehovás ärende”