Skall de döda få leva igen?
Millioner har ställt den frågan. Här är bibelns auktoritativa svar.
FÖR en tid sedan stod följande att läsa under rubriken ”In memoriam” i en välkänd daglig tidning i Förenta staterna: ”Brody — Iris (Mor Dotter) Ettårsdagen. I kärleksfull evig hågkomst. Far, Mor och Michael.” Under denna notis fanns en snarlik, som löd: ”Donnelly — Adeline Moclair. I kärleksfull och varm hågkomst av en underbar hustru och mor, som vi saknar mer och mer för varje dag.”
Sådana från hjärtat kommande känsloyttringar vittnar klart och tydligt om en mycket allmän erfarenhet bland de levande — vi saknar de döda som stått oss nära. Deras frånvaro är en verklig förlust. Vi frågar oss, såsom vi gör inför alla stora förluster, om det finns någon möjlighet att återfå det förlorade. Ibland tror vi att förlusten skulle ha kunnat förhindras, om den som vi älskar hade fått hjälp i tid eller fått bättre vård. Detta trodde kvinnan Marta, som utgöt sin sorg för Jesus: ”Herre, hade du varit här, så vore min broder icke död.” När Jehova Guds Son svarade: ”Din broder skall stå upp igen”, genmälde Marta: ”Jag vet, att han skall stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen.” — Joh. 11:21, 23, 24.
Hur visste denna kvinna detta? Var hon offer för ett bedrägeri eller för en vanföreställning, som hon omhuldade? Var det kanske hennes starka längtan som var upphovet till tron? Nej, visst inte. Marta hade tro på Jehova, den undergörande Guden, livets sanne Skapare. Utan tvivel hade Marta alltsedan sin barndom känt till den inspirerade bibliska skildringen av det första människoparets skapelse. Marta visste att hennes Gud hade danat Adam av stoft. Genom att Gud i Adams näsborrar hade inblåst livets andedräkt, hade människan blivit en levande själ. (1 Mos. 2:7) Det var inte svårt för Marta att tro att en sådan Gud kunde uppväcka de döda, till och med sedan de en gång hade blivit stoft.
Ja, i sina förfäders heliga historia kan Marta ha inhämtat en hel del trosinspirerande ting om uppståndelsen, till exempel den forntida bibliska skildringen av patriarken Abrahams liv. För att bevisa sin tro på att Jehova kunde uppväcka de döda var Abraham villig att lyda Guds befallning till honom att han skulle offra Isak, sin son. (Hebr. 11:17—19) Från den forntida Jobs bok erinrade sig förmodligen Marta denne ostrafflighetens bevarares ord: ”Om en rask man dör, kan han då få leva igen? Alla min pliktiga tjänsts dagar skall jag vänta, till dess min avlösning kommer. Du skall ropa, och jag skall själv svara dig. Efter dina händers verk skall du längta.” — Job 14:14, 15, NW.
Martas övertygelse om att de döda skulle få leva igen hämtade förmodligen stöd i den heliga historiska skildringen av en uppståndelse som ägt rum i staden Sarefat. I denna stad hade en änkas son dött under det att profeten Elia var på besök där. När Elia ivrigt bad till Jehova om att han skulle låta livet återvända in i den döde gossen, hörde Gud honom och handlade — det döda barnet kom till liv igen. (1 Kon. 17:17—23) Bland skildringarna i Martas folks heliga skrifter fanns också Guds löfte till den älskade profeten Daniel: ”Sedan du har vilat, skall du uppstå till din del, vid dagarnas ände.” — Dan. 12:13.
Ännu fler försäkringar
Jesu, den länge efterlängtade Messias’, ankomst medförde ännu fler försäkringar om att de döda skall få leva igen. En dag, innan Martas bror, Lasarus, blev sjuk och dog, kom Jesus med nya utsagor om uppståndelsehoppet, då han sade: ”Ty alldeles såsom Fadern uppväcker de döda och gör dem levande, så gör också Sonen dem levande som han vill. Sannerligen säger jag eder: Den stund kommer, och den är nu, då de döda skola höra Guds Sons röst och de som hava givit akt skola leva. Förundra eder icke över detta, ty den stund kommer då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut: de som gjorde det goda till en livets uppståndelse, de som bedrevo ondskefulla ting till en domens uppståndelse.” (Joh. 5:21, 25, 28, 29, NW) Senare förde Jesus åter detta ämne på tal, i det att han sade: ”Detta är dens vilja, som har sänt mig, att jag icke skall förlora något av allt det som han har givit mig, utan att jag skall uppresa det på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och utövar tro på honom skall hava evigt liv, och jag skall uppresa honom på den yttersta dagen.” — Joh. 6:39, 40, NW.
När vi tänker på hur klar och tydlig denna Jesu undervisning var, förundrar det oss inte att Marta sade att hennes bror skulle ”stå upp vid uppståndelsen på den yttersta dagen”. Hennes starka tro var grundad på exakt kunskap om Guds uppsåt. Men hon visste inte att Jesus hade för avsikt att uppväcka Lasarus genast! Jesus gick till den grav, i vilken Lasarus hade blivit begraven fyra dagar tidigare, och bad där till Jehova, varpå han ropade med hög röst: ”Lasarus, kom ut”! Strax kom Lasarus ut, alltjämt inlindad i de bindlar man svept honom i. ”Lösen honom”, sade Jesus, ”och låten honom gå.” (Joh. 11:41—44) Nyheten spred sig snabbt. Kort tid därefter, när Jesus var på besök hos Lasarus och hans systrar, ”hade det blivit känt för den stora hopen av judarna, att Jesus var där, och de kommo dit, icke allenast för hans [Jesu] skull, utan ock för att se Lasarus, som han hade uppväckt från de döda. Då beslöto översteprästerna att döda också Lasarus. Ty för hans skull gingo många judar bort och trodde på Jesus.” (Joh. 12:1, 2, 9—11) Från Jesu dagar och framåt i tiden blev tron på Jesus en väsentlig del av uppståndelsehoppet. Jesu offerdöd och hans uppståndelse, som Jehova åvägabragte, öppnade vägen för alla i minnesgravarna att komma ut ur dem vid Guds bestämda tid.
Dessa goda nyheter skulle inte undanhållas människor i andra nationer. Jesus bjöd sina efterföljare att sprida det trösterika budskapet om Guds rike ”intill jordens avlägsnaste del”. (Apg. 1:8, NW; Matt. 24:14) Aposteln Paulus kom några år senare till den hedniska staden Aten och delgav människorna där, bland dem de epikureiska och stoiska filosoferna, ”de goda nyheterna om Jesus och uppståndelsen”. När han fördes inför Areopagens domstol i Aten och anklagades för ”kätteri”, kungjorde han frimodigt att Gud ”har utsatt en dag, då han ämnar döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man [Jesus] som han har förordnat; och han har åvägabragt en garanti åt alla människor, i det att han har upprest honom från de döda”. — Apg. 17:18, 31, NW.
Med denna annalkande ”dag”, då Kristus Jesus dömer den bebodda jorden i rättfärdighet, menas hans tusenåriga regering såsom konung i Guds rike, om vilket han har lärt alla kristna att bedja: ”Fader vår, som är i himmelen! Helgat varde ditt namn; tillkomme ditt rike; ske din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden.” (Matt. 6:9, 10) Detta har avseende på den styrelse som utövas av himmelriket, som enligt Guds löfte skall utbreda paradiset utöver hela jorden. Aposteln Johannes fick i uppdrag att nedteckna en livfull skildring av denna lyckliga tid, och han gjorde detta med dessa ord: ”Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, komma ned från himmelen, från Gud, färdigsmyckad såsom en brud, som är prydd för sin brudgum. Och jag hörde en stark röst från tronen säga: ’Se, nu står Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk; ja, Gud själv skall vara hos dem och skall avtorka alla tårar från deras ögon. Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller klagan eller plåga skall vara mer; ty det som förr var är nu förgånget.’ Och han som satt på tronen sade: ’Se, jag gör allting nytt.’ Ytterligare sade han: ’Skriv; ty dessa ord äro vissa och sanna.’” — Upp. 21:2—5.
I himmelen och på jorden
I vilket land det vara må finns det en huvudstad, varifrån en regeringsorganisation bestående av ett mindretal utövar styrelsen. Styresmännens beslut och åtgärder inverkar på flertalets liv inom det område som lyder under denna styrelse. Så är det också med Guds rikes styrelse över vår jord. Kristus är Guds smorde konung, och ett mindretal, som Jesus kallar sin ”lilla hjord”, förs vid uppståndelsen till den himmelska huvudstaden eller regeringsorganisationen, där ”de skola vara Guds och Kristi präster och skola få regera med honom de tusen åren”. (Luk. 12:32; Upp. 20:6) I den uppenbarelse, som Herren Jesus gav aposteln Johannes, sade Jesus att endast 144.000 personer skulle tas från jorden för att förenas med honom, Guds lamm, på det himmelska Sions berg, dvs. i rikesorganisationen. (Upp. 14:1—3) De trogna apostlarna var de första som kallades att tillhöra denna himmelska ”lilla hjord”, och om dem och deras medarvingar till den himmelska belöningen skrev Johannes: ”Salig [Lycklig] och helig är den som har del i den första uppståndelsen.” (Upp. 20:6; 1 Petr. 1:4) Men det är uppenbart att detta lilla antal inte inbegriper alla dem som har utövat tro på Jesus och uppståndelsehoppet. Hur förhåller det sig med de andra, med den stora massan av troende?
Flertalet av mänskligheten som skall få uppstå kommer tillbaka såsom himmelrikets undersåtar, inte såsom härskare i detta rike. De skall välsignas med liv på en paradisisk jord, som blivit fri från sorg och lidande. Det var på sådana blivande jordiska undersåtar i sitt rike som Jesus hänsyftade, när han sade: ”Jag har ock andra får, som icke höra till detta [himmelska] fårahus; också dem måste jag draga till mig, och de skola lyssna till min röst. Så skall det bliva en hjord och en herde.” — Joh. 10:16.
Såsom Jesus framhöll kommer det att bland dem som uppstår finnas ”de som gjorde det goda” och ”de som bedrevo ondskefulla ting”. (Joh. 5:29, NW) ”De som gjorde det goda” var Guds trogna tjänare, människor som formade sitt livsmönster till överensstämmelse med Guds vilja. De skall få en ”livets uppståndelse”, och såsom vi har sett skall flertalet av dessa uppväckas till liv på jorden. Johannes döparen skall tillhöra denna skara. Eftersom han dog innan Jesu lösenoffer hade öppnat vägen till himmelskt liv, kunde han inte få en himmelsk uppståndelse, och fördenskull sade Jesus: ”Bland dem som äro födda av kvinnor har det icke blivit upprest någon större än Johannes döparen; men en person som är en av de mindre i himmelriket är större än han är.” (Matt. 11:11, NW) Många män och kvinnor från Abel till Johannes döparen bevarade sin ostrafflighet gentemot Gud ”i hopp om en så mycket bättre uppståndelse”. (Hebr. 11:35) Om dessa skrev Paulus: ”Och fastän alla dessa genom tron hava fått sitt vittnesbörd, undfingo de ändå icke, vad utlovat var; ty Gud hade åt oss utsett något bättre, på det att de icke oss förutan skulle bliva fullkomnade.” (Hebr. 11:39, 40) Det kan alltså inte bli förrän efter det att den himmelska regeringsorganisationen blivit upprättad som de jordiska undersåtarna till Riket kan få sin belöning.
Att Jehova Gud med visshet kommer ihåg dessa sina förkristna tjänare har vi Jesu ord på: ”Men att de döda uppväckas gav till och med Mose till känna i berättelsen om törnbusken, när han kallar Jehova ’Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud’. Han är en Gud, icke för de döda, utan för de levande, ty från hans ståndpunkt leva de alla.” — Luk. 20:37, 38, NW.
I sin barmhärtighet låter Gud till och med dem ”som bedrevo ondskefulla ting” få uppstå från de döda för att dömas i överensstämmelse med det som de gör därefter. Den ogärningsman, som dog vid sidan om Jesus, inbegrips bland dem. (Luk. 23:43) Det är inte de oförbätterligt onda som skall få uppstå. Nej, men människor som — även om de bedrev ondskefulla ting i sin okunnighet — villigt låter sig påverkas av rättfärdigheten kommer att tillhöra dem som får uppstå; och de skall få möjlighet att lära känna Guds vilja och rätta sig efter den.
Rättfärdighet och lycka
På grundval av dessa upplysningar från Skriften kan vi i denna tid med glädje rikta blicken framåt mot ”’nya himlar och en ny jord’, där rättfärdighet bor, ... efter hans löfte”. (2 Petr. 3:13) Denna rättfärdiga styrelse med dess förunderliga uppståndelse för alla dem som befinner sig i minnesgravarna skall bereda stor glädje åt de många som nu sörjer sina döda.
Tänk på den lycka som modern och fadern till den lilla flicka, som Jesus uppväckte, fick erfara! De ”blevo ... utom sig av stor hänförelse”. (Mark. 5:42, NW) En sådan glädje kommer du att få del av, när du får se män, kvinnor och barn uppstå som du har känt personligen eller genom bibeln. På samma sätt som du bevarar din identitet från ungdomen och in i mogen ålder, även om ditt yttre skiftar, blir personligheten hos dem som uppstår igenkännlig, oberoende av vilken kropp det behagar Gud att kläda dem med.
Föräldrar, som får ett dött barn tillbaka till livet, kommer att bli så lyckliga, att de inte kommer att sörja över att det uppväckta barnet måste växa upp och leva sitt eget liv. Äkta par, sådana som Akvila och Priscilla, som får en himmelsk uppståndelse med dess eviga glädjeämnen såsom Kristi ”brud”, kommer inte att sörja över att de inte längre är man och hustru. (Rom. 16:3) Den glädje som uppresandet av Abraham och Sara, Isak och Rebecka, Jakob, Lea och Rakel kommer att medföra minskas inte av att de, i likhet med änglarna, ”varken gifta sig eller bortgiftas”. (Luk. 20:34—36, NW) Deras högsta glädje skall bli att få tillhöra Guds familjekrets ”genom att de äro uppståndelsens barn”. (Luk. 20:34—36, NW) När vi får se ett barn, en hustru, en äkta man, en far eller mor återvända från de döda, kommer vi att bli utom oss av hänförelse. Denna lycka blir inte mindre därför att den himmelske Fadern inte i äktenskap återförenar de uppståndna som en gång har varit man och hustru. De kommer att känna en överflödande glädje över att få åtnjuta varandras kamratskap såsom livets arvingar. Tacksägelser kommer att uppstiga till Jehova Gud över att en människa som varit älskad har kommit tillbaka till Guds familjekrets för att få del av ett ändlöst livs välsignelse i den rättfärdiga, nya världen. Tacksamma Guds barn kommer inte att önska sig något därutöver.
Att denna rättfärdiga värld snart blir en verklighet kommer att hävda och befästa Jehovas rykte såsom en kärlekens, vishetens, rättvisans och maktens Gud. På frågan: ”Skall de döda få leva igen?” har vi nu fått det auktoritativa svaret: ”Den stund kommer då alla de som äro i minnesgravarna skola höra hans röst och komma ut.” — Joh. 5:28, 29, NW.