-
Utdrag ur Jehovas vittnens årsbok för 1969Vakttornet – 1969 | 15 mars
-
-
fastän mamman ivrigt uppmanade dottern att vara med vid studiet, ville hon inte. När det blev dags för kretssammankomst, sökte jag upp flickan och frågade henne om hon hade lust att följa med mig till sammankomsten. Det ville hon, och hon blev mycket förvånad över vad hon fick se och höra och blev genast intresserad av att skaffa sig mera kunskap. Efter sammankomsten började hon regelbundet komma till församlingens möten och förberedde sig för bibelstudiet i hemmet. Efter sex månader började hon ta del i tjänsten från dörr till dörr. Hon förstod också ganska snart att hon skulle gå ut ur det stora Babylon, och därför gick hon fast besluten till pastorsexpeditionen för att få sitt namn struket ur kyrkböckerna. Hon tog med sig en av sina skolkamrater, som hon i skolan ofta hade talat med om sanningen. Pastorn som hon skulle framlägga sitt ärende för undervisade i religionskunskap i vår skola. Han blev mycket häpen över situationen och sade att man kan godta alla andra religioner men inte Jehovas vittnens religion och att Jehovas vittnen är villolärare, som man bör hålla sig borta ifrån. Detta väckte intresse hos klasskamraten, som hade följt med henne, och hon bestämde sig för att ta reda på hur Jehovas vittnen kunde kallas för villolärare. När hon för första gången kom till ett av Jehovas vittnens möten, häpnade hon över hur effektivt Jehovas vittnen blir undervisade. Hon började också komma regelbundet till mötena, och hon har inte kunnat lägga märke till något som tyder på att Jehovas vittnen skulle vara villolärare. Ett studium sattes omedelbart i gång med henne, och hon har gjort snabba framsteg. Under en lång tid fanns det bara två Jehovas vittnen i vår skola, min syster och jag, men nu är vi fyra som har samma sinne och uppfattning, och alla vill vi befrämja predikandet av de goda nyheterna.”
-
-
Frågor från läsekretsenVakttornet – 1969 | 15 mars
-
-
Frågor från läsekretsen
● Måste en kristen gå med på blodtransfusion bara därför att en domstol fattar beslut om en sådan? — M. C, USA.
En sann kristen låter Guds lagar bestämma över sitt liv, och han lyder alla mänskliga lagar som inte strider mot Guds. (Mark. 12:17) En av Guds lagar till det forntida Israel har stort intresse för de kristna. Den lyder: ”Var helt enkelt fast besluten att inte äta blodet, ty blodet är själen, och du får inte äta själen med köttet.” (5 Mos. 12:23, NW) Gud förväntade alltså att en israelit skulle vara ”fast besluten” att inte äta blod, även om någon skulle försöka tvinga honom att äta blod. — Se också 1 Moseboken 9:4; 3 Moseboken 17:11, 12, 14.
Är förhållandena i något avseende annorlunda för Jehovas tillbedjare i denna tid? Nej, det är de inte, eftersom Guds lag om blodet fortfarande är densamma, alldeles som det heter i de kristna grekiska skrifterna: ”Den heliga anden och vi själva har funnit det gott att inte lägga någon ytterligare börda på er, med undantag av dessa nödvändiga ting: att ni avhåller er från sådant som offrats åt avgudar och från blod och från sådant som blivit kvävt och från otukt.” (Apg. 15:28, 29, 25, NW) Tänk på att detta förbud mot att använda blod till att livnära människokroppen med har kopplats samman med förbudet mot sådant som kan benämnas avgudadyrkan. Hur förhåller det sig då? Skulle du utföra en avgudisk handling, om en domstol beordrade dig att göra det? Om en domare bestämde att du skulle falla ned för en avgud, skulle du då göra det? Eller skulle du vara fast besluten att sätta Guds lag främst och lyda Gud såsom härskare mer än människor? (Apg. 5:29) De första kristna gav inte efter för de krav som ställdes på dem att de skulle utföra avgudiska handlingar, fastän det innebar döden på en romersk arena.
Åt Gud överlämnade kristna i våra dagar måste vara lika fast beslutna att lyda Gud som de trogna israeliterna och de första kristna var. Det har emellertid hänt i några fall, då domstolar har bemyndigat blodtransfusioner, att den som bekänt sig vara kristen tydligen inte varit så fast besluten i denna sak. Några har låtit domstolen förstå att de visserligen inte skulle kunna tillåta transfusioner men att de inte skulle sätta sig emot av domstolen bemyndigade transfusioner. I ett sådant fall bestämde domaren, sedan han lyssnat till ett dylikt argument, att transfusion skulle ges, och han framhävde därvid kraftigt att det föreföll som om personen i fråga ansåg att det var i sin ordning med en blodtransfusion, bara han inte själv behövde ge sin tillåtelse till den. Men anser Gud att detta är i sin ordning? Visar man genom ett sådant handlingssätt att man är ”fast besluten” att lyda Guds lag om blodet?
Visst måste domstolen bära ansvar för vad den gör, om den bestämmer att det skall företas en blodtransfusion. Men hur förhåller det sig om en kristen meddelar en domare att även om han inte kan samtycka till transfusionen, kommer han inte att sätta sig emot den, om domstolen bemyndigar en sådan? I så fall samarbetar han ju i själva verket med domstolen i att bryta mot Guds lag. Vill han verkligen göra det? Om en kristen är fast besluten att lyda Guds lag om blodet, är det svårt att förstå hur han skulle kunna vara passiv i en sådan här sak. Hur långt en kristen skall gå när det gäller att motsätta sig en blodtransfusion i
-