Hur beroende är vi av Jesus Kristus?
JEHOVA GUD är ”Fadern, som varje familj i himmel och på jord har att tacka för sitt namn”. Han är den universelle, suveräne Herren och den ende som med rätta bör tillbedjas. — Ef. 3:14, 15; Apg. 4:24; Luk. 4:8.
Men ändå är vi fullständigt beroende av Jesus Kristus, inte bara i vår tillbedjan av Jehova, utan också för att ha något hopp om evigt liv. Varför det?
Därför att människosläktet ursprungligen tog avstånd från Gud. Adam, släktets stamfader, sålde i själva verket sina avkomlingar till synden. (Rom. 7:14) Det han fick vid ”försäljningen” var: Att få gå sin egen väg i stället för att lyda sin skapares anvisningar. Tillsammans med sin hustru Eva började han leva för självisk njutning — allt han företog sig var bara för att tillfredsställa det egna jaget. Han kan inte ha brytt sig mycket om vad följden skulle komma att bli för deras avkomlingar.
Vi ser en liknande attityd hos somliga människor i våra dagar. De vill njuta av livet för egen del, använda farliga droger och leva omoraliskt, vilket kan få en förödande verkan på deras barn i form av fysiska och mentala defekter och hemska sjukdomar. Men stundens ”njutning” är det enda de bryr sig om. Andra tänker inte alls på att försöka förbättra förhållandena för den kommande generationen — deras enda strävan är att nu själva få njuta av livet.
MÄNNISKOSLÄKTET BEHÖVDE GUDS HJÄLP
Människorna har därför ända sedan Adams tid legat illa till. Synden som de ärvde från sin ursprunglige far genomsyrar dem och breder ut sig på jorden. (Rom. 5:12, 16) Deras förtvivlade belägenhet beskrivs träffande av psalmisten: ”Sin broder kan ingen förlossa eller giva Gud lösepenning för honom.” Nej, priset var för ”dyrt”, för högt, som psalmisten förklarade. — Ps. 49:7—10.
Men trots detta bemästrade Gud situationen. Han visste hur han skulle ge mänskligheten möjlighet till frälsning, och han hade alla förutsättningar för det. Så Jehova Gud är den som skall ta emot ära och pris för våra utsikter att vinna liv, eftersom han är den som gett upphov åt det och gör det möjligt. Men Gud ställde oss alla under sin Son, Jesus Kristus, i denna anordning. Allt vi får kommer från Gud genom hans Son. Vi måste även rikta våra böner till Gud i Kristi namn. (Joh. 15:16; 16:23, 24) Det är han som har hela ansvaret för mänskligheten. Beslut om liv och död ligger i hans händer. ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig”, sade Jesus. — Joh. 14:6.
JESU KRISTI UPPHÖJDA STÄLLNING
Jesus sade om vårt beroende av honom för att känna och tjäna Gud: ”Allt har överlämnats åt mig av min Fader, och ingen känner Sonen helt och fullt utom Fadern, inte heller känner någon Fadern helt och fullt utom Sonen och vemhelst som Sonen är villig att uppenbara honom för.” (Matt. 11:27) Strax innan han for upp till himmelen sade han till sina lärjungar: ”All myndighet i himmelen och på jorden har blivit mig given.” (Matt. 28:18) Alltsedan dess har han innehaft en ställning på sin Faders tron. — Upp. 3:21.
Kristus är också vår store överstepräst, även om han inte är präst enligt det judiska, aronitiska prästadömet. Vi läser om detta jordiska prästadöme: ”Många ... måste bli präster den ene efter den andre, eftersom de på grund av döden hindrades från att kvarstå som sådana, men på grund av att han förblir vid liv för alltid har han sitt prästadöme utan några efterträdare. Och därför kan han också fullständigt frälsa dem som kommer till Gud genom honom, eftersom han alltid är vid liv för att lägga sig ut för dem.” — Hebr. 7:23—25.
Det är Kristus Jesus som nu i denna tid dömer oss. Han sade: ”Fadern dömer nämligen ingen alls, utan han har anförtrott all rättskipning åt Sonen.” (Joh. 5:22) Det är naturligtvis Fadern som har förordnat honom till detta, och han dömer helt enligt sin Faders vilja och lagar. Han är alltid tillsammans med sin Fader, och som han sade: ”Sonen kan inte göra något alls av eget initiativ, utan bara vad han ser Fadern göra. Vilka ting denne än gör, dessa ting gör nämligen också Sonen på samma sätt.” — Joh. 5:19.
Jesus är också bemyndigad att döma de döda, förutom de levande. Den kristne aposteln Paulus sade till atenarna: ”[Gud] har fastställt en dag på vilken han har för avsikt att döma den bebodda jorden i rättfärdighet genom en man som han har förordnat; och han har försett alla med en garanti, i det att han har uppväckt honom från de döda.” (Apg. 17:31) För att Jesus Kristus skall kunna döma de döda måste han kalla dem inför sig, och han gör det genom att uppväcka dem. Han sade själv: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” — Joh. 5:28, 29.
När kommer det att hända? Det kommer att ske när de ogudaktiga människorna förgjorts i ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Satan och hans demoner har bundits och slungats i avgrunden och Jesu Kristi tusenåriga regering har börjat. (Upp. 16:14; 19:11—21; 20:1—3) Under denna regering är människosläktet i Jesu Kristi händer, och han dömer dem till liv — de uppnår fullkomlighet — eller till död — de förtjänar döden därför att de har vägrat att utnyttja de anordningar som gjorts för att de skulle få liv. Aposteln Paulus säger att ”han måste nämligen härska som kung tills Gud har lagt alla fiender under hans fötter. Såsom den siste fienden skall döden göras till intet.” (1 Kor. 15:25, 26) Kristus har befogenhet att döma och makt att förgöra dem som är olydiga mot Guds lagar och vägrar att respektera det kungliga herravälde som Gud har gett honom. Han till och med avlägsnar döden. Därför att synden orsakar död avlägsnar han den adamitiska synden fullständigt från dem som lyder honom. (Rom. 6:23; 1 Kor. 15:56) Han låter dem uppnå fullkomlighet, och när han förklarar dem fullkomliga, då är de lika fullkomliga som den första människan, Adam, var vid skapelsen. Allt detta utför Kristus under de tusen åren. Och han är i själva verket den som nu dömer. — Joh. 5:30.
Men Kristus gör inte detta för att få ära för egen del. Han gör allt detta för att ställa fram det fullkomliga människosläktet inför Jehova som rättfärdiga medlemmar i Hans universella familj. Allting tillhör ju i verkligheten Gud såsom Skaparen. (Upp. 4:11; Jes. 40:25, 26; Ps. 50:10—12) Skildringen om Kristi tusenåriga regering lyder: ”Därnäst slutet, när han överlämnar riket åt sin Gud och Fader, när han har gjort all regering och all myndighet och makt till intet” och ”när allt har blivit honom underlagt, då skall Sonen själv också underordna sig den som har underlagt honom allt, för att Gud må vara allt för var och en”. (1 Kor. 15:24, 28) Vilken glädje måste inte Kristus känna, när han ser fram emot denna händelse!
Jesus Kristus kommer därför inte att behöva skämmas över något, när han överlämnar Riket till Gud, som allting rätteligen bör vara underlagt. Men det är fortfarande så — också sedan Jesus har avslutat sin tusenåriga regering med dessa domshandlingar — att ”Gud är den som förklarar dem rättfärdiga”. (Rom. 8:33) Enligt denna grundläggande sanning utför Jehova då det slutliga provet på dem som Jesus Kristus överlämnar till honom i mänsklig fullkomlighet. Och för att utföra detta avgörande prov släpper han lös Satan och hans demoner ur avgrunden, där de har varit fängslade i tusen år. De som själviskt dukar under i det prov som demonerna låter komma över dem blir sedan tillintetgjorda i den ”andra döden”, från vilken det inte finns någon uppståndelse. (Upp. 20:7—15) De som bevarar sin ostrafflighet och lojalt upprätthåller Jehovas universella suveränitet kommer däremot att bli belönade. Han kommer att rättfärdiggöra dem eller förklara dem rättfärdiga och kommer att ge dem gåvan evigt liv i mänsklig fullkomlighet på en paradisisk jord.
NÖDVÄNDIGT ATT INSE KRISTI STÄLLNING
Jesus är nu, förutom överstepräst, också huvudet för den kristna församlingen. (Kol. 1:18) Det finns äldste och ”gåvor i form av människor”, som är till stor hjälp för församlingens medlemmar, men de är endast tjänare som sörjer för den familjelika församlingens behov. (Ef. 4:8; Luk. 22:26; 1 Kor. 3:5) Vi måste komma ihåg att de inte är ledare, ”herrar över ... [vår] tro”, som förser oss med vår andliga föda, utan de är bara medarbetare under Kristus. (2 Kor. 1:24) Aposteln Paulus sade: ”Ty oavsett hur många Guds löften är, har de blivit ’ja’ [garanterade, uppfyllda, förverkligade] medelst honom [Jesus Kristus].” (2 Kor. 1:20) Kristus Jesus har också för oss ”blivit till vishet från Gud, och till rättfärdighet och helgelse och frigörelse genom lösen”. — 1 Kor. 1:30.
Vi måste därför inse att Kristus är verklig, inte långt borta, utan hos oss som Guds förnämste representant, som är oss nära för att styrka och beskydda oss vid alla tider. Vi måste känna hans närhet. Han kommer att hjälpa oss i svåra avgöranden. När vi möter allvarligt motstånd, kommer han att ”ge ... [oss] en mun och vishet, som alla ... [våra] motståndare tillsammans inte skall kunna stå emot eller motsäga”. — Luk. 21:15.
Jesus Kristus visade hur beroende människovärlden är av honom genom det han sade till judarna i Johannes 6:51: ”Jag är det levande brödet som har kommit ner från himmelen; om någon äter av det brödet, skall han leva för alltid; och faktum är att det bröd som jag skall ge är mitt kött till förmån för världens liv.”
Under Kristi tusenårsregering kommer alla hans jordiska undersåtar, de som överlever den annalkande ”stora vedermödan” och de som uppväcks från de döda, att få förmånen att livnära sig av detta himmelska manna genom att utöva tro på Kristi fullkomliga mänskliga offer med evigt liv i sikte. — Upp. 7:14, 15; Joh. 5:28, 29.
Vi bör därför komma ihåg den ställning i vilken Jehova har insatt sin Son. Vi bör studera hans ord i bibeln och vara noga med att följa hans ledning. Den som är äldste bör alltid följa Kristi ledarskap, hans exempel, hans ledning och hans ord, som huvudet för församlingen. — Kol. 1: 18.
Vi kommer hela tiden ihåg att Jehova är den som skall tillbedjas men att Gud har valt att ge ära åt sin Son. (Joh. 5:23) Jesus ville, genom att offra sig själv och utföra sitt verk, vända mänskligheten till den sanna tillbedjan av Jehova och återföra den till fullkomlighet — allt till Guds ära. Allt detta leder till lycka för mänskligheten, som Gud och hans Son älskar och för vilken Gud gav sin Son. Sonen samarbetade villigt genom att lida för att vi skulle få leva. — Joh. 3:16.