Frågor från läsekretsen
● Unga kristna som går i skolan blir utsatta för många problem på grund av växande brottslighet, omoraliskhet, nationalism och så vidare. Skulle det därför vara tillrådligt att sluta skolan och ägna mera tid åt tjänsten, när man har fullgjort det minimum av skolgång som lagen kräver, eller bör man fullborda den normala grundläggande skolutbildningen? — D. B., USA.
Kutym och lagliga krav beträffande skolgång varierar från land till land. I en del länder är ett visst mått av skolutbildning obligatoriskt för alla barn, och det finns små eller inga möjligheter att sluta skolan tidigare. I andra länder är det bara obligatoriskt med några års skolgång (eller ingen alls). Där lämnas det mesta av utbildningen åt den enskilde själv att skaffa sig, allteftersom omständigheterna tillåter.
I Amerikas förenta stater går eleverna vanligen i grundskola i sju eller åtta år (det varierar i de olika staterna) och sedan i gymnasium i omkring fyra år. De flesta staternas lagar säger att ungdomarna måste gå kvar i skolan till dess de tar sin examen vid gymnasiet eller till dess de uppnår sexton års ålder. Men fastän man kan sluta vid sexton års ålder om föräldrarna ger sitt medgivande, fortsätter de flesta till dess de avlägger sin examen vid omkring aderton års ålder. Vi kommer att i första hand behandla Amerikas förenta stater, eftersom det är vad frågeställaren är intresserad av, men sannolikt kommer många av de punkter och principer som tas upp att vara tillämpliga i viss utsträckning också i andra länder.
Lämplig kunskap och utbildning är goda ting. Kristna föräldrar är intresserade av sina barns utbildning. I överensstämmelse med Guds anvisningar undervisar och övar de personligen sina barn på många områden, innefattande bibeln, sann tillbedjan, ansvar i hemmet och tillbörligt uppförande. (Ef. 6:4; Ords. 22:6) Skolan i teokratisk ämbetsutövning och andra möten som hålls i varje församling av Jehovas vittnen har varit ovärderliga hjälpmedel för unga kristna i att utveckla förmågor och balans. Detta har ofta gjort att de kommit före de flesta i sin åldersgrupp. Men där det finns allmänna skolor tillgängliga vill de flesta kristna föräldrar att deras barn också skall få ett rimligt mått av profan utbildning, eftersom de menar att den särskilda övningen i att läsa och skriva väl och kunskap i sådana ämnen som geografi och historia kan vara till nytta för dem som kristna Ordets förkunnare. En viss profan utbildning och övning kan också förbereda dem för ett yrke, något som de kan behöva för att försörja sig själva och sin familj. — 1 Tim. 5:8.
”Men hur länge bör ett barn gå i skolan?” kanske någon frågar. Föräldrarna måste avgöra detta. (Ords. 6:20; 23:22; Ef. 5:22—24) Om landets lag kräver ett visst antal års skolgång, vet de kristna att de skall ”vara lydiga mot regeringar och myndigheter såsom härskare”. (Tit. 3:1, NW) Men om det minsta antal år som lagen kräver har uppnåtts, måste föräldrarna besluta vad barnet skall göra. Kanske sjukdom eller svåra ekonomiska påfrestningar inom familjen kräver att en ung man eller kvinna tar ett arbete. Å andra sidan kan föräldrarna bestämma att den minderårige skall fortsätta ytterligare ett eller två år för att avlägga examen och få avgångsbetyg, som det är brukligt i landet. Föräldrar och ungdomar kan diskutera saken, men bibeln ger föräldrarna, särskilt fadern, den avgörande rösten, och den minderårige kristne bör vara medveten om det. — Kol. 3:18, 20.
Som framgår av frågan inser många kristna att våld, omoraliskhet, narkotikamissbruk och vanvördnad mot myndigheter ökar snabbt i vissa skolor. Motiverar denna situation att man tar ungdomarna ur skolan så snart det är lagligen möjligt? En del föräldrar har svarat ja och har gjort så. De bör inte kritiseras för sitt beslut. Andra har flyttat sina barn till en annan skola, där dessa problem inte har varit lika allvarliga. Men vi måste inse att förhållandena i världen i allmänhet håller på att förvärras. Det enda sättet att helt undvika sådant skulle vara att lämna världen, och det kan vi inte göra. (1 Kor. 5:10) Skulle man helt komma ifrån detta problem om man lämnade skolan och tog ett världsligt arbete? Sannolikt inte. Arbetskamrater kan vara betydligt erfarnare och skickligare i att förleda någon än skolkamrater kan vara. En kanadensisk rapport visade att två tredjedelar av alla anställda antingen är oärliga helt igenom eller också skulle vara oärliga om de fick tillfälle till det. I en amerikansk rapport sades det att tre av fyra företag med femtio eller fler anställda kan ha problem med narkotikamissbruk. Följaktligen måste alla kristna — vare sig de går i skolan eller inte — vinnlägga sig om att bevara sig moraliskt rena, att undvika situationer som kan inbegripa våld och att förbli andligen starka.
Många ungdomar har skrivit till oss och uttryckt en lovvärd önskan att utvidga sin verksamhet som kristna Ordets förkunnare nu i de yttersta dagarna för denna tingens ordning. (2 Tim. 3:1; 4:5; 1 Tim. 4:16) Några har framhållit att om de slutade skolan tidigt, skulle de kunna göra detta som pionjärförkunnare. Under självrannsakan kan dessa fråga sig: Är det verkligen en fullödigare del i tjänsten som jag önskar mig? Har jag konsekvent visat att detta är min uppriktiga, allt överskuggande önskan, genom att ta del i tjänsten vid varje lägligt tillfälle, även under helger och ferier, då jag kan tjäna som feriepionjär? En ung kristen har i skolan ett i grund och botten orört fält att vittna om bibeln på, eftersom Jehovas vittnen i sin tjänst från hus till hus i allmänhet när de träffar ungdomar frågar efter och talar med föräldrarna, om de är hemma. Vittnar du alltså regelbundet och flitigt om Gud för dina skolkamrater och utvidgar din tjänst så mycket du kan på det sättet? Beslutet om huruvida du skall fortsätta i skolan vilar på dina föräldrar, och i första hand på din far. Men vilket beslutet än blir kan du förverkliga din önskan att tala om Gud vid varje lägligt tillfälle.
Ungdomen är en lämplig tid att tjäna Jehova. (Pred. 12:1) Det är också då som man vanligen får lära sig saker och ting som kan vara nödvändiga att kunna som vuxen. Det var sed bland judarna att varje pojke skulle lära sig ett yrke eller någon form av nyttigt arbete, även om man planerade att han skulle få avancerad undervisning i lagen. Den judiska synen var den att den som underlät att lära sitt barn ett yrke lärde den unge att bli tjuv. Sålunda lärde sig Saulus från Tarsus tältmakaryrket, till och med fastän han fick undervisning såsom elev till Gamaliel innan han blev kristen. (Apg. 18:3; 22:3) I våra dagar är skolan ofta den plats där man börjar att lära sig ett yrke eller ett sätt att försörja sig, vare sig det är snickeriarbete, bokföring, installation av elektrisk utrustning, maskinskrivning, tryckeriarbete, svetsning eller något annat arbete.
”Men ni har inte uttryckligen sagt huruvida mitt barn skall fullborda sin grundläggande utbildning i skolan eller inte”, kanske någon tänker. Just det, för det är inte vår sak att göra det eller ens rekommendera någon att sluta eller fortsätta i skolan. Gud har bemyndigat föräldrarna själva att bestämma över barnen i sådana frågor, och vi kan inte ignorera hans bemyndigande. Det är en allvarlig fråga, och föräldrarna bör göra den till ett böneämne och överväga den omsorgsfullt. (Fil. 4:6) Sedan måste de själva fatta beslut om vad deras egna barn skall göra.
● I Första Korintierna 6:18 står det att ”varje annan synd som en människa kan begå är utanför hennes kropp, men den som bedriver otukt syndar mot sin egen kropp”. (NW) Hur kan man säga att det förhåller sig så? — USA.
Aposteln Paulus inledde ovanstående citat med befallningen: ”Undfly otukten.” Det är tydligt att han kände mycket starkt för detta, eftersom han utan några övergångar övergick från sina tidigare synpunkter till denna uppmaning: ”Undfly otukten.” Och han satte den i presensform, som framgår av den mellanradiga läsarten i Rikets mellanradiga översättning: ”Må ni vara flyende från otukten.” Han uppmanar oss att närhelst frestelsen eller tillfället att begå otukt uppenbarar sig, skall vi inte köpslå om det eller fundera på saken, utan fly omedelbart. Josef, patriarken Jakobs son, utgör ett utmärkt exempel för oss i detta avseende. Han flydde när hans herre Potifars hustru efterhängset försökte fresta honom. — 1 Mos. 39:12.
Varför kände aposteln Paulus så starkt för detta när han skrev till de kristna i Korint? Därför att det var en sådan tygellös stad med utbredda frestelser till omoraliskhet. Den var ett centrum för dyrkan av Venus, den sexuella njutningens gudinna. Det var inte underligt att Korint betraktades som den mest omoraliska staden i det forntida Grekland. Från denna dyrkan av Venus kommer namnet på de sjukdomar som förorsakas av lösaktiga sexuella förbindelser, nämligen veneriska sjukdomar. Beträffande dessa får vi veta att gonorré är bland de äldsta och mest spridda av alla sjukdomar som hemsöker människosläktet, medan syfilis sägs tillhöra människans värsta gissel.
Hur fruktansvärda är inte verkningarna av dessa veneriska sjukdomar! De kan orsaka sterilitet hos kvinnor, blindhet hos avkomman och senilitet på äldre dagar, för att bara nämna några av de mera tragiska verkningarna. Trots dessa hemska verkningar ökar de veneriska sjukdomarna, ja, de sägs till och med nå epidemiska proportioner. Det är inget tvivel om saken: fastän en del andra synder, till exempel dryckenskap, kan skada kroppen i viss utsträckning om man framhärdar i dem, syndar man mera skändligt mot sin egen kropp genom att begå otukt.
Att otukt innebär att man syndar mot sin egen kropp på detta sätt kände den vise konung Salomo till för länge sedan. När han talade om efterverkningarna av förbindelse med en sköka, sade han: ”Efterverkan från henne är lika bitter som malört; den är lika skarp som ett tveeggat svärd. Hennes fötter styra nedåt mot döden.” ”Han följer, till dess pilen genomborrar hans lever, lik fågeln, som skyndar till snaran utan att förstå, att det gäller dess liv.” Ja, veneriska sjukdomar angriper ofta levern, kroppens största organ, och tillfogar den stor skada. — Ords. 5:3—11; v. 4 enl. NW; Ords. 7:23.
I vissa avseenden kan otukt liknas vid att slå sönder ett vackert porslinsföremål. Porslinet kan lagas, men märkena efter olyckan kommer alltid att finnas där. Återigen kan otukt liknas vid en allvarlig tredje gradens brännskada. Ånger kan sägas få skadan att läkas, men inte utan att efterlämna ett ärr, som alltid kommer att påminna en om denna synd. Ja, otukt är en synd mot kroppen som är ensam i sitt slag, eftersom hela kroppen och personligheten blir berörd.
Detta gäller också äktenskapsbrott, vilket skulle vara inbegripet om aposteln Paulus använde ordet pornéia, vilket här översatts med ”otukt”, i dess vidare bemärkelse, som det stundom används i de kristna grekiska skrifterna. Sålunda talade Jesus Kristus om en man som skilde sig från sin hustru på andra grunder än otukt, pornéia, vilket betydde på andra grunder än äktenskapsbrott. Ordet pornografi med dess vidsträckta innebörd kommer från detta grekiska ord. — Matt. 19:9.
Ett parallellställe som kastar ljus över detta ämne är Romarna 1:26, 27, där Paulus visar att homosexuella personer syndar mot sina egna kroppar: ”Det var därför som Gud prisgav dem åt skamlig sexuell åtrå, ty både bytte deras kvinnor ut det naturliga bruket av sig själva mot ett onaturligt och lämnade även männen likaså det naturliga bruket av kvinnan och blev häftigt upptända i sin lusta gentemot varandra, män med män, i det de bedrev anstötliga ting och på sig själva fick uppbära den fulla vedergällning som var tillbörlig för deras förvillelse.” (NW) Paulus’ ord i 1 Korintierna 6:18 kan faktiskt inbegripa homosexualitet, eftersom grekiska författare också använde ordet pornéia, när de syftade på homosexualitet.
Men aposteln Paulus säger inte bara att pornéia är att synda mot den egna kroppen, utan också att i motsats därtill varje annan synd är utanför kroppen. Hur kan det vara så? Denna speciella synpunkt har förbryllat bibelkommentatorer i århundraden, och de har gett många olika förklaringar till den. I huvudsak har deras kommentarer varit i linje med det föregående, nämligen att aposteln talade i relativ bemärkelse. Men när vi undersöker innehållet, förstår vi att hans ord också kan tas i absolut bemärkelse. Lägg märke till vad han säger:
”Nu är kroppen inte för otukt, utan för Herren; och Herren är för kroppen. Vet ni inte att edra kroppar är Kristi lemmar? Skall jag då ta bort Kristi lemmar och göra dem till en skökas lemmar? Aldrig må det ske! Vad! Vet ni inte att den som är förenad med en sköka är en kropp? Ty: ’De två’, säger han, ’skall vara ett kött.’ Men den som är förenad med Herren är en ande.” — 1 Kor. 6:13, 15—17, NW.
Ja, de smorda kristna, till vilka Paulus skrev, var lovade i äktenskap åt Jesus Kristus, som Paulus påpekade: ”Jag har personligen lovat er i äktenskap åt en enda äkta man, på det att jag måtte framställa er såsom en kysk jungfru inför Kristus.” (2 Kor. 11:2, NW) När det gällde forntida hebreiska trolovningar bestraffades otrohet lika hårt som äktenskapsbrott. Men som Paulus påpekar: ”Herren är för kroppen.”
Den kristne som bedriver otukt syndar alltså mot sin kropp på ett säreget sätt genom att han tar sin kropp bort från Kristus och gör den till ett med en sköka. Ingen annan synd kan i sig själv skilja den kristnes kropp från samhörigheten med Jesus Kristus och göra den till ett med någon annan, en sköka. I detta avseende kan det sannerligen sägas att varje annan synd är utanför kroppen. Och fastän Paulus’ ord i första hand har avseende på de smorda kristna som lovats i äktenskap åt Kristus, deras Herre, gäller principen också hans ”andra får” i våra dagar. — Joh. 10:16.
Hur förståndig och eftertrycklig är inte aposteln Paulus’ befallning: ”Må ni vara flyende från otukten”! Denna synd kan ha de mest fruktansvärda verkningar på den fysiska kroppen. Som ingen annan synd gör den sina utövare orena. Det är i sanning en synd mot den egna kroppen som är ensam i sitt slag. Såsom ingen annan synd tar den bort den kristnes kropp från att vara ett med hans Herre, Jesus Kristus, och gör den till ett med en sköka.
● Hebréerna 9:14 säger att Kristus ”genom en evig ande frambar sig själv” (NW). Vad är den eviga anden? — R. W., USA.
Om vi betraktar första delen av denna utsaga, kommer vi att kunna se detta uttryck i sitt sammanhang. Vi läser: ”Ty om blodet av bockar och av tjurar och askan av en kviga, stänkt på dem som har blivit orenade, helgar i vad det gäller köttets renhet, hur mycket mera skall då inte Kristi blod, hans som genom en evig ande frambar sig själv utan vank och brist åt Gud, rena våra samveten från döda gärningar, så att vi kan ägna helig tjänst åt den levande Guden?” — Hebr. 9:13, 14, NW.
Denna förklaring kommer mitt i en framställning, som ställer de anordningar som Gud godkände under det gamla lagförbundet eller den mosaiska lagen i kontrast till dem som hade att göra med det nya förbundet. I den inledande delen av kapitlet dryftade aposteln Paulus tabernaklet och djuroffren som frambars där. Dessa ting var lagliga krav ”som hade avseende på köttet” och var pålagda intill den fastställda tiden. (Hebr. 9:10, NW) Paulus pekade också på att den ”heliga anden” gjorde det tydligt att så länge tabernaklet bestod och dess offer godtogs av Gud, var vägen in i det heliga rummet, i själva himmelen, ännu inte tillgänglig. — Hebr. 9:8, 12, NW.
Vägen in i himmelen gick genom Jesu offer och blod, inte genom djuroffer i enlighet med lagliga krav ”som hade avseende på köttet”. Men hur skedde Jesu offer? Genom den redan nämnda heliga andens verksamhet.
Tidigare i detta brev hade Paulus förklarat att Jesus inte blev präst ”enligt ett av köttet beroende budords lag”, vilket skulle ha varit fallet om han hade varit av Arons familj inom Levi stam. Jesus tillhörde den icke-prästerliga stammen Juda. Följaktligen var det genom direkt förordnande av Gud som han blev utvald till att bli en ”präst för evigt efter Melkisedeks sätt”. (Hebr. 7:16, 17, NW) I stället för att bli smord med olja i likhet med Aron blev Jesus smord med helig ande. — 2 Mos. 29:7; Luk. 3:21, 22.
Under hela sin tjänst kungjorde Jesus genom sina ord och gärningar att han hade Guds heliga ande över sig, vilken gav honom kraft och vägledning. (Matt. 12:18, 28; Luk. 4:14, 18) När tiden var inne, utgav Jesus sitt liv till ett offer, precis som det var förutsagt och nedtecknat i Skrifterna förmedelst anden — till exempel att han skulle dö på en påle, bland syndare och utan att något ben blev sönderslaget. (5 Mos. 21:22, 23; Gal. 3:13; Jes. 53:12; Ps. 34:21) Hans offer skedde alltså inte i överensstämmelse med köttsliga krav utan i överensstämmelse med anden och förmedelst dess verksamhet. Och bibeln säger att Kristi kropp offrades ”en gång för alla”. — Hebr. 10:10, 12.
Alla föreskrifterna i lagen beträffande köttet var en del av en tillfällig anordning som skulle upphöra — lagens herravälde var tillfälligt. Det medel genom vilket Jesus blev smord, vägledd och offrad var däremot bestående — Guds eviga ande. Den skulle användas för evigt till att vägleda dem som kommit in under det nya förbundet. Och det offer som frambars skulle inte vara av endast tillfälligt värde, för en begränsad tid; det var ett evigt offer. Paulus kunde med rätta framhålla kontrasten mellan lagens föranstaltningar, som hade avseende på köttet, dess tabernakel, offer och prästadöme och den eviga ande genom vilken Kristus offrade sig själv.