Ha ”öm tillgivenhet för varandra”
TILL LÄSAREN Du kan med fördel läsa Romarnas tolfte kapitel, innan du tar del av artikeln.
LISA var en mycket upprorisk tonåring — hon var med i ett tufft gäng och experimenterade med narkotika. Hon stal sin icke troende fars lugnande piller och skrev till sina vänner och talade illa om sin kristna mor, som försökte tillrättavisa henne.
Till slut bad Lisas mor de äldste i församlingen av Jehovas vittnen på platsen att de skulle tala med flickan. Vad tyckte Lisa om det? ”Jag var säker på att de bara skulle tala om för mig hur illa jag bar mig åt. Pappa, som inte är intresserad av bibeln, uppmanade mig att sammanträffa med dem och sedan säga åt dem att ’inte lägga näsan i blöt’!”
Men hur gick det? Lisa berättar: ”I stället för att vara elaka var de mycket, mycket vänliga. Jag blev verkligen förvånad! De talade om att mamma gav mig så många råd helt enkelt därför att hon älskade mig. De sade inte något av det som jag hade trott att de skulle säga. De var mycket förstående. Den kärlek de äldste visade ledde till att jag granskade mitt umgänge och mitt uppförande.”
Det är tydligt att dessa äldste lyckades övertyga flickan om att de verkligen brydde sig om henne. De hade ”andan” i Paulus’ råd i Romarnas tolfte kapitel: ”Må er kärlek vara oskrymtad. ... Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra.” — Rom. 12 Verserna 9 och 10.
Men hur kan vi visa samma anda av omtänksamhet och tillgivenhet? Hur djupa känslor uppmanar bibeln oss här att uppodla? Detta är mycket viktiga frågor, eftersom Jesus förklarade att kännetecknet på hans sanna lärjungar skulle vara den kärlek de hade till varandra. — Joh. 13:34, 35.
VAD ÄR ”ÖM TILLGIVENHET”?
Det är viktigt att man inser att den ömma tillgivenhet, som Paulus uppmuntrade till i Romarna 12:10, inte bara är en ytlig artighet. Det grekiska ordet filóstorgos, som där översatts med ”ha öm tillgivenhet”, betyder ”att ha kärlek till tillgivenhet”, att komma nära i varm intimitet. Bibelforskare framhåller att det är det slags kärlek som ofta kommer till uttryck mellan barn och föräldrar. Stämmer inte detta överens med Jesu uttalande att de sanna kristna skulle få bröder, systrar, mödrar och barn inom församlingen? — Mark. 10:29, 30.
Jesus gav oss också ett utmärkt exempel. Han återspeglade fullkomligt egenskaperna hos sin Fader, Jehova, som är ”mycket ömsint och barmhärtig”. (Jak. 5:11) Aposteln Paulus, som efterliknade Jesus Kristus, ådagalade sådan öm tillgivenhet när han hade att göra med sina medtroende. Han skriver i 1 Tessalonikerna 2:7 om att ”ömt vårda” dem, såsom en ”ammande mor” gör med sina barn — i sanning en målande bild av ömhet. Och detta ledde uppenbarligen till att de hyste djup tillgivenhet för Paulus. När de äldste i Efesus tog ett slutligt farväl av Paulus, grät de och ”föll Paulus om halsen och kysste honom ömt”. (Apg. 20:17, 36, 37) Nej, detta var inte som ett farväl till en kylig, kommenderande general, som mönstrat trupperna. Det var män av samma ”familj” som tog farväl av varandra; de var bröder. — Matt. 23:8.
Många kristna män och kvinnor vet att för att orden ”broder” och ”syster” skall vara meningsfulla, måste de sträva efter att öka sin tillgivenhet för sina medtroende. De inser också att för att detta skall vara ”oskrymtad kärlek”, måste det ske en verklig tillväxt hos tillgivenheten. Men någon kan fråga: Hur får man motiv till detta? Hur kan vi göra framsteg i att visa vår broderliga kärlek?
Vi finner värdefulla svar på dessa frågor i sammanhanget eller i texten som omger den vers där Paulus uppmanar oss att visa öm tillgivenhet.
”HÖR VARANDRA TILL”
I början av Romarnas tolfte kapitel förklarar aposteln att den kristna församlingens medlemmar ”hör varandra till”. De är beroende av varandra — de behöver varandra. (Rom. 12 Vers 5) Han ger sedan stöd åt sitt uttalande genom att nämna flera av de gåvor som olika bröder inom församlingskroppen fått, eftersom ”alla lemmarna inte har samma funktion”. Tillsammans, med alla medlemmarna, utgör församlingen ett helt eller fullständigt redskap, som Jehova kan använda för att utföra sitt verk här på jorden. — Rom. 12 Verserna 4, 6—8.
Men du kanske undrar vad detta har att göra med att vi skall ha öm tillgivenhet för varandra. Jo, om vi inte inser hur mycket vi behöver varandra, så kommer vi förmodligen inte att lyckas uppodla de känslor som Paulus i fortsättningen uppmanar oss att hysa. Men att vi inser vårt gemensamma behov, både av att bistå varandra och att fullgöra Jehovas vilja, tjänar som en sporre för oss att komma varandra mycket nära. Det ingjuter uppskattning av våra bröder och en verklig ”familjekänsla”.
Men det finns barriärer för denna känsla av inbördes beroende och broderskap. Paulus riktar kraftiga angrepp mot två av dessa — självförhävelse och stolthet: ”Jag [säger] nämligen till var och en där ibland er att inte tänka högre om sig själv än man bör tänka.” (Rom. 12 Vers 3) Phillips översättning säger i Rom. 12 vers 16: ”Bli inte snobbaktiga, utan hys verkligt intresse för vanliga människor.”
Snobberi är en form av stolthet, en inbillad överlägsenhet. Den lägger tonvikten på samhällsställning, accepterar klasskillnader eller rasfördomar och föraktar människor som inte har så hög utbildning. Allt detta fungerar som barriärer mot den gudaktiga inställningen att vi behöver våra bröder och bryr oss om dem. Vem kommer egentligen att stå dig bi, när allvarliga svårigheter kommer eller svår förföljelse uppstår? Är det inte de som verkligen älskar Gud och Kristus, oavsett vilken bakgrund de har i livet?
Men finns det några praktiska sätt att visa vår ömma tillgivenhet, förutom att vi undviker snobbaktiga eller fördomsfulla inställningar?
”TA LEDNINGEN I ATT BEVISA VARANDRA HEDER”
Paulus gav oss en annan värdefull riktlinje då han, omedelbart efter uppmaningen att ha öm tillgivenhet, skrev: ”Ta ledningen i att bevisa varandra heder.” (Rom. 12 Vers 10) Detta bud var inte bara riktat till de äldste, eftersom Paulus skrev sitt brev ”till alla som är i Rom såsom Guds älskade”. (Rom. 1:7) Alla bör alltså hedras, och dessa bör i sin tur hedra andra.
Vi hedrar vår broder genom att visa honom djup aktning och ta honom på allvar. Om han uttalar sig i någon fråga som är angelägen och viktig för honom, bör vi inte bara lyssna för att vara artiga och sedan ignorera hans åsikt, utan vi bör uppriktigt ägna uppmärksamhet åt vad han säger.
Systrarna i församlingen bör också hedras och behandlas med aktning. Detta står i skarp kontrast till världsliga mäns attityd i våra dagar, vilka ofta dominerar kvinnorna genom fysisk styrka och påstridighet. Den kristne brodern inser att han kan vara manlig, men ändå mild, och ta ledningen med fasthet, men ändå omtänksamt. — 1 Petr. 3:7.
Principen att bevisa heder gäller också barnen. Betraktar man dem till exempel i Rikets sal som unga kristna eller bara som ”hinder”, som man har en tendens att bara avfärda och knuffa undan?
En resande tillsyningsman, som besökte en församling på landsbygden, lade märke till en åttaårig pojke, som inte hade någon bibel men ändå lyssnade uppmärksamt till hans tal. Efter mötet vinnlade sig tillsyningsmannen om att tala med den här unge medlemmen av en nyintresserad familj. Han bad pojken följa med honom ut till bilen och tog fram en bibel ur bagageutrymmet och gav honom den som en gåva. Pojken blev imponerad, inte bara över gåvan, utan också över tillsyningsmannens sätt att behandla honom och hans intresse för att han skulle fortsätta att lära och göra framsteg.
Mer än tjugo år senare har pojken, som nu själv är en äldste, slitit ut åtskilliga biblar sedan den där första han fick, men han har inte glömt tillsyningsmannens kärleksfulla handlingssätt. Ja, det förhåller sig faktiskt så med alla åldersgrupper, att det intresse och den heder vi visar dem bygger upp tillgivenheten.
”HÅLL FRID MED ALLA MÄNNISKOR”
Men för att fortsätta att visa tillgivenhet är en annan egenskap som Paulus betonade i Romarnas tolfte kapitel mycket viktig — egenskapen fridsamhet. Eftersom aposteln uppmanar den kristne att hålla ”frid med alla människor”, i hur mycket högre grad bör han då inte sträva efter att bevara ett fridsamt förhållande till sina bröder! (Rom. 12 Vers 18) Någon kan bli mycket besviken på en broder över något som inträffar, kanske något som har att göra med skvaller eller opålitlighet i en affärstransaktion. Även sedan problemet rättats till kan det vara lätt att hålla tillbaka sin tillgivenhet och börja tänka: ”Jag kommer aldrig att lita på honom mer.”
”Aldrig” är ett kraftigt ord. Hur tacksamma kan vi inte allesammans vara för att Jesus inte kände sig förbittrad på sina lärjungar, som övergav honom i det mest kritiska ögonblicket, och sade: ”Jag kommer aldrig att lita på de där männen mer!” När han sett hur de ångrat och bättrat sig, förlät han dem i stället och visade dem kärlek, ja rentav hedrade dem. (Joh. 20:19—23; Apg. 2:4, 14) Bör inte vi med tanke på Jesu storsinthet vara redo att förlåta och lita på varandra igen?
Men även om vi känner oss föranledda att visa öm tillgivenhet, hur kan vi veta vad som verkligen behövs i en viss situation?
ATT VETA VAD MAN SKALL GE
Vi kanske vill hjälpa vår broder, på grund av vårt djupa intresse för hans andliga välbefinnande, men vad är det bästa man då kan göra? Vad beror det på att vissa bröder och systrar tycks ha sådan känsla för vad som är kärleksfullt att göra i den ena eller andra situationen? De har utan tvivel lärt sig hur man skall tillämpa Paulus’ råd i Romarna 12:15: ”Gläd er med dem som gläder sig; gråt med dem som gråter.”
Vilken egenskap är det som beskrivs här? Det är empati. Detta innebär mer än medkännande omsorg om andra. Det innebär faktiskt att tänka sig hur det skulle vara att befinna sig i deras situation — ”deltagande i en annans känslor”. Det är uppenbart att om vi verkligen djupt känner den smärta, ängslan eller glädje som en annan människa erfar, så har vi mycket bättre möjligheter att veta vad hon behöver just för tillfället. Och eftersom våra egna känslor nu är inbegripna, kan vi också uppriktigt ge uttryck åt dem gentemot den andre.
Tänk dig till exempel att en broder med stor familj förlorar sitt arbete. Det skulle sannerligen inte vara fel att säga några medkännande, omtänksamma ord till brodern. Men den som har empati går längre än så — eftersom han tydligt känner sin broders ängslan och oro — han kommer att tänka efter vilken praktisk hjälp han kan ge honom. Finns det något arbetstillfälle på den plats där han själv för närvarande är anställd? Behöver familjen mat eller hjälp med resor till kristna möten? På grund av att empati präglas av djupa känslor, leder den helt naturligt till tillgivenhet och kärleksfull handling. — 1 Joh. 3:18.
När vi går igenom de önskvärda egenskaper som Paulus beskriver i Romarnas tolfte kapitel, finner vi alltså inte bara budet att vi skall ha öm tillgivenhet, utan också hur vi får motiv och hjälp att verkligen tillväxa i kärlek. Om vi begrundar dessa ting —
att inse att vi är beroende av varandra,
att bevisa varandra heder,
att bevara ett fridsamt förhållande till alla,
att uppodla empati som leder till rätt handling —
håller vi då inte med om att de allesammans uppmuntrar oss till broderlig kärlek och öm tillgivenhet? Och samma principer kan naturligtvis också bygga upp tillgivenheten i vilket som helst förhållande — mellan äkta makar, föräldrar och barn osv.
Dessutom är denna kärleks kraft, när det gäller att beröra människors liv och åstadkomma ett nytt samhälle, säker och viss. Den framhävs både i Guds ord och i det som nu pågår i Rikets salar jorden utöver. Jehovas vittnens internationella ”familj” vill uppmana dig att själv undersöka vilket djup som finns i deras broderskap. I en tid då människor ofta saknar naturlig tillgivenhet lyser de sanna kristnas ömma tillgivenhet som ett klart ljus — ett vittnesbörd om var ende Faders vishet och kärlek.