Kan du efterlikna Jeremias uthärdande?

”Bröder, ta profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod.” — Jak. 5:10, NW.

1, 2. Finns det någon formel att gå efter, så att man kan vara säker på att ens liv skall få den rätta utgången? Förklara.

HUR vill du att ditt liv skall gestalta sig? Du vill naturligtvis att det skall få en lycklig utgång. Du vill att ditt liv skall göra dig förtjänt av lovord och vara sådant att det är av värde och medför verkligt gagn för andra. Men livet har många sidor och är mycket växlingsrikt. Hur kan man vara säker på att ens liv skall få den rätta utgången? Finns det någon formel för detta som är pålitlig och otvetydig att följa?

² Den icke namngivne skrivaren av brevet till hebréerna, som man allmänt anser vara aposteln Paulus, ger råd i den här saken, då han säger: ”Kom ihåg dem som har ledningen bland er, som har talat Guds ord till er; och när ni begrundar hur deras vandel utfaller, efterlikna deras tro.” — Hebr. 13:7, NW.

 3. Vilkas liv eller vandel kan vi begrunda till gagn och nytta för oss?

³ Så enkelt är det. Paulus talar här i första hand om apostlarna, som tog ledningen bland de kristna vid den tiden. I dag har vi män med en liknande tro, som har tagit ledningen bland Guds folk. Alltså kan vi ge akt på de trogna män i våra dagar, som tar ledningen bland oss, i synnerhet dem som tillhör den styrande kretsen av den ”trogne och omdömesgille slavens” klass. (Matt. 24:45—47, NW) I Hebréerna 11 redogör Paulus för deras tro som var Guds tjänare bland de forntida judarna och ger dessutom tidigare exempel. Vidare äger vi en fullständig nedskriven skildring av den mönsterbild som trogna män i forna tider har gett oss och som vi kan rätta vårt uppförande eller vår vandel efter. Om vår vandel inte utfaller väl, är det alltså ofrånkomligt vårt eget fel. Vi kan se till att den utfaller väl, om vi verkligen vill det.

 4. Hur kan vi efterlikna Jeremias tro?

⁴ Till dem som har talat Guds ord till oss hör profeten Jeremia, som visserligen inte har talat till oss muntligen, men såsom det står skrivet i Guds ord: ”för att vi genom uthärdande och genom trösten från Skrifterna måtte ha hopp”. (Rom. 15:4, NW) Vi har en ganska utförlig skildring av Jeremias liv eller vandel, som i hög grad präglas av uthärdande. Om vi jämför vår egen vandel med Jeremias under de skilda omständigheter som han råkade i, kan vi efterlikna hans tro och uppnå ett uthärdande likt Jeremias, som vi är i så stort behov av i denna tid.

 5. Om vi efterliknar Jeremias exempel på uthärdande, följer vi i så fall en människa? Förklara.

⁵ Genom att begrunda den här saken kommer vi att klart och tydligt se att det är Jehova som ger en människa de egenskaper och den styrka hon behöver för att kunna uthärda. Vi kan inte uthärda genom att vara ledda av vår egen vishet eller i vår egen kraft. Det kunde inte heller Jeremia. (Jer. 17:9; Ords. 3:5, 6) Att efterlikna Jeremias exempel på troget uthärdande betyder alltså inte att följa en människa utan är i själva verket en strävan att efterlikna det trogna mönster Jeremias liv utgjorde, ett mönster som framställdes genom Jehovas sätt att handla med Jeremia. Vi måste följaktligen efterlikna det mönster Jehova ger oss och utnyttja de hjälpkällor han drar försorg om, så att vi skall kunna uthärda.

Mod

6, 7. Vad hade Jeremia från början, som gav honom mod att uthärda?

⁶ Har du mod att sätta i gång med att predika de goda nyheterna om Guds rike för andra människor? Jeremias uppgift var mycket snarlik. Och han gjorde det. Hur?

⁷ Från själva början hade han en klar uppfattning om sin mission, sitt uppdrag. Han måste veta exakt vad han skulle göra. Jehova sade honom från början: ”Ja, jag sätter dig i dag över folk och riken, för att du skall upprycka och nedbryta, förgöra och fördärva, uppbygga och plantera.” Gör allt detta! Hur? Inte enligt Jeremias egna uppfattningar eller ord, inte heller genom filosofiska eller psykologiska idéer och inte heller genom att vara någon samhällsförbättrare. Inte heller fick han något bemyndigande av profeterna och prästerna. Nej, Jehova sade: ”Se, jag lägger mina ord i din mun”, ”tala, vad jag än bjuder dig”. — Jer. 1:7, 9, 10.

 8. Hur reagerade Jeremia allra först, då han blev kallad till att vara profet, men vad var det som gav honom mod att gå till verket?

⁸ Du kanske har sagt: ”Jag tycker om Jehovas vittnens budskap, men skulle jag — skulle jag predika — aldrig!” Det var just den invändning som Jeremia först kom med, när Jehova upplyste honom om att han skulle bli profet. (Jer. 1:5, 6) Skulle han bli satt över folk eller nationer! Vilken mission! Jeremia var en ung man vid den tiden, men han kände sig som om han bara var en pojke. Han kände sig fullständigt okvalificerad, och här sade Gud till honom att han måste predika för alla som Gud skulle sända honom till, och av Jehovas ord att döma inbegrep detta tydligen konungar. Men nu visste han att han skulle tala Guds egna ord, och Gud, som tronar så högt över nationerna att inbyggarna är såsom gräshoppor, kunde sannerligen låta Jeremias ord besannas. (Jes. 40:22) Jeremia kunde hysa en fullständig tillförsikt beträffande allt som han sade. Vilken uppmuntran till uthärdande!

Ursäkter

 9. Varför kan vi inte komma med några ursäkter för att inte predika genom att säga att Jeremia var annorlunda, eftersom han hade blivit kallad till profet av Jehova?

⁹ Nu kanske någon säger: ”Jeremia var annorlunda än jag. Han var en profet, utvald av Gud själv.” Är Jehovas vittnens uppdrag mindre uttryckligt? Gud gav inte Jeremia hans uppdrag direkt utan genom en ängel. Men till de kristna har Gud talat genom en som är mycket större än änglarna och gett dem deras klara och tydliga uppdrag. Ja, det har skett ”genom en Son, som han har utsett till arvinge av allt”. ”Det är därför som det är nödvändigt för oss att ägna mer än den vanliga uppmärksamheten åt det som vi har hört.” (Hebr. 1:2; 2:1; NW) Det är ingen annan än Guds Son, vilken har fått myndighetens spira över nationerna för att ”krossa dem” såsom lerkärl, som har sagt till oss: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, döpande dem i Faderns och i Sonens och i den heliga andens namn, lärande dem att hålla allt som jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill avslutningen på tingens ordning”, och ”dessa goda nyheter om riket skall bli predikade”. Det är inte vårt budskap utan Guds. — Ps. 2:9; Matt. 28:19, 20 och 24:14, NW.

10. Skulle det vara lättare för Jehovas vittnen att uthärda, om de var inspirerade såsom Jeremia var?

¹⁰ En annan kanske svarar: ”Men Jeremia var inspirerad.” Det är sant. Men tänk på att inspirationens ande inte vilade över Jeremia hela tiden; det var bara när Jehova gav honom särskilda budskap att frambära. (Jer. 36:1, 2; 42:7) Men han var likväl en heltidsprofet, som uppehöll sig bland folket hela tiden. (Jer. 37:4; 18:11; 7:2; 2:2; 11:2, 6) Och förutom att Jeremia var profet hade han en annan syssla. Han var präst. (Jer. 1:1) I likhet med oss hade Jeremia inte alltid någon sensationell uppgift att fullgöra, utan det gällde för honom att dagligdags tjäna Gud, att fortsätta med livets dagliga rutin. Han kunde ha gett upp sin mission, han kunde ha gett tappt genom att få lust till ett liv i bekvämlighet eller till materiella ting. Jeremia kunde lätt ha tröttnat på att föra ett rättskaffens liv. Han måste stiga upp tidigt på morgonen och med flit ägna sig åt sina plikter som profet. Han måste fullgöra sina prästerliga sysslor, då han tjänstgjorde i templet, kanske under en tillsyningsman som inte gillade honom. Han måste fördra de andra prästernas ruttenhet, deras vrängning av lag och rätt genom sitt mutsystem, deras omoraliskhet och det hat de hyste till Jeremia därför att han fördömde deras handlingssätt. — Jer. 6:13.

11. Hur länge profeterade Jeremia, och vilket annat värdefullt arbete utförde han?

¹¹ Jeremias uthärdande var livslångt. Vi bör tänka på att han började profetera då han var en yngling i det trettonde året av konung Josias regering, som tog sin början år 659 f.v.t. Det var alltså från och med år 647 f.v.t. fram till Jerusalems fall år 607 f.v.t. som han fortsatte utan avbrott. (Jer. 25:3; 39:1) Hur många av oss har ägnat mer än fyrtio år åt tjänsten? Jeremia använde också en hel del tid och kraft till att skriva. Förutom de rullar som innehöll Jeremias bok och Klagovisorna anses Jeremia ha skrivit Första och Andra Konungaboken. Detta krävde omsorgsfulla efterforskningar, men hur värdefullt är inte detta arbete för oss!

12. Hur var Jeremia i stånd att utföra sitt arbete helhjärtat, och hur fick han kraft att utan fruktan möta sina motståndare?

¹² Hur bevarade Jeremia sitt hjärta starkt, så att han kunde utföra sin dagliga gärning, fullgöra den väl och utan att tröttna? Det var Jehovas ord och ande som uppehöll honom, i enlighet med Jehovas löfte: ”Jag själv gör dig i dag till en fast stad och till en järnpelare och en kopparmur mot hela landet, mot Juda konungar, mot dess furstar, mot dess präster och mot det meniga folket.” Därför kunde Jeremia ”omgjorda ... [sina] länder” och ständigt vara i farten. Jeremia visste att han hade en kamp på liv och död att utkämpa, men han visste också att han understöddes av den största kraften i universum: ”Frukta icke för dem”, uppmanade Jehova honom, ”var icke förfärad för dem, ... så att de icke skola bliva dig övermäktiga, om de vilja strida mot dig; ty jag är med dig, ... och jag vill hjälpa dig.” — Jer. 1:8, 17—19.

Jeremias inställning till sitt uppdrag

13. a) Var det bara fast beslutsamhet som uppehöll Jeremia i hans uthärdande, eller vad var det? b) Varför kände Jeremia medlidande med folket?

¹³ Det var inte helt och hållet tack vare mod som Jeremia uthärdade, och inte heller var det uteslutande genom sin fasta beslutsamhet, genom att så att säga ”bita ihop tänderna”. Genom att han grundligt satt sig in i sin mission insåg han att hans uppgift inte uteslutande var ett förstörelseverk, som innebar att han skulle underrätta nationerna om annalkande olycka. Hans uppgift var också att plantera och uppbygga. Detta drag beredde honom glädje och nöje. Enbart fast beslutsamhet kunde inte uppehålla honom. Han utförde sitt arbete av kärlek till folket och av medlidande med dem. Jeremia visste att människorna var lika får med falska herdar. Profeter, som Jehova varken hade sänt eller talat till, påstod sig representera honom och tillvällade sig högmodigt myndighet över folket, vilket ledde till att de missförstod Gud och hans handlingssätt och befallningar. På dessa profeter och på prästerna vilade en enorm skuldbörda, ty Jehova sade till Jeremia: ”Om de verkligen hade tillträde till mitt råd, så borde de förkunna mina ord för mitt folk och förmå dem att vända om från sin onda väg och sitt onda väsende.” (Jer. 23:22) Det var i själva verket dessa män som var orsak till all den nöd som kom över folket. I stället för att uppmuntra folket till att härda ut på Guds väg hade de ingjutit benägenhet för ”beständig avfällighet” hos dem. Detta blev det ”populära handlingssättet” (NW). (Jer. 8:5, 6) Ser du parallellen i vår tid?

14. Vad var det i förbindelse med Jeremias predikande som tilltalade de uppriktiga, och vad var själva roten till Jeremias uthärdande?

¹⁴ Jeremia önskade att folket skulle lyssna till Guds ord och få leva, inte dö vid Jerusalems stundande förstöring. Gud hade inte gett honom överlägsen insikt bara med tanke på hans egen frälsning. Han hade fått den för att han skulle kunna hjälpa andra ärliga människor. Jeremias inställning kom till uttryck i hans predikande. På samma sätt är det nu. Folk märker vilken inställning vi har, om vi bara vill få predikandet undanstökat eller om vi utför det av kärlek och en önskan att hjälpa. Det är den uppriktiga, kärleksfulla inställningen som tilltalar ”fåren”, och det är den som är själva roten till vårt uthärdande, ty om kärleken heter det att den ”uthärdar allting”, och ”kärleken tryter aldrig”. — 1 Kor. 13:7, 8, NW; Matt. 9:36; Joh. 10:2—5.

15. Redogör för Jeremias intresse för deras välfärd, som han predikade för.

¹⁵ Är din kärlek lika stark som Jeremias? Hans omtanke om folket var så stor att han faktiskt grät vid tanken på den olycka som skulle komma över dem. (Jer. 8:21—9:1; Luk. 19:41—44) Jeremia lät inte motståndet göra honom bitter. Till och med mot den fördärvade, fege konung Sidkia var han vänlig såväl som hänsynsfull. Ja, efter det att Sidkia förrädiskt hade utlämnat Jeremia åt furstarna, som ämnade döda honom, visade Jeremia sitt uppriktiga intresse för Sidkias välfärd, då han vädjade till honom om att lyda Jehovas röst, så att han skulle få leva. — Jer. 38:4, 5, 19—23.

Stridsfrågan

16, 17. a) Om vår förmåga att uthärda försvagas, när vi möter likgiltighet, vad kan vi då tänka på för att känna oss uppmuntrade? b) Vad var det som gjorde att Jeremia fick mod att tala fritt och öppet till prästerna och folkets ledare, som han utan tvivel visste bara skulle sätta sig ännu häftigare emot honom?

¹⁶ Blir din förmåga att uthärda litet försvagad, när du ibland i hus efter hus träffar på sådana som inte vill lyssna? Då uppmanar vi dig att tänka på Jeremia. Föreställ dig till exempel att han står på Oljeberget och ser ut över Kidrondalen mot Jerusalem och betraktar dess höga murar och det vackra templet som ligger ännu högre och vet att han, som bara är en ynklig människa, måste gå över dalen och in i staden. Sedan måste han kalla samman prästerna och de inflytelserika männen i staden till den port som leder till Hinnoms dal och slå sönder en lerkruka, samtidigt som han utan omsvep skall säga dem att på samma sätt skall Jehova slå sönder Jerusalem, deras vackra, imponerande tempel inbegripet! Och om Jehova skonade honom, så att han undgick deras vrede där, skulle han gå upp i själva templets förgård och förkunna den annalkande olyckan för prästerna, profeterna och folket. — Jer. 19:1, 2, 10, 11, 14, 15.

¹⁷ Gemene man skulle kanske lyssna till Jeremia. Men de där prästerna och ledarna — det rådde föga tvivel om att de bara skulle sätta sig emot hans arbete ännu häftigare. Vad var det som ingav honom mod att tala till dessa högdragna män? Jeremia hade stridsfrågan klar för sig. Han glömde aldrig bort att vad saken gällde var mer än hans personliga trygghet, ja, mer än människornas och staden Jerusalems tillvaro. Han visste att det var fråga om Jehovas namn. Domen över nationen var smärtsam. Han var djupt bedrövad över den förnedring, som israeliterna hade råkat i genom sin falska gudsdyrkan. Jerusalem var den store konungens, Jehova Guds, stad, och konungar av Davids ätt satt på ”Jehovas tron” (NW) där. (Matt. 5:35; 1 Krön. 29:23) Folket hade kommit så långt bort från den sanne Guden att de hade ställt upp snidade beläten för att förolämpa honom genom att frambära sina söner och döttrar i eld såsom offer. — Jer. 7:31.

18. När Jeremia såg ned på Jerusalem, vilken bedrövlig syn såg han då, och lade han sig till med en överlägsen eller egenrättfärdig inställning på grund av detta?

¹⁸ När Jeremia blickade ned på hustaken i staden, kunde han se röken av offereld, som steg upp, och folk, i synnerhet kvinnor, som frambar offerkakor och drickoffer åt ”himmelens drottning”. Denna avskyvärda syn måste Jehova blicka ned på varje dag. Den stad, vid vilken hans namn var fäst, gick till yttersta gränsen i att förolämpa honom! Jeremia häpnade över Jehovas långmod. Han kände sig manad att säga: ”De är sannerligen av låg klass” (NW). (Jer. 5:4; 19:13; 44:15—19; 18:13) Trots allt tog Jeremia på sig en del av ansvaret för Jehovas misshag med nationen, i det han sade: Jehova, ”vi känna vår ogudaktighet, våra fäders missgärning, ty vi hava syndat mot dig. För ditt namns skull förkasta oss icke, låt din härlighets tron ej bliva föraktad.” (Jer. 14:20, 21) Han hade inte inställningen ”jag är heligare än du”, utan han kände sig tacksam över Jehovas oförtjänta godhet, över att Jehova använde honom till att hjälpa andra.

19, 20. Varför är det viktigt för oss i denna tid att ha insikt om stridsfrågan som gäller Jehovas namns helgande, och vad sade Jeremia om detta, som är till uppmuntran för oss?

¹⁹ Insikt om stridsfrågan bör utgöra en mäktig drivkraft för de kristna i denna tid, då präster säger att ”Gud är död” och då de får folk att vända sig till evolutionens, nationalismens, vetenskapens och filosofins avgudar. Just detta var anledningen till att Jeremia skrev det följande, som stärker oss i vårt uthärdande i dag:

²⁰ ”Dig, HERRE [Jehova], är ingen lik; du är stor, ditt namn är stort i makt. Vem skulle icke frukta dig, du folkens konung? Sådant tillkommer ju dig. Ty bland folkens alla vise och i alla deras riken finnes ingen som är dig lik. Nej, allasammans äro de oförnuftiga och dårar. Men Jehova är i sanning Gud. Han är den levande Guden och Konungen till obestämd tid. På grund av hans förtörnelse skall jorden försättas i gungning, och inga nationer skall hålla ut under hans förkastelsedom. Så skolen I säga till dem: De gudar, som icke hava gjort himmel och jord, de skola utrotas från jorden och ej få finnas under himmelen. Han har gjort jorden genom sin kraft, han har berett jordens krets genom sin vishet, och genom sitt förstånd har han utspänt himmelen.” — Jer. 10:6—8, 10—13; v. 10 enl. NW.

Uppmuntran

21, 22. a) Var Jeremia någon ”övermänniska”, så att spott och spe och förföljelse inte alls bekom honom? b) Vad hände honom, sedan han hade fullgjort sin uppgift att slå sönder krukan inför prästerna och de äldre männen? c) Hur reagerade Jeremia för detta, men vad gjorde han därpå, och vad var det som drev honom till att fortsätta att predika?

²¹ Blir du ibland missmodig inför motstånd av skilda slag? Följ då Jeremias exempel för att få tröst och uppmuntran. Påminn dig Jesu halvbror Jakobs ord: ”Elia [som var profet i likhet med Jeremia] var en man med likadana känslor som vi.” (Jak. 5:17, NW) Jeremia var en ofullkomlig människa, alldeles som var och en av oss i denna tid, och han bodde bland ett ofullkomligt folk, vars flertal motstod sanningen. Omedelbart efter det att Jeremia slagit sönder lerkrukan, fick han utstå den värsta skymf. Inte nog med att det budskap han frambar i Jehovas namn ignorerades, utan såsom ett tecken på den största ringaktning blev han misshandlad av överuppsyningsmannen i templet, som lät prygla eller hudflänga honom. När en sådan hög ämbetsman tog ledningen, tyckte sig folket förmodligen ha full rätt att av hjärtans lust utsätta honom för hån, spott och spe och smädelse. Också de kan ha slagit Jeremia och spottat på honom, eggade till detta av profeterna och prästerna, som hatade honom. Sedan blev han, Jehovas representant, satt i stocken, som om han hade varit en brottsling. (Jer. 20:1—3) Den fanns förmodligen i ett rum eller en cell nära porten. — Jämför 2 Krönikeboken 16:10; Apostlagärningarna 16:24.

²² Det hebreiska ordet för ”stocken” betyder ”snodd, förvriden”. Man tvingade en människa att inta en hopkrympt, onaturlig ställning. Efter en sådan natt måste Jeremia ha varit mörbultad, styv och stel och utmattad, och han måste ha känt sig mycket nedstämd. Ja, hans humör var sådant att han till och med sade: ”Jag vill icke tänka på honom eller vidare tala i hans namn.” Men han försummade inte att vända sig till Gud för att få hjälp. I bön till Jehova talade Jeremia utförligt om att han visste att han hade blivit utsatt för smälek och hån för Jehovas namns och ords skull och att det överallt fanns människor som talade illa om honom och gav akt på honom i hopp om att han skulle begå ett misstag så att de skulle kunna göra sig kvitt honom. Ja, han kunde mycket lätt ha dött den dagen för folkets hand. Men han förstod att Jehova hade varit med honom såsom en rättfärdig domare och räddare, och nöjd med sin lott lämnade han sin sak i Jehovas händer. Och han fann det mycket lättare att uthärda smälek och lidande än att uthärda trycket från Jehovas ord inom honom, som drev honom till att tala: ”Då blev det i mitt hjärta, såsom brunne där en eld, instängd i mitt innersta; jag mödade mig med att uthärda den, men jag kunde det icke.” Har inte Jehova likaså räddat sitt folk nu i våra dagar och fyllt dem med nitälskan genom sitt ord och sin ande? Jehovas vittnens historia såväl som våra egna, personliga, upplevelser vittnar om att han gjort det. (Jer. 20:9—12) Är man inte lyckligare, om man uthärdar smälek än om man oroas av ett gott samvete som fostrats av Jehovas ord?

23. a) När Jeremia frågade varför det går de ogudaktiga väl, vilket svar fick han då? b) Vilken lärdom bör vi ta av detta, och vilken sanning om Gud bör vi alltid tänka på?

²³ Vid ett tillfälle frågade Jeremia: ”Varför går det de ogudaktiga så väl? Varför hava alla trolösa så god lycka? De växa och bära frukt. Nära är du i deras mun, men fjärran är du från deras innersta.” Jeremia fick svar på detta. Jehova uppenbarade för honom att han inte var med dessa och att han skulle rycka bort dem ur deras land. Också vårt uthärdande har sin rot i att vi förstår att även Jehova är tålig och långmodig men att han ger akt på vad som sker och att han skall verkställa sin dom mot dem som håller fast vid en ond kurs. Därför bör vi inte förlora jämvikten när vi märker att andra tycks ha framgång på sin onda levnadsväg, medan de med yviga gester påstår sig tjäna Gud. Den som vill behaga Gud måste inse att Gud inte bara är till, utan att ”han lönar dem som söka honom”. Om du uthärdar, då kommer du att få lön. — Jer. 12:1, 2, 12—14; Ps. 37:7—9; Hebr. 11:6; Gal. 6:9.

24. a) När vi läser cm sådant som Jeremia sade, då han tillfälligt kände sig missmodig, vad bör vi då tänka på? b) Vad bör vi ha klart för oss, när vi får motgångar och svårigheter?

²⁴ Vi bör tänka på vilken lång tid Jeremia tjänade. När vi gör det, kan vi förstå en del senare uttalanden, sådana som detta: ”Förbannad vare den dag, på vilken jag föddes.” Om någon av oss skulle bli arresterad, pryglad, satt i stocken, gripen den ena gången efter den andra, skulle få sitta flera omgångar i fängelse, beständigt utsättas för hån och hotelser, ja, då skulle vi säkert med åren komma att klaga ganska bittert. Men Jeremia anklagade aldrig Gud för att handla orätt. Jeremia insåg hur obetydlig han var och visste att Jehova förstod att hans hjärta var ett med Jehova och att Jehova hyste medkänsla med honom. (Jer. 20:14—18; 12:3) Detta bör styrka oss, när vi tycks ha råkat i förhållanden som är verkligt nedslående. Det var ju inte Jeremia själv, utan Jehova, vilken använde Jeremia, som uppehöll honom och gav honom ny kraft. Detta visar att om Jehova finner för gott att låta oss få motgångar och svårigheter, så har han ett uppsåt med det, och även om vi kanske får lida en del och undrar varför, så är det på Jehova ansvaret vilar att ge oss den större kraft som vi behöver för att klara oss igenom och få röna större lycka efteråt.

25. Hur hjälper oss Jeremias exempel att förstå hur viktigt det är att lyda i till synes oviktiga ting?

²⁵ Ibland kan vi bli prövade med avseende på hur villiga och snabba vi är att lyda. Är vi villiga att ta oss tid och bruka vår energi till att göra något som tycks vara relativt oviktigt? Det gäller kanske att göra förnyade ansträngningar att träffa människor här och där på distriktet som inte var hemma vid första besöket. Eller det kan gälla att göra återbesök hos dem som bara skaffade ett lösnummer. Det kan vara fråga om att vi måste anstränga oss regelbundet för att hålla ett bibelstudium eller besöka en person som behöver hjälp. Jeremia skulle ha kunnat klaga över den långa färden och det till synes oviktiga ärendet, när han blev befalld att ta med sig en linnegördel till floden Eufrat, en färd på inemot 500 kilometer i vardera riktningen, och att gömma den där i en stenklyfta. Efter någon tid blev han uppmanad att gå tillbaka och hämta den. Den var naturligtvis förstörd. ”Varför så mycket väsen bara för en gördel?” kunde han ha invänt. Men i stället lydde han, och handlingen medförde att ett kraftigt vittnesbörd avgavs och en livfull bild framställdes av Jehovas långmod, som han hade visat Israel och Juda. Det inpräglade hos åskådarna att Jehova var fast besluten att till sist störta sin nation i fördärvet, den nation som han hade burit omkring sina länder likt en gördel, som skulle vara till berömmelse, lov och ära för honom, men som hade blivit motspänstig och avgudadyrkande. — Jer. 13:1—11.

Äktenskap

26, 27. a) Hur visar somliga att deras förmåga att uthärda håller på att försvagas? b) Hur är Jeremia ett exempel för oss i denna viktiga sak, och hur bör vi betrakta den?

²⁶ Somliga av Jehovas överlämnade vittnen har sökt nära kamratskap med sådana som inte är överlämnade och har till och med gift sig med icke troende. Den vanliga ursäkten för att de på detta sätt ignorerat Jehovas ord i den här saken har varit: ”Det finns ingen i min ålder i församlingen som jag kan tänka mig.” Eftersom vi känner till hur farligt det är att följa en sådan kurs, förstår vi att ett sådant resonemang är ett tecken på att förmågan att uthärda håller på att försvagas. Jeremias exempel hjälper oss också i det här avseendet. I det forntida Israel fanns det i viss mån större orsak att önska gifta sig än det finns i den nuvarande tiden. Inte nog med att människorna hade samma naturliga önskan, utan arvedelen i landet och familjenamnet aktades mycket högt, och att inte få några arvingar ansågs vara en olycka. (5 Mos. 25:5, 6; 1 Sam. 1:5—11) Trots detta fick Jeremia följande befallning av Jehova: ”Du skall icke taga dig någon hustru eller skaffa dig några söner och döttrar på denna plats.” Det hette inte bara: Gift dig inte med en icke troende, utan: Gift dig inte alls! — Jer. 16:1, 2.

²⁷ Jehova hade sina skäl till att ge den här befallningen, och han klargjorde dem för Jeremia. De som skulle komma att födas vid denna kritiska tid i Jerusalems historia skulle komma till världen bara för att drabbas av olycka. Jerusalem skulle inom kort förstöras, och barnen skulle dö. Jeremia lydde, därför att han räknade tjänsten för Jehova och Jehovas ord för att vara av större betydelse än till och med giftermål. Han trodde på Jehova. Jehova i sin tur stärkte honom, så att han kunde uthärda och utgången kunde bli lyckosam. (Jer. 16:3, 4) Eftersom vi nu lever i en mycket allvarligare tid än Jeremias, bör vi inte då visa uthärdande genom att lyda Jehovas ord om att vi skall gifta oss ”i Herren”, om vi alls gifter oss? Är det inte bättre att vänta, om det är nödvändigt, på att Jehova skall se till att vi får de ting, som han vet att vi individuellt behöver för att kunna uthärda, hellre än att misshaga honom? Tänk på vad Jehova sade till David i 2 Samuelsboken 12:7—9.

Umgänget

28. a) Vilka umgängesvänner fann Jeremia, som han kunde sätta värde på? b) Vilken gemenskap var den njutbaraste av alla, och bland medlemmarna av vilken ädel skara nämner Jehova Jeremia?

²⁸ Jeremia var på sin vakt när det gällde umgänget. Framför allt satte han värde på Jehovas ord. Det var hans hjärtas fröjd och glädje, och det bevarade honom i nära gemenskap med Jehova. (Jer. 15:16) För att bevara detta intima förhållande till Gud hade han inte någon gemenskap med dem som inte visade något intresse för Jehovas tillbedjan och som inte lyssnade till hans ord, så att de kunde inse hur allvarlig den tid var, i vilken de levde. (Jer. 15:17) Fastän det var många som hatade Jehova, fann Jeremia likväl en del goda mänskliga umgängesvänner. Han hade sin trogne sekreterare Baruk. Han hade några som lyssnade till honom, bland dem etiopiern Ebed-Melek, som räddade honom ur den dyiga brunnen. Jeremia fick det glädjande privilegiet att som tack för detta ge Ebed-Melek Jehovas löfte om att han skulle bevaras i trygghet undan Jerusalems förstöring. Jeremia fann att rekabiterna genom sin trohet under provsättning fick Jerusalems invånare att stå där med skammen. (Jer. 35:1—19) Så även om Jeremia inte njöt av det som israeliterna, vilka förde ett ”normalt liv”, ansåg vara trevligt, hade han likväl något synnerligen värdefullt och njutbart: insikter och kunskap om Jehova, som i själva verket är den största tänkbara glädje. (Jer. 9:23, 24; 1 Kor. 1:31) Och för Jeremias trohets skull nämner Jehova honom bland dem som utgör den stora ”hop av vittnen”, åt vilka han har berett en ”stad”, sitt rikes regering. Jehova placerar honom bland dem vilkas tro vi kan efterlikna. — Jer. 36:4—8; 38:7—13; 39:15—18; Hebr. 12:1; 11:16.

Fysiskt lidande

29. Vad upplevde Jeremia som gör honom till ett ”mönster i fråga om att lida ont”?

²⁹ Det är inte alla Jehovas vittnen som har utstått fysiskt lidande för sanningen, men många har gjort det; somliga har till och med fått ge sitt liv. Jeremia var en av dem som Jakob hänvisade till, då han sade: ”Ta profeterna, som talade i Jehovas namn, såsom mönster i fråga om att lida ont och utöva tålamod.” (Jak. 5:10, NW) Männen i Jeremias hemstad, Anatot, hotade att ta hans liv (Jer. 11:21), överuppsyningsmannen i templet, Pashur, lät prygla eller hudflänga honom och sätta honom i stocken över natten (Jer. 20:2, 3), han blev gripen av en hop präster, falska profeter och vanligt folk, då han befann sig i templet, och hotades med döden. (Jer. 26:8—11) Han hölls inspärrad i fängelsegården i konungens hus (Jer. 32:2; 33:1), han blev gripen och anklagad för att vilja gå över till kaldéerna, då han var på väg från Jerusalem till sitt hem i Benjamins område; vid det här tillfället lät furstarna hudflänga honom och sätta honom i fängelsehålan, där han fick sitta en lång tid; han måste vädja till konungen för att undgå att dö där; men därefter satte man honom i förvar i fängelsegården. (Jer. 37:11—16, 20, 21) Konung Sidkia utlämnade längre fram Jeremia till furstarna, som försökte döda honom genom att sänka ned honom i en dyig brunn. — Jer. 38:4—13.

30. Hur kände sig Jeremia vid den tid då Nebukadnessars livvakt förde ut fångarna ur Jerusalem?

³⁰ Förutom allt detta uthärdade Jeremia vedermödor under den babyloniska belägringen liksom alla andra invånare i Jerusalem, både onda och goda. Slutligen blev han frisläppt, och översten för Nebukadnessars livvakt befriade honom från handbojorna såsom de höga babyloniska myndigheterna, som nu utövade makten i staden, hade befallt. Jeremia älskade människorna som nu blev så illa behandlade, och dessutom kände han sig mycket skamsen över den smälek som kom över Jehovas namn. Att tänka sig att Guds eget hus, templet, och Guds egen tron och hans folk, som kallades vid hans namn, skulle få besudlas och förtrampas av Guds forntida fiende Babylons orena fötter och av deras orena fötter som tillbad demonguden Merodak! Det förefaller som om Jeremia tyckte att han borde gå i landsflykt och lida tillsammans med hela nationen, så stor var smäleken och vanäran. — Jer. 40:1—5.

31. a) Hur visade Jehova sin kärlek, även när han lät israeliterna föras i landsflykt? b) Vilket glädjande hopp hade Jeremia vid den tiden?

³¹ Varifrån fick Jeremia sådan kärlek? Från Jehova, sin Gud. Ty Jehova visade sig vara full av oförtjänt godhet genom att inte fullständigt vända sig ifrån sitt folk. Han uppenbarade nämligen för Jeremia att han inte hade glömt sitt förbund och att hans kärlek till sina trogna tjänare Abraham, Isak, Jakob och David inte hade minskat. I denna mörka stund i Israels historia hade Jeremia ett glädjande hopp, ty Gud hade inspirerat honom att profetera om en återställelse för Israel till Jehovas ynnest efter sjuttio år och att förutsäga upprättandet av ett nytt förbund med det andliga Israel mycket längre fram i tiden än Jeremia kan ha anat. — Jer. 31:31—34.

Beskydd

32. Varför var Jeremia i allt större behov av beskydd, då det led mot slutet för Jerusalem?

³² Låt oss nu uppehålla oss en stund vid Jehovas underbara ingripanden för att beskydda Jeremia. Denne hade en väldig övermakt emot sig, särskilt i och med att det blev allt sämre med Jerusalem, till dess staden slutligen befann sig i ett hopplöst läge till följd av det belägringstillstånd som Nebukadnessar hade vållat. Prästerna och profeterna var Jeremias dödsfiender. Flertalet av furstarna, som var nationalistiskt sinnade, hatade honom; de ansåg honom vara opatriotisk och upprorisk. Och något av det farligaste som Jeremia gjorde skulle komma att beröra de besuttna och inflytelserika människornas rikedomar, eftersom han uppmanade dem att släppa sina hebreiska tjänare fria enligt Guds lag. Först lydde de, ja, de slöt till och med ett förbund i Jehovas tempel, vilket de naturligtvis gjorde av skrymteri, ty när den fara, som hotade staden, tycktes vara över och de menade att de inte behövde vända sig till Jehova för att få hjälp, bröt de sitt förbund och tog tillbaka sina hebreiska bröder och gjorde dem åter till slavar. Därför sade Jeremia att han för dem utropade frihet att hemfalla åt svärd, pest och hungersnöd. — Jer. 34:8—22.

33. Varför kände sig Jeremia aldrig ensam, och hur visade Jehova att han stod Jeremia nära i allting?

³³ När du begrundar vart och ett av de tillfällen, då Jeremia blev räddad, tänk då på att Jehova är den levande Guden som har samma förmåga och samma omsorg om sitt folk i dag. Jehova var så nära Jeremia i hans prövningar att när Jeremia bevarade sin ostrafflighet, övergav Jehova honom inte. Han övergav aldrig Jeremia, lät honom inte utstå prövningar och frestelser på egen hand, så att han var oförmögen att härda ut i dem. (1 Kor. 10:13) Jeremia hade aldrig orsak att känna sig ensam. Just när Jeremia var allra mest i behov av det, ingav Jehova en viss fruktan i Jeremias fiender, han väckte vissa samvetskval hos dem som fortfarande hade respekt för Guds lag, eller också lät han någon rättsinnad människa träda fram, förutom att han sände änglar till att beskydda Jeremia, såsom det skedde under Jerusalems förstöring. Och lägg nu i de följande uppräknade fallen märke till att det ofta föreföll vara en mycket smal marginal, vilket utgjorde ett svårt prov för Jeremias uthärdande, men trots allt kände Jeremia hela tiden den fulla trygghet som bara Jehova kan ge.

34. Vad visste Jeremias fiender, vilket höll dem tillbaka, och hur har Jehovas vittnen blivit beskyddade på liknande sätt?

³⁴ 1) Jeremias prästerliga fiender önskade av hela sin själ att kunna döda honom, att kunna röja honom ur vägen. Men de visste att han talade Jehovas ord (i sig självt ett kraftigt beskydd), och därför sade de: ”Frid!” (NW) till honom men gav noga akt på honom för att se om han inte gjorde ett aldrig så litet felsteg, för att de skulle kunna finna en anledning att hämnas på honom, och ändå få det att förefalla lagligt. Men Jehova vägledde Jeremia omsorgsfullt och skickligt, såsom ”en väldig hjälte”. (Jer. 20:10, 11) Detta kommer oss att tänka på hur Jehova vägleder sitt folk genom sin ”trogne och omdömesgille slav” i denna tid. Att Jehovas vittnen har talat sanningen vid alla tider och tillfällen har avväpnat deras fiender, fått dessa att frenetiskt söka finna någon utväg att stoppa verket utan att bryta mot de lagar, med vilka de söker hålla ihop sitt eget samhälle.

35. Vem använde Jehova för att skydda Jeremia, när denne var nära att bli dödad i templet av prästerna och folket?

³⁵ 2) I början av konung Jojakims regering var Jeremia nära att bli dödad av prästerna och profeterna och deras anhängare, men Jehova ingrep så att den hotfulla situationen helt förändrades och Jeremia fick tillfälle att försvara och lagligen stadfästa sitt predikoverk. Vid detta tillfälle sörjde Jehova för beskydd åt honom genom den mogna bevisföring som vissa äldre män i Juda lade fram. De hänvisade till forna exempel på hur Jehova hade handlat med sitt folk, och detta fick till resultat att den mäktige fursten Ahikam trädde fram för att skydda Jeremia. — Jer. 26:7—24.

36. Hur räddade Jehova honom från döden i fängelsehålan?

³⁶ 3) Jeremia fördes till fängelsehålan, ned i fångvalven, där han fick sitta en lång tid, och han skulle inte ha levat så värst länge till, om han inte vädjat till konung Sidkia, som tvärtemot sin samvetslösa, fega natur befallde att Jeremia skulle sättas i förvar i fängelsegården, där han fick en kaka bröd om dagen. Varför skulle Sidkia göra detta? Jehovas omsorg om Jeremia är det enda svaret. — Jer. 37:18—21.

37. Vem kom till hans undsättning, då konung Jojakim försökte döda honom?

³⁷ 4) När Jeremia och hans sekreterare Baruk var i fara att bli dödade av konung Jojakim, efter det att konungen hade bränt upp Jeremias rulle, fick Jojakims män söka efter dem förgäves. Furstarna hade uppmanat dem att gömma sig, innan man började läsa rullen. Men vare sig de vänligt sinnade furstarna fortsatte att hjälpa dem att hålla sig undan eller inte, så var det i själva verket Jehovas beskydd, ty det heter i skildringen: ”Jehova gömde dem.” (Åk) — Jer. 36:19—26.

38. Hur ingrep Jehova, då Jeremia var nära att dö i brunnen?

³⁸ 5) Det var etiopiern Ebed-Melek, en rättsinnad man, som Jehova drev till att ingripa för att rädda Jeremia från döden i den dyiga brunnen. Ebed-Melek tog med sig trettio man, eftersom det var farofyllt att undsätta Jeremia. Ebed-Melek behövde dem för att hindra Jeremias fiender att avstyra att han blev räddad. Och det var själve Sidkia som bemyndigade räddningen. Vi frågar: Var detta återigen ett utslag av Sidkias kärlek till Jeremia? Vi kan tryggt svara: Nej. — Jer. 38:7—13.

39. Hur visade det sig tydligt att Jehova ingrep då Jeremia släpptes lös av översten för Nebukadnessars livvakt?

³⁹ 6) Världshärskaren Nebukadnessar, guden Merodaks tillbedjare, konung i Babylon, som under så lång tid hade varit Jerusalems fiende, kände sig manad att befalla Nebusaradan, översten för hans livvakt, att se till att Jeremia inte kom till skada! Varför det? Därför att Jeremia hade varit sann och pålitlig, då han hade talat Jehovas ord, och Jehova, som kan leda konungar och som ”gör vad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden”, stod vid hans sida. — Jer. 39:11—14; 40:1—5; Dan. 4:32.

40. a) Hur blev Jeremia räddad till livet under Jerusalems belägring, fall och förstöring? b) Hur visade Jehova då att han kom ihåg sina förbund?

⁴⁰ 7) Jeremia överlevde Jerusalems ohyggliga förstöring, då ingen mat mer fanns i staden och somliga människor hade råkat i sådan nöd att de åt sina egna barn, bräscher slutligen uppstod i muren, Jerusalems invånare höggs ned, konung Sidkias egna söner dödades inför hans ögon, varefter ögonen stacks ut på honom själv och fångarna kedjades samman och fördes ut. (Jer. 19:9; 39:6—9; 52:10, 11) Jehovas änglar hade beskyddat Jeremia. Utanför den brinnande staden, med skriken från de människor, som babylonierna hade hängt upp på pålar, ljudande i sina öron, kunde Jeremia tacka Jehova för att han hade gjort något som varit omöjligt för människor att göra. Jeremia var vid liv; Baruk hade blivit skonad; Ebed-Melek hade överlevt; också de rättsinnade rekabiterna fanns med bland de levande fångarna. (Jer. 39:16—18; 35:17—19; 45:2, 5) Gud tänkte på sina förbund med Abraham och David, och därför lät han Jojakin (Jekonja eller Jekonias), Jojakims son (som hade förts till Babylon tio år tidigare), få leva och bli en av förfäderna till Jesu Kristi fosterfar, och på det sättet fick Jesus laglig arvsrätt till Davids tron. Och dessutom bevarade Jehova Josadak, som tillhörde Eleasars och Pinehas’ översteprästerliga släkt. — Jer. 52:31—34; Matt. 1:11, 16; 1 Krön. 6:1—15.

41. Varför behövde Jeremia, efter Jerusalems fall, fortfarande den egenskap som heter uthärdande?

⁴¹ Efter allt detta lyssnade de få israeliter, som Nebukadnessar hade lämnat kvar i landet, fortfarande inte till Jeremias profetior. Jeremia blev med våld förd till Egypten. Här fortsatte han att uthärda och hörde inte upp med sitt profeterande. Men det krävde fortfarande mod, eftersom han måste kungöra att israeliterna skulle drabbas av olycka, därför att de litade på den egyptiske konungen i stället för på Jehova. — Jer. 43:8—10; 44:1, 28, 29.

42. Vad var något av det allra svåraste som Jeremia måste uthärda?

⁴² En sak som var mycket framträdande, när det gällde Jeremias uthärdande, var att han fick uppleva att Jehova gav uttryck åt sitt misshag med sin jordiska organisation. Den organisationen fördes bort i landsflykt, där dess medlemmar skulle bli slavar. Jehova hade inte längre en fri, oberoende jordisk organisation, som representerade honom. Den stad och det rike som länge hade varit till lov och pris för hans namn fanns inte till mera. Konungarna av Davids ätt hade blivit avsatta. (Hes. 21:25—27) Berget Sion var inte längre ”hela jordens fröjd” och till lov och pris för Jehovas namn, utan det var nu i stället till smälek. (Ps. 48:3; Klag. 1:1, 8) Jeremia visste att det skulle dröja sjuttio år till återställelsen, och den tiden skulle komma långt efter det att hans liv var ute. Men inte ens detta gjorde slut på Jeremias uthärdande. — Jer. 25:11, 12.

43. Kommer Jehovas vittnen att få uppleva att Guds organisation bryter samman, såsom Jeremia fick göra? Förklara.

⁴³ Vi behöver inte nu uthärda något så förkrossande. Jehovas folk i Jehovas organisation är fast förenat och åtnjuter Jehovas ynnest och är föremål för hans välbehag, och det kommer aldrig att besegras eller förkastas såsom misshagligt för Gud. (Jes. 54:7—15) Oberoende av om vi regelbundet kan komma tillsammans med andra medlemmar i organisationen och ha direkt kontakt med huvudexpeditionen eller vi är fullständigt isolerade, antingen geografiskt eller för förföljelses skull, ja, till och med inspärrade i ensamcell, så vet vi att Guds organisation fortfarande fungerar, fortfarande prisar hans namn. Detta gör det mycket lättare att uthärda.

44. Har Jehovas vittnen nu i vår tid upplevt en period av liknande fångenskap? Varför? Och hur kommer det att gå i framtiden?

⁴⁴ Somliga av bröderna som lever i dag har faktiskt upplevt en tid, under 1914—1918, då Jehova var missnöjd och lät sin organisation råka i fångenskap under det stora Babylon. Då gällde det sannerligen att uthärda under stora påfrestningar. Den lovprisning som ägnades Jehovas namn hade reducerats till ljudet av en mycket svag röst. Den enskildes personliga ostrafflighet ställdes på ett hårt prov. Naturligtvis övergav inte Gud sina trogna. Han gav dem kraft att härda ut, och genom provsättningen blev de starkare. Han återförde dem i sin kärlek, och sedan den tiden har ingenting, inte ens andra världskriget, inbördeskrig, diktaturvälden, offentliga förbud, pöbelupplopp, inspärrning i fängelse och döden, som några av medlemmarna i Guds organisation drabbats av, kunnat hejda denna organisations tillväxt vare sig kvantitativt eller kvalitativt. Detta hjälper oss i vårt uthärdande.

45. a) Är Jehova intresserad av vårt uthärdande? b) Vad måste vi göra, och vad måste vi inse att följden blir, om vi ger tappt och inte härdar ut?

⁴⁵ Alltså, bröder, är det Jehova som önskar att vi skall uthärda, och han är så angelägen om detta att han talar till oss genom sin Son. (Hebr. 1:2) Jehovas tron har för evigt intagits av en rättfärdig konung, och konungen Jesus Kristus har nu tagit makten och regerar för att skipa rättvisa. Allt vi behöver göra är att fullfölja den mission, det uppdrag, som vi har fått, alldeles som Jeremia gjorde, och lämna resten åt konungen. Detta innebär inte ett liv i bekvämlighet. Alla måste bevisa sin ostrafflighet. Detta kräver att vi av hjärtat överlämnar oss och härdar ut. Men man kan inte finna lycka genom att ge tappt.

46. Vad kan vi vara säkra på, om vi uthärdar?

⁴⁶ Om du uthärdar, kommer du att bli lycklig medan du gör detta, och vilken jublande glädje kommer du inte att känna, när du når ditt slutliga mål! När du utsätts för någon frestelse eller prövning, bed då till Jehova och förvänta räddning från honom. Den kommer kanske inte alltid såsom du har väntat, men du kan vara viss om att den kommer, alldeles som den gjorde i Jeremias fall. När du har en uppgift att ta itu med eller när du känner dig missmodig, tänk då på de människors tro som påminner dig om Jeremia, efterlikna den, så kommer Gud, ”sedan ni har lidit en liten tid”, att ”själv avsluta er utbildning, han skall göra er fasta, han skall göra er starka”. — 1 Petr. 5:10, NW.

[Bild på sidan 495]

Jeremia utsattes för den värsta skymf, vilket inbegrep att han sattes i stocken, som om han hade varit en brottsling. Men han uthärdade all denna smälek

[Bild på sidan 500]

Jehova räddade Jeremia. När Jerusalem hade fallit, släpptes han lös och befriades från sina handbojor såsom de babyloniska myndigheterna hade befallt