Ett prov i fråga om ödmjukhet
ÖDMJUKHET är en egenskap som universums suverän, Jehova Gud, söker hos dem som han visar ära genom att använda dem i sin tjänst. Bibeln säger oss: ”Gud står emot de högmodiga, men han ger oförtjänt godhet åt de ödmjuka.” — Jak. 4:6, NW.
Fastän Jehova Gud är allenarådande, är han ödmjuk. Hur är det möjligt? Att Gud är ödmjuk betyder naturligtvis inte att han är underdånig gentemot andra. I stället betyder det att han alltid är redo och villig att utöva barmhärtighet mot oansenliga syndare som uppriktigt önskar få hans godkännande. En som insåg detta var kung David. Sedan Jehova räddat honom från hans fiender, sjöng David: ”Du skall ge mig din frälsnings sköld, och det är din ödmjukhet som gör mig stor.” (2 Sam. 22:36, NW) Ja, i ödmjukhet nedlät sig Jehova att hjälpa en man som var ofullkomlig (fastän han hade ett rätt hjärta), nämligen David, och därigenom gjorde han honom stor.
Guds förstfödde Son, Jesus Kristus, visade också ödmjukhet. (Fil. 2:5—8) Han var en fullkomlig människa, men han var aldrig överkritisk eller arrogant mot de syndiga människor bland vilka han levde och verkade. Medlidande och deltagande förmådde honom att hjälpa andra i andligt och fysiskt avseende. — Matt. 9:36.
I likhet med Jesus Kristus har millioner trogna änglar visat ödmjukhet i såväl inställning som handling. Den ängel som brukades till att förmedla en profetisk uppenbarelse till aposteln Johannes erkände ödmjukt: ”Jag är bara en medslav till dig och till dina bröder.” (Upp. 22:9, NW) Och om änglar över lag sade Jesus: ”Det [blir] glädje bland Guds änglar över en enda syndare, som omvänder sig.” (Luk. 15:10, Hd) Denna glädje är verkligen ett bevis på stor ödmjukhet. Hur så?
Jo, under första århundradet v.t. ställdes medlemskap i det himmelska riket i utsikt för ångerfulla syndare. Alla som därefter bevisade sig trogna ända till döden skulle bli förenade med Herren Jesus Kristus såsom konungar och präster och på så sätt uppnå en ställning som är högre än änglarnas. (1 Kor. 6:2, 3; 2 Tim. 2:11, 12; Upp. 20:6) Att änglarna inte av Jehova Gud blev utvalda till detta, trots att de tjänat lojalt under lång tid innan människan ens var skapad, medförde inte att de kände sig förbisedda. Nej, de gladde sig, i det de insåg att det som dessa människor hade ställts inför och övervunnit gjorde dem skickade att tjäna som förstående och barmhärtiga konungar och präster. — Jämför Hebréerna 4:14—16.
Änglarna har en sådan djup insikt om att Jehovas anordning är riktig och rättfärdig att de ödmjukt betjänar de blivande arvingarna till Riket som befinner sig här på jorden. Hebréerna 1:14 säger: ”Äro de icke allasammans tjänsteandar, som sändas ut till tjänst för deras skull, som skola få frälsning till arvedel?” De är ett gott föredöme.
Ett prov för dem som inte blir förordnade såsom äldste
Eftersom vi är ofullkomliga människor, är vi benägna att tänka högre om oss själva än vi borde göra. Därför måste vi verkligen anstränga oss för att efterlikna den ödmjukhet som Jehova Gud och hans änglasöner, Jesus Kristus inbegripen, visar. Ibland inträffar det inom Guds folks församlingar sådant som sätter mångas ödmjukhet på prov. I synnerhet är det så när män förordnas att tjäna i särskilda ställningar. Så till exempel kan några, fastän de inte är förordnade såsom äldste, mena att de borde betraktas såsom lärare i församlingen.
Redan under det första århundradet var det vissa kristna som resonerade på detta sätt. Det var tydligen till sådana män som lärjungen Jakob riktade sig då han sade: ”Mina bröder, icke många av eder må träda upp såsom lärare; I bören veta, att vi skola få en dess strängare dom.” — Jak. 3:1.
Man blir väckt till besinning, när man tänker på att de äldste då de utför sitt verk har större ansvar än de kristna i allmänhet. (Luk. 12:48) Att ”få en dess strängare dom” är inte någonting som är lätt för de äldste. I likhet med sina kristna bröder är de ofullkomliga människor. Lärjungen Jakob erkände: ”Alla begår vi många fel.” — Jak. 3:2, Hd.
Ofullkomligheter hos de äldste kommer ofta till synes i högre grad än ofullkomligheter hos andra medlemmar i församlingen. Varför är det så? Det beror på att de äldste ständigt står inför församlingen för att undervisa, förmana och tillrättavisa. Deras handlingar granskas noga av församlingens medlemmar, eftersom man ser upp till de äldste såsom föredömen i tillbörligt kristet uppförande.
En man som inte är en förordnad äldste men menar att han borde vara det gör väl i att tänka allvarligt på det Jakob skrev. Han bör fråga sig själv: Varför önskar jag vara en äldste? Är det på grund av att jag vill ge ut av mig själv för mina bröder? Är mitt motiv helt och hållet osjälviskt eller åtrår jag den framskjutna ställning som är förbunden med en som är en undervisare av medtroende? Är jag verkligen i den ställningen att jag kan avlägga en mer krävande räkenskap än andra medlemmar av församlingen? Äger jag verkligen den vishet och insikt som krävs för att avgöra angelägenheter som har med människors liv att göra? Kan jag ge sunda, skriftenliga råd, som verkligen skulle hjälpa andra att lösa personliga problem och familjeproblem?
Många kristna män som är medvetna om sina begränsningar i åtminstone något av dessa avseenden inser att de inte är kvalificerade såsom äldste. De gläder sig över att ansvariga bröder som äger de nödvändiga andliga kvalifikationerna satte lojaliteten mot Jehova före personlig vänskap och därför inte rekommenderade dem för ställningen som äldste. Män som känner sådan uppskattning inser att de inte har blivit lidande genom detta. Det är ingenting som hindrar dem att helt och fullt ta del i arbetet att predika och undervisa utomstående i fråga om bibelns sanningar och vidare att lojalt understödja dem som är äldste i församlingen i det arbete de har, odla Guds andes frukt i fullständigare utsträckning och göra gott mot sina kristna bröder. Och är det inte detta som gör en kristens liv rikt och meningsfullt? Så är det verkligen.
Dessa ödmjuka bröder vet att de kan fortsätta att arbeta för att bli äldste, men inte i avsikt att själva bli lovprisade utan för att bli till välsignelse för medtroende. De kan till och med söka upp de äldste i församlingen och fråga vad de kan göra för att gå framåt på de områden där de inte helt fyller Skriftens krav på äldste.
Om en broder är benägen att vara ”framfusig” och tävlingssinnad, i det han försöker imponera på andra med sina förmågor, bör han först sträva efter att uppodla större ödmjukhet. Lärjungen Jakob gav rådet: ”Då bör hans goda livsföring bevisa det i gärning, med den ödmjukhet som kommer från visheten. Men om ni bär bitter avund och själviskhet i hjärtat, gör er då inte skyldiga till lögnaktigt skryt, i strid mot sanningen.” (Jak. 3:13, 14, Hd) Skrytsamt uppvisande är inte karakteristiskt för den som äger sann vishet, utan snarare ödmjukhet och blygsamhet. Män som har bitter avund och är stridslystna har ingen orsak att skryta över att de är kvalificerade att undervisa sina bröder. Deras anspråk skulle utmana sanningen i denna angelägenhet.
Ett prov som rör förordnade äldste
Provet i fråga om ödmjukhet inbegriper också dem som är förordnade såsom äldste. Många av dessa män har presiderat i församlingen i många år. De har betraktats som ”den förste” i församlingen. De har ofta haft utslagsrösten när det gällt att godta eller förkasta förslag. Vad menar de om att överlåta ordförandeskapet i kretsen av äldste åt någon annan? Är de rädda att det inte skall gå lika bra? Är de villiga att fästa tillbörligt avseende vid andras förslag? Eller är de på grund av sin tidigare erfarenhet benägna att bara avvisa andras förslag?
De som tidigare presiderat i församlingen och som har den rätta inställningen inser att Jehovas anordning alltid är bäst. De önskar uppriktigt sköta allt i överensstämmelse med aposteln Paulus’ råd att hålla före att andra som tjänar Gud är överlägsna. (Fil. 2:3) Med tillbörlig blygsamhet erkänner de att andra är dem överlägsna i vissa egenskaper. Somliga bröder är enastående i fråga om att visa empati, vänlighet, vänskap och frikostighet. Andra har ett utomordentligt grepp om Skriften och är i stånd att tillämpa dess råd effektivt när problem uppstår. Ytterligare andra äger i framträdande grad nitälskan, entusiasm och energi. Det är verkligen så att ingen har alla de önskvärda egenskaperna i fullkomlig jämvikt. Dessa ödmjuka personer som varit presiderande tjänare gläder sig således över den berikande verkan som rotationen i fråga om ordförandeskapet har till förmån för alla i församlingen. — Jämför 1 Korintierna 12:4—11.
De bröder som förordnas att tjäna som nya ordförande eller presiderande tjänare i rotationssystemet får också sin ödmjukhet satt på prov. Kommer de nu att försöka sätta sin prägel på församlingen och förändra olika saker för att de skall passa deras personliga smak? Det kommer de inte att göra, om de är verkligt ödmjuka och blygsamma. De inser att deras förordnande inte gör dem till den mest framträdande mannen i församlingen. De känner inte svaret på alla frågor. De är helt enkelt medlemmar av ”kretsen av äldste”. De behöver de övriga brödernas balanserande inflytande. Det är alldeles som Ordspråksboken 15:22 säger: ”Genom mängden av rådgivare når man resultat.” (NW) Ja, en krets av äldste som fungerar som en enhet kan återspegla de gudaktiga egenskapernas skönhet på ett sätt som ingen ensam man någonsin skulle kunna. Det betyder att varje äldste måste känna sig fri att uttala sig och ge förslag eller rekommendationer som de övriga äldste kan begrunda.
Ett prov i fråga om ödmjukhet för kristna ungdomar
De unga män som är i de senare tonåren eller något över tjugo år gamla ställs likaså inför ett prov som gäller ödmjukheten. Somliga av dem har goda förmågor och är i stånd att uttrycka sig väl. Men de saknar den vishet och erfarenhet som krävs av dem som skall undervisa, förmana, tillrättavisa och avgöra angelägenheter av mycket allvarlig art inom Guds folks församling. Somliga bröder i de sena tonåren som inte ens används som biträdande tjänare kan mena att det inte finns någonting för dem att göra. Hur kan sådana unga män bevara den rätta synen på Jehovas anordning?
De skulle göra väl i att begrunda allt det de kan göra i fråga om att tjäna Jehova och sina bröder. Eftersom de vanligen är fria från familjeförpliktelser kan de ägna mera tid åt att studera Guds ord och begrunda det. På så sätt kan de bygga upp ett utomordentligt kunskapsförråd, och det kommer att vara till stor hjälp för dem närhelst de blir kvalificerade att tjäna såsom äldste. Det finns ingen gräns för vad unga män kan göra i fråga om att kungöra de goda nyheterna för andra. De kan också använda sin begåvning och sina förmågor till att hjälpa de äldste och de biträdande tjänarna att utföra arbetet. Genom att vara samarbetsvilliga, pålitliga, omtänksamma och helt och fullt hängivna i Jehovas tjänst vinner de hela församlingens respekt och förtroende. (Apg. 16:1, 2) Det blir också klart och tydligt för hela kretsen av äldste att sådana unga män ådagalägger de egenskaper man söker hos män som med tiden kan bli använda såsom biträdande tjänare.
Det är bra för unga män att komma ihåg att under den skriftenliga anordningen är det inte bara några få som förordnas, utan att alla de bröder i församlingen som fyller de nödvändiga kvalifikationerna kan bli förordnade såsom biträdande tjänare eller såsom äldste. Det är emellertid uppenbart att om tonåringarna inte gör någon verklig ansträngning att utveckla goda kristna egenskaper, kommer de inte att äga sådana när de blir äldre. Ungdomen erbjuder en utmärkt möjlighet att arbeta för att förvärva de egenskaper som kommer att visa sig bli till välsignelse och vara en källa till uppmuntran för medtroende.
Unga män kan ha stor nytta av att umgås med dem som är äldste och med andra äldre personer som ådagalägger goda kristna egenskaper. Ordspråksboken 13:20 säger: ”Den som vandrar tillsammans med visa människor skall bli vis.” (NW) En ung man kan behöva vänta en tid innan han blir förordnad såsom biträdande tjänare och till sist såsom äldste, men detta bör inte vara orsak till oro. Det är mycket bättre att tjäna sedan man har fått god bakgrund i fråga om Skriften och dessutom erfarenhet i livet. Förtjänar inte våra bröder det allra bästa i fråga om råd och vägledning från Skriften? Vi önskar sannerligen inte att de skall få underlägsen herdeomvårdnad bara för att vi skulle få någon personlig fördel.
Ett prov i fråga om ödmjukhet för var och en
När vi tänker efter förstår vi verkligen att den av Gud upprättade anordningen i Jehovas kristna vittnens församlingar utgör ett prov i fråga om ödmjukheten för alla som är förbundna med församlingen. De äldste måste vara ödmjuka nog att rätta sig efter det inspirerade budet: ”Var herdar för Guds hjord, som ni har i er vård, inte på grund av tvång, utan frivilligt; inte heller av kärlek till ohederlig vinning, utan med iver; inte heller så, att ni spelar herrar över dem som är Guds arvedel, utan så att ni blir föredömen för hjorden.” (1 Petr. 5:2, 3, NW) Det krävs också ödmjukhet av alla de övriga medlemmarna av församlingen för att de skall samarbeta med de äldste, understödja dem i deras beslut och bistå dem i att utföra sitt viktiga arbete. Detta är i överensstämmelse med bibelns förmaning: ”Var lydiga mot dem som har ledningen bland er och var undergivna, ty de håller vakt över edra själar såsom de som skall avlägga räkenskap; på det att de må göra detta med glädje och inte med suckan, ty detta skulle vara till skada för er.” — Hebr. 13:17, NW.
Det är sant att de äldste är ofullkomliga människor. De begår misstag. Men om Guds änglasöner, som är fullkomliga, är villiga att göra tjänst för deras behov och för våra behov, då bör vi alla sannerligen ödmjukt önska underkasta oss Jehovas anordning. Om vi samarbetar med dessa män kan det i hög grad bidra till vår lycka och välfärd. Må vi därför allesammans uppbjuda alla ansträngningar för att framgångsrikt genomgå detta prov i fråga om ödmjukhet, så att vi blir till ära för vår ödmjuke himmelske Fader, Jehova Gud.
”Den som ej vill veta av tuktan frågar icke efter sitt liv, men den som hör på tillrättavisning, han förvärvar förstånd. HERRENS fruktan är en tuktan till vishet, och ödmjukhet går före ära. Ödmjukhet har sin lön i HERRENS fruktan, i rikedom, ära och liv. Törnen och snaror ligga på den vrånges väg; den som vill bevara sitt liv håller sig fjärran ifrån dem.” — Ords. 15:32, 33; 22:4, 5.