Bör man mästra Gud

När någon inte förstår Guds vägar, är det då förståndigt av honom att söka finna fel hos Gud eller att ifrågasätta hans rättfärdighet?

VI KAN lära oss en värdefull läxa av vad Guds trogne tjänare Job fick erfara. Job visste inte att Gud tillät Satan att sätta hans ostrafflighet på prov för att det skulle utrönas om han skulle förbli trogen mot Gud. Job bevarade sin ostrafflighet inför Gud trots sina lidanden. Men därför att han saknade kunskap om den stora stridsfråga som inbegreps, förklarade han ”sin egen själ rättfärdig i stället för Gud”. Och i sin nöd sade han: ”Jag är oskyldig, Gud har förhållit mig min rätt.” — Job 32:2, NW; 34:5.

Elihu underrättade emellertid Job om att han inte var oskyldig: ”Men nu sade du så inför mina öron, så ljödo de ord jag hörde: ’Ren är jag och fri ifrån överträdelse, oskyldig är jag och utan missgärning; men se, han [Gud] finner på sak mot mig, han aktar mig såsom sin fiende. Han sätter mina fötter i stocken, vaktar på alla mina vägar.’ Nej, häri har du orätt.” — Job 33:8—12.

För att ge Job en rätt insikt i saken talade den Allsmäktige till Job ur stormvinden. I en serie frågor sporde den Allsmäktige Job om han kunde redogöra för visheten i Guds många skapade verk. Kunde han ens fatta dem alla? De många exemplen som drogs fram från den synliga skapelsen, däribland från djuren, visade Job att människan är fullkomligt oförmögen att bedöma Guds handlingssätt. Vi kan få gagn av att lägga märke till Guds frågor beträffande

Hästen och dess egenskaper

”Är det du, som giver åt hästen hans styrka och kläder hans hals med brusande man? Är det du, som lär honom gräshoppans språng? Hans stolta frustning, en förskräckelse är den! Han skrapar marken och fröjdar sig i sin kraft och rusar så fram mot väpnade skaror. Han ler åt fruktan och känner ej förfäran, han ryggar icke tillbaka för svärd. Omkring honom ljuder ett rassel av koger, av ljungande spjut och lans. Han skakas och rasar och uppslukar marken, han kan icke styra sig, när basunen har ljudit. För var basunstöt frustar han: Huj! Ännu i fjärran vädrar han striden, anförarnas rop och larmet av härskrin.” — Job 39:22—28.

Gav Job hästen dessa enastående egenskaper? Gav han hästen dess styrka eller klädde dess hals med den brusande manen? Vem gav hästen förmågan att använda gräshoppans språng? Inte människan. Vidare sägs det att ”hans stolta frustning, en förskräckelse är den”; ja, den är detta i en sådan utsträckning, att det sägs i Jeremia 8:16: ”Från Dan hör man frustandet av hans hästar; för hans hingstars gnäggande bävar hela landet.”

På monumenten från forna tider är det gott om bilder av stridshästar, och hästen omnämns ofta i bibeln såsom en beteckning för krigsutrustning. Hästarna användes till att dra vagnar, på vilka körsvennen och en eller två kämpar åkte, eller också red kämparna på dem och stred från hästryggen. Israel vann under lång tid sina strider utan hästar, men senare blev hästarna vanliga i Israel och Juda och användes i strid. — 1 Kon. 22:4.

En stridshäst, som otåligt väntar på striden, gnäggar och stampar med hovarna i marken. Jehovas beskrivning visar att den ler åt fruktan och inte ryggar tillbaka för svärd; och kogret och lansen, ryttarens utrustning, ökar bara dess iver att ge sig åstad för att möta fiendens vapen. Den engelske arkeologen sir Austin Layard skrev: ”När det arabiska stoet, som i vanliga fall är fromt som ett lamm och inte kräver någon annan vägledning än grimman, hör stammens krigsrop och ser sin ryttares skakande lans, gnistrar dess ögon av eld, de blodröda näsborrarna spärras upp, nacken böjs i en förnäm båge, och svansen och manen lyfts och fladdrar i vinden.”

När basunljudet hörs, kan hästen knappast tro sina öron; han kan knappt tro det på grund av sin glädje. Men när han blir säker på att det är sant, rusar han framåt och säger ”Huj!” Han gnäggar. Han fröjdas. Framåt sätter han i väg och ”uppslukar marken”, vilket är ett uttryck för oerhörd snabbhet, som fortfarande är i bruk bland araberna den dag i dag är.

Men likväl kan människan lätt betvinga detta oförskräckta djur, så att det lyder ryttarens röst.

Har någon människa skapat denna underbara skönhet och oförskräckthet och utrustat hästen med dessa utomordentliga egenskaper? Jehova är dess Skapare, och han är också den som enligt vad bibeln visar ger åt den på tronen insatte konungen, Jesus Kristus, och hans heliga himmelska änglar stridshästar att modigt och snabbt storma fram på till striden vid Harmageddon vid ljudet av stridsbasunerna, i det de rider framåt till Guds seger, såsom Uppenbarelseboken visar: ”Jag såg himmelen öppen och fick där se en vit häst; och mannen, som satt på den, heter ’Trofast och sannfärdig’, och han dömer och strider i rättfärdighet. Och honom följde på vita hästar de himmelska härskarorna.” — Upp. 19:11, 14.

Falken och örnen

Med mera rannsakande frågor för att rätta till Jobs tänkesätt fortsatte Jehova: ”Är det ett verk av ditt förstånd, att falken svingar sig upp och breder ut sina vingar till flykt mot söder? Eller är det på ditt bud, som örnen stiger så högt och bygger sitt näste i höjden? På klippan bor han, där har han sitt tillhåll, på klippans spets och på branta berget. Därifrån spanar han efter sitt byte, långt bort i fjärran skåda hans ögon. Hans ungar frossa på blod, och där slagna ligga, där finner man honom.” — Job 39:29—33.

Beror det på människans förstånd att falken utmärker sig så enastående genom den kraft varmed den flyger? Nej, det beror inte på mänsklig vishet att falken breder ut sina vingar till flykt mot söder, vilket anger stor vingkraft.

Gud vänder nu sin uppmärksamhet till örnen, som ibland kallas fåglarnas konung. Gud hade börjat utfrågningen angående djurskapelsen med lejonet, djurens konung. (Job 39:1) Nu avslutar den Allsmäktige denna del av sitt tal genom att fråga Job angående fåglarnas konung. Berodde det på Jobs anvisningar att örnen är så märklig i fyra avseenden?

Först gällde det hur högt örnen flyger, örnen ”stiger så högt”, till oerhörda höjder. Ingen fågel sägs svepa omkring så högt eller ha en sådan vingkraft. Denna flygkraft har kommit från Gud.

Vidare är örnens näste säkert, ty ”på klippan bor han”, ja, ”på klippans spets och på branta berget”. Andra fåglar är nöjda med lägre höjder, men örnen bygger sitt bo på otillgängliga höjder och placerar sålunda sina ungar utom räckhåll för fara. Är det på människans order som denna fågel bygger sitt bo som en borg, i det den bygger det ”på klippans spets”?

För det tredje har vi örnens förmåga att se långt. Gud säger: ”Långt bort i fjärran skåda hans ögon.” Ingen människa gav örnen dess genomträngande synförmåga, som sätter den i stånd att med blicken överfara landets vidd och tränga ned i de djupa klyftorna, örnarna har den säregna förmågan att snabbt kunna ändra ögats syninställning, vilket är en god hjälp för dem, när de fångar sitt byte. Rutherford Platt skriver om deras synförmåga i The River of Life:

”Vi finner de förnämsta ögonen inom hela djurriket högt på den dagsljusa himlen — det är örnens, gamens och hökens ögon. De är så skarpa att de kan blicka ned från 300 meters höjd och upptäcka till exempel en hare eller en orrhöna, som är till hälften dold i gräset.

Jägarens skarpa syn beror på föremålets återspegling på en mörk massa av spetsiga, konformiga celler, s. k. tappar. Denna lilla fläck på ögonglobens bakre del absorberar ljusstrålarna från föremålet genom tusentals punkter på ett särskilt sätt, varigenom en klar bild framkallas i hjärnan. För nästan alla jägare, till exempel skunken, puman och vi själva, är det nog med en enda fläck av tappar; vi tittar rakt framåt och nalkas direkt det föremål som vi ser. Men så förhåller det sig inte med örnen eller höken, vilken sedan den har ställt in ögat på haren i gräset kan nalkas den genom en lång, ”sluttande” glidflykt. Detta gör att skottavlans bild flyttar sig över bakre delen av ögongloben i en krökt bana. En sådan bana är noggrant utformad för örnens öga, så att den dykande fågeln i stället för en samling tappar har tappar i en krökt bana. Medan örnen susar nedåt, fixerar den sålunda hela tiden haren där i gräset. Det kan tyckas vara en obetydlig sak att de ljusupptagande cellernas krökta bana i ögongloben svarar precis mot glidflyktens krökta bana, men det är av stor betydelse för dem det gäller, och jag undrar vem som tänkte på det.”

Det gjorde Skaparen! Han, inte människan, har gett örnen denna underbara synförmåga.

För det fjärde har vi det märkliga sätt varpå örnen försörjer sig och sina ungar. En del örnarter försmår inte kadavren efter djur som nyligen har dött och är sålunda både rovfåglar och asfåglar. Örnarna jagar små djur, som de slår klorna i och för till sina ungar. De unga örnarna, som ännu inte kan äta kött, suger i sig blodet ur bytet. Örnen försörjer således sig själv och sin familj genom sina vingars snabbhet och genom sin skarpa syn och sin förmåga att fånga byte och även genom att upptäcka och leta fram döda kroppar. ”Där slagna ligga, där finner man honom.”

Hur man får den rätta synen på saken

Efter dessa ord om den levande och om den livlösa skapelsen frågar Jehova ur stormvinden: ”Vill du tvista med den Allsmäktige, du mästrare? Svara då, du som så klagar på Gud!” — Job 39:34, 35.

Jehova har talat. Dessa ord om Guds under i naturen bragte Job till den rätta sinnesinställningen, till att förstå att skapelserna ingenting är i jämförelse med Skaparen, att det inför Guds storhet och upphöjdhet inte var rätt av Job att han ”förklarade sin egen själ rättfärdig i stället för Gud”. Eftersom Jehova har ådagalagt så stor makt och vishet genom sin synliga skapelse och eftersom det också finns så mycket som övergår människans fattningsförmåga, förtjänar Gud vår obetingade förtröstan. Vadhelst Gud gör, vare sig människan omedelbart förstår det eller inte, så bör människan ha den inställningen att vad Gud gör är rätt. Det skulle vara höjden av förmätenhet att på grundval av mänskligt omdöme ifrågasätta något av vad Gud har gjort. Vem är det därför som vill mästra den Allsmäktige eller försöka finna fel hos honom? Sannerligen inte Job. ”Job svarade HERREN och sade: Nej, därtill är jag för ringa; vad skulle jag svara dig? Jag måste lägga handen på munnen. En gång har jag talat, och nu säger jag intet mer; ja, två gånger, men jag gör det icke åter.” Jobs samvetskval tog sig inte uttryck i många ord; det var ingenting som påminde om egenrättfärdighet. Han sade bara helt enkelt: ”Därtill är jag för ringa.” — Job 39:36—38.

Jehovas ytterligare ord visar hur klokt det var av Job att säga så:

”Och HERREN talade till Job ur stormvinden och sade: Omgjorda såsom en man dina länder; jag vill fråga dig, och du må giva mig besked. Vill du göra min rätt om intet och döma mig skyldig för att själv stå såsom rättfärdig? Har du en sådan arm som Gud, och förmår du dundra med din röst såsom han? Pryd dig då med ära och höghet, kläd dig i majestät och härlighet. Gjut ut din vredes förgrymmelse, ödmjuka med en blick allt vad högt är. Ja, kuva med en blick allt vad högt är, slå ned de ogudaktiga på stället. Göm dem i stoftet allasammans, ja, fjättra deras ansikten i mörkret. Då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig.” — Job 40:1—9.

Skall någon människa ifrågasätta Guds rätt att vara den universelle suveränen? Har någon människa en ”sådan arm som Gud” att förödmjuka de stolta och onda och gömma dem i jordens stoft, som Gud skall göra i striden vid Harmageddon? Om det är så, säger Jehova, ”då vill jag prisa dig, också jag, för segern som din högra hand har berett dig”. Det är inte människan, utan Jehovas arm och högra hand, som skall befria de rättfärdiga människorna från de onda. Harmageddon är Guds strid, i vilken han skall hävda och rättfärdiga sin suveränitet. Inga skapelser på jorden behöver kämpa för Gud i den striden. Om därför människan inte kan uträtta Guds verk, vilken rätt har då någon människa att säga att Gud inte gör rätt? Hon har aldrig någon rätt att ifrågasätta Guds handlingar.

Vi bör akta oss för att anklaga Gud för orättvisa eller att söka finna fel i hans gudomliga sätt att gå till väga. ”Äro då vi starkare än han?” (1 Kor. 10:22) Låt oss komma ihåg orden i Jesaja 45:9: ”Ve dig som vill gå till rätta med din Skapare, ja, ve dig, du skärva bland andra skärvor av jord! Skall väl leret säga till krukmakaren: ’Vad kan du göra?’”

Låt oss inse vår rätta plats, liksom Job gjorde. Under inflytande av den nya kunskap som Job hade förvärvat insåg han människans kraftlöshet och Guds storhet. Liksom Job behöver de kristna få den rätta uppfattningen om sin verkliga storlek, de behöver se hur obetydligt deras rättfärdigande är i jämförelse med Jehovas namns och hans suveränitets hävdande och rättfärdigande. Må vi därför inte mästra Gud eller söka finna fel hos honom. Må våra ord vara: ”Åt min Skapare vill jag skaffa rätt.” — Job 36:3.