Kapitel 3

Gemensamma trådar i mytologin

1—3. a) Varför bör myter intressera oss? b) Vad kommer vi att behandla i det här kapitlet?

VARFÖR se lite närmare på myter? Är de inte bara fantasier från forna tider? Det är visserligen sant att många är grundade på fantasier, men vissa är grundade på verkligheten. Tänk till exempel på de myter och legender som finns över hela världen och har sin grund i den världsomfattande syndaflod, den stora översvämning, som bibeln talar om och som verkligen inträffat.

² Ett skäl till att se lite närmare på myter är att trosuppfattningar och riter som finns i olika religioner i dag har sin grund i dessa myter. Tron på en odödlig själ till exempel kan spåras från forntida assyrisk-babyloniska myter via egyptisk, grekisk och romersk mytologi fram till kristenheten, där den har blivit en av grundlärorna i dess teologi. Myter är bevis för att den forntida människan sökte finna gudar och även en mening med livet. I det här kapitlet kommer vi helt kort att behandla några av de gemensamma grundtankar som framträder i de myter som finns i världens större kulturer. När vi granskar dessa mytologier, kommer vi att märka att skapelsen, floden, falska hel- och halvgudar, den odödliga själen och soldyrkan dyker upp regelbundet som gemensamma trådar i mytologins lappverk. Men varför skulle det vara så?

³ Mycket ofta ligger historiska fakta som grund — en person eller en händelse som längre fram blivit förstorad eller förvanskad och så format myten. Ett exempel på detta är bibelns skildring av skapelsen.a

Fantasi och verklighet i fråga om skapelsen

4, 5. Ge några exempel på vad man trodde enligt grekisk mytologi.

⁴ Skapelsemyter finns det gott om, men ingen med en så enkel logik som skapelseberättelsen i bibeln. (1 Moseboken, kapitel 1, 2) Den som finns i till exempel grekisk mytologi låter barbarisk. Den förste grek som skrev ner myterna på ett systematiskt sätt var Hesiodos, som skrev sin Theogoni på 700-talet f.v.t. Han förklarar hur gudarna och världen blev till. Han börjar med Gaia (jorden), som födde Uranos (himlen). Vad som sedan hände förklarar forskaren Jasper Griffin i The Oxford History of the Classical World (Den klassiska världens historia, Oxford):

⁵ ”Hesiodos berättar historien, känd för Homeros, om ordningen bland himlens gudar. Först var Uranos högst, men han slungade ner sina barn, och Gaia uppmanade sin son Kronos att kastrera honom. Kronos i sin tur åt upp sina barn, tills hans maka Rhea gav honom en sten att äta i stället för Zeus. Barnet Zeus fostrades upp på Kreta, tvingade sin far att spy upp hans syskon och besegrade tillsammans med dessa och andra Kronos och hans titaner och slungade ner dem i Tartaros.”

6. Varifrån härstammar sannolikt mycket i den grekiska mytologin, enligt Jasper Griffin?

⁶ Varifrån fick grekerna denna underliga mytologi? Samme författare svarar: ”Dess yttersta ursprung tycks ha varit sumeriskt. I dessa österländska berättelser finner vi en följd av gudar, och grundtankarna med kastrering, uppslukande och en sten återkommer på sätt som, även om de varierar, visar att överensstämmelsen med Hesiodos inte är någon tillfällighet.” Vi måste betrakta det forntida Mesopotamien och Babylon som källan till många av de myter som genomsyrat andra kulturer.

7. a) Varför är det inte lätt att få upplysning om forntida kinesiska myter? b) Hur förklarar en kinesisk myt skapandet av jorden och människan? (Jämför 1 Moseboken 1:27; 2:7.)

⁷ Den forntida mytologin i den kinesiska folkreligionen är inte alltid så lätt att fastställa, eftersom många skrifter förstördes under perioden 213—191 f.v.t.b Men vissa myter har levt kvar, till exempel den som beskriver hur jorden bildades. En professor i orientalisk konst, Anthony Christie, skriver: ”Vi får veta att kaos var som en hönas ägg. Varken himmel eller jord existerade. Ur ägget föddes Pangu, medan jorden gjordes av dess tunga element och himlen av dess lätta. Pangu framställs som en dvärg, klädd i björnskinn eller en mantel av löv. I 18.000 års tid växte avståndet mellan jorden och himlen dagligen med tre meter, och Pangu växte i samma takt så att hans kropp fyllde gapet däremellan. När han dog, blev olika delar av hans kropp olika naturelement. ... Lopporna på hans kropp blev människosläktet.”

8. Hur uppstod språken, enligt inkamytologin?

⁸ Från inkafolket i Sydamerika kommer en legend som förklarar hur en mytisk skapare gav varje nation ett språk. ”Han gav varje nation det språk som skulle talas i den. ... Han gav kropp och själ åt var och en, åt såväl män som kvinnor, och befallde varje nation att sänka sig ner under jorden. Följaktligen fick varje nation passera underjorden och så komma upp på de platser han anvisade dem.” (Cristóbal de Molina från Cuzco: The Fables and Rites of the Yncas [Inkaindianernas fabler och riter], citerad i South American Mythology [Sydamerikansk mytologi]) I det här fallet tycks bibelns skildring av språkförbistringen i Babel utgöra den verkliga grunden till denna inkamyt. (1 Moseboken 11:1—9) Men låt oss nu rikta vår uppmärksamhet på den syndaflod eller stora översvämning som beskrivs i 1 Moseboken 7:17—24 i bibeln.

Floden — faktum eller myt?

9. a) Vad sägs det i bibeln om förhållandena på jorden före floden? b) Vad måste Noa och hans familj göra för att räddas undan floden?

⁹ Bibeln för oss omkring 4.500 år tillbaka i tiden, till omkring år 2.500 f.v.t., och berättar att upproriska andesöner till Gud materialiserade sig och tog mänsklig gestalt och ”började ta sig hustrur”. Genom denna onaturliga beblandning frambringades de våldsamma nefilim, ”de väldiga männen som fanns förr i tiden, de ryktbara männen”. Deras laglösa uppträdande påverkade världen före floden så till den grad att Jehova sade: ”’Jag ämnar utplåna människorna, som jag har skapat, från markens yta, ... eftersom jag i sanning ångrar att jag har gjort dem.’ Men Noa fann ynnest för Jehovas ögon.” Det berättas sedan vilka speciella och praktiska åtgärder Noa måste vidta för att rädda sig själv och också sin familj och olika slag av djur från att gå under i den stora floden. — 1 Moseboken 6:1—8,; 1 Mos. 6:13—8:22, NW; 1 Petrus 3:19, 20; 2 Petrus 2:4; Judas, vers 6.

10. Varför bör bibelns skildring av floden inte betraktas som en myt?

¹⁰ Första Mosebokens skildring av vad som hände före floden stämplas som en myt av moderna kritiker. Men berättelsen om Noa blev godtagen och trodd av sådana trogna män som Jesaja, Hesekiel, Jesus Kristus och apostlarna Petrus och Paulus. Den stöds också av det förhållandet att den återspeglas i så många mytologier över hela världen, däribland i det gamla Gilgamesh-eposet liksom också i kinesernas, aztekernas, inkaindianernas och mayafolkets myter. Låt oss nu med bibelns skildring i minnet begrunda den assyrisk-babyloniska mytologin och dess hänvisningar till en flod.c — Jesaja 54:9; Hesekiel 14:20; Matteus 24:37; Hebréerna 11:7.

Floden och gudamänniskan Gilgamesh

11. På vad grundar sig vår kunskap om Gilgamesh-eposet?

¹¹ Om vi går kanske cirka 4.000 år tillbaka i tiden, träffar vi på den kända akkadiska myten kallad Gilgamesh-eposet. Vår kunskap om det grundar sig huvudsakligen på en kilskriftstext som kom från Assurbanipals bibliotek. Han regerade från år 668 till år 627 f.v.t. i det forntida Nineve.

12. Vem var Gilgamesh, och varför var han inte populär? (Jämför 1 Moseboken 6:1, 2.)

¹² Det handlar om Gilgamesh’ hjältedåd, och han beskrivs som varande två tredjedelar gud och en tredjedel människa, dvs. en halvgud. I en svensk översättning av eposet heter det: ”Han lät bygga muren kring fållrika Uruk, kring det heliga E-anna, det strålande huset.” (Enligt detta svenska verk är E-anna himmelsguden Anus och kärleks- och stridsgudinnan Ishtars tempel i Uruk.) (Se rutan på sidan 45, där en förteckning över assyrisk-babyloniska gudar och gudinnor finns.) Men Gilgamesh var inte precis någon trevlig person att ha i sin närhet. Invånarna i Uruk klagade och sade till gudarna: ”Gilgameš avhåller jungfrun från [den älskade], en hjältes dotter, en mans hustru”, eller som en annan översättning lyder: ”Hans lusta lämnar ingen jungfru åt hennes älskare, varken stridsmannens dotter eller ädlingens hustru.”

13. a) Vad gjorde gudarna, och vad gjorde Gilgamesh? b) Vem var Utnapishtim?

¹³ Vad gjorde gudarna då som svar på folkets protest? Gudinnan Aruru skapade Enkidu till att vara Gilgamesh’ mänsklige rival. Men i stället för att bli fiender blev de nära vänner. Längre fram i eposet dör sedan Enkidu. Gilgamesh utropar då nedbruten: ”Skall också jag liksom Enkidu dö? Går det ej med mig som med honom? Ångest har fått insteg i mitt sinne; jag fruktar döden och löper på stäppen.” Han ville komma åt odödlighetens hemlighet och började därför söka Utnapishtim, som hade överlevt den stora floden, ”stormfloden”, och fått odödlighet tillsammans med gudarna.

14. a) Vad blev Utnapishtim uppmanad att göra? (Jämför 1 Moseboken 6:13—16.) b) Vad blev, enligt eposet, resultatet av Gilgamesh’ resa?

¹⁴ Gilgamesh finner till sist Utnapishtim, som berättar för honom om floden. Enligt eposets elfte tavla, känd som Syndaflodstavlan, berättar Utnapishtim vilka anvisningar han fick när det gällde floden: ”Riv (ditt) hus, bygg ett skepp! Lämna gods i sticket, sök livet! Försmå egendom, rädda livet! Allt slags säd för ombord på skeppet!” Låter inte det här ganska likt bibelns skildring av Noa och floden? Men Utnapishtim kan inte ge Gilgamesh odödlighet. Gilgamesh återvänder besviken hem till Uruk. Skildringen slutar med att han dör. Den sorg och besvikelse som hör ihop med döden och livet efter detta är det budskap som går genom hela eposet. Dessa forntidens människor fann inte sanningens och hoppets Gud. Men att eposet har samband med bibelns enkla skildring av tiden före floden är helt uppenbart. Låt oss nu se på andra legender som innehåller berättelsen om floden.

Legender om en flod i andra kulturer

15. Varför är den sumeriska flodlegenden av intresse för oss?

¹⁵ En myt som är ännu äldre än Gilgamesh-eposet är den sumeriska myten om ”Xisuthros, motsvarigheten till den bibliske Noa, som beskrivs som en from, gudfruktig kung som ständigt söker gudomliga uppenbarelser i drömmar eller besvärjelser”. (Ancient Near Eastern Texts Relating to the Old Testament [Forntida skrifter från Främre Orienten förbundna med Gamla testamentet]) Enligt samma källa erbjuder denna myt ”den närmaste och mest markanta parallell man kan tänka sig till bibelns stoff som man hittills funnit i sumerisk litteratur”. De babyloniska och assyriska civilisationerna, vilka kom senare, var påverkade av den sumeriska.

16. Varifrån kan de kinesiska flodlegenderna ha kommit?

¹⁶ I boken China—A History in Art (Kina — En historia i konst) får vi veta att en av Kinas forntida härskare var Yü, ”besegraren av den stora översvämningen. Yü ledde översvämningens vatten ner i floder och hav för att låta sitt folk ha någon plats att bo på igen.” Mytologiexperten Joseph Campbell skrev om den kinesiska ”perioden av de tio stora” och sade: ”Fram till denna viktiga tid, som slutar i en stor översvämning, blev tio kejsare utnämnda i den tidiga Chou-dynastins mytologi. Följaktligen tycks det vi ser här kunna vara en lokal omformning av den serie gamla sumeriska kungar som finns uppräknade.” Campbell tog sedan fram andra saker i kinesiska legender som tycktes ”förstärka argumentet för att de har sitt ursprung i Mesopotamien”. Det för oss tillbaka till samma grundkälla som många myter har. Men berättelsen om den stora floden förekommer också på de amerikanska kontinenterna — som exempel kan nämnas Mexico under aztekernas tid på 1400- och 1500-talen v.t.

17. Vilka flodlegender hade aztekerna?

¹⁷ I den aztekiska mytologin talas det om fyra tidigare tidsåldrar och att det bodde jättar på jorden under den första av dem. (Detta är ytterligare en påminnelse om nefilim, jättarna som omtalas i 1 Moseboken 6:4 i bibeln.) I den ingår också en urtidslegend om en stor flod, i vilken ”vattenmassorna där ovan smälte samman med dem där nedan och så utplånade horisonterna och gjorde en tidlös kosmisk ocean av alltsammans”. Den gud som behärskade regn och vatten var Tlaloc. Men man fick inte hans regn billigt, utan det gavs ”i utbyte mot blodet av offrade människor vars flödande tårar skulle simulera och så stimulera flödet av regn”. (Mythology—An Illustrated Encyclopedia) I en annan legend sägs det att Chalchiuhtlicue, vattengudinnan, härskade under den fjärde eran och att hennes värld gick under genom en stor flod. Människor räddades genom att bli fiskar!

18. Vilka berättelser förekommer allmänt i sydamerikansk mytologi? (Jämför 1 Moseboken 6:7, 8; 2 Petrus 2:5.)

¹⁸ Inkaindianerna hade på liknande sätt sina legender om en stor flod. Den brittiske författaren Harold Osborne säger: ”De berättelser som kanske är de vanligaste i sydamerikanska myter är de som handlar om en syndaflod. ... Myter om en syndaflod förekommer mycket allmänt bland både folken i bergstrakterna och stammarna i de tropiska låglänta områdena. Syndafloden förbinds ofta med skapelsen och med en uppenbarelse av den gud som är skaparen. ... Det betraktas ibland som ett straff från Gud att människor tillintetgörs för att låta ett nytt släkte utvecklas i deras ställe.”

19. Beskriv mayafolkets flodlegend.

¹⁹ På liknande sätt hade mayafolket i Mexico och Centralamerika en flodlegend som inbegrep en universell syndaflod, en haiyococab, som betyder ”vatten över jorden”. Den katolske biskopen Las Casas skrev att indianerna i Guatemala ”kallade den Butic, ett ord som betyder översvämning av många vatten och betyder den slutliga domen, och de tror att en annan Butic skall komma och att den är en annan översvämning och dom, men inte av vatten, utan av eld”. Det finns många fler flodlegender runt om i världen, men de få som redan anförts kan bekräfta sannfärdigheten i det som legenden har sin grund i, nämligen den historiska händelse som omtalas i Första Moseboken.

Den allmänt accepterade tron på den odödliga själen

20. Vad var den assyrisk-babyloniska tron när det gällde livet efter detta?

²⁰ Men inte alla myter är grundade på fakta eller på bibeln. Människan har i sitt sökande efter Gud gripit tag i halmstrån, förledd av sin illusion om odödligheten. Som vi skall se genom hela den här boken är tron på en odödlig själ eller varianter av den en tro som gått i arv genom årtusendena och nu nått fram till oss. I den assyrisk-babyloniska kulturen trodde människor på ett liv efter detta. I New Larousse Encyclopedia of Mythology förklaras det: ”Under jorden, bortom Apsus avgrund [Apsu, oceanen som är full av sötvatten och omsluter jorden], låg den underjordiska boningsort dit människor kom efter döden. Det var ’Landet utan återvändo’. ... I dessa regioner av evigt mörker befinner sig de dödas själar — edimmu — ’iklädda vingar, likt fåglar’, alla blandade i en enda röra.” Enligt myten styrdes den här underjordiska världen av gudinnan Ereshkigal, ”den stora jordens prinsessa”.

21. Vad hände med de döda, enligt egyptiernas tro?

²¹ Egyptierna trodde också på en odödlig själ. Innan själen kunde nå en lycklig hamn, måste den vägas mot Maat, sanningens och rättvisans gudinna, som symboliserades av sanningens fjäder. Antingen hjälpte den sjakalhövdade guden Anubis eller falken Horus till i proceduren. Om själen blev godkänd av Osiris, skulle den gå vidare för att så få del av gudarnas lycksalighet. (Se illustrationen på sidan 50.) Här som så ofta annars finner vi den gemensamma tråden i form av den babyloniska tron på en odödlig själ forma människors religion, liv och handlingar.

22. Vad var den kinesiska uppfattningen om de döda, och vad gjorde man för att hjälpa dem?

²² I den gamla kinesiska mytologin ingick tron på att man lever vidare efter döden och att man måste hålla sina förfäder lyckliga. Förfäderna ”föreställdes vara levande, mäktiga andar, som alla var livligt intresserade av sina levande avkomlingars välgång, men kunde straffa i vrede om de misshagades”. De döda skulle ges all tänkbar hjälp, vilket inbegrep att människor fick följa dem i döden. Därför blev ”några i Shang-dynastin ... begravda tillsammans med från hundra till tre hundra människor som offrats för att så kunna betjäna kungen i nästa värld. (Denna sedvänja förbinder det forntida Kina med Egypten, Afrika, Japan och andra länder där liknande offer frambars.)” (John B. Noss: Man’s Religions) I dessa fall ledde tron på en odödlig själ till att människor offrades. — Jämför med Predikaren 9:5, 10; Jesaja 38:18, 19.

23. a) Vem och vad var Hades i den grekiska mytologin? b) Vad är hades enligt bibeln?

²³ Grekerna, som hade utformat många gudar i sin mytologi, var också bekymrade för sina döda och deras öde. Enligt myterna var det Kronos’ son och gudarna Zeus’ och Poseidons bror som härskade i den mörka, dystra underjorden. Han hette Hades, och hans rike fick sitt namn efter honom. Hur kom de dödas själar till Hades?d

24. a) Vad hände i underjorden, enligt den grekiska mytologin? b) Vilka likheter med Gilgamesh-eposet fanns i grekisk mytologi?

²⁴ Författaren Ellen Switzer förklarar: ”Det fanns ... förskräckliga varelser i underjorden. Där fanns Karon, som rodde färjan vilken förde dem som nyss dött från de levandes land till underjorden. Karon krävde betalning för sin färjtransport [över floden Styx], och grekerna begravde därför ofta sina döda med ett mynt under tungan för att vara säkra på att de hade rätt avgift med sig. De döda själar som inte kunde betala fick stanna på fel sida om floden, i något slags ingenmansland, och kunde återvända för att spöka för de levande.”e

25. Vilka lät sig påverkas av den grekiska tanken om själen?

²⁵ Den grekiska mytologin om själen fortsatte sedan att påverka den romerska uppfattningen, och grekiska filosofer, till exempel Platon (omkring 427—347 f.v.t.), påverkade starkt tidiga avfälliga kristna tänkare till att godta läran om den odödliga själen, trots att den inte var grundad på bibeln.

26, 27. Hur såg aztekerna, inkaindianerna och mayafolket på döden?

²⁶ Aztekerna, inkaindianerna och mayafolket trodde också på en odödlig själ. Döden var lika mycket ett mysterium för dem som för andra civilisationer. De hade ceremonier och trosuppfattningar som skulle hjälpa dem att försona sig med den. Som historikern och arkeologen Victor W. von Hagen förklarar i sin bok The Ancient Sun Kingdoms of the Americas (Amerikas gamla solriken): ”De döda var i verkligheten levande: de hade bara gått från ett stadium till ett annat; de var osynliga, ogripbara och osårbara. De döda ... hade blivit osynliga medlemmar av familjen.” — Jämför med Domarboken 16:30; Hesekiel 18:4, 20; NW.

²⁷ I samma bok heter det att ”[inka]indianen trodde på odödligheten, ja, han trodde att man aldrig dog, ... att den döda kroppen bara blev odöd och började påverkas av de osynliga makterna”. Mayafolket trodde också på en själ och dessutom på 13 himlar och 9 helveten. Vart vi än vänder oss ser vi således att människor har velat förneka döden som en verklighet och att den odödliga själen har varit en krycka att stödja sig på. — Jesaja 38:18; Apostlagärningarna 3:23.

28. Vilka är några av de trosuppfattningar man har i Afrika?

²⁸ Afrikas mytologier innehåller också tankar om en själ som lever vidare. Många afrikaner lever i fruktan för de dödas själar. I New Larousse Encyclopedia of Mythology heter det: ”Denna tro är förbunden med en annan tro — tron att själen fortsätter att leva efter döden. Magiker kan anropa själar för att få sina krafter ökade. De dödas själar vandrar ofta in i djurkroppar, eller kan rentav reinkarneras i växter.” Zulufolket dödar därför inte vissa ormar som de tror vara släktingars andar.

29. Ge exempel på legender som förekommer bland vissa stammar i södra Afrika. (Jämför 1 Moseboken 2:15—17; 3:1—5.)

²⁹ Masaistammen i sydöstra Afrika tror på en skapare kallad ’Ng ai, som låter en skyddsängel vakta varje medlem av masaistammen. I samma ögonblick som en krigare dör för ängeln dennes själ till livet efter detta. I det nyss citerade uppslagsverket Larousse berättas det om en legend som zulufolket har om döden och som också handlar om den första människan, Unkulunkulu, som i denna myt hade blivit den högsta varelsen. Han sände kameleonten för att underrätta mänskligheten: ”Människor skall inte dö!” Kameleonten var långsam och blev lite distraherad på vägen. Unkulunkulu sände därför ett annat budskap med en ödla och lät säga: ”Människor skall dö!” Ödlan kom fram först, ”och sedan dess har ingen människa undkommit döden”. Med viss variation förekommer denna legend bland bechuanastammen, basutostammen och barongastammen.

30. Vad kommer vi att fortsätta att finna i den här boken när det gäller själen?

³⁰ Vi kommer att finna, när vi fortsätter att studera människans sökande efter Gud, hur viktig myten om den odödliga själen har varit och fortfarande är för människor.

Soldyrkan och människooffer

31. a) Vad trodde egyptierna om solguden Ra? b) Hur utgör det en kontrast till det som sägs i bibeln? (Psalm 19:5—7, NW)

³¹ I den egyptiska mytologin finns en stor mängd gudar och gudinnor. Precis som det förhöll sig i många andra forntida samhällen drogs egyptierna i sitt sökande efter Gud till dyrkan av det som uppehöll dem i deras dagliga liv — solen. De vördade därför Ra (Amon-Ra), himlens suveräne herre, som varje dag företog en färd med båt från öst till väst. När natten kom, tog han en farlig väg genom underjorden.

32. Beskriv en av festerna för eldguden Xiuhtecutli (Huehueteotl).

³² Människooffer var vanliga inslag i den soldyrkan som aztekerna, inkaindianerna och mayafolket ägnade sig åt. Aztekerna firade regelbundet vissa religiösa högtider där människooffer till olika gudar ingick, i synnerhet då solguden Tezcatlipoca dyrkades. Och vid festen för eldguden Xiuhtecutli (Huehueteotl) ”fick krigsfångarna dansa med sina tillfångatagare och ... virvlades runt en bländande eld och kastades sedan ner på glöden och drogs upp medan de fortfarande var vid liv för att deras ännu klappande hjärtan skulle kunna skäras ut och offras åt gudarna”. — The Ancient Sun Kingdoms of the Americas.

33. a) Vad ingick i inkareligionen? b) Vad sägs det i bibeln om människooffer? (Jämför 2 Kungaboken 23:5, 11; Jeremia 32:35; Hesekiel 8:16.)

³³ Lite längre söderut hade inkareligionen sina egna slag av offer och myter. I den forntida inkareligionen ingick att man offrade barn och djur till solguden Inti och till Viracocha, skaparen.

Mytiska gudar och gudinnor

34. Vilka utgjorde den mest framträdande triaden i Egypten, och vad hade de gudarna för ställning?

³⁴ Den mest framträdande av Egyptens triader är den som bestod av Isis, symbolen för gudomligt moderskap, Osiris, hennes bror och make, och Horus, deras son, som i allmänhet framställdes som en falk. Isis avbildas ibland på egyptiska statyer som en mor med sitt barn vid bröstet och påminner mycket om kristenhetens statyer och målningar av jungfrun och barnet, vilka trädde fram på scenen först drygt två tusen år senare. Isis’ make, Osiris, blev så småningom populär som de dödas gud, eftersom han erbjöd de dödas själar hoppet om evig lycka i livet efter detta.

35. Vem var Hathor, och vilken var den främsta årliga festen som firades till hennes ära?

³⁵ Egyptens Hathor var kärlekens och glädjens, musikens och dansens gudinna. Hon blev de dödas drottning, och hon hjälpte dem med en stege för att nå himlen. Enligt New Larousse Encyclopedia of Mythology firades hon med stora fester, ”framför allt på nyårsdagen, som var hennes födelsedag. Innan solen gick upp skulle prästinnorna bära ut Hathors bild på terrassen för att exponera den för den uppgående solens strålar. Den glädje som då uppstod blev en förevändning för en verkligt uppsluppen fest, och dagen slutade i sång och stark berusning.” Har nyårsfirandet ändrats särskilt mycket under de tusentals år som gått sedan dess?

36. a) I vilken religiös omgivning befann sig Israel på 1500-talet f.v.t.? b) Vilken särskild innebörd hade de tio plågorna?

³⁶ Egyptierna hade också många djurgudar och djurgudinnor, till exempel tjuren Apis, väduren Banaded, grodan Heket, kon Hathor och krokodilen Sebek. (Romarna 1:21—23) Det var i denna religiösa omgivning som israeliterna befann sig i fångenskap som slavar på 1500-talet f.v.t. Jehova, Israels Gud, var tvungen att sända tio olika plågor över Egypten för att frigöra dem ur Faraos hårdnackade grepp. (2 Moseboken 7:14—12:36) Dessa plågor innebar ett avsiktligt förödmjukande av Egyptens mytiska gudar. — Se sidan 62.

37. a) Vad slags personer var några av romarnas gudar? b) Hur påverkade gudarna dem som följde dem? c) Vad fick Paulus och Barnabas erfara i Lystra?

³⁷ Låt oss nu gå vidare till gudarna i det forntida Grekland och Rom. Från det forntida Grekland lånade Rom många gudar, med deras dygder och synder. (Se sidan 43 och rutan på sidan 66.) Venus och Flora till exempel var skamlösa prostituerade, Bacchus var en drinkare och frossare, Mercurius var en stråtrövare och Apollo en kvinnoförförare. Det sägs att Jupiter, gudarnas far, begick äktenskapsbrott eller incest med omkring 59 kvinnor! (Hur påminner inte detta om de upproriska änglar som levde tillsammans med kvinnor före floden!) Eftersom människor brukar uppföra sig som de gudar de tillber, är det då underligt att sådana romerska kejsare som Tiberius, Nero och Caligula levde ett sedeslöst liv som äktenskapsbrytare, otuktsmän och mördare?

38. a) Beskriv vilket slag av gudsdyrkan som utövades i Rom. b) Hur påverkade religionen den romerske soldaten?

³⁸ Romarna förde in gudar från många olika traditioner i sin religion. De började till exempel entusiastiskt dyrka den persiske ljusguden Mithras, som då blev deras solgud (se sidorna 60, 61), och den syriska gudinnan Atargatis (Ishtar). De omvandlade den grekiska jaktgudinnan Artemis till Diana och hade egna varianter av den egyptiska gudinnan Isis. De började också dyrka den av tre gestalter bestående keltiska fruktbarhetsgudinnan. — Apostlagärningarna 19:23—28.

39. a) Vem var överhuvud för de romerska prästerna? b) Beskriv en av romarnas religiösa ceremonier.

³⁹ För att kunna utöva sin offentliga gudsdyrkan i sina hundratals helgedomar och tempel hade de en mängd olika präster, vilka alla stod ”under myndighet av Pontifex Maximus [översteprästen], vilken var statsreligionens huvud”. (Atlas of the Roman World) En av de romerska ceremonierna var, enligt denna atlas, det s. k. taurobolium, där ”gudsdyrkaren stod i en grop och badades i blodet av en tjur som offrats ovanför honom. Han trädde fram ur denna rit i ett rent och oskyldigt tillstånd.”

Kristna myter och legender?

40. Hur ser många forskare på händelserna under kristendomens första tid?

⁴⁰ Enligt vissa moderna kritiker finns det myter och legender också i kristendomen. Är det verkligen så? Många forskare avfärdar Jesu jungfrufödelse, hans underverk och hans uppståndelse som myter. En del säger till och med att han aldrig har existerat, utan att myten om honom härstammar från äldre mytologi och soldyrkan. Som mytologiexperten Joseph Campbell skrev: ”Flera forskare har därför hävdat att det aldrig funnits vare sig någon Johannes [döparen] eller någon Jesus, utan bara en vattengud och en solgud.” Men vi måste komma ihåg att många av dessa forskare är ateister och därför fullständigt tar avstånd från all tro på Gud.

41, 42. Vilka bevis finns det för att händelserna under kristendomens första tid verkligen inträffat?

⁴¹ Denna skeptiska uppfattning strider dock mot de historiska bevis som finns. Den judiske historikern Josefos (o. 37—o. 100 v.t.) skrev till exempel: ”För somliga judar tycktes nederlaget för Herodes’ här vara en hämnd från Gud, och sannerligen en rättvis hämnd, för hans behandling av Johannes med tillnamnet döparen. Herodes hade nämligen låtit döda honom, fastän han var en god man.” — Markus 1:14; 6:14—29.

⁴² Samme historiker intygade också att Jesus Kristus var en verklig, historisk person, för han skrev att det framträdde en man, ”en viss Jesus, en fantastisk människa, om man nu kan kalla honom människa, ... som hans lärjungar kallar Guds son”. Han sade vidare att ”Pilatus hade dömt honom. ... Och ännu i dag finns dessa som kallas ’messianister’ efter honom kvar ibland oss.”f — Markus 15:1—5, 22—26; Apostlagärningarna 11:26.

43. På vilken grundval kunde aposteln Petrus tro på Kristus?

⁴³ Den kristne aposteln Petrus kunde därför som ögonvittne till Jesu förklaring med fullständig övertygelse skriva och säga: ”Det var ju inte slugt uttänkta osanna historier [grekiska: mý·thos] vi gick efter då vi gjorde er bekanta med vår Herre Jesu Kristi kraft och närvaro, utan vi hade kommit att vara ögonvittnen till hans storhet. Han fick nämligen från Gud, Fadern, ära och härlighet, när ord sådana som dessa framfördes till honom av den storslagna härligheten: ’Denne är min son, min älskade, som jag själv har godkänt.’ Ja, dessa ord hörde vi framföras från himmelen medan vi var tillsammans med honom på det heliga berget.” — 2 Petrus 1:16—18.g

44. Vilken princip är tillämplig då människors uppfattningar strider mot Guds ord?

⁴⁴ I denna strid mellan människors ”expertutlåtanden” och Guds ord måste vi tillämpa en tidigare nämnd princip: ”Hur förhåller det sig då? Om några inte gav uttryck åt tro, skall väl då deras brist på tro göra Guds trofasthet utan verkan? Aldrig må det hända! Nej, låt Gud befinnas sannfärdig, om också varje människa befinns vara en lögnare, alldeles som det är skrivet: ’Att du må bevisas rättfärdig i dina ord och må vinna, när du håller på att dömas.’” — Romarna 3:3, 4.

Gemensamma trådar

45. Vilka är några av de gemensamma trådar man finner i olika mytologier i världen?

⁴⁵ Den här korta genomgången av några av de mytologier som finns i världen har tjänat syftet att visa att de har vissa gemensamma drag som i många fall kan spåras tillbaka till Babylon i Mesopotamien, där de flesta religioner har sin vagga. Det finns gemensamma trådar, antingen i tron på en skapelse eller i skildringarna av en tid då halvgudar och jättar bodde på jorden och en syndaflod tillintetgjorde de onda eller i de grundläggande trosuppfattningar som gäller soldyrkan och en odödlig själ.

46, 47. a) Vilken förklaring kan vi med bibelns hjälp ge när det gäller det ursprung och de trådar som de olika mytologierna har gemensamt? b) Vilka andra sidor av forntida gudsdyrkan skall vi behandla?

⁴⁶ Vi kan från biblisk ståndpunkt sett förklara dessa gemensamma trådar, då vi påminner oss att människor efter floden för mer än 4.200 år sedan spreds ut från Babel i Mesopotamien på Jehovas befallning. Även om de var skilda från varandra och bildade familjer och stammar med olika språk, började de ändå med samma grundläggande kunskap i fråga om äldre historia och religiösa uppfattningar. (1 Moseboken 11:1—9) Denna kunskap har under århundradenas lopp förvanskats och utbroderats i varje kultur och resulterat i många av de sagor, legender och myter vi har i dag. Dessa myter, som är vitt skilda från bibelns sanning, har inte fört människor närmare den sanne Guden.

⁴⁷ Men människors religiösa känslor har även kommit till uttryck på en mängd andra sätt — genom spiritism, shamanism, magi, förfädersdyrkan osv. Säger sådana saker något om människans sökande efter Gud?

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 43]

Grekiska och romerska gudar

Många gudar och gudinnor i den grekiska mytologin innehade likartade ställningar i den romerska mytologin. I tabellen här nedan räknas några av dem upp.

Grekiska Romerska Ställning

Afrodite Venus Kärlekens gudinna

Ares Mars Krigets gud

Artemis Diana Jaktens och barnafödandets gudinna

Asklepios Aesculapius Läkekonstens gud

Demeter Ceres Växtlighetens gudinna

Eros Cupido Kärlekens gud

Hestia Vesta Den husliga härdens gudinna

Hypnos Somnus Sömnens gud

Pluton, Hades Pluto Underjordens gud

Rhea Ops Kronos’ maka och syster

Zeus Jupiter Gudarnas härskare

Grundat på The World Book Encyclopedia, 1987, band 13.

[Ruta på sidan 45]

Assyrisk-babyloniska gudar och gudinnor

Anu — den högste guden som härskade över himlen; Ishtars far

Assur — assyriernas nationelle krigsgud och dessutom fruktbarhetens gud

Ea — vattengud. Far till Marduk. Varnade Utnapishtim för floden

Enlil (Bel) — luftens herre; fick senare sin motsvarighet i Zeus i den grekiska mytologin. Babylonierna införlivade honom i Marduk (Bel)

Ishtar — gudinna som var planeten Venus personifierad; sakral prostitution ingick i hennes kult. Hon kallades Astarte i Fenicien, Atargatis i Syrien, Astarte i bibeln (1 Kungaboken 11:5, 33), Afrodite i Grekland och Venus i Rom

Marduk — den främste bland de babyloniska gudarna; ”alla de andra gudarna införlivades i honom, och han tog över alla deras olika funktioner”. Han kallades Merodak av israeliterna

Shamash — solgud av ljus och rättvisa. Föregångare till grekernas gud Apollon

Sin — mångud, medlem av den triad där Shamash (solen) och Ishtar (planeten Venus) ingick

Tammus (Dumuzi) — skördeguden. Ishtars älskare

(Grundat på New Larousse Encyclopedia of Mythology)

[Ruta/Bilder på sidorna 60, 61]

Den romerske soldatens gudar

Rom var känt för sin väldisciplinerade här. Det romerska väldets sammanhållning berodde på de militära styrkornas moral och effektivitet. Var religionen en faktor att räkna med? Ja, och i det här sammanhanget kan vi vara glada att romarna lämnade efter sig tydliga tecken på sin ockupation i form av landsvägar, fästningar, akvedukter, amfiteatrar och tempel. I Northumbria i norra England till exempel finns den berömda Hadrianus’ vall som byggdes omkring år 122 v.t. Vad har utgrävningar avslöjat när det gäller romersk garnisonsverksamhet och den roll religionen spelade?

I Housesteads Museum, som ligger i närheten av de utgrävda ruinerna av en romersk garnison vid Hadrianus’ vall står följande att läsa på ett utställningsföremål: ”En romersk soldats religiösa liv var indelat i tre delar. Först ... kulten ägnad åt de avgudade kejsarna och dyrkan av sådana romerska skyddsgudar som Jupiter, Victoria och Mars. Varje år och i varje fästning tillägnades Jupiter ett altare på paradplatsen. Alla soldater förväntades ta del i att fira de avgudade kejsarnas födelsedagar, tronbestigningsdagar och segrar.” Hur liknar inte detta de seder som dagens arméer följer i sin gudsdyrkan, där fältpräster, altaren och flaggor ingår som en reguljär del.

Men vad ingick i den andra delen av den romerske soldatens religiösa liv? I den ingick dyrkan av skyddsgudarna och skyddsanden för deras särskilda förband ”men också av de gudar de förde med sig från sina hemländer”.

”Till sist kan nämnas de kulter som den enskilde individen följde. Så länge en soldat fullgjorde sina förpliktelser i förbindelse med de officiella kulterna var han fri att dyrka vilken annan gud som helst.” Det låter som om man hade en mycket liberal syn på religionsfrihet, men ”de religioner som betraktades som inhumana, av vilka druidkulten var en, och de vars lojalitet mot staten var suspekt, till exempel kristendomen, tillhörde undantagen”. — Jämför Lukas 20:21—25; 23:1, 2; Apostlagärningarna 10:1, 2, 22.

Intressant nog fann man år 1949 ett Mithrastempel på en mosse i Carrawburgh strax intill Hadrianus’ vall. (Se foto.) Arkeologer beräknar att det byggdes omkring år 205 v.t. I det finns en bild av en solgud, flera altaren och en inskription på latin som delvis lyder: ”Till den oövervinnlige guden Mithras.”

[Ruta på sidan 62]

Egyptens gudar och de tio plågorna

Jehova verkställde domen över Egyptens maktlösa gudar med hjälp av de tio plågorna. — 2 Moseboken 7:14—12:32.

Plåga Beskrivning

[Ruta på sidan 66]

Mytologi och kristendom

Tillbedjan av de mytiska gudarna i det forntida Grekland och Rom var allmänt förhärskande, då kristendomen trädde in på scenen för närmare två tusen år sedan. I Mindre Asien användes fortfarande de grekiska namnen, vilket förklarar varför människor i Lystra (i våra dagars Turkiet) kallade de kristna helbrägdagörarna Paulus och Barnabas ”gudar” och talade om dem som Hermes respektive Zeus och inte som de romerska gudarna Mercurius och Jupiter. I skildringen heter det att ”prästen åt Zeus, vars tempel låg utanför staden, förde tjurar och kransar till portarna och ville anställa slaktoffer tillsammans med folkskarorna”. (Apostlagärningarna 14:8—18) Det var bara med svårighet som Paulus och Barnabas lyckades övertala folkskaran att inte frambära offer åt dem. Det visar hur allvarligt dessa människor tog sin mytologi då på den tiden.

[Bild på sidan 42]

Berget Olympos eller Olympen i Grekland, där gudarna förmodades bo

[Bild på sidan 47]

Kilskriftstavla av lera med en del av Gilgamesh-eposet

[Bild på sidan 50]

Den sjakalhövdade guden Anubis väger ett hjärta, en själ, på vänstra vågskålen, mot Maat, sanningens och rättvisans gudinna, symboliserad av en fjäder. Thot skriver resultatet på en tavla innan det meddelas Osiris

[Bild på sidan 55]

Chalchiuhtlicue, aztekernas sötvattensgudinna; ett uggleliknande kärl med en hålighet där offrade hjärtan tros ha förvarats

[Bild på sidan 57]

Den egyptiska triaden: (från vänster) Horus, Osiris och Isis

[Bilder på sidan 58]

Inkaindianernas soldyrkan utövades i Machu Picchu i Peru

Intihuatanan (infälld bild), där solen ”tjudrades fast”, användes möjligen i samband med soldyrkan i Machu Picchu

[Bilder på sidan 63]

Bilder av falken Horus, tjuren Apis och grodan Heket. De egyptiska gudarna kunde inte hindra de plågor som Jehova sände, inte heller den då Nilens vatten förvandlades till blod

[Bilder på sidan 64]

Grekiska gudar: (från vänster) Afrodite; Zeus bärande Ganymedes, gudarnas munskänk; och Artemis