Frågor från läsekretsen

Hur allvarligt bör en kristen betrakta en förlovning?

En förlovning är något som är både glädjerikt och allvarligt, och det är inte något som en mogen kristen får ta lätt på och mena att han eller hon när som helst eller hur som helst kan bryta. Förlovningstiden är också en tid för dem som sällskapar att bättre lära känna varandra innan de gifter sig.

Vi måste, när vi behandlar den här frågan, komma ihåg att seder och bruk i samband med giftermål och det som leder fram till det har varierat genom tiderna. Bibeln belyser detta.

Lots båda döttrar, som aldrig hade ”haft könsumgänge med en man”, var på något sätt förlovade med var sin man i staden Sodom. Bibeln säger att Lots ”svärsöner ... skulle ta hans döttrar till hustrur”, men den säger inte varför de förlovade sig eller hur det gick till. Var döttrarna vuxna? Hade de något att säga till om i valet av äkta man? Blev de förlovade genom någon offentlig ceremoni? Vi vet inte. (1 Moseboken 19:8–14) I fallet med Jakob däremot vet vi att han själv kom överens med Rakels far om att få gifta sig med Rakel efter det att han hade arbetat för honom i sju år. Under de åren hade Jakob inte något sexuellt umgänge med Rakel, men han talade ändå om henne som sin ”hustru”. (1 Moseboken 29:18–21) Så har vi exemplet med David som innan han fick gifta sig med Sauls dotter Mikal måste vinna en seger över filistéerna. Efter att ha uppfyllt Sauls begäran fick David så gifta sig med henne. (1 Samuelsboken 18:20–28) Dessa ”förlovningar” skilde sig från varandra och från vad som är vanligt i många länder i våra dagar.

Den mosaiska lagen hade bestämmelser om äktenskap och förlovning. Som exempel kan nämnas att en man kunde ha mer än en hustru och att han kunde skiljas på olika grunder, något som en hustru av allt att döma inte kunde göra. (2 Moseboken 22:16, 17; 5 Moseboken 24:1–4) Och om en man förförde en oförlovad jungfru, måste han, om hennes far gav sitt samtycke till det, gifta sig med henne, och han fick aldrig skilja sig från henne. (5 Moseboken 22:28, 29) Det fanns också andra lagar gällande äktenskapet, till exempel lagar om när man skulle avhålla sig från sexuellt umgänge. (3 Moseboken 12:2, 5; 15:24; 18:19) Vad fanns det då för bestämmelser för förlovningar?

En förlovad israelitisk kvinnas ställning skilde sig enligt lagen från en oförlovads, och hon betraktades i vissa avseenden som gift. (5 Moseboken 22:23–29; Matteus 1:18, 19) Israeliterna kunde inte förlova sig eller gifta sig med vissa släktingar. Detta gällde vanligtvis dem som de genom blodsband var nära besläktade med, men i vissa fall kunde också rätten till en arvsbesittning utgöra ett hinder för att förlova sig eller gifta sig med någon. (3 Moseboken 18:6–20; se Vakttornet för 1 februari 1979, sidorna 26–29.) Det är uppenbart att Guds tjänare inte fick ta lätt på en förlovning.

Även om israeliterna var underställda alla bestämmelser i Lagen, så är inte de kristna det, och det gäller också dess bestämmelser om förlovning eller giftermål. (Romarna 7:4, 6; Efesierna 2:15; Hebréerna 8:6, 13) Den norm för äktenskapet som Jesus införde och som gäller för de kristna skiljer sig faktiskt från normen i Lagen. (Matteus 19:3–9) Han förringade dock inte allvaret i ett giftermål eller en förlovning. Vad skall man då säga om den aktuella frågan: förlovningar bland kristna?

I många länder väljer man själv vem man skall gifta sig med. När en man och en kvinna väl har lovat att gifta sig med varandra, betraktas de som förlovade. Det krävs vanligtvis inte några formaliteter för att bekräfta förlovningen. På sina håll är det förstås vanligt att mannen ger sin blivande hustru en ring som ett tecken på att de är förlovade. Det är också vanligt att man tillkännager förlovningen för släkt och vänner vid en familjemiddag eller någon annan mindre tillställning. Detta är ett helt personligt val och inte något bibliskt krav. Det som utgör själva förlovningen är överenskommelsen mellan de två.a

En kristen bör inte rusa in i ett sällskapande, en förlovning eller ett äktenskap. Vi publicerar på Bibeln grundat stoff som kan hjälpa ogifta personer att avgöra om det är förståndigt av dem att börja sällskapa eller planera för förlovning och giftermål eller ej.b Sådana råd ges bland annat med tanke på att ett kristet äktenskap är en bestående förening. — 1 Moseboken 2:24; Markus 10:6–9.

En man och en kvinna som är kristna och som sällskapar bör känna varandra rätt väl innan de börjar tänka på att förlova sig. De kan fråga sig själva: ”Är jag verkligen säker på den andres andlighet och hängivenhet för Gud? Kan jag tänka mig att hela livet tjäna Gud tillsammans med denne? Har vi haft tillräckligt med tillfällen att lära känna varandras personlighet och egenheter? Är jag övertygad om att vi verkligen passar ihop? Vet vi tillräckligt om varandras bakgrund och nuvarande förhållanden?”

När två kristna väl är trolovade, har de och andra rätt att förvänta sig att de skall gifta sig med varandra. Jesus förmanade: ”Låt ... ert ord Ja betyda Ja, ert Nej, Nej.” (Matteus 5:37) Kristna bör mena det de lovar när de förlovar sig. Men i sällsynta fall kan en kristen efter förlovningen få reda på något allvarligt om den andra parten som inte nämndes eller som hölls dolt före förlovningen. Det kan vara något allvarligt om den andres förflutna, rentav något brottsligt eller omoraliskt. Den kristne som får reda på detta måste besluta sig för hur han eller hon skall handla. Kontrahenterna kanske resonerar ut om saken och kommer överens om att fortsätta förlovningen. Eller också kanske de kommer fram till att det skulle vara bäst att bryta den. Detta är ett mycket viktigt beslut, men det är en privatsak och inte något som andra bör lägga sig i, ifrågasätta eller döma i. Den av kontrahenterna som får kännedom om det tråkiga som tidigare har skett kanske dock, trots att den andre vill annorlunda, känner sig tvingad att bryta förlovningen. — Se ”Frågor från läsekretsen” i Vakttornet för 15 oktober 1975.

Det finns all anledning att klara ut sådana frågor innan man ingår äktenskap. Jesus sade att den enda orsaken till skilsmässa som gör den oskyldiga parten fri att gifta om sig är porneia, dvs. att den andra parten begått grov sexuell omoraliskhet. (Matteus 5:32; 19:9) Han sade inte att äktenskapet kunde upplösas genom skilsmässa, om den ena parten fick reda på något allvarligt problem eller någon allvarlig synd gällande sin partner från tiden före giftermålet.

På Jesu tid fanns exempelvis risken att ådra sig spetälska. Hade en judisk man som fick reda på att hans hustru när de gifte sig hade spetälska (antingen hon var medveten om det eller inte) grund till skilsmässa? En jude kunde under Lagen skiljas, men Jesus sade inte att det var passande för hans efterföljare att göra så. Tänk på några nutida situationer. Någon som är smittad med syfilis, herpes genitalis, hiv eller någon annan allvarlig smittosam sjukdom skulle, utan att avslöja detta, kunna gifta sig. Han kanske blev smittad genom sexuell omoraliskhet före eller under förlovningstiden. Om hustrun efter giftermålet får reda på hans sjukdom eller tidigare omoraliskhet (även att han är steril eller impotent), så förändrar inte det att de nu är gifta. Ett tvivelaktigt förflutet för mannens del ger enligt Bibeln inte en hustru orsak till skilsmässa mer än det skulle göra för en man att hans hustru hade ådragit sig någon sjukdom eller rentav hade hållit dolt att hon var gravid med någon annan man när de gifte sig. De är nu gifta och bundna vid varandra.

Sådana sorgliga exempel är förvisso sällsynta, men de bör dock än mer understryka grundtanken: En förlovning är inte något att ta lätt på. En man och en kvinna som är kristna bör före och efter förlovningen vinnlägga sig om att lära känna varandra väl. De bör ärligt berätta om det som den andra parten önskar veta eller har rätt att få veta. (I vissa länder är det lag på att ett par skall genomgå en läkarundersökning innan de gifter sig. Andra kanske låter undersöka sig för sin egen information.) En förlovning är således både något glädjefyllt och något allvarligt och tjänar ett ärofullt syfte innan man träder in i äktenskapet med dess än större glädjeämnen och allvar. — Ordspråken 5:18, 19; Efesierna 5:33.

[Fotnoter]