Äktenskap

Definition: En varaktig förbindelse mellan en man och en kvinna i vilken de lever tillsammans som man och hustru enligt den norm som fastställs i Bibeln. Äktenskapet är instiftat av Gud. Det utgör ramen för ett intimt förhållande mellan man och hustru och skapar en känsla av trygghet, eftersom det vilar på ömsesidig kärlek och makarna har lovat varandra trohet. När Jehova instiftade äktenskapet, gjorde han det inte bara för att ge mannen en nära vän och kamrat som skulle vara ett komplement till honom, utan också för att fler människor skulle sättas till världen, och detta inom en familjeanordning. En laglig registrering av ett äktenskapsförhållande som är godtagbart för den kristna församlingen krävs närhelst så är möjligt.

Är det verkligen viktigt att man blir lagligen gift?

Tit. 3:1: ”Fortsätt att påminna dem om att underordna sig och att lyda regeringar och myndigheter såsom härskare.” (När dessa anvisningar lyds, dras ingen vanära över någon av parternas namn i föreningen, och eventuella barn skonas från den vanära som faller på dem om föräldrarna inte är gifta. En laglig registrering av äktenskapet säkrar dessutom familjemedlemmarnas ekonomiska rättigheter om någon av makarna skulle dö.)

Hebr. 13:4: ”Äktenskapet må hållas i ära bland alla och den äktenskapliga sängen vara obesudlad, ty Gud skall döma otuktsmän och äktenskapsbrytare.” (Ett lagenligt giftermål är viktigt för att ett äktenskap skall godtas och ”hållas i ära”. När vi fastställer vad som räknas som ”otukt” och ”äktenskapsbrott”, bör vi tänka på det som sägs i Titus 3:1, som citerats här ovan.)

1 Petr. 2:12—15: ”Bevara ert uppförande gott bland nationerna, för att, i den sak vari de talar emot er såsom ogärningsmän, de till följd av era förträffliga gärningar, som de är ögonvittnen till, må förhärliga Gud på dagen för hans inspektion. Underordna er för Herrens skull allting av människor skapat: vare sig en kung såsom den som är överordnad eller ståthållare såsom de som är sända av honom till att bestraffa ogärningsmän men prisa dem som gör gott. Ty så är Guds vilja, att ni genom att göra gott skall få de oförnuftiga människornas okunniga tal att tystna.”

Fanns det några ”lagliga formaliteter”, när Adam och Eva började leva tillsammans?

1 Mos. 2:22—24: ”Jehova Gud grep sig an med att av revbenet, som han hade tagit från människan [Adam], bygga en kvinna och att föra henne till människan. Då sade människan: ’Detta är äntligen ben av mina ben och kött av mitt kött. Denna kommer att kallas Maninna, ty från man blev denna tagen.’ Det är därför en man kommer att överge sin far och sin mor, och han skall hålla sig till sin hustru, och de skall bli ett kött.” (Lägg märke till att det var Jehova Gud själv, den universelle Suveränen, som förde samman Adam och Eva. Här var det inte fråga om en man och en kvinna som beslutade sig för att börja leva tillsammans utan att ta hänsyn till några lagliga formaliteter. Lägg dessutom märke till att Gud framhöll att föreningen skulle vara bestående.)

1 Mos. 1:28: ”Gud [välsignade] dem [Adam och Eva], och Gud sade till dem: ’Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden och lägg den under er, och råd över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och varje levande skapelse som rör sig på jorden.’” (Den högsta lagliga myndigheten uttalade här sin välsignelse över föreningen. De blev bemyndigade att ha sexuellt umgänge med varandra och fick ett uppdrag som skulle göra deras liv meningsfullt.)

Kan polygami accepteras, om den lokala lagen tillåter det?

1 Tim. 3:2, 12: ”Tillsyningsmannen skall därför vara oförvitlig, en enda hustrus man. ... Biträdande tjänare må vara män med en enda hustru.” (Dessa män var inte bara betrodda med ansvar, utan de var också exempel som de andra i den kristna församlingen skulle följa.)

1 Kor. 7:2: ”På grund av den så utbredda otukten må var man ha sin egen hustru och var kvinna ha sin egen man.” (Här tillåts ingen av makarna att ha flera partner.)

Varför tillät Gud Abraham, Jakob och Salomo att ha mer än en hustru?

Jehova är inte upphovet till polygami, månggifte. Han gav Adam en enda hustru. Senare tog Lemek, en avkomling av Kain, sig två hustrur. (1 Mos. 4:19) Med tiden följde andra hans exempel, och några tog slavinnor som bihustrur. Gud tillät den sedvänjan, och under den mosaiska lagen införde han rentav lagar som skulle garantera de kvinnor som levde i ett sådant förhållande en rätt behandling. Han tillät detta tills den kristna församlingen bildades, men då krävde han att hans tjänare åter skulle följa den norm som han hade fastställt i Eden.

Vad Abraham beträffar, så tog han Saraj (Sara) till hustru. När hon var omkring 75 år gammal och trodde att hon aldrig skulle kunna få något barn, bad hon sin man ha sexuellt umgänge med hennes tjänarinna, så att hon, alltså Saraj, kunde få ett lagligt barn genom henne. Abraham gjorde som hon sade, men det ledde till allvarliga slitningar inom hans hushåll. (1 Mos. 16:1—4) Jehova uppfyllde sitt löfte till Abraham om en ”säd” genom att längre fram på ett mirakulöst sätt göra så att Sara själv blev havande. (1 Mos. 18:9—14) Det var inte förrän efter Saras död som Abraham tog sig en annan hustru. — 1 Mos. 23:2; 25:1.

Jakob blev polygamist på grund av svek från sin svärfars sida. Det var inte vad Jakob hade i sinnet, då han begav sig till Paddan-Aram för att söka sig en hustru. Bibeln berättar mycket detaljerat om den olyckliga rivalitet som rådde mellan hans hustrur. — 1 Mos. 29:18—30:24.

Det är välkänt att Salomo hade många hustrur och även många bihustrur. Däremot känner inte alla till att han genom att handla så bröt mot Jehovas klart fastställda bud om att kungen inte skulle ”skaffa sig många hustrur, för att hans hjärta inte må vika av”. (5 Mos. 17:17) Det bör också framhållas att Salomo påverkades av sina utländska hustrur och därför vände sig till tillbedjan av falska gudar och ”började göra vad som var ont i Jehovas ögon. ... Och Jehova blev förtörnad på Salomo.” — 1 Kung. 11:1—9.

Om makar helt enkelt inte kan leva tillsammans i frid, är det då tillåtet att flytta isär och bo åtskils?

1 Kor. 7:10—16: ”De gifta ger jag föreskrifter, likväl inte jag, utan Herren, att en hustru inte skall gå ifrån sin man; men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbli ogift eller också försona sig igen med sin man; och en man skall inte lämna sin hustru. Men till de andra säger jag, ja, jag, inte Herren [men som 1 Kor. 7 vers 40 visar var Paulus ledd av helig ande]: Om någon broder har en icke troende hustru och hon likväl är med på att bo tillsammans med honom, må han då inte lämna henne; och om en kvinna har en icke troende man och han likväl är med på att bo tillsammans med henne, må hon då inte lämna sin man. Den icke troende mannen är nämligen helgad i förbindelse med hustrun, och den icke troende hustrun är helgad i förbindelse med brodern; annars skulle ju era barn vara orena, men nu är de heliga. Men om den icke troende bereder sig att gå, låt honom då gå; en broder eller en syster är inte slavbunden under sådana omständigheter, utan Gud har kallat er till frid. För hur vet du, hustru, om du inte skall rädda din man? Eller hur vet du, man, om du inte skall rädda din hustru?” (Varför skulle den troende uthärda svårigheter och uppriktigt försöka hålla samman äktenskapet? Det skulle han eller hon göra av respekt för äktenskapets gudomliga ursprung och i hopp om att den icke troende med tiden kunde bli hjälpt till att bli en tjänare åt den sanne Guden.)

Vad är Bibelns syn på att någon önskar skilsmässa för att kunna gifta om sig?

Mal. 2:15, 16: ”’Ni skall ta er i akt med avseende på er ande, och mot sin ungdoms hustru må ingen handla förrädiskt. Ty han har hatat skilsmässa’, har Jehova, Israels Gud, sagt.”

Matt. 19:8, 9: ”[Jesus] sade till dem: ’Med hänsyn till er hårdhjärtenhet gjorde Mose den eftergiften för er att ni kan skilja er från era hustrur, men från början har det inte varit på det sättet. Jag säger er att vemhelst som skiljer sig från sin hustru, utom på grund av otukt [utomäktenskaplig förbindelse], och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.’” (Den oskyldiga äktenskapskontrahenten har således lov till, men är inte förpliktad, att skilja sig från sin äktenskapspartner som begått ”otukt”.)

Rom. 7:2, 3: ”En gift kvinna är ... genom lag bunden vid sin man medan han är i livet; men om mannen dör, är hon löst från sin mans lag. Alltså skulle hon då, medan mannen lever, betecknas som äktenskapsbryterska om hon blev en annan mans. Men om mannen dör, är hon fri från hans lag, så att hon inte är någon äktenskapsbryterska om hon blir en annan mans.”

1 Kor. 6:9—11: ”Bli inte vilseledda. Varken otuktsmän eller avgudadyrkare eller äktenskapsbrytare, eller män som hålls för onaturliga syften eller män som ligger med män ... skall ärva Guds kungarike. Och likväl är detta vad några av er har varit. Men ni har tvättats rena, men ni har helgats, men ni har förklarats rättfärdiga i vår Herre Jesu Kristi namn och med vår Guds ande.” (Detta framhäver hur allvarlig denna fråga är. Äktenskapsbrytare som inte ångrar sig och ändrar sinne kommer inte att ha någon del i Guds kungarike. Men de som tidigare har begått äktenskapsbrott och kanske på orätta grunder gift om sig kan få Guds förlåtelse och komma att stå i en ren ställning inför honom, om de uppriktigt ångrar sig och utövar tro på värdet av Jesu syndförsonande offer.)

Varför tillät Gud i forna tider äktenskap mellan syskon?

Den bibliska berättelsen visar att Kain gifte sig med en av sina systrar (1 Mos. 4:17; 5:4), eller möjligen med ett syskonbarn, och att Abram gifte sig med sin halvsyster. (1 Mos. 20:12) Längre fram förbjöds dock uttryckligen sådana äktenskapsförbund i den lag som Mose fick. (3 Mos. 18:9, 11) De tillåts inte bland de kristna i vår tid. Äktenskap mellan nära släktingar medför större risk än normalt för att skadliga arvsfaktorer förs vidare till deras barn.

Varför var syskonäktenskap inte otillbörliga i början av människans historia? Gud skapade Adam och Eva fullkomliga, och hans uppsåt var att alla människor skulle härstamma från dem. (1 Mos. 1:28; 3:20) Det är helt klart att det skulle ingås några äktenskap mellan nära släktingar, i synnerhet inom de allra första generationerna. Även efter syndens inträde var det relativt liten risk för att det skulle bli betydande missbildningar hos barnen under de första generationerna, eftersom människosläktet då stod mycket närmare den fullkomlighet som Adam och Eva hade åtnjutit. Detta bekräftas av den höga ålder människorna då nådde. (Se 1 Moseboken 5:3—8; 25:7.) Omkring 2.500 år efter det att Adam hade syndat förbjöd emellertid Gud incestuösa äktenskap, dvs. äktenskap mellan nära släktingar. Detta tjänade som skydd för barnen, och det höjde sexualmoralen hos Jehovas tjänare över den som folk runt omkring dem hade, vilka då ägnade sig åt alla slags depraverade sedvänjor. — Se 3 Moseboken 18:2—18.

Vad kan bidra till att stärka äktenskapet?

1) Att man regelbundet studerar Guds ord tillsammans och ber till Gud om hjälp att lösa olika problem. — 2 Tim. 3:16, 17; Ords. 3:5, 6; Fil. 4:6, 7.

2) Att man inser och uppskattar principen om ledarskap. Detta lägger en tung ansvarsbörda på den äkta mannen. (1 Kor. 11:3; Ef. 5:25—33; Kol. 3:19) Det kräver också en uppriktig ansträngning från hustruns sida. — Ef. 5:22—24, 33; Kol. 3:18; 1 Petr. 3:1—6.

3) Att man inskränker sina sexuella intressen till enbart sin äktenskapspartner. (Ords. 5:15—21; Hebr. 13:4) Om man i kärlek bryr sig om sin äktenskapspartners behov, kan man skydda honom eller henne mot frestelsen att begå en orätt handling. — 1 Kor. 7:2—5.

4) Att man talar vänligt och hänsynsfullt till varandra; undviker vredesutbrott, tjat och hårda, kritiska anmärkningar. — Ef. 4:31, 32; Ords. 15:1; 20:3; 21:9; 31:26, 28.

5) Att man flitigt och pålitligt tar hand om familjens bostad och kläder och dessutom lagar näringsrika måltider. — Tit. 2:4, 5; Ords. 31:10—31.

6) Att man ödmjukt tillämpar Bibelns råd oavsett om man anser att ens äktenskapspartner gör allt han eller hon bör göra eller inte. — Rom. 14:12; 1 Petr. 3:1, 2.

7) Att man ger akt på sig själv och utvecklar och lägger i dagen andliga egenskaper. — 1 Petr. 3:3—6; Kol. 3:12—14; Gal. 5:22, 23.

8) Att man ger barnen, om det finns några, den kärlek, fostran och tuktan som de behöver. — Tit. 2:4; Ef. 6:4; Ords. 13:24; 29:15.