BLOD

En på många sätt förunderlig vätska som cirkulerar i kärlsystemet hos människor och de flesta flercelliga djur. Blodet transporterar näringsämnen och syre till alla delar av kroppen, för bort avfallsprodukter och har en viktig roll när det gäller att skydda kroppen mot infektioner. Blodets kemiska sammansättning är så komplicerad att den ännu inte är helt utforskad. Det hebreiska ordet för ”blod” är dam, och det grekiska är haima.

I Bibeln sägs det att själen är i blodet eftersom blodet är så nära förknippat med livsfunktionerna: ”Ty köttets själ är i blodet, och jag har själv gett er det på altaret till att bringa försoning för era själar, eftersom det är blodet som bringar försoning genom själen i det.” (3Mo 17:11) Några verser senare uttrycks detta samband ännu tydligare: ”Allt kötts själ är dess blod.” (3Mo 17:14) Enligt Guds ord är både livet och blodet heligt.

Att ta ett liv. Jehova är livets källa. (Ps 36:9) En människa kan inte ge någon livet tillbaka. ”Alla själarna tillhör mig”, säger Jehova. (Hes 18:4) Att ta ett liv är därför detsamma som att ta något som tillhör Jehova. Det finns ett syfte med allt levande, och alla varelser har sin plats i Guds skaparverk. Ingen människa har rätt att ta ett liv såvida inte Gud tillåter det och det sker i enlighet med hans anvisningar.

Efter den stora översvämningen blev Noa och hans söner, som alla nu levande människor härstammar ifrån, befallda att visa respekt för sina medmänniskors liv, deras blod. (1Mo 9:1, 5, 6) Dessutom tillät Gud i sin godhet att de fick äta kött, men de måste erkänna att djurets liv tillhörde Gud genom att hälla ut blodet som vatten på marken. På sätt och vis gav man då tillbaka det till Gud och använde det inte för egna syften. (5Mo 12:15, 16)

Människan hade rätt att få behålla det liv Gud hade skänkt henne, och var och en som berövade en människa livet skulle vara ansvarig inför Gud. Detta framgick av det Gud sade till mördaren Kain: ”Din brors blod ropar högt till mig från marken.” (1Mo 4:10) Även den som hatade sin broder och önskade att han var död eller som ljög om honom eller vittnade falskt mot honom och därmed satte hans liv på spel drog skuld över sig själv i förbindelse med sin nästas blod. (3Mo 19:16; 5Mo 19:18–21; 1Jo 3:15)

På grund av Guds syn på livets värde sades det att blodet av en person som blivit mördad vanhelgade jorden och att den bara kunde renas igen om mördaren fick plikta med livet. Därför var mord enligt Bibeln belagt med dödsstraff, som verkställdes av behöriga myndigheter. (4Mo 35:33; 1Mo 9:5, 6) I det forntida Israel fick man inte ta emot någon lösesumma för att en mördare skulle slippa dödsstraff. (4Mo 35:19–21, 31)

I de fall där man inte kunde reda ut vem mördaren var skulle den stad som låg närmast den plats där kroppen påträffades drabbas av blodskulden. För att utplåna denna skuld skulle de äldste i den staden genomföra en särskild ritual som Gud hade föreskrivit, frånsäga sig allt ansvar för mordet och förneka all kännedom om vem mördaren var och be till Gud om att han skulle visa barmhärtighet. (5Mo 21:1–9) Den som genom en olyckshändelse hade dödat en annan människa skulle fly till en tillflyktsstad och stanna där. Om han inte såg allvarligt på att han hade tagit en annan människas liv och inte drog nytta av Guds anordning till skydd för honom, var den dödes närmaste släkting bemyndigad att agera blodshämnare och var förpliktad att döda honom för att avlägsna blodskulden från landet. (4Mo 35:26, 27; se BLODSHÄMNARE.)

Tillbörlig användning av blod. Gud godkände bara att man använde blod på ett enda sätt, nämligen i samband med offer. Han befallde dem som lydde under den mosaiska lagen att frambära djuroffer och därigenom bringa försoning för sina synder. (3Mo 17:10, 11) Det var också i överensstämmelse med hans vilja att hans Son, Jesus Kristus, gav sitt fullkomliga människoliv som ett offer för synder. (Heb 10:5, 10)

Det livräddande värdet av Kristi blod förebildades på flera sätt i Bibelns hebreiska skrifter. Under den första påsken, som firades i Egypten, skyddade blodet på israeliternas dörrposter och dörröverstycken de förstfödda som befann sig i husen, så att de inte dödades av Guds ängel. (2Mo 12:7, 22, 23; 1Kor 5:7) Lagförbundet med dess anordning för att bringa försoning för synder förklarades giltigt genom blodet av djur. (2Mo 24:5–8) De många slaktoffer som inbegrep blodsutgjutelse, i synnerhet de som frambars på försoningsdagen, bringade försoning i förebildlig bemärkelse och pekade fram emot det verkliga utplånandet av synder genom Kristi offer. (3Mo 16:11, 15–18)

Att blodet i Guds ögon juridiskt sett har kraft att bringa försoning skildrades bildligt genom att blodet hälldes ut vid foten av altaret och ströks på altarets horn. Blodet utgjorde grundvalen (representerad av altarets fot) för anordningen med försoning, och anordningens kraft (representerad av altarets horn) var förknippad med blodet. (3Mo 9:9; Heb 9:22; 1Kor 1:18)

Under den kristna församlingens tid framhävdes blodets helgd ännu starkare. Djurblod skulle då inte längre offras, eftersom djuroffren bara hade varit en skugga av verkligheten, Jesus Kristus. (Kol 2:17; Heb 10:1–4, 8–10) Israels överstepräst hade brukat ta med något av blodet in i det allra heligaste i den jordiska helgedomen. (3Mo 16:14) Jesus Kristus, den verklige översteprästen, gick in i himlen, inte med sitt blod, som rann ut på marken (Joh 19:34), utan med det som blodet representerade, med värdet av sitt fullkomliga människoliv. Han förverkade aldrig rätten till liv genom att synda, utan bevarade den så att den kunde användas till försoning för synder. (Heb 7:26; 8:3; 9:11, 12) På grund av detta ropar Kristi blod på något bättre än vad den rättfärdige Abels blod gjorde. Det är bara blodet av Guds Sons fullkomliga offer som kan ropa på barmhärtighet, medan Abels blod och blodet av de kristna martyrerna ropar på hämnd. (Heb 12:24; Upp 6:9–11)

Vilka gäller förbudet mot att äta blod?

Efter den stora översvämningen gav Jehova Noa och hans söner tillåtelse att äta kött av djur, men de förbjöds uttryckligen att äta blod. (1Mo 9:1, 3, 4) Därmed införde Gud en bestämmelse som inte bara gällde för Noa och hans familj utan för alla människor från och med den tiden, eftersom alla som levt sedan dess är avkomlingar av Noa och hans familj.

Joseph Benson skrev angående detta förbuds varaktighet: ”Det bör observeras att detta förbud mot att äta blod, som gavs till Noa och alla hans efterkommande och som upprepades för israeliterna på ett mycket högtidligt sätt under den mosaiska religionsordningen, aldrig har blivit upphävt, utan tvärtom har blivit befäst i Nya testamentet, Apostlagärningarna xv, och därmed gjorts till en bestående förordning.” (Notes, 1839, bd 1, sid. 43)

Under den mosaiska lagen. Den lag som Jehova hade gett Noa togs med i det lagförbund som han ingick med israeliterna. Den som inte följde det tillvägagångssätt som var föreskrivet i Guds lag när han slaktade ett djur ådrog sig blodskuld. (3Mo 17:3, 4) Blodet från ett djur som skulle ätas skulle hällas ut på marken och täckas med stoft. (3Mo 17:13, 14) Den som åt blod, från vilket slags kött det än kom, skulle utrotas ur sitt folk. Den som avsiktligt överträdde denna lag om blodets helgd skulle alltså dö. (3Mo 17:10; 7:26, 27; 4Mo 15:30, 31)

I en kommentar till 3 Moseboken 17:11, 12 sägs det i M’Clintock och Strongs Cyclopædia (1882, bd I, sid. 834): ”Denna stränga föreskrift gällde inte bara för israeliterna utan också för främlingarna som bodde ibland dem. Den som bröt mot föreskriften skulle straffas genom att man lät ’utrota honom ur hans folk’, varmed dödsstraff måste ha avsetts (jfr Heb x, 28), även om det är svårt att utröna om straffet skulle verkställas med svärd eller genom stening.”

Enligt 5 Moseboken 14:21 var det tillåtet att sälja ett självdött djur eller ett djur som hade rivits av ett rovdjur till en bofast främling eller till en utlänning. Det gjordes alltså skillnad mellan blodet från sådana djur och blodet från djur som slaktades för att ätas. (Jfr 3Mo 17:14–16.) Både israeliterna och de bofasta främlingar som hade gått över till den sanna tillbedjan och blivit underställda lagförbundet var förpliktade att leva upp till de höga krav som lagen ställde. Budet i 1 Moseboken 9:3, 4 gällde alla människor, men Jehova Gud ställde alltså högre krav på dem som lydde under den mosaiska lagen än på de utlänningar och bofasta främlingar som inte tillbad honom.

I den kristna församlingen. Den styrande kretsen i den kristna församlingen under det första århundradet v.t. fattade under den heliga andens ledning ett beslut angående bruket av blod: ”Den heliga anden och vi själva har nämligen beslutat att inte lägga någon ytterligare börda på er utöver detta nödvändiga: att ni avhåller er från det som är offrat åt avgudar och från blod och från köttet av kvävda djur och från otukt. Om ni omsorgsfullt tar er till vara för detta, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!” (Apg 15:22, 28, 29) Förbudet inbegrep kött från djur vars blod inte fått rinna av ordentligt (”kvävda djur”).

Denna bestämmelse hade sin grund i Guds förbud mot att äta blod, ett förbud som gavs till Noa och hans söner och som därmed gäller alla människor. I överensstämmelse med detta skrev sir Isaac Newton följande i boken The Chronology of Antient Kingdoms Amended (Dublin 1728, sid. 184): ”Denna lag [om att avhålla sig från blod] gick längre tillbaka än till Moses tid då den ju gavs åt Noa och hans söner, långt före Abrahams tid. När apostlarna och de äldste i rådsförsamlingen i Jerusalem förklarade att hedningarna inte var förpliktade att bli omskurna och inte behövde hålla Moses lag, gjorde de därför ett undantag när det gällde denna lag om att avhålla sig från blod och det som var kvävt, eftersom detta var en äldre lag från Gud som inte bara hade getts åt Abrahams söner utan åt alla nationer, när de bodde tillsammans i Shinar under Noas herradöme. Av samma art är lagen om att avhålla sig från kött som är offrat åt avgudar eller falska gudar och från otukt.” (Kursiverat av författaren)

Efterlevt alltsedan apostlarnas tid. Rådet i Jerusalem meddelade sitt beslut till de kristna församlingarna för att de skulle efterleva det. (Apg 16:4) Omkring sju år senare fortsatte de kristna att lyda beslutet om att de skulle ”ta sig till vara för det som är offrat åt avgudar och för blod och för det som är kvävt och för otukt”. (Apg 21:25) Och när religiösa fiender i Lyon (som nu ligger i Frankrike) mer än hundra år senare, år 177 v.t., falskeligen anklagade de kristna för att äta barn sade en kvinna vid namn Biblis: ”Hur skulle dessa kunna äta barn, när de inte ens får förtära blod av oförnuftiga djur.” (Kyrkohistoria, Eusebios, 1995, sid. 154)

De första kristna avhöll sig från att äta blod i alla former. Angående detta skrev Tertullianus (ca 155–e. 220 v.t.) i sitt verk Apologeticus (IX, 13, 14): ”Må ni få skämmas över ert misstag inför de kristna, ty vi låter inte ens djurblod ingå i vår normala kost. Vi avhåller oss fördenskull från sådant som blivit förkvävt eller som självdött, för att vi inte i något avseende skall bli orena genom blod, om det så skulle vara begravt i köttet. Slutligen erbjuder ni de kristna blodfylld korv, när ni sätter dem på prov. Ni vet naturligtvis mycket väl att detta är förbjudet bland dem, men ni önskar förmå dem att synda.” Minucius Felix, en romersk jurist som levde fram till mitten av 200-talet v.t., uttryckte samma tanke: ”Oss är det icke tillåtet vare sig att åse människoslakt eller höra talas därom, och så mycket mera sky vi människoblod, som vi till föda icke ens använda blodet af de djur, hvilkas kött vi äta.” (Octavius, 1901, sid. 50)

En fråga om ostrafflighet. Sedan det nya förbundet instiftades genom Jesu Kristi blod har de kristna erkänt att detta blod har livgivande värde genom Jehovas anordning och genom Jesu tjänst som den store översteprästen, som ”gick ... in en gång för alla till den heliga platsen, nej, inte med bockars och ungtjurars blod, utan med sitt eget blod, och vann en evig befrielse för oss”. Genom att tro på Jesu blod har de kristna fått sina samveten renade från döda gärningar så att de kan ägna helig tjänst åt den levande Guden. De tänker på sin fysiska hälsa, men i första hand slår de vakt om sin andliga hälsa och sitt förhållande till Skaparen. De vill förbli ostraffliga inför den levande Guden och förnekar därför inte Jesu offer genom att betrakta det som värdelöst och ”trampa på” det. De eftersträvar nämligen inte det nuvarande, kortvariga livet utan det eviga livet. (Heb 9:12, 14, 15; 10:28, 29)