Jehova är min andel

”Jag är din andel och din arvedel bland Israels söner.” (4 MOS. 18:20)

1, 2. a) Hur var situationen för leviterna när landet fördelades? b) Vilken försäkran gav Jehova leviterna?

SEDAN israeliterna hade intagit stora delar av det utlovade landet började Josua fördela det genom lottkastning. Till hjälp hade han översteprästen Eleasar och överhuvudena för stammarna. (4 Mos. 34:13–29) Men till skillnad från de andra stammarna fick leviterna inte någon arvsbesittning. (Jos. 14:1–5) Varför fick inte leviterna något eget landområde, någon egen andel, i det utlovade landet? Hade de blivit förbisedda?

² Vi hittar svaret i det som Jehova tidigare hade sagt till Aron om leviterna. Han betonade då att de inte skulle bli övergivna och sade: ”Jag är din andel och din arvedel bland Israels söner.” (4 Mos. 18:20) ”Jag är din andel” – vilken underbar försäkran! Hur skulle du känna det om Jehova sade så till dig? Din första reaktion kanske skulle bli: ”Är jag verkligen värdig att få en sådan försäkran av Jehova?” Och du kanske också skulle undra om det verkligen är möjligt för en ofullkomlig kristen i vår tid att ha Jehova som sin andel. Det här är frågor som berör dig och din familj. Så nu ska vi se närmare på vad det här uttalandet betyder. Då kan vi lättare förstå hur de kristna i dag kan ha Jehova som sin andel och, mer specifikt, hur du kan ha honom som din andel – oavsett om du hoppas få leva i himlen eller ser fram emot ett liv i ett paradis på jorden.

Jehova tar hand om leviterna

 3. Vad ledde fram till att Gud utvalde leviterna till en särskild tjänst?

³ Innan Jehova gav lagen till israeliterna var det familjeöverhuvudet som fungerade som präst för familjen. Men när lagen kom ordnade Jehova med att några ur Levis stam tjänade som präster och medhjälpare. Hur kom det sig? När Gud tillintetgjorde alla förstfödda söner i Egypten helgade han alla förstfödda söner i Israel åt sig och avskilde dem som sina. Sedan gjorde Gud en viktig justering: ”Jag tar härmed ut leviterna ... i stället för alla förstfödda bland Israels söner.” En mönstring av folket visade att israeliternas förstfödda söner var fler än leviterna, och därför betalades en lösesumma som mellanskillnad. (4 Mos. 3:11–13, 41, 46, 47) I och med detta kunde leviterna börja utföra sina uppgifter i tjänsten för Israels Gud.

4, 5. a) Vad innebar det för leviterna att de hade Gud som sin andel? b) Hur tog Gud hand om leviterna?

⁴ Vad innebar det här uppdraget för leviterna? Jehova sade att han skulle vara deras andel i den bemärkelsen att de i stället för en arvsbesittning skulle bli betrodda med ett mycket viktigt arbete. Deras arvedel var att få vara ”Jehovas prästadöme”. (Jos. 18:7) Verserna omkring 4 Moseboken 18:20 visar att leviterna ändå inte skulle stå utan försörjning. (Läs 4 Moseboken 18:19, 21, 24.) Leviterna skulle få ”allt tionde i Israel till arvedel i gengäld för den tjänst” de utförde. De skulle få 10 procent av landets avkastning och av tillväxten av boskapen. Leviterna i sin tur skulle ge en tiondel av det de fick, ”av det allra bästa därav”, till prästernas försörjning.a (4 Mos. 18:25–29) Prästerna fick även ”alla heliga bidrag” som israeliterna bar fram inför Gud vid platsen för hans tillbedjan. Prästerna kunde alltså lita på att Jehova skulle se till att de fick det de behövde.

⁵ Det verkar som om den mosaiska lagen föreskrev ytterligare ett tionde, som familjerna lade undan för att kunna äta och dricka och ha trevligt vid de heliga sammankomsterna varje år. (5 Mos. 14:22–27) Men vid slutet av det tredje och det sjätte året i den sju år långa sabbatscykeln gick detta tionde till de fattiga och leviterna. Varför nämns även leviterna? Därför att de inte hade ”någon andel eller arvedel” i Israel. (5 Mos. 14:28, 29)

 6. Var skulle leviterna bo med tanke på att de inte hade något eget landområde?

⁶ Men du kanske undrar var leviterna skulle bo om de nu inte fick något eget landområde. Gud sörjde för dem även i den frågan. Han gav dem 48 städer med omgivande betesmarker, däribland de sex tillflyktsstäderna. (4 Mos. 35:6–8) I och med det hade leviterna någonstans att bo när de inte tjänstgjorde vid Guds helgedom. Jehova tog väl hand om dem som ställde sig till förfogande i hans tjänst. Så hur kunde leviterna visa att Jehova var deras andel? Genom att lita på att Jehova både kunde och ville sörja för dem.

 7. Vad krävdes av leviterna för att de skulle kunna ha Jehova som sin andel?

⁷ Lagen föreskrev inte något straff för en israelit som inte gav något tionde. När folket försummade att ge tionde drabbade det prästerna och leviterna. Det var det som hände på Nehemjas tid. Det ledde till att leviterna behövde arbeta för sitt uppehälle och försummade sin tjänst. (Läs Nehemja 13:10.) Det var alltså folkets andlighet som avgjorde om prästerna och leviterna skulle få sin försörjning eller inte. Dessutom behövde de själva ha tro på Jehova och hans sätt att ta hand om dem.

Leviter som hade Jehova som sin andel

 8. Vad oroade leviten Asaf?

⁸ Som stam betraktade skulle leviterna ha Jehova som sin andel. Men även enskilda leviter använde frasen ”Jehova är min andel” när de talade om sina känslor för Jehova och sin förtröstan på honom. (Klag. 3:24) En av dem var sångare och kompositör. Han omnämns som Asaf, men vi vet inte om det var Asaf själv som avsågs, den levit som ledde sångarna på kung Davids tid, eller om det var en av hans avkomlingar. (1 Krön. 6:31–43) I Psalm 73 läser vi att han blev avundsjuk på de onda och inte kunde förstå varför det gick så bra för dem. Han gick så långt att han sade: ”Förgäves renade jag mitt hjärta och tvättade i oskuld mina händer.” Det verkar som om förmånen att få tjäna Jehova hade hamnat i skymundan, han hade glömt att Jehova var hans andel. Hans funderingar störde hans andlighet ända tills han ”gick in i Guds storslagna helgedom”. (Ps. 73:2, 3, 12, 13, 17)

9, 10. Varför kunde Asaf tala om Gud som sin ”andel till oöverskådlig tid”?

⁹ När Asaf var i helgedomen började han se saker ur Guds synvinkel. Du kanske har varit med om något liknande. Du kanske började tänka på vad du skulle kunna ha haft materiellt sett, och så hamnade dina andliga förmåner i skymundan. Men genom att studera Bibeln och gå på mötena fick du tillbaka ett andligt synsätt. Asaf insåg hur det till slut skulle gå för de onda. Han tänkte på allt han hade fått av Jehova och insåg att Jehova skulle fatta tag i hans högra hand och leda honom. Asaf kunde därför säga till Jehova: ”Förutom dig har jag inte behag till något på jorden.” (Ps. 73:23, 25) Sedan talade han om Gud som sin andel. (Läs Psalm 73:26.) Även om hans ”kropp” och hans ”hjärta” skulle svikta, skulle Gud vara hans andel ”till oöverskådlig tid”. Han var övertygad om att Jehova skulle komma ihåg honom som sin vän. Hans trogna tjänst skulle inte glömmas bort. (Pred. 7:1) Så lugnande det här måste ha varit för Asaf! Han sjöng: ”Det är gott för mig att jag närmar mig Gud. Den suveräne Herren Jehova gör jag till min tillflykt.” (Ps. 73:28)

¹⁰ När Asaf sade att Jehova var hans andel tänkte han inte bara på det materiella han fick som levit. Han tänkte i första hand på förmånen att få tjäna Jehova och ha ett nära förhållande till honom, att få vara vän med den Högste. (Jak. 2:21–23) För att kunna fortsätta vara Jehovas vän behövde Asaf bevara sin tro på Jehova och lita på honom. Han behövde vara övertygad om att Jehova skulle belöna honom, att han skulle bli lycklig om han levde enligt Jehovas normer. Du kan ha samma övertygelse som Asaf.

11. Vilken fråga brottades Jeremia med, och hur blev den besvarad?

¹¹ Profeten Jeremia var en annan levit som talade om Jehova som sin andel. Vi ska se vad han menade när han använde det uttrycket. Jeremia bodde i Anatot, en levitstad i närheten av Jerusalem. (Jer. 1:1) Vid ett tillfälle blev han bekymrad över att de onda verkade vara så framgångsrika och att de rättfärdiga fick lida. (Jer. 12:1) När han såg vad som hände i Jerusalem och Juda kände han sig tvungen att klaga inför Jehova. Han visste att Jehova gör det som är rätt. Jehova gav Jeremia ett tydligt svar genom att ge honom i uppdrag att profetera ett domsbudskap och sedan låta den profetian gå i uppfyllelse. I enlighet med profetian fick de som lydde Jehovas anvisning överleva Jerusalems förstöring, medan de onda nonchalerade varningen och gick under. (Jer. 21:9)

12, 13. a) Vad fick Jeremia att säga ”Jehova är min andel”, och vilken inställning hade han? b) Varför behövde alla Israels stammar utveckla samma inställning som Jeremia?

¹² När Jeremia senare blickade ut över sitt ödelagda hemland kände han det som om han vandrade i mörker. Det var som om Jehova lät honom ”sitta likt de som länge varit döda”. (Klag. 1:1, 16; 3:6) Jeremia hade vädjat till det egensinniga folket att återvända till sin himmelske far, men deras ondska hade gått så långt att Jehova var tvungen att ödelägga Jerusalem och Juda. Jeremia tog det här hårt, även om det inte var hans fel. Men mitt i sin sorg tänkte han på Jehovas barmhärtighet. ”Vi [har] inte ... nått vårt slut”, sade han. Uttrycken för Jehovas barmhärtighet var nya varje morgon. Det var i det sammanhanget som Jeremia sade: ”Jehova är min andel.” Han hade fortfarande förmånen att få tjäna Jehova som profet. (Läs Klagovisorna 3:22–24.)

¹³ Under 70 år skulle israeliterna sakna ett hemland. Det skulle ligga helt öde. (Jer. 25:11) Men Jeremias ord ”Jehova är min andel” visade att han litade helt på Jehovas barmhärtighet, och det gjorde att han kunde ”vänta på” Jehova. Alla Israels stammar hade förlorat sin arvedel, så alla behövde ha samma inställning som Jeremia. Jehova var deras enda hopp. Efter 70 år kunde Guds folk återvända till sitt hemland och hade förmånen att tjäna honom där. (2 Krön. 36:20–23)

Andra kunde ha Jehova som sin andel

14, 15. Vem hade Jehova som sin andel förutom leviterna, och varför det?

¹⁴ Både Asaf och Jeremia tillhörde Levis stam, men var det bara leviterna som kunde ha förmånen att tjäna Jehova? Inte alls. Som ung sade David, den blivande kungen i Israel, att Gud var hans ”andel i de levandes land”. (Läs Psalm 142:1, 5.) När David komponerade den här psalmen befann han sig inte i ett palats eller ens i ett hus. Han gömde sig för sina fiender i en grotta. Vid åtminstone två tillfällen sökte David skydd i olika grottor – en låg i närheten av Adullam och en annan i En-Gedis vildmark. Det kan mycket väl ha varit i någon av dessa grottor som han skrev Psalm 142.

¹⁵ Om det var så, var det kung Saul som jagade David och försökte ta hans liv. David flydde till en grotta som låg på en otillgänglig plats. (1 Sam. 22:1, 4, noten) I det här isolerade området kan David ha känt det som om han inte hade någon vän vid sin sida som kunde ge honom stöd. (Ps. 142:4) Det var då han ropade till Gud.

16, 17. a) Varför kände sig David maktlös? b) Vem kunde David vända sig till för att få hjälp?

¹⁶ När David skrev Psalm 142 kan han ha fått höra vad som hade hänt översteprästen Ahimelek, som intet ont anande hade hjälpt honom när han flydde från kung Saul. I sin svartsjuka hade Saul låtit döda Ahimelek och hans familj. (1 Sam. 22:11, 18, 19) David kände sig ansvarig för deras död. Det var som om han själv hade dödat den präst som hade hjälpt honom. Skulle inte du ha känt det så om du hade varit i Davids ställe? Till råga på allt fick David inte heller någon vila eftersom Saul fortsatte att förfölja honom.

¹⁷ Strax därefter dog profeten Samuel, som hade smort David till att bli kung. (1 Sam. 25:1) Det bidrog säkert också till att David kände sig maktlös. Men han visste vem han kunde vända sig till för att få hjälp – till Jehova. David hade inte fått samma uppdrag som leviterna, men han hade fått ett annat uppdrag av Jehova. Han hade blivit smord till kung över Guds folk. (1 Sam. 16:1, 13) David öppnade sig därför för Jehova, berättade hur han kände det och fortsatte att förtrösta på honom. Du kan också ha Jehova som din andel och förtrösta på honom när du gör ditt bästa i din tjänst för honom.

18. Hur visade de som vi läst om i den här artikeln att de hade Jehova som sin andel?

¹⁸ De personer som vi har behandlat i den här artikeln hade Jehova som sin andel i den meningen att de hade fått ett uppdrag i hans tjänst. De litade på att han skulle ta hand om dem. Både leviterna och andra israeliter, till exempel David, kunde ha Jehova som sin andel. Hur kan du också ha Jehova som din andel? Det ska vi gå igenom i nästa artikel.

[Fotnot]

Vad skulle du svara?

• I vilken bemärkelse var Jehova leviternas andel?

• Hur visade Asaf, Jeremia och David att Jehova var deras andel?

• Vilken egenskap behöver du för att Jehova ska vara din andel?

[Infälld text på sidan 8]

Leviterna fick inte någon arvsbesittning. I stället var Jehova deras andel, för de hade fått ett särskilt uppdrag av honom.

[Bild på sidan 7]

Hur var Jehova prästernas och leviternas andel?

[Bild på sidan 9]

Vad hjälpte Asaf att fortsätta att ha Jehova som sin andel?