EFOD (1)
[efọd]
Ett plagg som prästerna bar. Den särskilda efod som översteprästen bar beskrivs utförligt i de anvisningar Gud gav Mose. (BILD, bd 1, sid. 539) Den liknade tydligen ett förkläde och var gjord av ”guld, blått garn och purpurrödfärgad ull, kermesrött garn och fint tvinnat lingarn, i konstbroderi”. Den bestod av ett framstycke och ett bakstycke som hade fogats samman. En gördel av samma material fanns ”på” efoden, möjligen fäst på den, så att efoden satt åt runt midjan. På axelstyckena fanns det två onyxstenar i guldinfattningar, och på var och en av stenarna var namnen på sex av Israels söner ingraverade. Två repliknande guldkedjor var fästa i stenarnas guldinfattningar, och i dessa hängde bröststycket. Ett blått snöre löpte genom bröststyckets två nedre hörn och var fäst i guldringar som satt nertill på axelstyckena, något ovanför gördeln. Efoden nådde tydligen en bit nedanför midjan, men troligen inte ner till knäna. (2Mo 28:6–14, 22–28)
Översteprästen bar efoden utanpå den blå överklädnaden, som kallades ”efodens ärmlösa överklädnad”. Den i sin tur bars utanpå linnetunikan. (2Mo 29:5) Denna efod bars inte vid alla tillfällen. När det var nödvändigt att fråga Jehova om något som var av betydelse för hela nationen, bar översteprästen efoden och bröststycket med urim och tummim. (4Mo 27:21; 1Sa 28:6; Esr 2:63) När översteprästen på den årliga försoningsdagen hade framburit syndoffren, skulle han tvätta sig och byta kläder. Han skulle ta av sig de vita kläderna och tydligen ta på sig sin praktklädnad, där efoden ingick, innan han frambar brännoffren. (3Mo 16:23–25)
Den efod som prästen Ebjatar hade med sig från helgedomen i Nob till Davids läger var troligen översteprästens efod, eftersom Doeg hade dödat Ebjatars far, översteprästen Ahimelek, och de underpräster som tjänade tillsammans med honom. (1Sa 22:16–20; 23:6) David bad Ebjatar hämta efoden, så att han kunde fråga Jehova vad han skulle göra. (1Sa 23:9–12; 30:7, 8)
Underprästernas efoder. Även underprästerna bar en efod, men översteprästens efod är den enda som uttryckligen nämns och beskrivs i de anvisningar Jehova gav om hur prästernas kläder skulle framställas. I förbindelse med Arons söner, som tjänade som underpräster under honom, nämndes bara ”tunikor”, ”skärp”, ”huvudbonader” och ”benkläder”. (2Mo 28:40–43) Först längre fram verkar det ha blivit vanligt att underprästerna bar efoder. Samuel var inte underpräst, men när han som pojke tjänade Jehova i helgedomen bar han en efod (1Sa 2:18), och det gjorde också de 85 präster som Doeg dödade på kung Sauls befallning (1Sa 22:18). Dessa efoder kanske användes för att visa vilka som tjänade i en prästerlig ställning, även om inte lagen föreskrev att ett sådant plagg skulle bäras när de prästerliga plikterna utfördes. Underprästernas efoder hade troligen samma utformning som översteprästens, men de var gjorda av vanligt vitt linne, utan broderier, och detta linne var kanske inte av samma kvalitet som linnet i översteprästens efod. Det hebreiska ordet för ”linne” som används vid beskrivningen av de efoder som Samuel och de 85 prästerna bar är badh, medan shesh, ”fint linne”, är det ord som används om översteprästens efod. (2Mo 28:6; 1Sa 2:18; 22:18)
Vid det glädjerika tillfälle då förbundsarken fördes upp till Jerusalem för att ställas på Sions berg i närheten av Davids eget hus och David dansade inför Jehova för att fira detta hade han på sig en efod av linne ovanpå sin ärmlösa överklädnad av fin vävnad. (2Sa 6:14; 1Kr 15:27)
Den efod som Gideon gjorde. När Gideon hade besegrat midjaniterna använde han det guld han hade tagit som byte till att göra en efod. (Dom 8:26, 27) Några har gjort invändningar mot detta påstående, eftersom 1 700 siklar (19,4 kg) guld var betydligt mer än vad som behövdes till en efod. Det har gjorts försök att förklara detta med att Gideon även gjorde en avgudabild av guld. Men ordet ”efod” betecknar inte en avgudabild. Gideon var en man med tro på Gud. Han handlade inte som Jerobeam som längre fram förledde de tio stammarna till kalvdyrkan. Gideon hade redan visat hur han såg på tillbedjan av Jehova när han fick möjligheten att grunda en härskarätt över Israel. Han avvisade erbjudandet och sade: ”Jehova skall härska över er.” (Dom 8:22, 23) En stor del av guldet kan ha använts som betalning för ädelstenar och annat material till efoden. Gideons efod kan mycket väl ha haft det uppgivna värdet (ca 1,9 miljoner kr i dagens penningvärde), i synnerhet om den var smyckad med dyrbara ädelstenar.
Trots att Gideon hade goda avsikter med efoden – att fira minnet av den seger som Jehova hade gett Israel och att ära Gud – blev den ”en snara för Gideon och för hans hushåll”, eftersom israeliterna begick andlig otukt genom att tillbe den. (Dom 8:27) Men Bibeln säger inte att Gideon själv tillbad den. Aposteln Paulus nämnde honom i stället bland dem som utgjorde ett stort ”moln” av trogna förkristna vittnen för Jehova. (Heb 11:32; 12:1)
I samband med avgudadyrkan. I Domarboken, kapitlen 17 och 18, berättas det om hur en efod blev använd i samband med avgudadyrkan. Efoden hade gjorts av en efraimit och användes först av en av hans söner som tjänade som präst framför en skulpterad bild. Därefter användes den av en levit som också tjänade som präst trots att han inte var av Arons prästerliga släkt utan var en avkomling av Mose. Till slut kom efoden och avgudabilden i händerna på män från Dans stam, och leviten och hans söner efter honom fortsatte att tjäna som avgudapräster bland dem i staden Dan under hela den tid då Guds hus var i Silo.