ENFÖDD

Det grekiska ordet monogenẹ̄s definieras av lexikografer som ”ensam född ell. framalstrad, enfödd” eller ”ensam i sitt slag, ende”. (Passows Grekiskt och svenskt lexicon, Örebro 1841, del 1, sid. 92; Thayers Greek-English Lexicon of the New Testament, 1889, sid. 417; se också Liddell och Scotts Greek-English Lexicon, Oxford 1968, sid. 1144.) Uttrycket används för att beskriva både söners och döttrars förhållande till sina föräldrar.

I Bibeln berättas det om den ”enfödde” sonen till en änka i staden Nain, om ”en enfödd dotter” till Jairos och om en mans ”enfödde” son, som var demonbesatt och som Jesus botade. (Lu 7:11, 12; 8:41, 42; 9:38) I den grekiska Septuaginta används monogenẹ̄s om Jeftas dotter. Det sägs: ”Hon var hans enda barn. Förutom henne hade han varken son eller dotter.” (Dom 11:34)

Aposteln Johannes talar flera gånger om Herren Jesus Kristus som Guds enfödde Son. (Joh 1:14; 3:16, 18; 1Jo 4:9) Det uttrycket syftar inte på Jesu födelse som människa eller på endast människan Jesus. Som Lọgos, eller Ordet, var han ”i begynnelsen hos Gud” redan ”innan världen var till”. (Joh 1:1, 2; 17:5, 24) I denna föremänskliga tillvaro omtalas han som Faderns ”enfödde Son”, som Fadern sände ”till världen”. (1Jo 4:9)

Det sägs om honom att han har ”en sådan härlighet som tillhör en enfödd son från en fader” och att han ”befinner sig på platsen vid Faderns bröst”. (Joh 1:14, 18) Man kan knappast tänka sig ett närmare, förtroligare eller mer kärleksfullt förhållande mellan en far och en son än detta. (Se BRÖST, FAMN.)

Änglarna i himlen är Guds söner, och även Adam var en ”son till Gud”. (1Mo 6:2; Job 1:6; 38:7; Lu 3:38) Men Lọgos, som senare kallades Jesus, är ”Guds enfödde Son”. (Joh 3:18) Han är ensam i sitt slag, den ende som Gud skapade direkt utan medverkan av någon annan skapelse. Han är den ende som Gud, hans Fader, använde till att frambringa alla andra skapelser. Han är den förstfödde och den främste bland alla änglar (Kol 1:15, 16; Heb 1:5, 6), som i Bibeln kallas ”de gudalika” eller ”gudar” (Ps 8:4, 5). Enligt några av de äldsta och bästa handskrifterna omtalas därför Herren Jesus Kristus med rätta som ”den enfödde guden [grek.: monogenẹ̄s theọs]”. (Joh 1:18, NV, Ro, Wa)

För att stödja treenighetstanken om ”Gud Sonen” har man i några enstaka översättningar vänt på uttrycket monogenẹ̄s theọs och återgett det med ”Gud enfödd”. Men W. J. Hickie säger i sitt verk Greek-English Lexicon to the New Testament (1956, sid. 123) att det är svårt att förstå varför dessa översättningar återger monogenẹ̄s huiọs med ”den enfödde sonen” och samtidigt återger monogenẹ̄s theọs med ”Gud enfödd” i stället för ”den enfödde Guden”.

Paulus talade om Isak som Abrahams ”enfödde son” (Heb 11:17) trots att Abraham även var far till Ismael, som han fick med Hagar, och till flera andra söner, som han fick med Ketura (1Mo 16:15; 25:1, 2; 1Kr 1:28, 32). Men Guds förbund gällde bara Isak, den ende son Abraham fick genom ett löfte av Gud och den ende son han fick med Sara. (1Mo 17:16–19) Och vid den tid då Abraham skulle offra Isak var Isak den ende sonen i sin fars hushåll. Keturas söner hade ännu inte fötts, och Ismael hade varit borta i omkring 20 år – han var säkert gift och hade egen familj. (1Mo 22:2)

Med tanke på löftet och förbundet, som var det Paulus skrev om till hebréerna, var Isak alltså ur flera synvinklar Abrahams enfödde son. Paulus förbinder därför ”löftena” och den ”enfödde” med ”’din avkomma’ ... genom Isak”. (Heb 11:17, 18) Oavsett om Josephus såg saken ur samma synvinkel eller inte, talade även han om Isak som Abrahams ”ende son”. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 222 [xiii, 1])