Barnabas — ”Tröstens son”

NÄR fick du senast tröst av en vän? Minns du när du själv gav tröst åt någon? Alla behöver vi emellanåt uppmuntran, och vi uppskattar verkligen dem som kärleksfullt ger sådan! Att ge tröst innebär att ta sig tid att lyssna, att förstå och att hjälpa. Är du villig att göra det?

En som på ett föredömligt sätt visade sådan villighet var Barnabas, som ”var en god man och full av helig ande och av tro”. (Apostlagärningarna 11:24) Varför kunde detta sägas om Barnabas? Vad gjorde honom förtjänt av en sådan beskrivning?

Generös och hjälpsam

Han hette egentligen Josef, men apostlarna gav honom ett tillnamn som mycket väl beskrev hans personlighet, nämligen Barnabas, som betyder ”Tröstens son”.a (Apostlagärningarna 4:36) Den kristna församlingen hade bildats helt nyligen. En del tror att Barnabas tidigare hade varit en av Jesu lärjungar. (Lukas 10:1, 2) Oavsett om så var fallet eller inte, hade denne man fått ett gott omnämnande.

Kort efter pingsten år 33 v.t. sålde Barnabas, som var en levit från Cypern, frivilligt lite mark och gav pengarna till apostlarna. Varför gjorde han det? Skildringen i Apostlagärningarna visar att det bland de kristna i Jerusalem vid den tiden ”gjordes en fördelning åt var och en, allt efter vad han hade behov av”. Barnabas såg uppenbarligen att det fanns ett behov, och varmhjärtat gjorde han någonting åt saken. (Apostlagärningarna 4:34–37) Han kan ha varit rätt så förmögen, men han tvekade inte när det gällde att offra sina materiella ägodelar och av sig själv för att främja Rikets intressen.b ”Varhelst Barnabas träffade på någon som var i behov av uppmuntran, gav han sådan i så stor utsträckning han förmådde”, konstaterar bibelforskaren F. F. Bruce. Det här framgår tydligt av den andra händelsen i vilken han omnämns.

Omkring år 36 v.t. försökte Saul från Tarsos (den blivande aposteln Paulus), som nu hade blivit kristen, komma i kontakt med lärjungarna i Jerusalem, ”men de var alla rädda för honom, eftersom de inte trodde att han var en lärjunge”. Hur skulle han kunna övertyga dem om att hans omvändelse var äkta och inte bara ett knep för att få skada församlingen ytterligare? ”Barnabas kom då till hans hjälp och förde honom till apostlarna.” — Apostlagärningarna 9:26, 27; Galaterna 1:13, 18, 19.

Det är inte känt varför Barnabas litade på Saul. Men ”Tröstens son” levde i alla fall upp till sitt namn genom att lyssna på Saul och hjälpa denne ur en till synes hopplös situation, och även om Saul sedan återvände till sin födelseort Tarsos, hade vänskap utvecklats mellan dessa två män. Under de år som följde skulle detta komma att ha en avgörande betydelse. — Apostlagärningarna 9:30.

I Antiokia

Omkring år 45 v.t. nåddes Jerusalem av nyheter om en ovanlig utveckling i staden Antiokia i Syrien — ett stort antal bland de grekisktalande invånarna hade blivit troende. Församlingen sände i väg Barnabas för att undersöka saken och organisera arbetet där. Man kunde inte ha gjort ett klokare val. Lukas’ skildring lyder: ”Då han kom fram och såg Guds oförtjänta omtanke, gladde han sig och började uppmuntra dem alla att med hjärtats föresats förbli i Herren, eftersom han var en god man och full av helig ande och av tro. Och en ansenlig skara fogades till Herren.” — Apostlagärningarna 11:22–24.

Men det här var inte allt Barnabas gjorde. Enligt forskaren Giuseppe Ricciotti ”var Barnabas en praktisk man, och han förstod genast hur viktigt det var att ta itu med arbetet, så att denna lovande blomstring följdes av en riklig skörd. Det rådde därför behov av framför allt skördearbetare.” Eftersom Barnabas var från Cypern, var han förmodligen van vid att ha med icke-judar att göra. Han kan ha känt sig särskilt kvalificerad att predika för hedningar. Men samtidigt var han villig att engagera andra i den här spännande och uppmuntrande verksamheten.

Barnabas tänkte på Saul, och mycket troligt är att Barnabas var medveten om den profetiska uppenbarelse som Ananias fick vid tiden för Sauls omvändelse — att den före detta förföljaren var ”ett utvalt kärl till att bära ... [Jesu] namn till nationerna”. (Apostlagärningarna 9:15) Barnabas gav sig därför i väg till Tarsos — en 200 kilometer lång färd — för att leta reda på Saul. Dessa två arbetade sedan tillsammans under ett helt år, och ”det var först i Antiokia som lärjungarna” under den här perioden ”genom gudomlig skickelse blev kallade kristna”. — Apostlagärningarna 11:25, 26.

Under Claudius’ regering drabbades vissa delar av romarriket av svår hungersnöd. I Jerusalem var det ”åtskilliga som dog i denna nöd”, enligt den judiske historikern Josephus. Därför ”bestämde sig lärjungarna [i Antiokia], var och en av dem i den mån som någon hade råd, för att sända understöd till de bröder som bodde i Judeen; och detta gjorde de, i det de skickade det till de äldre männen genom Barnabas’ och Sauls förmedling”. Efter att ha fullföljt det uppdraget återvände de två, tillsammans med Johannes Markus, till Antiokia, där de blev räknade bland profeterna och lärarna i församlingen. — Apostlagärningarna 11:29, 30; 12:25; 13:1.

Ett särskilt missionärsuppdrag

Sedan inträffade något ovanligt. ”Medan de offentligt tjänade Jehova och fastade, sade den heliga anden: ’Avskilj åt mig Barnabas och Saul, framför alla andra, för det verk som jag har kallat dem till.’” Tänk bara! Jehovas ande befallde att dessa två män skulle få ett särskilt förordnande. ”Så gick då dessa män, som blivit utsända av den heliga anden, ner till Seleukia, och därifrån seglade de i väg till Cypern.” Barnabas kunde också med rätta kallas apostel, dvs. en som sänts ut. — Apostlagärningarna 13:2, 4; 14:14.

Efter att ha färdats genom hela Cypern och där omvänt Sergius Paulus, öns romerske ståthållare, fortsatte de till Perge, på Mindre Asiens sydkust, där Johannes Markus drog sig undan och vände åter till Jerusalem. (Apostlagärningarna 13:13) Det verkar som om Barnabas, fram till dess, hade haft en ledande roll, kanske som den mer erfarne av de två. Men från och med nu är det Saul (som nu omnämns som Paulus) som tar ledningen. (Jämför Apostlagärningarna 13:7, 13, 16; 15:2.) Kände sig Barnabas sårad på grund av detta? Nej, han var en mogen kristen som i sin ödmjukhet insåg att Jehova också använde Paulus på ett kraftfullt sätt. Genom dem ville Jehova att ytterligare andra områden skulle få del av de goda nyheterna.

I själva verket hade, innan Paulus och Barnabas blev utdrivna ur Antiokia i Pisidien, invånare i hela området fått höra Guds ord genom de två männen, och ett stort antal hade tagit emot budskapet. (Apostlagärningarna 13:43, 48–52) I Ikonion blev ”en stor hop av både judar och greker ... troende”. Detta fick Paulus och Barnabas att använda avsevärd tid ”till att tala dristigt med bemyndigande från Jehova”, som lät ”tecken och förebud ske genom deras händer”. När de fick höra att en komplott hade anstiftats för att stena dem, flydde de två vist nog och fortsatte sitt arbete i Lykaonien, Lystra och Derbe. Trots att Barnabas och Paulus var nära att mista livet i Lystra, fortsatte de båda, ”och de styrkte lärjungarnas själar, uppmuntrade dem att förbli i tron och sade: ’Vi måste gå in i Guds kungarike genom många vedermödor.’” — Apostlagärningarna 14:1–7, 19–22.

De här två dynamiska förkunnarna lät sig inte skrämmas. I stället återvände de till platser där de redan mött häftigt motstånd för att bygga upp dem som nyligen blivit kristna och hjälpte antagligen kvalificerade män att ta ledningen i de nya församlingarna.

Frågan om omskärelsen

Ungefär 16 år efter pingsten år 33 v.t. var Barnabas med om en historisk händelse, som gällde frågan om omskärelsen. ”Vissa män kom ner från Judeen [till Antiokia i Syrien] och började lära bröderna: ’Om ni inte blir omskurna enligt Moses sedvänja, kan ni inte bli räddade.’” Barnabas och Paulus visste av erfarenhet att det inte förhöll sig på det viset, och det uppstod en dispyt med männen om den här frågan. Men i stället för att hävda sin myndighet insåg Barnabas och Paulus att det här var en fråga som måste avgöras för hela brödraskarans bästa. De vände sig därför till den styrande kretsen i Jerusalem, där man med hjälp av deras rapporter kunde avgöra frågan. Därefter var Paulus och Barnabas, som beskrivs som ”våra älskade ... som har utgett sina själar för vår Herre Jesu Kristi namn”, bland dem som förordnades att meddela beslutet till bröderna i Antiokia. När de hade läst upp brevet från den styrande kretsen och hållit tal, ”gladde ... sig [församlingen] över denna uppmuntran” och blev styrkt. — Apostlagärningarna 15:1, 2, 4, 25–32.

”Ett häftigt utbrott av förbittring”

Efter att ha hört så mycket positivt om Barnabas kanske vi känner att vi aldrig helt och fullt skulle kunna efterlikna hans exempel. Men ”Tröstens son” var ofullkomlig precis som alla vi andra. Medan han och Paulus planerade en andra missionsresa för att besöka församlingarna, uppstod en meningsskiljaktighet. Barnabas var besluten att ta med sig sin kusin Johannes Markus, men Paulus ansåg det inte lämpligt, eftersom Markus hade gett sig av från dem under den första missionsresan. Det uppstod då ”ett häftigt utbrott av förbittring, så att de skildes från varandra; och Barnabas tog med sig Markus och seglade i väg till Cypern”, medan ”Paulus utvalde åt sig Silas och gav sig av” åt ett annat håll. — Apostlagärningarna 15:36–40.

Så sorgligt! Ändå visar oss den här händelsen någonting annat om Barnabas’ personlighet. ”Det kommer alltid att vara till Barnabas’ heder att han var beredd att ta risken att sätta sin tillit till Markus en andra gång”, säger en historiker. Enligt denne kan det ha varit så att ”det förtroende som Barnabas hyste för Markus var till hjälp när det gällde att bygga upp Markus’ självförtroende, och det sporrade till nytt engagemang”. Det visade sig att det förtroende som Barnabas haft för Markus var helt berättigat. Så småningom erkände nämligen till och med Paulus att Markus var till nytta i den kristna tjänsten. — 2 Timoteus 4:11; jämför Kolosserna 4:10.

Barnabas’ exempel kan sporra oss till att ta oss tid att lyssna på, förstå och uppmuntra dem som är nedstämda och att ge praktisk hjälp närhelst vi ser att det finns ett behov. Redogörelsen, både om hans villighet att med mildhet och mod tjäna sina bröder och om de utmärkta resultat detta ledde till, är i sig själv till uppmuntran. Vilken välsignelse det är att ha sådana som efterliknar Barnabas i våra församlingar i dag!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

Barnabas ”var en god man och full av helig ande och av tro”