”Var gästfria mot varandra”

FEBE, en kristen kvinna under det första århundradet, hade ett problem. Hon var på väg från Kenkreai i Grekland till Rom, där hon inte kände några medtroende. (Romarna 16:1, 2) ”Den romerska världen [på den tiden] var en ond och brutal värld”, säger bibelöversättaren Edgar Goodspeed, ”och värdshusen ansågs inte vara lämpliga platser för anständiga kvinnor, i synnerhet inte för kristna kvinnor.” Så var skulle Febe bo?

Människor färdades mycket på Bibelns tid. Jesus Kristus och hans lärjungar färdades över hela Judeen och Galileen för att predika de goda nyheterna. Kort därefter förde kristna missionärer likt Paulus ut det kristna budskapet till olika delar av Medelhavsområdet, däribland Rom, huvudstaden i det romerska väldet. Var bodde de första kristna när de var ute och reste inom eller utanför det judiska området? Vilka svårigheter mötte de när de skulle söka husrum? Vad kan vi lära av dem när det gäller att visa gästfrihet?

”I dag skall jag ta in i ditt hus”

Att vara gästfri innebär att man ”gärna tar emot gäster och är frikostig mot dem”. Detta är något som sedan länge har kännetecknat Jehovas sanna tillbedjare. Abraham, Lot och Rebecka visade till exempel prov på gästfrihet. (1 Moseboken 18:1–8; 19:1–3; 24:17–20) Så här sade patriarken Job om sin inställning till främlingar: ”Ingen främling behövde tillbringa natten utomhus, mina dörrar lät jag stå öppna mot stigen.” (Job 31:32)

De som var ute och reste i Israel behövde ofta bara sätta sig på stadens torg och vänta på att bli inbjudna till en medisraelits hem. (Domarboken 19:15–21) En värd brukade tvätta sina gästers fötter och erbjuda dem mat och dryck, och han utfodrade också deras djur. (1 Moseboken 18:4, 5; 19:2; 24:32, 33) Resande som inte ville ligga sina värdar till last hade med sig egen proviant – bröd och vin till sig själva och halm och foder till sina åsnor. De önskade bara logi för natten.

Bibeln säger inte så mycket om hur Jesus hittade husrum under sina predikoturer, men han och hans lärjungar måste naturligtvis ha någonstans att sova. (Lukas 9:58) När Jesus besökte Jeriko sade han helt enkelt till Sackeus: ”I dag skall jag ta in i ditt hus”, och Sackeus tog ”med glädje” emot sin gäst. (Lukas 19:5, 6) I Betania var Jesus ofta gäst hos sina vänner Marta, Maria och Lasarus. (Lukas 10:38; Johannes 11:1, 5, 18) Och när Jesus var i Kapernaum verkar det som om han ofta bodde hos Simon Petrus. (Markus 1:21, 29–35)

De anvisningar Jesus gav när han sände ut sina 12 apostlar avslöjar mycket om vilket slag av mottagande de kunde vänta sig i Israel. Jesus sade till dem: ”Skaffa er inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet eller en matpåse för färden eller två underklädnader eller sandaler eller en stav; ty arbetaren är värd sin mat. I vilken stad eller by ni än kommer in, så utforska vem i den som är värdig, och stanna där tills ni går vidare.” (Matteus 10:9–11) Han visste att rättsinniga människor skulle välkomna hans lärjungar, förse dem med mat, tak över huvudet och andra nödvändiga ting.

Men det skulle komma en tid när de resande förkunnarna skulle vara tvungna att sörja för sig själva och täcka sina egna utgifter. Med tanke på den framtida fientligheten mot hans efterföljare och predikoarbetets utbredning till områden utanför Israel, sade Jesus: ”Nu bör den som har en börs ta med sig den, och likaså en matpåse.” (Lukas 22:36) För att kunna sprida de goda nyheterna behövde man färdas och även skaffa logi.

”Följ gästfrihetens väg”

Under det första århundradet rådde det relativt fredliga förhållanden i det romerska väldet, och man hade ett stort stenbelagt vägnät, och som en följd av detta reste människor mycket.a Eftersom det var många som var ute och reste, uppstod det ett stort behov av övernattningsställen. Detta behov täcktes av värdshus som var belägna en dagsresa från varandra utmed de större huvudvägarna. Men i The Book of Acts in Its Graeco-Roman Setting sägs det: ”Det som i dag är känt i litteraturen om sådana ställen ger en ganska eländig bild. Enligt tillgängliga litterära källor och arkeologiska fynd var detta i allmänhet vanvårdade och smutsiga anläggningar, nästan utan inredning, med vägglöss, dålig kvalitet på mat och dryck, opålitliga ägare och opålitlig personal, skumt klientel och vanligtvis låg moral.” Man kan därför förstå att resande med hög moral, när så var möjligt, undvek att stanna vid sådana värdshus.

Det är alltså inte överraskande att Bibeln upprepade gånger uppmanar de kristna att visa varandra gästfrihet. Paulus uppmanade de kristna i Rom: ”Dela med er av det ni har till de heliga, alltefter deras behov. Följ gästfrihetens väg.” (Romarna 12:13) Han påminde de judekristna: ”Glöm inte gästfriheten, för genom den har några utan att veta om det haft änglar till gäster.” (Hebréerna 13:2) Petrus uppmanade sina medtillbedjare att vara ”gästfria mot varandra utan att knota”. (1 Petrus 4:9)

Men det fanns tillfällen när det inte skulle ha varit lämpligt att visa gästfrihet. Aposteln Johannes säger om ”var och en som tränger sig fram och inte förblir i Kristi lära. ... Ta inte emot honom i era hem, och uttala inte en hälsning till honom. Ty den som uttalar en hälsning till honom, han är delaktig i hans onda gärningar.” (2 Johannes, vers 9–11) Om förhärdade syndare skrev Paulus: ”Sluta upp att vara i sällskap med någon som kallas broder och som är otuktig eller girig eller en avgudadyrkare eller en smädare eller en drinkare eller en utsugare, ja, att inte ens äta med en sådan.” (1 Korinthierna 5:11)

Bedragare och andra måste ha försökt utnyttja de sanna kristnas gästfrihet. I en icke-biblisk urkund om den kristna tron, känd som Didache eller De tolv apostlarnas lära från 100-talet v.t., sägs det att en kringresande predikant inte skall ”stanna mer än en dag eller två om det är nödvändigt”. När han sedan ger sig i väg, skall ”han inte få med sig annat än bröd. ... Om han begär pengar är han en falsk profet.” Vidare sägs det: ”Men om han vill slå sig ner hos er och kan ett hantverk, skall han arbeta för sitt uppehälle. Kan han inte något hantverk, så skall ni efter bästa förstånd se till att ingen bor sysslolös hos er. Vill han inte rätta sig efter det, är han en som schackrar med Kristus. Akta er för sådana!”

Aposteln Paulus var noga med att inte bli en kostsam börda för sina värdar under sina långa vistelser i olika städer. Han arbetade som tältmakare för att kunna sörja för sitt uppehälle. (Apostlagärningarna 18:1–3; 2 Thessalonikerna 3:7–12) För att hjälpa kristna som var ute och reste och som var förtjänta av hjälp använde de första kristna antagligen rekommendationsbrev, sådana som Paulus skrev när han rekommenderade Febe. ”Jag vill lägga ett gott ord för vår syster Febe”, skrev Paulus, ”för att ni skall välkomna henne i Herren ... och för att ni skall bistå henne i varje angelägenhet där hon kan behöva er.” (Romarna 16:1, 2)

Gästfrihet för med sig välsignelser

Kristna missionärer under det första århundradet förtröstade på att Jehova skulle sörja för alla deras behov. Men kunde de räkna med att bli gästfritt mottagna av sina medtillbedjare? Lydia öppnade sitt hem för aposteln Paulus och andra. Han bodde också hos Aquila och Priscilla i Korinth. En fångvaktare i Filippi dukade ett bord åt Paulus och Silas. Paulus blev gästfritt mottagen av Jason i Thessalonike, av Filippus i Caesarea och av Mnason på väg från Caesarea till Jerusalem. På väg till Rom blev Paulus hembjuden till bröder i Puteoli. Vilka andligt uppbyggande tillfällen detta måste ha varit för de värdar som tog emot honom! (Apostlagärningarna 16:33, 34; 17:7; 18:1–3; 21:8, 16; 28:13, 14)

Bibelkännaren Frederick F. Bruce säger: ”Det enda motiv som dessa vänner och medarbetare, värdar och värdinnor hade var kärleken till Paulus och kärleken till Herren som han tjänade. De visste att när de betjänade Paulus betjänade de också Jesus.” Detta är ett utmärkt motiv till att vara gästfri.

Det finns fortfarande behov av att visa gästfrihet. Tusentals resande representanter för Jehovas vittnen får röna sina medtillbedjares gästfrihet. Några förkunnare reser på egen bekostnad för att predika på platser som sällan nås av de goda nyheterna. Det leder till stora välsignelser när vi öppnar våra hem, de må vara aldrig så enkla, för våra medtillbedjare. Varmhjärtad gästfrihet, som ibland kanske bara innebär en enkel måltid, ger utmärkta tillfällen för ”ett utbyte av uppmuntran” och till att visa kärlek till våra bröder och till vår Gud. (Romarna 1:11, 12) Sådana tillfällen är särskilt givande för den som är värd, eftersom ”det är lyckligare att ge än att få”. (Apostlagärningarna 20:35)

[Fotnoter]

[Bild på sidan 23]

De kristna följer ”gästfrihetens väg”