Följ kärlekens långt bättre väg
JEHOVA GUD är kärlek. (1 Johannes 4:8) Hans Son, Jesus Kristus, sade att vi skall älska Gud och vår nästa. (Matteus 22:37—40) Ja, Gud håller hela universum i gång på grundval av denna egenskap! För att vinna evigt liv någonstans måste vi därför följa kärlekens väg.
Gud visade kärlek till Israels nation men förkastade senare denna organisation för dess otrohet. Han presenterade sedan församlingen av Jesu lärjungar som sin nya organisation. Hur då? Genom särskilda manifestationer av helig ande gav han dem makt att tala tungomål och att profetera. Vid pingsten år 33 v.t. blev därför 3.000 judar och proselyter troende och lämnade den gamla organisationen och övergick till Guds nya organisation. (Apostlagärningarna 2:1—41) Eftersom andens gåvor därefter gavs genom Jesu apostlar, upphörde sådana manifestationer vid deras död. (Apostlagärningarna 8:5—18; 19:1—6) Men då hade gåvorna visat att Guds ynnest gällde det andliga Israel. — Galaterna 6:16.
Underverk till följd av andens gåvor var till nytta. Men att visa kärlek till andra eller ha osjälvisk omsorg om dem är viktigare än att ha andens gåvor. Aposteln Paulus visade detta i sitt första brev till korintierna (o. år 55 v.t.). I det talade han om kärleken som ”en långt bättre väg”. (1 Korintierna 12:31) Den vägen dryftas i kapitel 13 i 1 Korintierna.
Utan kärlek är vi ingenting
Paulus resonerade: ”Om jag talar människors och änglars tungomål men inte har kärlek, då har jag blivit en ljudande malm eller en skrällande cymbal.” (1 Korintierna 13:1) Utan kärlek skulle det inte betyda någonting att tala ett av anden förlänat mänskligt språk eller ett himmelskt änglatungomål. Paulus föredrog att säga fem uppbyggliga ord i stället för tio tusen på ett tungomål som människor inte förstod. (1 Korintierna 14:19) En människa som saknade kärlek skulle vara lik ”en ljudande malm”, en bullrande, irriterande gonggong, eller en omelodisk ”skrällande cymbal”. Att kärlekslöst tala tungomål var inte ett lugnande, andligt uppbyggande sätt att förhärliga Gud och hjälpa hans folk. I våra dagar visar vi kärlek genom att använda ett begripligt tal i den kristna förkunnartjänsten.
Aposteln sade därnäst: ”Om jag har profeterandets gåva och är insatt i alla heliga hemligheter och all kunskap, och om jag har all tro så att jag kan förflytta berg, men inte har kärlek, då är jag ingenting.” (1 Korintierna 13:2) Mirakulöst profeterande, särskild förmåga att uppfatta heliga hemligheter och genom anden förlänad kunskap kanske gagnar andra men inte dem som har sådana gåvor, om de som har förmågorna skulle sakna kärlek. Paulus använde en särskild förmåga att förstå heliga hemligheter för att hjälpa andra, och en kunskapens gåva gjorde det möjligt för honom att förutsäga att några offer för skeppsbrott skulle överleva. (Apostlagärningarna 27:20—44; 1 Korintierna 4:1, 2) Och ändå var det så att om han hade all kunskap och all tro men saknade kärlek skulle han inte vara någonting i Jehovas ögon.
I våra dagar gör Jehovas ande det möjligt för hans vittnen att förstå Bibelns profetior och heliga hemligheter och vägleder dem i att meddela sådan kunskap till andra. (Joel 2:28, 29) Anden frambringar också den tro som behövs för att övervinna berglika hinder. (Matteus 17:20) Eftersom anden gör detta, är det orätt att söka personlig ära av det. Vi uppgår till ingenting om vi inte gör saker och ting till Guds ära och med kärlek till honom och våra medmänniskor. — Galaterna 5:6.
Offer till ingen nytta om kärlek saknas
Paulus sade: ”Om jag ger ut allt vad jag äger för att andra skall ha att äta, och om jag lämnar ut min kropp, för att kunna berömma mig, men inte har kärlek, då är det mig till ingen nytta alls.” (1 Korintierna 13:3) Utan kärlek skulle det inte vara till någon nytta för Paulus om han gav allting han ägde åt andra för att de skulle ha att äta. Gud belönar oss för kärleken bakom gåvorna, inte för deras materiella värde eller därför att vi söker ära som givare likt de ljugande Ananias och Safira. (Apostlagärningarna 5:1—11) Paulus gick före med gott exempel genom att kärleksfullt ge av sig själv i förbindelse med en hjälpaktion för de troende i Judeen. — 1 Korintierna 16:1—4; 2 Korintierna 8:1—24; 9:7.
Inte ens martyrskap som ett vittne för sanningen betyder någonting för Gud om kärlek saknas. (Ordspråksboken 25:27, NW) Jesus talade om sitt offer men inte för att berömma sig av det. I stället för att berömma sig gav han ut sig villigt på grund av kärlek. (Markus 10:45; Efesierna 5:2; Hebréerna 10:5—10) Hans andliga bröder frambär sina kroppar till ett levande offer i Guds tjänst — inte i självförhärligande martyrskap, utan på ett anspråkslöst sätt som förhärligar Jehova och visar deras kärlek till honom. — Romarna 12:1, 2.
Några sätt på vilka kärleken vill få oss att verka
Paulus skrev: ”Kärleken är långmodig och omtänksam.” (1 Korintierna 13:4a) För många har Guds långmodighet sedan Adams synd betytt sinnesändring som leder till frälsning. (2 Petrus 3:9, 15) Om vi har kärlek, vill vi tålmodigt lära andra sanningen. Vi kommer att undvika känslomässiga utbrott och kommer att vara hänsynsfulla och förlåtande. (Matteus 18:21, 22) Kärleken är också omtänksam, och vi dras till Gud på grund av hans omtänksamhet. Hans andes frukt omtänksamhet avhåller oss från att vara mer krävande mot andra än han är mot oss. (Efesierna 4:32) Kärleken gör oss också omtänksamma mot otacksamma människor. — Lukas 6:35.
Paulus tillade: ”Kärleken är inte svartsjuk, den skrävlar inte, blir inte uppblåst.” (1 Korintierna 13:4b) Svartsjukan är en köttets gärning och kommer att utesluta en från Guds rike. (Galaterna 5:19—21) Kärlek kommer att avhålla oss från att vara svartsjuka på en annan människas ägodelar eller gynnsamma omständigheter. Om han får ett tjänsteprivilegium vi åstundade, kommer kärleken att förmå oss att glädja oss med honom, ge honom vårt stöd och tacka Gud för att han kan användas till att gagna församlingen.
Eftersom kärleken inte skrävlar, påverkar den oss inte till att berömma oss över vad Gud låter oss göra i hans tjänst. En del korintier berömde sig som om de var upphovet till andens gåvor, fast dessa ju kom från Gud, liksom också privilegierna i hans nutida organisation gör. I stället för att berömma oss över vår ställning i Guds organisation bör vi därför se till att vi inte faller. (1 Korintierna 1:31; 4:7; 10:12) Kärleken ”blir inte uppblåst”, men sinnet på en människa som saknar kärlek kan bli uppblåst av dryghet. Kärleksfulla människor känner sig inte överlägsna andra. — 1 Korintierna 4:18, 19; Galaterna 6:3.
Inte oanständig, självisk, förtrytsam
Kärleken ”bär sig inte oanständigt åt, söker inte sina egna intressen, blir inte uppretad”. (1 Korintierna 13:5a) Den främjar goda seder, gott uppförande, respekt för myndighet och anständigt uppförande vid kristna möten. (Efesierna 5:3—5; 1 Korintierna 11:17—34; 14:40; jämför Judas, vers 4, 8—10.) Eftersom kärleken gör att alla känner att de behövs, liksom alla lemmar i människokroppen, är en kärleksfull församling en plats av frid och tillflykt. (1 Korintierna 12:22—25) I stället för att själviskt söka ”sina egna intressen” förmår kärleken oss att uppoffra våra rättigheter ibland och visa intresse för andra och deras välfärd. (Filipperna 2:1—4) Kärleken får oss att bli allting för alla slags människor, för att vi må frälsa några genom vår tjänst. — 1 Korintierna 9:22, 23.
Kärleken ”blir inte uppretad”. Yttringar av förbittring är det syndiga köttets gärningar, men kärleken gör en människa ”sen till vrede”. (Jakob 1:19; Galaterna 5:19, 20) Även om vi blir berättigat förbittrade, låter kärleken oss inte förbli uppretade och därigenom ge djävulen rum. (Efesierna 4:26, 27) Särskilt äldste måste undvika förbittring om medtroende underlåter att tillämpa en del förslag.
Paulus sade också om kärleken: ”Den för inte räkenskap över oförrätten.” (1 Korintierna 13:5b) Kärleken gör inte upp någon förteckning över oförrätter likt poster i en huvudbok. Den ser något gott hos varje medtroende och vedergäller inte för verkliga eller inbillade oförrätter. (Ordspråksboken 20:22; 24:29; 25:21, 22) Kärleken hjälper oss att ”trakta efter de ting som leder till frid”. (Romarna 14:19) Paulus och Barnabas hade en dispyt och gick skilda vägar i Guds tjänst, men kärleken helade rämnan och avhöll dem från att hysa agg. — 3 Moseboken 19:17, 18; Apostlagärningarna 15:36—41.
Benägen för rättfärdighet och sanning
Beträffande kärleken fortsatte Paulus med att säga: ”Den gläder sig inte över orättfärdigheten, men den gläder sig med sanningen.” (1 Korintierna 13:6) Somliga finner så stort behag i orättfärdigheten att det sägs om dem att ”de kan inte sova, om de inte får göra vad ont är”. (Ordspråksboken 4:16) Men i Guds organisation strider vi inte med varandra eller gläder oss om någon blir snärjd genom synd. (Ordspråksboken 17:5; 24:17, 18) Om det hade funnits tillräcklig kärlek till Gud och rättfärdigheten i församlingen i Korint, skulle man inte ha haft fördrag med omoraliskheten där. (1 Korintierna 5:1—13) Kärleken till rättfärdigheten avhåller oss bland annat från att finna nöje i TV-program, filmer eller teaterföreställningar som skildrar orättfärdighet.
Kärleken ”gläder sig med sanningen”. Här ställs sanningen i motsats till orättfärdigheten. Detta betyder uppenbarligen att kärleken får oss att glädja oss över den påverkan till rättfärdighet som sanningen har på människor. Vi finner glädje i sådant som uppbygger människor och främjar sanningens och rättfärdighetens sak. Sanningen hindrar oss från att uttala lögner, ger oss glädje när de uppriktiga bevisas vara oskyldiga och får oss att fröjdas över Guds sannings triumf. — Psalm 45:5.
Hur sanningen uppträder mot allting
I det Paulus fortsätter sin definition av kärleken skriver han: ”Den fördrar allting, tror allting, hoppas allting, uthärdar allting.” (1 Korintierna 13:7) Genom att fördra allting utestänger kärleken förbittring liksom ett gott tak utestänger regn. Om någon förnärmar oss men sedan ber om förlåtelse, får kärleken oss att ha fördrag med oförrätten och förlåta överträdaren i stället för att skvallra om saker och ting. I kärlek försöker vi vinna vår broder. — Matteus 18:15—17; Kolosserna 3:13.
Kärleken ”tror allting” i Guds ord och gör oss tacksamma för den andliga föda som vi förses med genom ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matteus 24:45—47) Även om vi inte är lättrogna, förhindrar kärleken oss från att ha ett hjärta som inte tror, och den avhåller oss från att tillskriva våra medtroende onda motiv. (Predikaren 7:22, 23) Kärleken hoppas också på allting som finns nedtecknat i Skriften, till exempel sanningarna beträffande Guds rike. Påverkade av kärlek hoppas vi på och ber om den bästa utgången i varje prövande situation. Kärleken får oss också till att tala om för andra vad som är skälet till vårt hopp. (1 Petrus 3:15) Dessutom är det så att kärleken ”uthärdar allting”, försyndelser mot oss inbegripna. (Ordspråksboken 10:12) Kärlek till Gud hjälper oss också att uthärda förföljelse och andra prövningar.
Paulus tillade: ”Kärleken tryter aldrig.” (1 Korintierna 13:8a) Den kan lika lite ta slut eller tryta som Jehova kan det. Eftersom vår evige Gud är det främsta exemplet på kärlek, kommer denna egenskap aldrig att upphöra. (1 Timoteus 1:17; 1 Johannes 4:16) Universum kommer alltid att styras genom kärlek. Må vi därför be att Gud skall hjälpa oss att övervinna själviska drag och uppvisa denna aldrig trytande andens frukt. — Lukas 11:13.
Ting som skulle försvinna
Paulus pekade framåt och skrev: ”Men vare sig det finns gåvor till profeterande, skall de tas bort, eller tungomål, skall de upphöra, eller kunskap, skall den tas bort.” (1 Korintierna 13:8b) ”Gåvor till profeterande” satte dem som ägde dem i stånd att uttala nya profetior. Även om sådana gåvor försvann sedan den kristna församlingen blivit upprättad som Guds organisation, försvinner aldrig hans profetiska makt, och hans ord innehåller alla de profetior vi nu behöver. Av anden förlänad förmåga att tala tungomål upphörde också, och den speciella kunskapen togs bort, såsom det var förutsagt. Men Jehovas fullständiga ord förser oss med vad vi behöver veta för frälsning. (Romarna 10:8—10) Dessutom är Guds tjänare fyllda med hans ande och frambringar dess frukt.
Paulus fortsatte: ”Ty vi har kunskap styckevis, och vi profeterar styckevis; men när det som är fullständigt kommer, skall det som är styckevis tas bort.” (1 Korintierna 13:9, 10) Kunskapens och profetians gåvor var ofullständiga. Antagligen gick sådana profetior inte in på detaljer, och varje profet avslöjade framtiden ”styckevis”, eftersom han saknade fullständig kunskap om vad han förutsade. Nu håller emellertid insikten i profetian på att så småningom bli fullständig. Fakta i uppfyllelse av Bibelns profetior bekräftar således att Jesus fick konungslig myndighet över människosläktet år 1914. Sedan dess har vi befunnit oss i ”ändens tid” och åtnjuter fortsatt tillväxt i andlig kunskap och insikt när det gäller Bibelns profetior. (Daniel 12:4) Vi kommer därför till fullkomlig kunskap, och ”det som är fullständigt” måste vara nära.
Den största egenskapen består
Med syftning på församlingens framsteg skrev Paulus: ”När jag var barn, brukade jag tala som barn, tänka som barn, resonera som barn; men nu då jag har blivit man, har jag lagt bort de barnsliga dragen.” (1 Korintierna 13:11) Eftersom ett barn handlar på grundval av sin begränsade kunskap och fysiska utveckling, kan det svängas hit och dit liksom om det gungades i en vagga. Men en man är mycket mer utvecklad fysiskt, har större kunskap och går vanligtvis inte lätt att svänga. Han har gjort sig av med barndomens tankar, inställningar och metoder. På liknande vis är det så att sedan Guds jordiska organisation växte ur sin barndom, bedömde Gud att den inte behövde andens gåvor i form av profeterande, tungomål och kunskap. Även om nutida medlemmar av församlingen, vilken nu befinner sig i sitt vuxna tillstånd, inte heller känner något behov av sådana gåvor, är de glada att få tjäna Gud under hans andes vägledning.
Paulus tillade: ”Just nu ser vi nämligen i oklara konturer med hjälp av en metallspegel, men då skall det vara ansikte mot ansikte. Just nu har jag kunskap styckevis, men då skall jag lära känna exakt, såsom också jag är exakt känd.” (1 Korintierna 13:12) Under församlingens barndom var det inte Guds tid att uppenbara vissa ting. Därför sågs de i oklara konturer, som om de kristna tittade i en metallspegel som saknade en god reflekterande yta. (Apostlagärningarna 1:6, 7) Men vi är förbi detta tillstånd med otydlig syn. Uppfyllelsen av profetiorna och förebilderna är nu tydligt uppenbara, för detta är Guds tid att uppenbara. (Psalm 97:11; Daniel 2:28) Trots att Paulus kände Gud, skulle höjdpunkten av kunskapen om Jehova och det intimaste förhållandet till honom komma när aposteln skulle bli uppväckt till himmelskt liv och således få den fulla belöningen för sitt kristna levnadslopp.
Som sammanfattning på sin kortfattade redogörelse för kärleken skrev Paulus: ”Nu består emellertid tro, hopp, kärlek, dessa tre; men störst av dessa är kärleken.” (1 Korintierna 13:13) Trots frånvaron av andens mirakulösa gåvor har församlingen nu fullständigare kunskap och skäl till rikare tro, hopp och kärlek. Den hyser tron att allting Gud har utlovat är så gott som uppfyllt. (Hebréerna 11:1) Olika drag hos tron kommer att upphöra, allteftersom de på förhand omtalade tingen i Guds ord förverkligas. Vissa sidor av hoppet kommer inte mer att finnas, när vi ser de ting vi hoppats på. Men kärleken kommer att bestå för evigt. Må därför alla Jehovas vittnen fortsätta att följa kärlekens långt bättre väg.