Det hemlighetsfulla med Vatikanhandskriften
VATIKANHANDSKRIFTEN nr 1209 förekommer i Vatikanbibliotekets första förteckning, som gjordes upp år 1475. Hur den kom dit är det ingen som vet. Den är en av de tre stora grekiska kodexar som har överlevt fram till våra dagar och inordnas tillsammans med sina samtida, den sinaitiska från 300-talet och den alexandrinska från början av 400-talet.
Fastän Vatikanhandskriftens vikt och betydelse var väl känd för forskare i början av 1500-talet, fick få någonsin tillfälle att granska den. Vatikanbiblioteket gjorde visserligen år 1669 en sammanställning av handskriftens olika läsarter, men den gick förlorad och återfanns inte förrän år 1819.
Kejsar Napoleon i Frankrike intog Rom år 1809 och förde den högt värderade handskriften till Paris, där den granskades av Leonhard Hug, en uppburen forskare, men med Napoleons fall återlämnades handskriften till Vatikanen år 1815. Under de 75 närmaste åren därefter var den återigen ett hemlighetsfullt föremål, dolt av Vatikanen.
Konstantin von Tischendorf, en av världens största handskriftsforskare, fick tillåtelse att granska handskriften år 1843 bara i sex timmar, sedan han hade väntat i flera månaders tid. Två år senare fick den engelske forskaren dr S. P. Tregelles tillåtelse att se kodexen men inte att studera den. Han konstaterade: ”Det är sant att jag ofta såg handskriften, men de tillät mig inte att göra bruk av den; och de lät mig inte bläddra i den utan att genomsöka mina fickor och ta ifrån mig penna, bläck och papper; och samtidigt fortsatte två prelater att hela tiden föra samtal med mig på latin, och om jag tittade på ett ställe, ryckte de boken ur handen på mig.”
Varför var katolska kyrkan så ovillig att visa världen sin högt värderade handskrift?
Varför höll man den dold?
För katolska kyrkan förblir Vulgataöversättningen av bibeln dess ”överlägsna auktoritet”. Enligt Pius XII:s encyklika Divino Afflante Spiritu, som publicerades år 1943, är denna Hieronymus’ latinska översättning från 300-talet också betraktad som ”fullständigt befriad från alla fel i fråga om tro och moral”. Hur förhöll det sig med de hebreiska och grekiska texter från vilka Vulgata blev översatt? Dessa, heter det i encyklikan, är av värde för att bekräfta Vulgatas auktoritet. Ingen grekisk handskrift, inte ens Vatikanhandskriften, har alltså någonsin betraktats som lika auktoritativ som den latinska Vulgata. Denna ståndpunkt, som katolska kyrkan intagit, har helt naturligt vållat problem.
När till exempel forskaren Erasmus på 1500-talet sammanställde sin version av Nya testamentet på grekiska, vädjade han till Vatikanhandskriftens myndigheter att utesluta de oäkta orden från 1 Johannes 5:7, 8. Erasmus hade rätt, men så sent som år 1897 försvarade påven Leo XIII Vulgatas förvanskade latinska text. Först i och med utgivandet av moderna katolska översättningar har man erkänt detta textfel.
När Codex Sinaiticus blev uppenbar för världen under senare delen av 1800-talet, stod det klart för de katolska myndigheterna att deras Codex Vaticanus riskerade att bli ställd i skuggan. Vid sekelskiftet fanns det till sist goda fotografiska kopior tillgängliga.
Handskriften består av 759 ark. Den saknar det mesta av 1 Moseboken, en del psalmer och den avslutande delen av de kristna grekiska skrifterna. Den är skriven på mycket fint, tunt pergament, som man tror vara antilophud, i enkel, elegant stil. Dess officiella beteckning är Codex B, och man kan se den i våra dagar i Vatikanbiblioteket. Den är inte längre dold, och dess värde förstås och uppskattas äntligen över hela världen.
[Bild på sidan 31]
Den betydelsefulla Codex Vaticanus 1209 hölls dold av Vatikanen i flera hundra år
[Bildkälla]
Faksimil av Codices E Vaticanis Selecti