-
Jesus botar tio spetälska under sin sista färd till JerusalemDen största människa som någonsin levat
-
-
Tiden för påsken år 33 v.t. börjar emellertid närma sig, och snart är Jesus på resande fot igen. Han färdas genom Samarien och upp till Galileen. Det är sista gången han besöker detta område före sin död. Där i Galileen sluter sig troligen han och hans lärjungar till andra som är på väg till Jerusalem för att fira påskhögtiden. De tar vägen genom Pereen, som ligger öster om floden Jordan.
Redan i början av färden, när Jesus kommer in i en by i antingen Samarien eller Galileen, möts han av tio män som lider av spetälska. Denna fruktansvärda sjukdom fräter med tiden bort den sjukes kroppsdelar — hans fingrar, tår, öron, näsa och läppar. För att skydda andra mot smitta föreskrev Guds lag beträffande en spetälsk: ”Han skall täcka över mustaschen och ropa: ’Oren, oren!’ Alla de dagar som angreppet finns hos honom skall han vara oren. ... Han skall bo avskild.”
De tio spetälska männen iakttar restriktionerna i Lagen och håller sig på långt avstånd från Jesus. De ropar emellertid med hög röst och säger: ”Jesus, Undervisare, var barmhärtig mot oss!”
När Jesus ser dem stå där på avstånd, säger han till dem: ”Gå och visa er för prästerna.” Jesus säger detta därför att Guds lag gav prästerna ansvaret att friskförklara personer som hade blivit botade från sin spetälska. På detta sätt fick de rätt att återigen vistas bland friska.
De tio spetälska tror på Jesu mirakulösa förmågor. De skyndar därför i väg för att visa sig för prästerna, trots att de ännu inte har blivit botade. På vägen dit blir deras tro på Jesus belönad. De ser och känner att de håller på att bli friska igen!
Nio av dessa spetälska män som blivit renade fortsätter sin väg, men den tionde, en samarier, vänder tillbaka för att söka efter Jesus. Varför det? Därför att han är så tacksam för det som skett med honom. Han prisar Gud med hög röst, och när han finner Jesus, faller han ner vid hans fötter och tackar honom.
Till svar säger Jesus: ”Blev inte de tio renade? Var är då de nio andra? Blev inga funna, som vände tillbaka för att ge ära åt Gud, utom den här mannen av en annan nation?”
Därefter säger han till den samariske mannen: ”Stig upp och bege dig av; din tro har gjort dig frisk.”
När vi läser om hur Jesus botade de tio spetälska, bör vi ta till hjärtat den lärdom som antyds genom frågan: ”Var är då de nio andra?” Den otacksamhet som de nio visade är en allvarlig brist. Kommer vi, i likhet med den samariske mannen, att uttrycka vår tacksamhet för allt det som Gud ger oss, däribland det säkra löftet om evigt liv i Guds rättfärdiga nya värld?
-
-
När Människosonen uppenbarasDen största människa som någonsin levat
-
-
När Människosonen uppenbaras
MEDAN Jesus fortfarande befinner sig ganska långt norrut (i Samarien eller Galileen), frågar fariséerna honom när Guds kungarike skall komma. De tror att det skall upprättas med stor pompa och ståt, men Jesus säger: ”Guds kungarike kommer inte med påfallande märkbarhet, inte heller skall man säga: ’Se här!’ eller: ’Där!’ Ty se! Guds kungarike är i er mitt.”
Uttrycket ”i er mitt” har ibland översatts med ”invärtes i eder”. Somliga har därför trott att Jesus menade att Guds kungarike härskar i Guds tjänares hjärtan. Men Guds kungarike kan naturligtvis inte finnas i hjärtat hos dessa trolösa fariséer som Jesus talar med. Det finns ändå i deras mitt, eftersom den förordnade kungen i Riket, Jesus Kristus, finns mitt ibland dem.
Det är förmodligen först sedan fariséerna har gett sig av som Jesus nu börjar tala lite närmare med sina lärjungar om Guds kungarikes ankomst. Han tänker särskilt på sin framtida närvaro som kung i Guds rike, när han varnande säger: ”Man skall säga till er: ’Se där!’ eller: ’Se här!’ Gå då inte ut eller sätt efter dem [dessa falska messiasgestalter]. Ty alldeles som blixten med sin ljungeld lyser från ett håll under himlen till ett annat håll under himlen, så skall Människosonen vara.” Vad Jesus menar är att alldeles som blixten syns över ett mycket stort område, så kommer också bevisen för hans närvaro som kung i Guds rike att vara tydligt urskiljbara för alla som önskar se dem.
Jesus drar sedan paralleller med några forntida händelser för att visa hur människors inställning kommer att vara under hans framtida närvaro. Han förklarar: ”Alldeles som det gick till i Noas dagar, så skall det också vara i Människosonens dagar. ... Likaså: alldeles som det gick till i Lots dagar: man höll på med att äta, med att dricka, med att köpa, med att sälja, med att plantera, med att bygga. Men på den dag då Lot gick ut från Sodom regnade det eld och svavel från himlen och tillintetgjorde dem alla. På samma sätt skall det vara den dagen då Människosonen skall uppenbaras.”
Jesus menar inte att människorna på Noas tid och Lots tid blev tillintetgjorda bara därför att de ägnade sig åt sådana normala aktiviteter som att äta, dricka, köpa, sälja, plantera och bygga. Även Noa och Lot och deras familjer gjorde detta. Men de andra ägnade sig åt sådana dagliga bestyr utan att ta någon notis om Guds vilja, och det var därför de blev tillintetgjorda. Av samma anledning kommer människor att bli tillintetgjorda när Kristus uppenbaras under den stora vedermöda som skall drabba den här tingens ordning.
För att understryka hur viktigt det är att människor reagerar snabbt, när de ser bevisen för hans framtida närvaro som kung i Guds rike, tillägger Jesus: ”På den dagen bör den som är uppe på taket men vars lösöre är i huset inte gå ner för att hämta det, och likaså den som är ute på fältet, han bör inte vända åter till tingen bakom sig. Kom ihåg Lots hustru.”
När tecknet på Kristi närvaro börjar visa sig, kan människor inte låta sin kärlek till materiella ägodelar hindra dem från att vidta snabba åtgärder. På väg ut ur Sodom såg sig Lots hustru tydligen längtansfullt tillbaka på de ting hon lämnat bakom sig och blev därför en saltstod.
Jesus fortsätter nu att beskriva den situation som skulle råda under hans framtida närvaro och säger till sina lärjungar: ”Den natten skall två män befinna sig i en säng; den ene skall tas med, men den andre skall lämnas kvar. Två kvinnor skall hålla på att mala på samma kvarn; den ena skall tas med, men den andra skall lämnas kvar.”
Att människor ”tas med” är en parallell till att Noa fick gå in i arken tillsammans med sin familj och att änglarna förde Lot och hans familj ut ur Sodom. Det betyder räddning. Att ”lämnas kvar” betyder däremot tillintetgörelse.
När lärjungarna hör detta, frågar de: ”Vart, Herre?”
”Där kroppen är, där kommer också örnarna att samlas”, svarar Jesus. De som ”tas med” till räddning är som skarpsynta örnar i det att de församlas till ”kroppen”. Kroppen har avseende på den rätte Kristus vid hans osynliga närvaro som kung i Guds rike och på den andliga festmåltid som Jehova då bjuder på. Lukas 17:20—37; 1 Moseboken 19:26.
-
-
Behovet av bön och av ödmjukhetDen största människa som någonsin levat
-
-
Behovet av bön och av ödmjukhet
NÄR Jesus vid ett tidigare tillfälle var i Judeen berättade han en liknelse om vikten av att vara uthållig i bön. Nu, under sin sista färd till Jerusalem, understryker han återigen behovet av att be utan att ge upp. Jesus befinner sig förmodligen fortfarande i Samarien eller Galileen när han framställer denna liknelse för sina lärjungar:
”I en viss stad fanns det en viss domare som inte hyste fruktan för Gud och inte hade respekt för någon människa. Men det fanns en änka i den staden, och hon gick gång på gång till honom och sade: ’Se till att jag får min rätt av den som är min motpart inför domstol.’ Nu var han ovillig till en tid, men efteråt sade han för sig själv: ’Fastän jag inte fruktar Gud eller har respekt för någon människa, skall jag i alla fall, på grund av det obehag den här änkan jämt ställer till för mig, se till att hon får sin rätt, så att hon inte skall fortsätta att komma och puckla på mig till dess jag är slut.’”
Jesus gör sedan en tillämpning av berättelsen och säger: ”Hör vad domaren, fastän orättfärdig, sade! Skall då inte Gud ofelbart laga att rätt skipas åt hans utvalda, som ropar till honom dag och natt, även om han är långmodig gentemot dem?”
Jesus menar inte att Jehova Gud på något sätt skulle likna den här orättfärdige domaren. Tanken är i stället att om till och med en orättfärdig domare besvarar ihärdiga vädjanden, bör det inte råda något tvivel om att Gud, som är alltigenom rättfärdig och god, kommer att svara om hans folk fortsätter att be utan att ge upp. Jesus säger därför vidare: ”Jag säger er: Han [Gud] skall laga att det med hast skipas rätt åt dem.”
De enkla och fattiga människorna har många gånger svårt att få rättvisa, medan de mäktiga och rika ofta blir gynnade. Gud kommer emellertid inte bara att se till att de onda får sitt rättvisa straff, utan han kommer också att tillförsäkra sina tjänare rättvis behandling genom att ge dem evigt liv. Men hur många människor har fast tro på att Gud skall laga så att det med hast skipas rätt?
Med särskild hänsyftning på tro i relation till bönens kraft ställer Jesus frågan: ”Men skall Människosonen ändå, när han kommer, verkligen finna tron på jorden?” Frågan lämnas obesvarad, men det tycks vara underförstått att det inte skulle vara vanligt med sådan tro när Kristus kommer som kung i Guds rike.
Bland dem som lyssnar till Jesus finns några som är ganska självsäkra i sin tro. De betraktar sig själva som rättfärdiga och ser ner på andra. Några av Jesu lärjungar kan rentav höra till den gruppen. Följande liknelse är därför riktad till dessa:
”Två män gick upp i templet för att be, den ene var farisé och den andre uppbördsman. Fariséen ställde sig och började be dessa ting för sig själv: ’O Gud, jag tackar dig för att jag inte är som övriga människor, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som den här uppbördsmannen. Jag fastar två gånger i veckan, jag ger tiondelen av allting jag förvärvar.’”
Fariséerna är kända för att vilja skylta med sin rättfärdighet för att imponera på andra. Vanligen iakttar de sina självpålagda fastor varje måndag och torsdag, och de betalar med skrupulös noggrannhet tiondelen av till och med de obetydligaste av markens örter. Några månader tidigare hade de vid lövhyddohögtiden tydligt visat sitt förakt för det enkla folket när de sade: ”Den här hopen folk som inte känner Lagen [dvs. fariséernas uttolkning av den], de är förbannade.”
Jesus fortsätter sin liknelse med att berätta om en sådan ”förbannad” person: ”Men uppbördsmannen, som stod på avstånd, ville inte ens lyfta upp ögonen mot himlen utan slog sig oavbrutet på bröstet och sade: ’O Gud, var nådig mot mig syndare.’” På grund av att den här uppbördsmannen ödmjukt har erkänt sina tillkortakommanden säger Jesus: ”Jag säger er: Den här mannen gick ner till sitt hem befunnen mer rättfärdig än den förre mannen, eftersom var och en som upphöjer sig själv skall bli förödmjukad, men den som ödmjukar sig själv skall bli upphöjd.”
Jesus framhåller således återigen behovet av att vara ödmjuk. Eftersom de uppfostrats i ett samhälle där de egenrättfärdiga fariséerna utövar så stort inflytande och där en persons ställning och rang ständigt framhålls, är det inte så underligt att till och med Jesu lärjungar blir påverkade. Men vilken fin lektion i ödmjukhet Jesus ger dem! Lukas 18:1—14; Johannes 7:49.
-