Abraham — ett föredöme för alla som söker Guds vänskap
”Utan att bli svag i tron ... var [han] fullt övertygad om att vad han [Gud] hade lovat var han också i stånd att utföra.” — ROMARNA 4:19—21.
1. Varför har Satan försökt misskreditera berättelsen om Abraham?
GUDS ord som förkunnas i bibeln är ”levande och utvecklar kraft” (Hebréerna 4:12), så trots att berättelsen om Jehovas handlande med Abraham skrevs för över 3.500 år sedan, är den en källa till uppmuntran för alla som söker Guds vänskap. (Romarna 15:4) Ärkefienden Satan vet detta och har använt religiösa ledare till att försöka misskreditera den redogörelsen och säga att den är en myt. — 2 Korintierna 11:14, 15.
2. Hur betraktade Jesu lärjungar Abraham?
2 Som en del av ”hela Skriften” som är ”inspirerad av Gud” är Abrahams historia sann och ”nyttig till [kristen] undervisning”. (2 Timoteus 3:16; Johannes 17:17) Jesu första lärjungar insåg verkligen detta, eftersom Abraham nämns 74 gånger i de kristna grekiska skrifterna. I det trosinspirerande 11:e kapitlet i Hebréerna ägnas han större utrymme än någon annan förkristen Guds tjänare.
3. Hur blev Abraham storligen hedrad?
3 Patriarken Abraham var inte en ”profet” i vanlig bemärkelse, utan Jehova använde honom till att framföra ett storslaget ”symboliskt drama”, i vilket han blev storligen hedrad genom att få uppträda som en profetisk bild av Gud själv. (1 Moseboken 20:7; Galaterna 4:21—26) Jesus talade således om ”Abrahams bröst”, när han ville illustrera en ställning av ynnest hos Gud. — Lukas 16:22.
Hans första troshandling
4. Hur började enligt bibeln Guds handlande med Abram?
4 Abram, som han ursprungligen kallades, var uppfostrad i ”kaldéernas Ur”. Medan han bodde där, visade sig Jehova Gud för honom och sade: ”Gå du i väg ut ur ditt land och från dina släktingar och från din fars hus till det land som jag kommer att visa dig; och jag kommer att göra dig till en stor nation, och jag kommer att välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och visa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som nerkallar ont över dig kommer jag att förbanna, och alla markens familjer kommer sannerligen att välsigna sig genom dig.” — 1 Moseboken 12:1—3; 15:7; NW; Apostlagärningarna 7:2, 3.
5. a) Hur måste Guds löfte ha rört Abrams hjärta? b) Vilket gensvar gav Abram på löftet?
5 Vilken uppfordrande uppmaning! Lydnad för den uppmaningen innebar att Abram måste lämna en mycket fin miljö och sina släktingar för ett liv långt borta i ett främmande land. Men Abrams hjärta var djupt rört av Guds kärleksfulla löfte. Eftersom han var en barnlös gammal man med en ofruktsam hustru, verkade hans namn vara bestämt att snart glömmas bort. Men Guds löfte försäkrade det motsatta: ”En stor nation” skulle komma att härstamma från honom. Guds löfte inbegrep dessutom ett underbart förkunnande av goda nyheter för hela mänskligheten och pekade fram emot en tid då alla nationer skulle bli välsignade. (Galaterna 3:8) Abram utövade tro på Jehovas löfte och lämnade ett centrum för en högtstående civilisation. Bibeln talar om för oss att ”han drog ut, fastän han inte visste vart han var på väg”. — Hebréerna 11:8.
6. a) Varför ger 1 Moseboken 11:31 Tera äran för att ha företagit flyttningen? (Apostlagärningarna 7:2—4) b) På vad sätt var Sara ett föredöme för kristna kvinnor i våra dagar?
6 Abrams tro påverkade andra. Hans eget hushåll, hans far Tera och hans brorson Lot drog också ut tillsammans med honom. Men eftersom Tera var det patriarkaliska familjeöverhuvudet, tillskrivs han äran av att ha företagit flyttningen. (1 Moseboken 11:31) Det är värt att lägga märke till det stöd som Abram fick av sin hustru, Sarai, senare kallad Sara. Hon fann sig i att ha en lägre levnadsstandard under resten av sitt liv. (1 Moseboken 13:18; 24:67) Man förstår varför Abraham vid Saras död ”gick in för att hålla klagan över Sara och för att gråta över henne”. (1 Moseboken 23:1, 2, NW) På grund av hennes starka tro och helhjärtade hustruliga undergivenhet hålls hon fram som ett exempel på sann andlig skönhet för kristna kvinnor. — Hebréerna 11:11, 13—15; 1 Petrus 3:1—6.
7. På vad sätt har kristna i våra dagar visat en tro lik Abrahams och Saras?
7 Många kristna i våra dagar har visat en liknande tro genom att frivilligt erbjuda sig att sprida Guds budskap på platser där det råder ett stort behov av Rikets förkunnare och av hjälp till att uppföra och driva nya anläggningar, där man trycker och sänder ut biblisk litteratur. (Matteus 24:14) Dessa kristna har varit med om att lyda befallningen: ”Gå ... och gör lärjungar av människor av alla nationerna.” Genom att flytta till ett okänt land har de ofta måst anpassa sig till en annorlunda levnadsstandard. Andra har gjort avsevärda materiella uppoffringar för att göra lärjungar i sin egen trakt. — Matteus 28:19, 20.
Andra troshandlingar
8. Vad ledde fram till Jehovas andra framträdande för Abram?
8 Abram stannade i staden Haran tills hans far Tera dog. (1 Moseboken 11:31, 32) Därefter gick hans hushåll över floden Eufrat och styrde kosan söderut. Till slut nådde de ”platsen för Sikem” mitt i Kanaans land. Vilken behaglig anblick måste inte detta ha varit! Sikem ligger i en bördig dal mellan två bergskedjor i vilka bergen Ebal och Gerissim utgör toppar. Det har beskrivits som ”det heliga landets paradis”. Mycket lämpligt visade sig Jehova här återigen för Abram och sade: ”Åt din säd ämnar jag ge detta land.” — 1 Moseboken 12:5—7, NW.
9. a) På vilket enastående sätt fortsatte Abram att visa tro? b) Vilken lärdom kan vi hämta av detta?
9 Abram gav gensvar med ännu en troshandling. Som berättelsen lyder: ”Han [byggde] ett altare där åt Jehova.” (1 Moseboken 12:7, NW) Detta inbegrep antagligen offrandet av ett djuroffer, eftersom det hebreiska ordet för ”altare” betyder ”offerplats”. Senare upprepade Abram dessa troshandlingar i andra delar av landet. Han ”anropade” dessutom ”Jehovas namn”. (1 Moseboken 12:8, NW; 13:18; 21:33) Den hebreiska frasen ”anropa (någons) namn” betyder också ”förkunna (någons) namn”, ”predika (någons) namn”. Både medlemmarna i Abrams eget hushåll och kananéerna måste ha hört honom modigt förkunna sin Guds, Jehovas, namn. (1 Moseboken 14:22—24) Alla som söker Guds vänskap i våra dagar måste också anropa hans namn i tro. Detta måste inbegripa att ta del i att offentligt predika och att alltid ”frambära till Gud ett lovprisningens offer, det vill säga frukten av läppar som offentligt bekänner hans namn”. — Hebréerna 13:15; Romarna 10:10.
10. a) På vilka andra sätt utövade Abram tro? b) Hur var han ett föredöme för kristna familjeöverhuvuden? (1 Timoteus 3:12)
10 Abram utövade också tro på Jehova på många andra sätt. Han gjorde uppoffringar för fridens skull, men tog ändå modigt itu med kritiska situationer. (1 Moseboken 13:7—11; 14:1—16) Trots att han var rik var han inte materialistisk. (1 Moseboken 14:21—24) Han var i stället gästfri och understödde generöst Jehovas tillbedjan. (1 Moseboken 14:18—20; 18:1—8) Men det viktigaste av allt var att han var ett föredömligt familjeöverhuvud och följde Jehovas anvisning genom att befalla sina söner och sitt hushåll efter honom, så att de höll ”Jehovas väg till att utöva rättfärdighet”. (1 Moseboken 18:19, NW) Abrams hushåll följde därigenom en kurs som skilde sig markant från den som följdes av de sexuellt perversa kananéerna i de närbelägna städerna Sodom och Gomorra. Abram skulle säkert inte ha tolererat sådana grova synder i sitt hushåll. Att han presiderade över sitt hushåll på ett utmärkt sätt återspeglas i det sätt varpå medlemmar av det efterliknade honom genom att i tro anropa Jehovas namn. — 1 Moseboken 16:5, 13, NW; 24:26, 27; 25:21.
Han blev inte ”svag i tron”
11. Hur kunde Abram hålla ut som ”en främling ... i ett främmande land” i hundra år?
11 Abrams starka tro hjälpte honom att utstå lidanden, medan han i hundra år levde bland människor som gjorde anspråk på landet som sitt eget. (1 Moseboken 12:4; 23:4; 25:7) Bibeln säger: ”Han [levde] såsom en främling i löftets land såsom i ett främmande land och bodde i tält med Isak och Jakob, som var arvingar med honom till precis samma löfte. Ty han väntade på staden som har de verkliga grundvalarna, staden [Guds rike] vars uppbyggare och upphovsman är Gud. Och om de [eller han] nu verkligen hade fortsatt att påminna sig det som de [eller han] hade dragit ut ifrån, skulle de [eller han] ha haft tillfälle att vända tillbaka.” — Hebréerna 11:9, 10, 15; jämför Hebréerna 12:22, 28.
12. Vilket tillfälle att återvända till Ur fick Abram snart, och hur hanterade han den kritiska situationen?
12 Abram hade inte varit länge i Kanaan, då en svår hungersnöd gav honom ”tillfälle att vända tillbaka”. Ur, som försågs med vatten från floden Eufrats rika vattenförråd, var inte beroende av något direkt regn. Men i stället för att återvända dit satte Abram tro till Jehova och styrde kosan i motsatt riktning, nämligen till Egypten. Detta var riskabelt. Eftersom främlingen Abram hade en vacker hustru, svävade han i livsfara i detta främmande land. Men han företog försiktighetsåtgärder genom att be Sarai dölja deras äktenskapsförhållande. Jehova välsignade Abram för hans tro, och snart kunde han återvända till det utlovade landet med större rikedomar än någonsin tidigare. — 1 Moseboken 12:10—13:2; 20:12.
13. Vad förebildades genom Sarais ofruktsamhet och av att Abram dolde sitt äktenskapsförhållande till henne?
13 Detta utgjorde också en del av det profetiska drama som Abram utan att veta om det fick framföra till vår undervisning. Sarai, som fortfarande var ofruktsam, utgjorde en bild av Jehovas himmelska hustrulika organisation av lojala änglar. Denna vackra symboliska hustru måste vänta i över 4.000 år, innan hon kunde tillhandahålla den större Abrahams, Jehova Guds, sanna säd. Den öppna förföljelsen av trogna Guds tjänare under alla dessa år av väntan fick det ibland att verka som om Jehova hade dolt sitt förhållande som hennes äkta man. — 1 Moseboken 3:15; Jesaja 54:1—8; Galaterna 3:16, 27, 29; 4:26.
14. a) Hur reagerade Sarai till slut för sin ofruktsamhet? b) Vad hände under Abrams 100:e år, och varför det?
14 När Abram hade hållit ut som främling i tio år, hade han fortfarande inte någon son som arvinge. I desperation bad Sarai honom därför att frambringa avkomma genom hennes slavinna, Hagar. Abram samtyckte, och Ismael föddes. (1 Moseboken 12:4; 16:1—4, 16) Men den utlovade välsignelsens säd skulle komma genom någon annan. Under Abrams 100:e år ändrades hans namn till Abraham, eftersom Gud sade att han skulle göra honom till far för ”en hop nationer” (NW), och Sarais namn ändrades till Sara med löfte om att hon skulle komma att föda en son. — 1 Moseboken 17:1, 5, 15—19.
15. a) Varför skrattade Abraham vid tanken på att Sara skulle föda honom en son? b) Vilket ytterligare bevis gav Abraham på sin starka tro?
15 Abraham (och senare också Sara) skrattade åt tanken, eftersom både hans och Saras fortplantningsförmågor hade upphört att fungera. (1 Moseboken 17:17; 18:9—15; NW) Men detta var inte ett skratt av vantroget tvivel. Som bibeln förklarar blev han inte ”svag i tron”. ”Men på grund av Guds löfte ... blev [han] stark genom sin tro, i det att han gav ära åt Gud och var fullt övertygad om att vad han hade lovat var han också i stånd att utföra.” (Romarna 4:18—21) Samma dag gav Abraham bevis på sin starka tro. Som ett tecken på sitt förbund med Abraham uppmanade Jehova honom att bli omskuren tillsammans med allt mankön i sitt stora hushåll. (1 Moseboken 15:18—21; 17:7—12, 26) Hur reagerade då Abraham för denna plågsamma befallning? ”Han tog itu med att omskära deras förhuds kött just på den dagen, alldeles som Gud hade talat med honom.” — 1 Moseboken 17:22—27, NW.
16. a) Vad hände den dag då Isak blev avvand? b) Vad förebildade utdrivandet av Hagar och Ismael?
16 Isak, vars namn betyder ”Skratt”, föddes åt Sara följande år. (1 Moseboken 21:5, 6, NW) Snart var tiden inne för honom att bli avvand. Under kalaset i samband därmed förföljdes Isak av den avundsjuke Ismael. Då uppmanade Sara Abraham på det bestämdaste att driva ut slavkvinnan Hagar och hennes son ur hushållet. Jehova Gud understödde Saras begäran. Trots att det smärtade Abraham att behöva göra detta, var han ändå snar till att lyda. (1 Moseboken 21:8—14) Enligt Galaterna 4:21—30 var detta en bild av hur den större Abraham skulle göra slut på sitt förhållande till det naturliga Israels nation. Likt resten av mänskligheten var dess medlemmar födda som syndens slavar. (Romarna 5:12) Men de förkastade också Jesus Kristus, Abrahams sanna Säd, som kom för att göra dem fria. (Johannes 8:34—36; Galaterna 3:16) Och precis som Ismael förföljde Isak, så förföljde de den nyligen bildade kristna församlingen av det andliga Israel, som utgjorde andrahandsdelen av Abrahams säd. — Matteus 21:43; Lukas 3:7—9; Romarna 2:28, 29; 8:14—17; 9:6—9; Galaterna 3:29.
Hans största trosprov
17. Vilket svårt prov sattes Abrahams tro därefter på?
17 Det är inte sannolikt att någon mänsklig far har hyst större kärlek till en son än vad den åldrige Abraham hyste till Isak. Vilken fruktansvärd chock måste det därför inte ha blivit för honom, när han fick följande befallning: ”Jag ber dig, ta din son, din ende son, som du har så kär, Isak, och gör en färd till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett av bergen som jag kommer att ange för dig.” — 1 Moseboken 22:1, 2, NW.
18. Hur reagerade Abraham för Jehovas befallning att han skulle offra Isak?
18 Abraham måste ha haft svårt att förstå orsaken till denna svåra befallning. Men som alltid visade han sig vara snar till att lyda. (1 Moseboken 22:3) Det tog honom tre kvalfyllda dagar att nå det utvalda berget. Där byggde han ett altare och lade ved ovanpå det. Vid det här laget måste han ha förklarat Guds befallning för Isak, som lätt skulle ha kunnat springa sin väg men som i stället lät sin åldrige far binda hans armar och ben och lägga honom på altaret. (1 Moseboken 22:4—9) Vad är förklaringen till en sådan lydnad?
19. a) Vad var förklaringen till att Isak kunde underkasta sig så modigt? b) Hur kan kristna familjer i våra dagar hämta lärdom av förhållandet mellan Abraham och Isak?
19 Abraham hade troget fullgjort den förpliktelse som anges i 1 Moseboken 18:19 med avseende på Isak. Han hade utan tvivel inskärpt hos Isak Jehovas uppsåt att uppväcka de döda. (1 Moseboken 12:3; Hebréerna 11:17—19) Och Isak å sin sida var föremål för Abrahams djupa kärlek och måste ha önskat behaga sin far i allt, särskilt när det gällde att göra Guds vilja. Vilken fin lärdom är inte detta för kristna familjer i våra dagar! — Efesierna 6:1, 4.
20. Hur lydde Abraham, och vilken belöning fick han?
20 Nu kom provets höjdpunkt. Abraham grep slaktkniven. Men just som han skulle till att döda sin son hindrade Jehova honom och sade: ”Nu vet jag verkligen att du är gudfruktig, i det att du inte har undanhållit mig din son, din ende.” (1 Moseboken 22:11, 12, NW) Hur rikligen blev inte Abraham välsignad genom att få höra Gud själv intyga hans rättfärdighet! Nu kunde han känna sig säker på att ha nått upp till det som Gud kräver av en ofullkomlig människa. Och vad som var ännu viktigare: Jehovas tidigare uppfattning om hans tro hade bekräftats. (1 Moseboken 15:5, 6) Därefter offrade Abraham en vädur, som han fick genom ett underverk för att ersätta Isak. Sedan fick han höra Jehova bekräfta förbundslöftena genom en svuren ed. Han blev senare känd som en Jehovas vän. — 1 Moseboken 22:13—18; Jakob 2:21—23.
21. Vilken profetisk illustration gavs här, och vad bör den uppmuntra oss att söka?
21 Abrahams offer var ”bildligt”. (Hebréerna 11:19) Det symboliserade det smärtsamma och dyrbara offer som Jehova Gud gjorde, när han sände sin älskade Son hit till jorden för att dö som ”Guds lamm som tar bort världens synd”. (Johannes 1:29) Och Isaks villighet att dö belyser hur den större Isak, Jesus Kristus, kärleksfullt underkastade sig att göra sin himmelske Faders vilja. (Lukas 22:41, 42; Johannes 8:28, 29) Och slutligen, precis som Abraham fick tillbaka sin son levande från altaret, så fick Jehova tillbaka sin älskade Son från de döda som en härlig andeskapelse. (Johannes 3:16; 1 Petrus 3:18) Hur uppmuntrande är inte allt detta för dem som söker Guds vänskap i våra dagar!
22. Hur har en utvald grupp människor fått gagn av Guds oöverträffade kärlek?
22 På grund av sitt utövande av tro på denna oöverträffade kärlekshandling av den större Abraham, Jehova Gud, har en utvald grupp människor förklarats rättfärdiga som Guds söner. (Romarna 5:1; 8:15—17) Dessa, som först har tagits från judar och sedan från icke-judar, har verkligen välsignats genom Abrahams Säd, Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 3:25, 26; Galaterna 3:8, 16) De i sin tur utgör andrahandsdelen av Abrahams säd. (Galaterna 3:29) De uppgår till slut till 144.000, och likt Jesus uppväcks de till himmelskt liv efter att ha bevisat sig själva trogna ända till döden. — Romarna 6:5; Uppenbarelseboken 2:10; 14:1—3.
23. a) Hur har miljoner människor redan blivit välsignade genom kvarlevan av Abrahams säd? (2 Korintierna 5:20) b) Vilka ytterligare välsignelser ligger framför den ”stora skaran”?
23 Under tiden välsignar sig miljontals människor ur alla nationer genom att ge gensvar till den kärleksfulla tjänst som den lilla kvarlevan av Abrahams säd utför. (1 Moseboken 22:18) De har blivit hänförda över att få veta hur syndiga människor kan förklaras rättfärdiga som Guds vänner. Som ett resultat av detta åtnjuter ”en stor skara” ”ur alla nationer” Guds ynnest genom att de har ”tvättat sina långa dräkter och gjort dem vita i Lammets blod”. Tillsammans med kvarlevan, som tar ledningen, ägnar de också Gud ”helig tjänst dag och natt”. Denna stora skara har det underbara hoppet att som Guds jordiska ”barn” få evigt liv i ett paradis. (Uppenbarelseboken 7:9—17; 21:3—5; Romarna 8:21; Psalm 37:29) Men innan sådana välsignelser blir en verklighet, måste händelser av ännu större betydelse äga rum, som vi skall få se i följande artikel.
Repetitionsfrågor
◻ Hur prövades tron hos Abraham och hans släktingar?
◻ Hur har kristna i våra dagar visat en liknande tro?
◻ På vilka andra sätt utövade Abraham tro?
◻ Hur är Abraham, Sara och Isak föredömen för kristna familjer?
◻ Vad var Abrahams största troshandling en illustration av?