SKÄGG

Hårväxt på en mans haka och kinder, ibland inklusive hårväxten mellan överläppen och näsan. I Bibelns hebreiska skrifter är zaqạn ordet för ”skägg”, men safạm, som har avseende på överläppen, har i olika översättningar återgetts med ”skägg”, ”mustasch” och ”överläpp”. I några fall syftar ordet zaqạn inte på skägget utan på ”hakan”. (3Mo 13:29, 30; 14:9)

Bland många av forntidens folk i Östern, däribland israeliterna, betraktades skägg som ett tecken på manlig värdighet. Guds lag förbjöd israeliterna att klippa håret vid tinningarna och att skära av kanten av sitt skägg. (3Mo 19:27; 21:5) Detta berodde utan tvivel på att det här var en religiös sedvänja bland en del hedniska folk.

I samband med djup sorg, skam eller förödmjukelse kunde en man rycka hår ur sitt skägg eller låta bli att vårda skägget eller mustaschen. (Esr 9:3) Det kan ha varit Jonatans son Mefibosets ovårdade skägg som fick David att förstå att Mefiboset kanske talade sanning när han sade att hans tjänare Siba hade baktalat honom och att Mefiboset, tvärtemot vad Siba hade sagt, hade sörjt medan David var på flykt undan Absalom. (2Sa 16:3; 19:24–30) Att raka av skägget var ett tecken på att man drabbats av olycka eller kände stor sorg på grund av olycka. (Jes 7:20; 15:2; Jer 48:37; Hes 5:1)

Efter Jerusalems ödeläggelse 607 f.v.t. visade några män från Sikem, Silo och Samaria sin sorg och förtvivlan genom att raka av sig skägget, riva sönder sina kläder och rista märken på sig. De hade visserligen med sig offer som de skulle föra till Jehovas hus, offer som tydligen skulle frambäras där templet hade stått, men det var blodlösa offer. (Jer 41:5) Att de här männens handlingar inte var helt i överensstämmelse med Guds lag framgår av att de ristade märken på sig, vilket var strängt förbjudet i lagen. (3Mo 19:28; 21:5)

Den betydelse man tillmätte ett välvårdat skägg framgår av händelsen då David förställde sitt sunda förstånd genom att låta saliven rinna ner i skägget. Akis, kungen i Gat, blev övertygad om att David var galen eftersom han betedde sig så. (1Sa 21:13) När Hanun, Ammons kung, förolämpade Davids sändebud genom att raka av dem halva skägget, visade David medkänsla med sina män och lät säga till dem att de skulle stanna i Jeriko tills deras skägg hade vuxit ut ordentligt. Ammoniterna visste att de genom den här handlingen hade förolämpat David grovt och att de hade blivit ”illaluktande” för honom, och de förberedde sig därför på krig. (2Sa 10:4–6; 1Kr 19:1–6)

Redan innan lagförbundet ingicks var det vanligt att män bar skägg. Hebréerna gjorde inte minnesmärken med bilder av sig själva, men i Egypten, Mesopotamien och andra länder i Mellanöstern har man funnit många monument och inristningar som avbildar assyrier, babylonier och kanaanéer med skägg. Och en del avbildningar som daterar sig så långt tillbaka som till 2000-talet f.v.t. visar män med olika typer av skägg. Hos de ovannämnda folken var det huvudsakligen eunuckerna som avbildades utan skägg. Men i Israel var det inte brukligt att göra män till eunucker, eftersom lagen inte tillät eunucker att komma in i Israels församling. (5Mo 23:1)

Eftersom de flesta semiter avbildas med skägg, även innan lagförbundet ingicks, är det logiskt att dra slutsatsen att trogna män i Sems släktlinje bar skägg – de fortsatte ju att tala det språk som talades i Eden och var utan tvivel mycket noga med att följa de ursprungliga sederna från sin förfader Sems tid. Det finns därför goda skäl att tro att Noa, Enok, Set och Adam också hade skägg.

Herodotos (II, 36) säger att egyptierna rakade av håret både i ansiktet och på huvudet. Om en man lät sitt hår eller skägg växa var det ett tecken på sorg eller försumlighet. Det var därför som Josef rakade sig när han hämtades från fängelset och skulle träda fram inför farao. (1Mo 41:14) Men egyptierna bar ibland lösskägg och peruk.

Bar Jesus skägg då han var på jorden? Det var helt säkert sed bland judarna att bära skägg. Jesus var född jude och stod ”under lagen”, och han uppfyllde lagen. (Gal 4:4; Mt 5:17) I likhet med alla andra judar var Jesus i kraft av lagförbundet överlämnad åt Jehova Gud från födelsen och var förpliktad att hålla hela lagen, även förbudet mot att skära av kanten av skägget. Bland romarna var det dessutom sed att inte bära skägg. Om Jesus hade varit utan skägg skulle han därför ha kunnat bli tagen för att vara eunuck eller romare. En profetia om Jesu lidande säger också betecknande nog: ”Min rygg gav jag åt dem som slår och mina kinder åt dem som rycker ut skäggstrån.” (Jes 50:6)