Hur man avgör om det föreligger svaghet eller ondska — och sinnesändring

SYND är något som de kristna hatar — allt som innebär en överträdelse av Jehovas rättfärdiga normer. (Hebréerna 1:9) Tyvärr syndar vi alla emellanåt. Alla har vi vår nedärvda svaghet och ofullkomlighet att kämpa med. Men om vi bekänner våra synder för Jehova och uppriktigt bemödar oss om att inte upprepa dem, kan vi, i de allra flesta fall, nalkas honom med ett rent samvete. (Romarna 7:21—24; 1 Johannes 1:8, 9; 2:1, 2) Vi är tacksamma för att Jehova, på grundval av Jesu lösenoffer, låter oss ägna honom helig tjänst trots våra svagheter.

Om någon begår en allvarlig synd på grund av köttslig svaghet, behöver han snarast få herdeomvårdnad i överensstämmelse med det förfaringssätt som beskrivs i Jakob 5:14—16: ”Är någon [andligt] sjuk bland er? Han må kalla till sig församlingens äldre män. ... Om han har begått synder, skall det förlåtas honom. Bekänn därför öppet era synder för varandra, och be för varandra så att ni kan bli läkta.”

När en överlämnad kristen gör sig skyldig till grov synd, räcker det alltså inte med att han bekänner sin synd för Jehova. De äldste måste vidta vissa åtgärder, eftersom renheten eller friden i församlingen är i fara. (Matteus 18:15—17; 1 Korinthierna 5:9—11; 6:9, 10) De äldste kanske måste fråga sig: Är den här personen ångerfull? Har han ändrat sinne? Vad var det som ledde fram till synden? Var den ett resultat av tillfällig svaghet eller hade den utövats under en längre tid? Sådana frågor är inte alltid så lätta att avgöra utan kan kräva stor insikt och omdömesförmåga.

Men hur är det om synden är en följd av ett långvarigt orätt och ondskefullt handlingssätt? Bibeln visar tydligt vilket ansvar de äldste då har. När aposteln Paulus gav anvisning om hur en allvarlig sak i församlingen i Korinth borde behandlas, sade han: ”Avlägsna den onde mannen ur er krets.” (1 Korinthierna 5:13) Onda människor har ingen plats i den kristna församlingen.

Svaghet? Ondska? Sinnesändring?

Hur kan de äldste veta om en person är ångerfull och har ändrat sinne?a Detta är inte någon lätt sak att avgöra. Tänk till exempel på kung David. Han begick äktenskapsbrott och sedan i själva verket mord. Ändå lät Jehova honom förbli vid liv. (2 Samuelsboken 11:2—24; 12:1—14) Tänk sedan på Ananias och Safira. De försökte föra apostlarna bakom ljuset genom att ljuga och gav sig skrymtaktigt ut för att vara generösare än de faktiskt var. Var det allvarligt? Ja. Lika uselt som mord och äktenskapsbrott? Knappast! Ändå fick Ananias och Safira plikta med livet. — Apostlagärningarna 5:1—11.

Varför blev domarna så olika i dessa båda fall? David råkade i allvarlig synd på grund av köttslig svaghet. När han konfronterades med sitt orätta handlingssätt, ångrade han sig, och Jehova förlät honom — även om han blev föremål för sträng tuktan i form av problem i sin familj. Ananias och Safira syndade när de skrymtaktigt ljög och försökte bedra den kristna församlingen, och de hade på så sätt ”narrats” ”för den heliga anden och ... för Gud”. Deras handlingssätt vittnade om ett ondskefullt hjärta, och de fick därför en strängare dom.

I båda fallen var det Jehova som fällde domen, och hans dom var korrekt, eftersom han kan pröva hjärtan. (Ordspråken 17:3) De äldste, som är människor, kan inte göra det. Hur kan de äldste då urskilja ifall en allvarlig synd vittnar om svaghet mer än om ondska?

All synd är ond, men alla syndare är inte ondskefulla. Liknande synder kan vittna om svaghet hos en person och om ondska hos en annan. Ja, ett syndfullt handlingssätt inbegriper vanligen ett mått av både svaghet och ondska hos syndaren. En avgörande faktor är hur syndaren betraktar det han har gjort och vad han tänker göra åt det. Visar han att han är ångerfull och har ändrat sinne? De äldste behöver urskillningsförmåga och insikt för att kunna uppfatta om det är så. Hur kan de få sådan insikt? Aposteln Paulus lovade Timoteus: ”Ha alltid tanke på vad jag säger; Herren skall verkligen ge dig insikt i allting.” (2 Timoteus 2:7) Om de äldste i ödmjukhet ”alltid [har] tanke” på de inspirerade ord som Paulus och de andra bibelskribenterna har tecknat ner, kommer de att få den insikt som de behöver för att kunna betrakta syndande församlingsmedlemmar på rätt sätt. Deras beslut kommer då att återspegla Jehovas tänkesätt och inte deras eget. — Ordspråken 11:2; Matteus 18:18.

Hur kan de äldste göra detta? Ett sätt är att undersöka hur Bibeln beskriver ondskefulla människor och se om beskrivningen passar in på det aktuella fallet.

Att erkänna sitt ansvar och ändra sinne

De första människorna som valde att följa en ondskefull kurs var Adam och Eva. Trots att de var fullkomliga och hade fullständig kännedom om Jehovas lag, gjorde de uppror mot Guds suveränitet. När Jehova konfronterade dem med deras orätta handlingssätt, reagerade de på ett sätt som är värt att beakta — Adam skyllde på Eva, och Eva skyllde på ormen! (1 Moseboken 3:12, 13) Jämför detta med Davids stora ödmjukhet. När han konfronterades med sina allvarliga synder, erkände han sitt ansvar och bad om förlåtelse med orden: ”Jag har syndat mot Jehova.” — 2 Samuelsboken 12:13; Psalm 51:4, 9, 10.

De äldste gör väl i att tänka på dessa båda exempel när de behandlar fall av allvarlig synd, i synnerhet när det gäller vuxna. Erkänner syndaren — i likhet med David när han blev övertygad om sin synd — rättframt sin skuld och ber ångerfullt Jehova om hjälp och förlåtelse, eller försöker han bagatellisera det han har gjort, kanske genom att skylla på någon annan? Visst kan den som har syndat vilja förklara vad det var som ledde fram till det som han gjorde, och det kan finnas omständigheter i hans tidigare eller nuvarande liv som de äldste kan behöva tänka på när de beslutar sig för hur de skall hjälpa honom. (Jämför Hosea 4:14.) Men han måste inse att det är han som har syndat och att han är ansvarig inför Jehova. Tänk på psalmistens ord: ”Jehova är nära dem som har ett nedbrutet hjärta; och dem som har en krossad ande räddar han.” — Psalm 34:18.

Att utöva vad uselt är

I Psalmernas bok finns många avsnitt som talar om ondskefulla människor. Sådana bibeltexter kan ytterligare hjälpa de äldste att urskilja om en person i grund och botten är ondskefull eller svag. Tänk till exempel på orden i kung Davids inspirerade bön: ”Dra mig inte bort med de ondskefulla och med dem som utövar vad skadligt är, dem som talar frid med sina medmänniskor, men i vilkas hjärtan finns vad uselt är.” (Psalm 28:3) Lägg märke till att ondskefulla människor jämställs med ”dem som utövar vad skadligt är”. En person som syndar på grund av köttslig svaghet slutar förmodligen upp med det så snart han kommer till besinning. Men om någon ”utövar” ”vad uselt är”, så att det blir en del av hans beteendemönster, kan detta vittna om ett ondskefullt hjärta.

David nämnde ett annat kännetecken på ondska i den här bibelversen. I likhet med Ananias och Safira talar en ondskefull person goda ting med sin mun men har usla ting i sitt hjärta. Han kan vara en skrymtare — precis som fariséerna på Jesu tid, som ”utvärtes [såg] ... rättfärdiga ut för människorna, men invärtes ... [var] fulla av skrymteri och laglöshet”. (Matteus 23:28; Lukas 11:39) Jehova hatar skrymteri. (Ordspråken 6:16—19) Om en person skrymtaktigt försöker neka till allvarliga synder, till och med när han talar med den dömande kommittén, eller motvilligt erkänner bara det som andra redan vet och vägrar att avge en fullständig bekännelse, kan detta mycket väl vittna om ett ondskefullt hjärta.

Högmodig ringaktning för Jehova

I Psalm 10 finner vi andra drag omtalade som kännetecknar en ondskefull person. Vi läser där: ”I sitt högmod förföljer den ondskefulle häftigt den betryckte; ... han har inte visat respekt för Jehova.” (Psalm 10:2, 3) Hur skall vi betrakta en överlämnad kristen som är högmodig och inte visar respekt för Jehova? En sådan sinnesinställning är verkligen ondskefull. En individ som syndar på grund av svaghet kommer, så snart han inser sin synd eller får den påpekad för sig, att ångra sig och göra kraftiga ansträngningar för att ändra sitt handlingssätt. (2 Korinthierna 7:10, 11) Men om en person syndar därför att han i grund och botten ringaktar Jehova, vad kommer då att hindra honom från att gång på gång återfalla till sitt syndiga leverne? Om han är högmodig trots att han har fått råd i en anda av mildhet, hur kan han då ha den ödmjukhet som behövs för att uppriktigt och i sanning ändra sinne?

Lägg nu märke till vad David säger lite längre fram i samma psalm: ”Varför har den ondskefulle inte visat respekt för Gud? Han har sagt i sitt hjärta: ’Du kommer inte att avkräva räkenskap.’” (Psalm 10:13) En ondskefull person som är förbunden med den kristna församlingen känner till skillnaden mellan rätt och orätt, men han drar sig inte för att göra det som är orätt om han tror att han kan göra det ostraffat. Så länge han inte riskerar att bli upptäckt, ger han fria tyglar åt sina syndfulla böjelser. Och om hans synder skulle komma i dagen, gör han, i motsats till David, allt han kan för att undgå tuktan. En sådan person har ingen som helst respekt för Jehova. ”Det finns ingen skräck för Gud inför hans ögon. ... Vad uselt är förkastar han inte.” — Psalm 36:1, 4.

Andra kommer till skada

Vanligtvis är det mer än en person som berörs av en synd. Låt oss ta ett exempel: En äktenskapsbrytare syndar mot Gud; han bedrar sin hustru och sina barn; om den kvinna som är meddelaktig med honom i hans synd är gift, skadar han hennes familj, och han befläckar församlingens goda rykte. Hur ser han på allt detta? Visar han uppriktig sorg och sann ånger? Eller lägger han i dagen den anda som beskrivs i Psalm 94: ”Alla som utövar vad skadligt är fortsätter att skryta med sig själva. Ditt folk, o Jehova, fortsätter de att krossa, och din arvedel fortsätter de att vålla betryck. Änkan och den bofaste främlingen dräper de, och de faderlösa pojkarna mördar de. Och de håller i med att säga: ’Jah ser inte; och Jakobs Gud förstår det inte’”? — Psalm 94:4—7.

De synder som behandlas i en församling kommer förmodligen inte att inbegripa mord och dråp. Men den anda som gör sig gällande här — en anda som innebär att en person är beredd att skada andra för egen fördels skull — kan bli uppenbar när de äldste börjar undersöka fall av missgärning. Detta är också arrogans, ett kännetecken på en ondskefull person. (Ordspråken 21:4) Det är raka motsatsen till den anda som präglar en sann kristen, som är beredd att offra livet för sin broder. — Johannes 15:12, 13.

Att tillämpa gudaktiga principer

Dessa få riktlinjer är inte avsedda att fastställa några regler. De ger emellertid en viss uppfattning om några ting som Jehova betraktar som verkligt ondskefulla. Vägrar personen i fråga att ta på sig ansvaret för det orätta som har begåtts? Har han fräckt satt sig över de råd som han tidigare fått angående just den här saken? Har det orätta handlingssättet blivit en djupt inrotad vana? Visar den som handlat orätt uppenbar ringaktning för Jehovas lag? Har han på ett beräknande sätt försökt dölja det orätta, och har han kanske samtidigt utövat ett fördärvligt inflytande på andra? (Judas, vers 4) Blir dessa försök bara intensivare när det orätta uppdagas? Är syndaren totalt likgiltig för den skada som han har vållat andra och likaså Jehovas namn? Hurdan är hans inställning? Är han högmodig eller arrogant sedan han har fått vänliga skriftenliga råd? Saknar han en uppriktig önskan att undvika att upprepa det orätta? Om de äldste uppfattar sådana ting, som kraftigt tyder på att personen i fråga inte har ångrat sig och ändrat sinne, kan de dra slutsatsen att de synder som har begåtts vittnar om ondska och inte blott och bart om köttslig svaghet.

Inte ens när de äldste har att göra med en person som tycks ha onda böjelser, upphör de med att förmana honom att följa en rättfärdig kurs. (Hebréerna 3:12) Ondskefulla personer kan ångra sig och ändra sinne. Om det inte skulle vara så, varför gav Jehova då israeliterna uppmaningen: ”Må den ondskefulle överge sin väg och den man som gör vad skadligt är sina tankar; och må han vända om till Jehova, som kommer att vara barmhärtig mot honom, och till vår Gud, ty han kommer att förlåta i rikt mått”? (Jesaja 55:7) Kanske kommer de äldste som ingår i en dömande kommitté att under ett förhör med en felande uppfatta en markant förändring av hans hjärtetillstånd, som kommer till uttryck i en ångerfull hållning och inställning.

Till och med i samband med att en person blir utesluten kommer de äldste, i sin egenskap av herdar, att uppmana honom att ändra sinne och försöka komma tillbaka till Jehovas ynnest. Tänk på den ”onde mannen” i Korinth. Han gjorde tydligen förändringar i sitt liv, och längre fram rekommenderade Paulus att han skulle bli återupptagen. (2 Korinthierna 2:7, 8) Tänk också på kung Manasse. Han var verkligen mycket ond, men när han till sist ångrade sig och ändrade sinne, hörde Jehova hans ångerfulla bön. — 2 Kungaboken 21:10—16; 2 Krönikeboken 33:9, 13, 19.

Det är sant att det finns en typ av synd som inte blir förlåten — synd mot den heliga anden. (Hebréerna 10:26, 27) Endast Jehova avgör om en person har begått sådan synd. Människor har ingen befogenhet att göra det. De äldstes ansvar är att hålla församlingen ren och att hjälpa ångerfulla syndare att återfå sin andliga hälsa. Om de gör detta med urskillning och ödmjukhet och låter de beslut som de fattar återspegla Jehovas vishet, då kommer Jehova att välsigna denna sida av deras herdeverksamhet.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 29]

Ananias och Safira narrades på ett skrymtaktigt sätt för den heliga anden och visade sig därmed ha ondskefulla hjärtan