Lärdomar från Skrifterna: Amos 1:1—9:15

Slutet för en nation

”GÖR dig redo att möta din Gud”, säger ”Jehova, härars Gud”, till Israels nation. (Amos 4:12, 13, NW) Varför det? Jo, därför att israeliterna, som var förblindade av sitt välstånd, hade glömt hans lag och hade gjort sig skyldiga till att förorena hans heliga land med avgudadyrkan, omoraliskhet, blodsutgjutelse och våld.

Som Jehovas profet reses Amos upp till att förkunna ett varningsbudskap, inte bara för sin egen nation, Juda, utan framför allt för det norra riket, Israel. Han fördömer Israel för dess njutningslystna livsstil och förutsäger dess slut för fiendenationernas händer. Amos’ bok, som skrevs någon gång mellan åren 829 f.v.t. och 804 f.v.t., ger inblick i Guds förmåga att förutse kommande katastrofer, och den ger några lägliga varningar.

Flammande tillintetgörelse av Guds fiender

Ingen kan undkomma Guds domar. Hur sant visade sig inte detta vara för följande nationer: Damaskus (Aram), Gasa (Filisteen), Tyrus, Edom, Ammon, Moab och Juda! Jehova kommer inte att återkalla sitt beslut beträffande dem, det som fattats på grund av deras synd. Men deras förutsagda olycka tjänade endast till att betona den dom Israel stod inför på grund av att det hade underlåtit att bevara sitt förbundsförhållande till Gud och att hålla fast vid hans lagar. — Amos 1:1—2:16.

Lyssna till Guds varning. ”Endast er har jag känt av alla markens familjer”, säger Jehova till Israel. (Amos 3:2, NW) Men deras syndiga kurs visade förakt för Guds namn och suveränitet. Många var beslutna att bli rika och levde ett lättjefullt liv i lyx med både ”vinterhus” och ”sommarhus” på sina bröders bekostnad. (Amos 3:15) Med falska vikter bedrog de själviskt den fattige. Eftersom de hade övergett den sanna tillbedjan, väntade dem Jehovas straff. Men Jehova skulle inte göra någonting utan att ha uppenbarat det för sina tjänare. Amos förutsäger därför Jehovas domar och varnar dem: ”Gör dig redo att möta din Gud.” (NW) — Amos 3:1—4:13.

Jehova är frälsning

Gud skall visa barmhärtighet mot dem som ångrar sig. ”Sök mig och förbli vid liv”, är Jehovas vädjan till Israel. (Amos 5:4, NW) ”Hata det onda och älska det goda.” (Amos 5:15, NW) Men sådana ord ignoreras. Avfällingar föredrog att gå upp till Betel och Gilgal, centra för avgudadyrkan, och där frambära offer åt falska gudar. (Amos 5:26; 1 Kungaboken 12:28—30) På skönt utsirade elfenbensvilobäddar stjälper självbelåtna ogärningsmän i sig fint vin och skämmer bort sig själva med den utsöktaste mat och olja. (Amos 5:11; 6:4—6, NW) ”Jehovas dag” kommer, och ”vid sin egen själ” har Gud svurit till Israels tillintetgörelse. (Amos 5:18; 6:8; NW) Jehova kommer att resa upp en nation till att förtrycka Israel och till att föra det i landsflykt. — Amos 5:1—6:14, NW.

Frukta Jehova och inte motståndare. Israels ödeläggelse skulle kunna åstadkommas av en gräshoppssvärm eller av en eld som förtärde allt. Amos vädjade till Gud för Israels skull, och ”Jehova kände ånger” över sin dom, och därför verkställdes den inte på det sättet. Men likt en byggare som med ett sänklod kollar att en mur är lodrät skulle Jehova inte mer komma att ”ha ytterligare överseende med” Israel. (Amos 7:1—8, NW) Nationen måste ödeläggas. Uppretad över profetens budskap anklagar Amasja, en präst för kalvdyrkan, falskeligen Amos för förräderi och befaller honom att springa till Juda land och att inte längre utföra något profeterande i Betel. (Amos 7:12, 13, NW) Ryggar Amos tillbaka? Nej! Han förutsäger oförskräckt Amasjas död såväl som olycka för hans familj. Precis som frukt samlas i skördetiden är det nu tid för Jehova att hålla räkenskap med Israel. Det kommer inte att finnas någon tillflyktsort. — Amos 7:1—8:14.

Det finns hopp för dem som förtröstar på Jehova. Jehova säger att han inte ”fullständigt” kommer att ”förinta Jakobs hus”. Det finns fortfarande hopp för några av Jakobs avkomlingar, men inte för syndarna. Deras tillintetgörelse är säker. Men Jehova skall ”återförsamla de fångna” av Israel. — Amos 9:1—15, NW.

Lärdomar för vår tid: De som gör sig till Guds fiender kommer att dömas förtjänta av döden. Men alla som lyssnar till den gudomliga uppmaningen att ångra sig kommer att få röna Jehovas barmhärtighet och förbli vid liv. Om vi fruktar Gud, kommer vi inte att låta motståndare avhålla oss från att göra hans vilja.

[Ruta på sidan 22]

GRANSKADE SKRIFTSTÄLLEN

o 1:5 — Forntida städer hade höga murar och stora portar, och för att stänga dessa portar placerade man långa järn- eller bronsbommar mot dem från insidan. Att bryta sönder Damaskus’ bommar innebar därför att den arameiska huvudstaden skulle falla för assyrierna. Det skulle vara som om stadens portar inte kunde stängas, eftersom deras bommar hade brutits sönder. — 2 Kungaboken 16:8, 9.

o 4:1 — De lyxälskande kvinnor som bodde i Samaria omtalas som ”Basans-kor”. Basans rika betesmarker bidrog till uppfödningen av fina kreatursstammar. (5 Moseboken 32:14; Hesekiel 39:18) Dessa själviska ”Basans-kor” tvingade tydligen sina ”män” att pressa ut pengar från de fattiga för att fylla sina egna ”elfenbenshus”. (Amos 3:15) Men sådana handlingar ledde till vedergällning från Gud.

o 4:6 (NW) — Uttrycket ”tänders renhet” förklaras av parallelluttrycket ”brist på bröd”. Det tycks således åsyfta en tid av hungersnöd, då tänderna var rena på grund av att det inte fanns något att äta. Jehova hade tydligen, precis som han hade varnat för länge sedan, gett uttryck åt sitt ogillande av det avgudadyrkande tiostammarsriket genom att sända hungersnöd i landet. (5 Moseboken 28:48) Men varken detta eller andra uttryck för Guds dom nådde hjärtat på detta förbundsbrytande folk. — Amos 4:6, 8—11.

o 5:2 — När Amos uttalade sin profetia, hade folket inte blivit underkuvat eller bortfört med våld, och inte heller hade Israels land blivit lagt under en främmande makt. Det personifierades således som en jungfru. Men inom bara några år skulle jungfrun Israel falla för assyrierna och ”gå i landsflykt bortom Damaskus”. (Amos 5:27, NW) Amos är så säker på att Israel skall ödeläggas på grund av sin otrohet att han beskriver det som om det redan hade skett.

o 7:1 — ”Kungsslåttern” åsyftar antagligen den skatt som kungen pålagt befolkningen för att han därigenom skulle få mat åt sina djur och sitt rytteri. Kungens skatt skulle betalas först, och därefter kunde folket få gräset eller växtligheten för eget bruk. Men innan de kunde skörda denna senare sådd, kom gräshopporna och åt upp den.

o 8:2 — Mogen frukt plockades mot slutet av skördetiden. Slutet på jordbruksåret symboliserade således att Israel hade nått sitt slut. ”Jag kommer inte mer att ha ytterligare överseende med dem” (NW), förklarade Jehova. Verkställandet av hans dom väntade nationen.

o 9:7 — Det var på grund av deras trogna förfäder som Jehova utvalde israeliterna, befriade dem från Egyptens slaveri och förde dem in i Kanaan. Men de hade ingen orsak att vara stolta över detta, eftersom deras ondska nu gav dem samma ställning som etiopierna. (Jämför Romarna 2:25.) Befrielsen ut ur Egypten garanterade inte heller Guds fortsatta godkännande mer än det förhållandet att filistéerna och araméerna nu bodde i andra områden än sina tidigare boningsorter. Härstamning från de trogna patriarkerna skulle inte rädda israeliterna. En godkänd ställning inför Gud är beroende av att man rättar sig efter hans vilja. — Amos 9:8—10; Apostlagärningarna 10:34, 35.