MARKUSEVANGELIET
Den skildring av Jesu Kristi jordiska tjänst som Johannes Markus skrev under inspiration från Gud. Denna redogörelse för ”de goda nyheterna om Jesus Kristus” börjar med att beskriva det verk som utfördes av Kristi förelöpare, Johannes döparen, och slutar med att berätta om händelser i samband med Jesu uppståndelse. Den omfattar alltså tiden från våren 29 till våren 33 v.t. (Mk 1:1)
Detta evangelium, som är det kortaste av de fyra, är skrivet i ett högt tempo och innehåller en beskrivande skildring av Jesu Kristi jordiska tjänst och de underverk han utförde som Guds Son. Uttryck som ”omedelbart” och ”genast” förekommer ofta. (Mk 1:10, 12, 18, 21, 29) Omkring hälften av innehållet består av samtal, och resten av materialet är beskrivningar av olika händelser.
Källan till upplysningarna. Enligt traditionen var Petrus den viktigaste källan till upplysningarna i Markusevangeliet, och detta stämmer med att Markus samarbetade med Petrus i Babylon. (1Pe 5:13) Enligt Origenes skrev Markus sin evangelieskildring ”efter Petrus anvisning”. (Kyrkohistoria, Eusebios, 1995, sid. 211) I sitt verk ”Mot Markion” (IV, V) säger Tertullianus att Markusevangeliet ”kan tillskrivas Petrus, som Markus tjänade som tolk för”. (The Ante-Nicene Fathers, bd III, sid. 350) Eusebios återger ett uttalande av ”’presbytern’ Johannes” så som det citeras av Papias (ca 140 v.t.): ”Detta sade ’den gamle’ [presbytern]: När Markus blev Petrus tolk, skrev han noga ned allt han upptecknat av Kristi ord och gärningar, dock inte i ordning. ... Markus [gjorde sig] inte skyldig till något fel när han bara nedtecknade en del allteftersom han mindes. Men en sak var han angelägen om, nämligen att inte utelämna något av det som han hört eller återge det fel.” (Kyrkohistoria, sid. 115)
Johannes Markus hade uppenbarligen även andra källor. Jesu första lärjungar samlades hemma hos Markus mor (Apg 12:12), och därför måste Markus ha haft kontakt inte bara med Petrus utan även med andra som hade känt Jesus Kristus väl, personer som hade sett honom utföra sina gärningar och som hade hört honom predika och undervisa. Eftersom Markus förmodligen var den ”unge man” som man försökte gripa när man anhöll Jesus men som ”kom undan naken”, hade han antagligen också själv haft viss kontakt med Jesus. (Mk 14:51, 52)
Uppenbarligen skrivet med tanke på icke-judar. Markusevangeliet skrevs tydligtvis inte speciellt för judiska läsare, även om det var av intresse och till nytta för dem också. Det tycks i stället ha sammanställts i första hand för icke-judiska läsare, särskilt för romarna. Den korta och koncisa stilen anses ha passat särskilt bra för romarnas sätt att tänka. Ibland används latinska uttryck, som då återges med grekisk stavning. Exempel på detta är när det latinska praetorium återges med det grekiska praitọ̄rion (Mk 15:16, Int) eller när det latinska centurio, som betecknar en officer som hade befäl över 100 soldater, återges med det grekiska kentyrịōn. (Mk 15:39, Int)
Skildringen innehåller förklaringar som judiska läsare inte hade något behov av. Det nämns att Jordan är en flod och att man kan se templet från Olivberget. (Mk 1:5; 13:3) Det sägs att fariséerna brukar ”fasta” och att sadducéerna ”säger att det inte finns någon uppståndelse”. (2:18; 12:18) Det förklaras också att påskoffret slaktas på ”första dagen av det osyrade brödets högtid” och att tillredningsdagen är ”dagen före sabbaten”. (14:12; 15:42)
Normalt sett hade det inte varit nödvändigt att förklara semitiska uttryck för judiska läsare i allmänhet, men Markusevangeliet innehåller många sådana förklaringar. Det ges förklaringar till uttryck som ”Boanerges” (”Åskans söner”), ”Talitạ koumi” (”Flicka lilla, jag säger dig: Stig upp!”), ”korban” (”en gåva tillägnad Gud”) och ”Elị, Elị, lamạ sabachtạni?” (”Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?”). (Mk 3:17; 5:41; 7:11; 15:34)
När och var evangeliet skrevs. Traditionen ger stöd åt slutsatsen att Markusevangeliet skrevs i Rom, och även tidiga författare som Klemens, Eusebios och Hieronymus bekräftar detta. Markus var i Rom när Paulus satt fängslad där första gången. (Kol 4:10; Flm 1, 23, 24) Därefter var han tillsammans med Petrus i Babylon. (1Pe 5:13) Men när Paulus satt fängslad i Rom andra gången bad han Timoteus att komma snart och ta med sig Markus. (2Ti 4:11) Troligen återvände Markus då till Rom. Eftersom uppfyllelsen av Jesu profetia om Jerusalems förstöring inte nämns, måste Markus utan tvivel ha skrivit sin skildring innan den händelsen inträffade år 70. Att han under åren 60–65 var i Rom minst en gång, men troligen två gånger, tyder på att han kan ha fullbordat sitt evangelium där någon gång under de åren.
Upplysningar som bara finns i Markusevangeliet. I stort sett tar Markus med material som även finns i Matteus och Lukas skildringar, men han ger också kompletterande upplysningar. Några av dessa belyser hur Jesus kände det i vissa situationer. När några tyckte illa om att han på sabbaten botade en man med en förtvinad hand, blev han ”djupt bedrövad över deras hjärtans känslolöshet”. (Mk 3:5) När han fick ett svalt mottagande av människor i sin egen hemtrakt, ”förundrade [han] sig över deras brist på tro”. (6:6) Och han ”greps av kärlek” till en rik ung man som frågade vad som krävdes för att få evigt liv. (10:21)
Även vissa upplysningar som rör slutet av Jesu jordiska liv är unika för Markus skildring. Efter att ha berättat om dem som vittnade falskt mot Jesus tillägger Markus att deras vittnesmål inte stämde överens. (Mk 14:59) Han nämner också att Simon från Kyrene, den förbipasserande som tvingades till att bära Jesu tortyrpåle, var ”far till Alexander och Rufus”. (15:21) Och han berättar att Pilatus förvissade sig om att Jesus var död innan han lät Josef från Arimatea ta Jesu kropp och begrava den. (15:43–45)
Fyra av Jesu liknelser återges i Markusevangeliet, och en av dem finns bara här. (Mk 4:26–29) I skildringen beskrivs minst 19 underverk som Jesus Kristus utförde. Två av dessa (botandet av en döv man som också hade svårt för att tala och botandet av en viss blind man) omtalas bara i Markusevangeliet. (7:31–37; 8:22–26)
Hänvisningar till de hebreiska skrifterna. Trots att Markus tycks ha skrivit för romarna i första hand innehåller hans skildring hänvisningar till de hebreiska skrifterna och citat från dem. Han visar att Johannes döparens verk var en uppfyllelse av Jesaja 40:3 och Malaki 3:1. (Mk 1:2–4) Han berättar också om tillfällen då Jesus tillämpade eller citerade de hebreiska skrifterna eller hänsyftade på dem. Det gäller till exempel när Jesus talade om att ära Gud bara med läpparna (Mk 7:6, 7; Jes 29:13), om att ära sina föräldrar (Mk 7:10; 2Mo 20:12; 21:17), om hur mannen och kvinnan skapades och äktenskapet instiftades (Mk 10:6–9; 1Mo 1:27; 2:24), om olika bud (Mk 10:19; 2Mo 20:12–16; 3Mo 19:13), om templet (Mk 11:17; Jes 56:7; Jer 7:11), om att bli förkastad (Mk 12:10, 11; Ps 118:22, 23), om Jehovas ord till Mose vid den brinnande törnbusken (Mk 12:26; 2Mo 3:2, 6), om de två stora buden angående kärlek (Mk 12:29–31; 5Mo 6:4, 5; 3Mo 19:18), om Jehovas profetiska ord till Davids Herre om fienden som skulle underkuvas (Mk 12:36; Ps 110:1), om att hans lärjungar skulle skingras (Mk 14:27; Sak 13:7), om att han blev övergiven av Gud (Mk 15:34; Ps 22:1), om vad en spetälsk man som hade blivit botad skulle göra (Mk 1:44; 3Mo 14:10, 11) och om profetian om vämjeligheten som vållar ödeläggelse (Mk 13:14; Dan 9:27).
Hänvisningarna till de hebreiska skrifterna i Markusevangeliet belyser tydligt att Jesus Kristus litade på dem och använde dem i sin tjänst. Genom den här evangelieskildringen får man också möjlighet att lära känna Människosonen bättre, han som inte kom ”för att bli betjänad, utan för att betjäna och ge sin själ till en lösen i utbyte mot många”. (Mk 10:45)
Den långa och den korta avslutningen. Markus 16:8 slutar med orden: ”Och de sade ingenting till någon, för de var rädda.” Några har menat att den ursprungliga avslutningen på evangeliet inte kan ha varit så här abrupt. Men om man tänker på Markus stil för övrigt behöver man inte dra den slutsatsen. Dessutom är Hieronymus och Eusebios, två lärda män som verkade på 300-talet, överens om att den ursprungliga skildringen slutar med orden ”för de var rädda”. (Hieronymus, brev 120, fråga 3, enl. Corpus Scriptorum Ecclesiasticorum Latinorum, Wien och Leipzig 1912, bd LV, sid. 481; Eusebios, ”Ad Marinum”, I, enl. Patrologia Græca, Paris 1857, bd XXII, sp. 937)
I ett antal handskrifter och översättningar följer en lång eller en kort avslutning efter de här orden. Den långa avslutningen (som består av 12 verser) finns i Codex Alexandrinus, Codex Ephraemi Syri rescriptus och Codex Bezae Cantabrigiensis. Den finns också i den latinska Vulgata, Codex Syrus Curetonianus (Curetonsyrern) och den syriska Peshitta. Däremot står den inte med i Codex Sinaiticus, Codex Vaticanus 1209, Codex Syrus Sinaiticus (Sinaisyrern) och den armeniska översättningen. I vissa yngre handskrifter och översättningar finns den korta avslutningen. Codex Regius från 700-talet v.t. innehåller båda avslutningarna, med den korta avslutningen först. Före var och en av avslutningarna finns det en not som upplyser om att dessa avsnitt var för sig är allmänt utbredda i vissa områden, men uppenbarligen anges ingen av dem vara äkta.
Bibelöversättaren Edgar J. Goodspeed sade följande om den långa och den korta avslutningen i Markusevangeliet: ”Den korta avslutningen passar mycket bättre till Markus 16:8 än den långa, men ingen av dem kan betraktas som en ursprunglig del av Markusevangeliet.” (The Goodspeed Parallel New Testament, 1944, sid. 127)
[Ruta på sidan 298]
HUVUDPUNKTER I MARKUSEVANGELIET
Markus skildring av Jesu liv; skildringen är koncis, har högt tempo och framställer Jesus som Guds Son som utför underverk
Det kortaste evangeliet och det tredje som skrevs (ca 60–65 v.t.), tydligtvis med tanke på icke-judar
Jesus färdas omkring och förkunnar med iver Guds kungarike
Jesus blir döpt och börjar predika: ”Guds kungarike har kommit nära” (1:9–11, 14, 15)
Han uppmanar Simon, Andreas, Jakob och Johannes att lämna sitt arbete som fiskare och bli hans efterföljare (1:16–21)
När han har predikat i synagogan i Kapernaum börjar han predika runt om i hela Galileen (1:21, 22, 35–39)
Levi, en tullindrivare, följer Jesu uppmaning att bli hans efterföljare (2:14–17)
Jesus bildar en grupp på 12 apostlar som skall predika (3:13–19)
Han använder många liknelser när han undervisar om Guds kungarike för att bara de som är värdiga skall fatta den fulla innebörden av det han säger (4:1–34)
När Jesus vittnar i sina hemtrakter möter han många som visar brist på tro (6:1–6)
Han intensifierar predikoverksamheten genom att sända ut sina apostlar (6:7–13)
I förbindelse med sin verksamhet kommer han också till Fenicien och Dekapolis område (7:24, 31)
Jesus förvandlas och ses i sin härlighet i Guds kungarike (9:1–8)
Utanför Jerusalem profeterar han om att Människosonen skall komma med stor makt och härlighet (13:1–37)
Guds Son utför underverk
I synagogan i Kapernaum befriar han en demonbesatt man; därefter gör han Simons svärmor frisk och botar många andra som har olika sjukdomar (1:23–34, 40–42)
Genom att bota en lam man visar Jesus att han har makt att förlåta synder (2:1–12)
Sjuka kommer från olika håll för att bli botade (3:1–12)
Jesus stillar en storm på Galileiska sjön; därefter driver han ut demoner ur en man och låter dem fara in i en svinhjord (4:35–5:17)
Han botar en kvinna som har blödningar och uppväcker Jairos dotter (5:21–43)
Efter att ha mättat 5 000 med två fiskar och fem bröd går Jesus på Galileiska sjön medan det blåser kraftigt (6:35–52)
Han driver ut en demon ur dottern till en syrisk-fenicisk kvinna och botar en döv man som har svårt för att tala (7:24–37)
Han mättar 4 000 med sju bröd; i Betsaida ger han en blind man synen tillbaka (8:1–9, 22–26)
Jesus driver ut en demon ur en stum och döv pojke, vilket lärjungarna inte hade lyckats med; i närheten av Jeriko ger han en blind tiggare synen tillbaka (9:14–29; 10:46–52)
Han förbannar ett fikonträd, som därefter förtorkar (11:12–14, 20)
Guds Sons motståndare har ingen framgång
Änglar betjänar Jesus efter Satans försök att fresta honom i vildmarken (1:12, 13)
När de skriftlärda bland fariséerna kritiserar Jesus för att han äter tillsammans med tullindrivare och syndare tillbakavisar han deras kritik (2:15–17)
Senare protesterar fariséerna mot att Jesu lärjungar rycker av ax på sabbaten och att han botar sjuka på sabbaten; tillsammans med herodianerna planerar de att röja honom ur vägen (2:23–3:6)
På ett övertygande sätt tillbakavisar Jesus anklagelsen om att han driver ut demoner med hjälp av Satan (3:20–30)
Jesu förelöpare, Johannes döparen, blir halshuggen, men Jesus fortsätter att undervisa (6:14–29, 34)
Fariséer och skriftlärda protesterar mot att Jesu lärjungar inte följer deras tradition när det gäller att tvätta händerna; Jesus avslöjar deras hyckleri och förklarar vad som verkligen gör en människa oren (7:1–23)
För att sätta Jesus på prov frågar fariséer ut honom om skilsmässa, men de når inte sitt syfte (10:1–12)
De främsta prästerna, de skriftlärda och de äldste ifrågasätter Jesu myndighet efter det att han har rensat templet, men han får dem att tystna (11:15–18, 27–33)
Jesus berättar liknelsen om vingården för att avslöja de religiösa ledarnas motstånd mot Guds vilja och deras avsikt att döda honom; de söker efter en utväg att gripa honom men är rädda för folket (12:1–12)
Några av fariséerna och herodianerna frågar Jesus om det är rätt att betala skatt till kejsaren; några sadducéer ställer en svår fråga om uppståndelsen. Ingen lyckas snärja Jesus (12:13–27)
Judas förråder Jesus; lärjungarna snavar och faller; Jesus grips, och Sanhedrin dömer honom till döden; ändå förutsäger han att han skall ”sitta på kraftens högra sida och komma med himlens moln” (14:1, 2, 10, 11, 17–21, 32–65)
Pilatus blir pressad att döma Jesus till döden; Jesus dör på en påle och blir begravd (15:1–47)
Ängel meddelar att Jesus har blivit uppväckt (16:1–8)