”En ljudande malm eller en skrällande cymbal”

Vem vill vara bara ett stort oljud? ”Om jag ... inte har kärlek”, säger aposteln Paulus, ”då har jag blivit en ljudande malm eller en skrällande cymbal.” (1 Korintierna 13:1) Paulus hade nyss betonat behovet av att använda särskilda gåvor, som man fått genom Guds ande, till gagn för hela den kristna församlingen. Om kärleken saknades, kunde stolthet och högmod få en kristen att bli lik ett högt, skärande, öronbedövande oljud, som verkar frånstötande snarare än tilldragande på andra. — Se 1 Korintierna 12:4—9, 19—26.

Vi förstår lätt tanken med en cymbal som skräller nära oss, men hur förhåller det sig med Paulus’ andra illustration, ”en ljudande malm”? (Grekiska: khal·kós ē·khṓn) En del har återgett detta med ”larmande gonggong” (Today’s English Version), ”genljudande gonggong” (New International Version) och ”ekande brons” (1981). William Harris, som skrivit i Biblical Archaeology Review, pekar på att ē·khṓn kommer från samma rot som ordet ”eko” och följaktligen förmedlar tanken på något som ekar eller genljuder. Men han säger också: ”Substantivet chalkos används för att beskriva en stor mångfald föremål gjutna av den legering av koppar och tenn som kallas brons — rustningar, knivar, kittlar, speglar, pengar, ja, även plattor. Men det finns inga bevis för att ordet används i samband med ett musikinstrument.” Vilket förslag har han då?

Han hänvisar till en bok av Vitruvius, en arkitekt som levde under första århundradet f.v.t. Vitruvius skrev om problemet att få rösterna att höras klart och tydligt på teatrar som uppförts av sådant material som marmor och sade att speciella ekoanordningar, som kallades ē·kheí·a, användes. De var ljudande vaser gjorda av brons, vilka var ordnade i bakre delen avamfiteatern för att bidra till att förstärka ljudet och få det att höras klart och tydligt. En del av dessa fördes till Rom från en plundrad teater i Korint omkring ett hundra år innan Paulus skrev sitt brev till den korintiska församlingen.

Platon, sägs det, talade om en bronsvas, som fortsatte att eka och ge genljud, alldeles som vissa tomhuvade talare gjorde. Detta stämmer överens med Shakespeares uttryck att ”tom tunna bullrar mest”. Paulus kunde ha haft en liknande tanke i sinnet, när han talade om dem som gjorde stor affär av sina speciella gåvor, men som saknade den viktigaste av alla gåvor, kärleken. De gav kraftigt genljud, men hade inte något verkligt innehåll. De var som ett hårt, disharmoniskt oväsen i stället för ett tilldragande, tilltalande ljud. Hur förhåller det sig med dig? Motiveras dina handlingar och ditt tal av kärlek, eller är du ”en ljudande malm eller en skrällande cymbal”?