Sinnesändring som leder tillbaka till Gud

”Guds omtänksamhet söker föra dig till sinnesändring.” — Rom. 2:4.

1, 2. Vad bör vi inse när det gäller synd och Guds syn på synd?

ALLA kan vi finna uppmuntran i följande ord av psalmisten David:

”Barmhärtig och nådig är HERREN [Jehova],

långmodig och stor i mildhet.

Han handlar icke med oss efter våra synder

och vedergäller oss icke efter våra missgärningar.

Såsom en fader förbarmar sig över barnen,

så förbarmar sig HERREN över dem som frukta honom.

Ty han vet, vad för ett verk vi äro,

han tänker därpå att vi äro stoft.” — Ps. 103:8, 10, 13, 14.

² Trots att Gud vet att vi alla är syndare, vill han hjälpa oss, och han är också villig att ge oss förlåtelse. (Ps. 32:1, 2) Vår kunskap om Gud skulle emellertid inte vara exakt, om vi inte godtog hela hans syn på synd. I Psalm 103 får vi en försäkran om att Jehova förlåter oss alla våra synder, men det visas också där att vi har skyldigheter, vilket framgår av följande: ”HERRENS nåd varar från evighet till evighet över dem som frukta honom ... och tänker på hans befallningar och gör efter dem.” — Ps. 103:3, 17, 18.

3. Varför är det så viktigt med ånger och sinnesändring?

³ Vad skulle hända om någon begår en mycket allvarlig synd, inte ångrar sig och ändrar sinne och inte söker Guds faderliga barmhärtighet, utan fortsätter att bedriva sin synd? I 2 Moseboken 34:6, 7 får vi en beskrivning av Jehova. Sedan det poängterats att han är barmhärtig, långmodig och villig att förlåta missgärningar, sägs det att han är en Gud ”som ingalunda låter någon bliva ostraffad”. (Jämför 4 Moseboken 25:1—5; Hesekiel 33:12, 13.) Följaktligen får vi inte missbruka hans barmhärtighet eller ta den för given. Vad skall då en sann tillbedjare göra, om han begår en synd?

ÅTGÄRDER MAN BÖR VIDTA FÖR ATT KOMMA TILLBAKA TILL GUD

4. Hur kan vi få förlåtelse? (2 Krön. 7:13, 14)

⁴ En kristen som har syndat mot Guds lag behöver få förlåtelse. Vem kan ge sådan? I verkligheten är det bara Gud som kan det. Aposteln Johannes skrev: ”Om vi bekänner våra synder [för Gud], är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” — 1 Joh. 1:9; 2:1.

5, 6. Vilket råd ges i Jakob 5:14—16, och varför är det förståndigt av den som handlat fel att följa detta råd?

⁵ I det fall då en allvarlig synd begåtts ger Gud en kristen som bekänt sina synder det visa rådet att han bör vidta ytterligare åtgärder. Lärjungen Jakob skrev följande i ett sammanhang, då han talade om andlig sjukdom, däribland ”synder” som begåtts: ”Är någon sjuk bland er? Han må kalla till sig församlingens äldste, och de må bedja över honom. ... Och trons bön skall göra den opasslige frisk, och Jehova skall resa upp honom. Och om han har begått synder, skall det förlåtas honom.” — Jak. 5:14—16.

⁶ Detta är en förståndig åtgärd, för en kristen som förfallit till att begå en allvarlig synd visar att han i viss utsträckning är andligt sjuk och behöver hjälp. Han skulle ha gagn av att ”församlingens äldste” frambar trons böner för honom. Dessa ”äldste” är också i den ställningen att de kan ge honom råd från bibeln och på så sätt hjälpa honom, så att han kan återvinna sin andliga styrka. Dessutom räknas vissa överträdelser som synd mot den kristna församlingen, för de drar vanära och sorg över Guds folk. Detta är ytterligare ett skäl till att det är lämpligt att en sådan syndare söker de äldstes hjälp. — 2 Kor. 2:10.

7. Hur får de äldste sin uppmärksamhet riktad på att något orätt skett, så att de kan vara till hjälp? (Ords. 28:23; 29:24)

⁷ Om den kristne, som gjort sig skyldig till en allvarlig försyndelse, på eget initiativ söker upp de äldste, visar han att han är förnuftig och ödmjuk. ”Den som fördöljer sina överträdelser, honom går det icke väl; men den som bekänner och övergiver dem, han får barmhärtighet.” (Ords. 28:13) Ibland händer det att den som försyndat sig inte följer Jakobs råd och söker upp de äldste, därför att han tycker att det är svårt, har skuldkänslor eller inte känner sorg i hjärtat. Alla kristna som känner till att synden begåtts bör uppmuntra den som handlat orätt att vända sig bort ifrån sitt onda handlingssätt och söka få den andliga hjälp han behöver. Om den som handlat orätt ändå inte vill gå till de äldste, bör de andra göra dessa uppmärksamma på fallet, så att de kan ge den hjälp som behövs. Alla kristna bör ha en önskan att få syndaren att vända om från sin villfarelses väg för att på så sätt ”rädda hans själ från döden”. — Jak. 5:19, 20.

ATT TILLRÄTTAVISA MED HJÄLP AV GUDS ORD

8. Hur går de äldste till väga, när de samlas för att behandla ett kommittéärende?

⁸ När en dömande kommitté sammanträffar för att behandla en försyndelse, bör de i bön söka Jehovas vägledning. De äldste resonerar tålmodigt med individen, på ett sätt som lämpar sig för kärleksfulla herdar, om vad som tycks vara problemet eller vari felsteget består. (Ef. 5:1, 2; 1 Petr. 5:2, 3) Även i fall där det finns vittnen som kan bestyrka att försyndelsen ägt rum kommer den dömande kommittén att uppmuntra den som handlat orätt att öppet och ärligt tala om inte enbart felsteget, utan också redogöra för vad som gjorde att han begick det och hur han nu efteråt känner det på grund av att han handlat så. (5 Mos. 19:15; Joh. 8:17) Varför är detta så nödvändigt?

9, 10. Vad strävar de äldste att göra vid ett kommittéförhör angående en orätt handling som begåtts? (Ps. 51:15)

⁹ Även om de äldste som har hand om fallet fastställer att en viss person handlat orätt eller övertygar honom om detta, är deras främsta intresse att hjälpa sin kristne broder som har kommit på avvägar. De vill förmå honom att ändra sinne så att ”vederkvickelse” må komma ”från Jehovas person”. (Apg. 3:19) Om individen i fråga inte tillstår att han begått felsteget, inte inser allvaret i det eller inte inser behovet av att ändra sinne, kan de vara tvungna att lägga fram övertygande bevis i fråga om hans synd och i fråga om vad som är rättfärdighet. (Jämför Johannes 16:8.) Men när de ger en sådan gudaktig tillrättavisning, bör de inte vara oförsonliga eller hårda. I bibeln får de uppmaningen: ”Tillrättavisa, förebrå med kraft, förmana, med all långmodighet och undervisning.” (2 Tim. 4:1, 2) Om de tillrättavisar syndaren på ett fast, vänligt, omtänksamt och tålmodigt sätt, kan de vara i stånd att nå dennes hjärta, hjälpa honom att hata det som är orätt och förmå honom att vända åter till Gud. — Jer. 3:12, 13.

¹⁰ Vi kan lära av Esras exempel. Han påvisade klart och tydligt för judarna på vad sätt de handlat fel. Syftet med detta var inte främst att få dem att skämmas, utan att få dem att sluta upp med att handla orätt, att få deras hjärta att reagera, att förmå dem att hata det orätta och att få dem att ändra sinne. De behövde bekänna sin synd inför Jehova och handla i överensstämmelse därmed genom att göra vad de kunde för att utplåna följderna av sitt onda handlingssätt. (Esr. 10:7—14) På liknande sätt vill kommittén som behandlar ett fall av grövre synd hjälpa den som handlat orätt att inse hur allvarlig försyndelsen är och få honom att förstå i sitt hjärta varför han behöver ändra sinne. — Jes. 1:18.

”TILLRÄTTAVISA INFÖR ALLAS ÖGON”

11. Vilka behöver få en tillrättavisning från bibeln?

¹¹ I samband med kommittémöten med sådana som handlat orätt tillämpar de äldste Paulus’ ord till Timoteus: ”Dem som bedriver synd skall du tillrättavisa inför allas ögon, för att de övriga också må hysa fruktan.” (1 Tim. 5:20) Dessa personer är sådana som ”framhärdar i synd” (Revised Standard Version) eller ”fortsätter i synd” (New American Standard Bible) ända fram till dess att tillrättavisning verkligen ges.

12. Hur tillämpar en dömande kommitté rådet i 1 Timoteus 5:20?

¹² Under det första århundradet kunde Timoteus, som en bemyndigad representant för aposteln Paulus, personligen tillämpa denna skrivna anvisning inför alla deras ögon som var berörda av saken och i närvaro av den som handlat orätt. I våra dagar ges i allmänhet en sådan tillrättavisning av en förordnad kommitté av äldste i stället för av en enskild individ. Den behöver inte nödvändigtvis ges inför hela församlingen. När den dömande kommittén slutbehandlat fallet och den anklagade bevisats vara skyldig, ger de äldste den som handlat orätt en tillrättavisning från bibeln. De har bland sig vittnen som framlagt vittnesbörd beträffande den synd som begåtts, och de som känner till fallet inbjuds att höra tillrättavisningen från bibeln. Den ges således ”inför allas ögon”. Dessa, som utgör ”de övriga” som omnämns i 1 Timoteus 5:20, kan på så sätt få hjälp till att känna en hälsosam fruktan för att begå synd, att se varför det är nödvändigt att undvika att synda och vilka omständigheter som kan leda till att man begår synd.

HAR HAN ÄNDRAT SINNE?

13. Inför vilket svårt problem ställs de äldste som behandlar ett kommittéärende som rör en allvarlig synd?

¹³ Bland det som hör till det svåraste för de äldste att avgöra i samband med kommittéärenden är om syndaren verkligen ändrat sinne eller inte. De får inte döma enbart efter hur det verkar till det yttre. Eftersom de inte kan läsa hjärtan, måste de följaktligen utöva stor urskillning, balans och vishet, när de bedömer felsteget — dess relation till Guds lag och vad syndaren säger och gör.

14, 15. Varför bör de äldste vara försiktiga, när de avgör huruvida en person verkligen ångrat sig och ändrat sinne eller inte?

¹⁴ De äldste bör inte vara för snabba med att dra den slutsatsen att sinnesändring skett. Varför det? Jo, om de av misstag fäller det omdömet att syndaren ändrat sinne, kan det få förödande effekter på hela hjorden. Men lägg märke till ett kontrasterande bibliskt exempel som rör en man i församlingen i Korint, en man som begått en orätt handling. Sedan han varit utesluten en tid, återupptogs han på grund av att han visat sann sinnesändring. Hur skulle bröderna sedan behandla honom? Korintierna, som litade på omdömet att han var ångerfull, uppmuntrades att välvilligt ”förlåta och trösta honom” och bekräfta sin kärlek till honom. (2 Kor. 2:6—8) Det förhåller sig på samma sätt i vår tid, när en kommitté kommer fram till att den som handlat orätt därefter har ändrat sinne. Men om de hade missbedömt fallet och fört tillbaka en syndare till församlingen, en syndare som i verkligheten inte ändrat sinne, skulle de sätta hela hjordens moraliska och andliga renhet i fara. — 1 Kor. 5:6.

¹⁵ Vilka tecken kan kommittén leta efter, när den skall avgöra om en syndare verkligen ändrat sinne? En person som är ångerfull och har ändrat sinne försöker inte bagatellisera eller rättfärdiga sitt felaktiga handlingssätt. Han inser i sitt sinne hur felaktigt han handlat och ångrar av hela sitt hjärta att han har syndat mot Gud. (Jer. 3:25; Apg. 3:19) Således måste de äldste som handhar fallet vara helt säkra på att sådan ånger eller bedrövelse existerar.

16, 17. a) Vad är det för skillnad mellan ”världens bedrövelse” och den bedrövelse Gud vill se? (Hebr. 12:16, 17) b) Vilken inverkan har tårar eller andra känsloyttringar på de äldstes bedömande?

¹⁶ De äldste måste kunna se skillnad på ”världens bedrövelse” och ”bedrövelse på ett sätt som Gud vill ... nämligen sinnesändring till frälsning”. (2 Kor. 7:10) Den som försyndat sig kan känna sig bedrövad över att han misslyckats personligen; han kan känna skam över att han har blivit upptäckt, eller också kan han känna sig nedstämd därför att han vet att det är stor risk för att han skall bli tillrättavisad eller tuktad. Men en sådan ”världens bedrövelse” innebär inte att han känner sig bedrövad över att han har syndat mot Gud eller att han har dragit vanära över Gud och hans folk, något som utgör ett tecken på att han känner en sådan bedrövelse som Gud vill se. Trots att Esau fällde tårar för att han gått miste om sin förstfödslorätt, visste Jehova att Esau i verkligheten inte hade ångrat sig i sitt hjärta. Om den som gjort sig skyldig till en allvarlig synd börjar gråta, måste de äldste alltså försöka utrannsaka om dessa tårar beror på att han känner en sådan bedrövelse som Gud vill se. Det kan förhålla sig så. På Esras tid ”grät [folket] bitterligen” sedan de hört Esras innerliga bön angående deras synd, och Petrus grät bitterligen över att han förnekat Jesus. — 1 Mos. 25:29—34; 27:34; Esr. 10:1; Luk. 22:59—62.

¹⁷ Dessa exempel från bibeln visar tydligt varför de äldste inte kan döma enbart på grundval av vissa känsloyttringar. Människor skiljer sig åt när det gäller att visa och behärska känslor. Det som är viktigt, oavsett om personen i fråga gråter eller inte, är således att syndaren känner sig illa berörd i sitt hjärta, att han har en ande av vånda eller en känsla av djup ånger över att han dragit vanära över Jehova och över att han skadat sitt förhållande till Gud. (Ps. 51:3—6) Därför kommer de äldste sannolikt att ta reda på om syndaren i bön vänt sig till Jehova och bekänt sin synd, i det att han sökt Guds förlåtelse, alldeles som David gjorde. — Ps. 32:3—5; Ps. 41:5; Jer. 31:19.

18. Hur kommer bekännelsen in i bilden?

¹⁸ Om syndaren på eget initiativ kommer till ”församlingens äldste” och bekänner sin synd, kan det vara en bra indikation på hur hans hjärtetillstånd är. (Jak. 5:14, 16) Men vad händer om han inte frivilligt bekänner och det måste gå så långt att han ställs inför bevisade fakta eller inför de bevis som vittnena ger? Man kan kanske ändå nå honom (där vid kommittémötet), så att han bekänner sin synd. (Lägg märke till det exempel som finns nedtecknat i 2 Samuelsboken 12:1—13, där det nämns om Davids ånger över sin synd med Bat-Seba.) Men kommittén bör vara försiktig, i synnerhet då omfattande tillrättavisning måste ges innan den som handlat orätt började visa några tecken på ånger och sinnesändring. De måste vara övertygade om att syndaren gjort en förändring i sitt hjärta och att han har en innerlig önskan att rätta till det orätta han gjort och att han helt och fullt bestämt sig för att aldrig mer handla så i framtiden. — 2 Kor. 7:10, 11; Upp. 3:19.

19. Hur bör en ångerfull syndare känna det, när han tänker på hur hans synd påverkat församlingen?

¹⁹ En som handlat orätt bör känna sig bedrövad över den vanära han dragit över Guds församling. När David hade syndat genom att företa en folkräkning och insåg vad han hade gjort, erkände han att han handlat dåraktigt. När han sedan såg vilka drastiska följder hans synd medförde för hela nationen, kunde han inte låta bli att säga: ”Det är ju jag, som har syndat, det är jag, som har gjort illa; men dessa, min hjord, vad hava de gjort?” (2 Sam. 24:10, 17) Visar alltså syndaren att han har verkliga samvetskval, att han känner sann ånger över den smälek, de problem och de sorger han kan ha dragit över församlingen?

”GÄRNINGAR SOM SVARAR MOT SINNESÄNDRINGEN”

20—22. a) Vilka ”gärningar” eller vilken ”frukt” kommer de äldste att granska? b) Illustrera hur en som visat ånger och ändrat sinne kan frambringa sådan ”frukt”.

²⁰ Aposteln Paulus uppmanade människor att ”ändra sinne och vända sig till Gud genom att utföra gärningar som svarar mot sinnesändringen”. (Apg. 26:20) När judarna på Nehemjas tid kände ånger över att de hade tagit sig utländska hustrur, visade de i handling att de verkligen ångrade sig. (Neh. 9:1, 2; jämför Jona 3:5—10.) När de äldste behandlar ett fall av allvarlig synd, kommer de följaktligen att vara intresserade av att se om syndaren frambringat frukt som svarar mot sinnesändringen. — Matt. 3:8.

²¹ Om vederbörande har syndat mot en enskild individ, har han då bekänt sin synd för den personen och bett om förlåtelse? Om till exempel någon begått äktenskapsbrott, har han då bekänt sin synd för sin oskyldiga partner och bett om förlåtelse? Eller om någon har gjort sig skyldig till bedrägeri, har han då vidtagit några åtgärder för att kompensera den förlust han vållat? I vissa fall kan det vara omöjligt för honom att avhjälpa all den skada han orsakat, men ger han bevis för att han kommer att vidta rimliga åtgärder för att gottgöra en sådan förlust? (Luk. 19:8) Frågan är: I vilken utsträckning har den skyldige frambringat frukt som svarar mot sinnesändring?

²² Det kan hända att synden blev ett resultat av att han ignorerade bibelns råd. Han kan till exempel regelbundet ha sökt rekreation tillsammans med sina världsliga arbetskamrater, och detta ohälsosamma umgänge ledde till att han begick en omoralisk handling. Har den som handlat orätt upphört med att umgås med dessa människor? (Ords. 13:20; 1 Petr. 4:3, 4) Har han dessutom gjort ansträngningar för att regelbundet komma tillsammans med Guds folk, och har han av hela sitt hjärta visat att han vill lovprisa Gud som en ren tillbedjare? Ingen av dessa ”frukter” är ensam den måttstock, enligt vilken man kan avgöra om syndaren ångrat sig och ändrat sinne. De äldste kommer att vara intresserade av att se om han har ett hälsosamt umgänge, är med vid kristna möten och är nitisk i tjänsten på fältet. De har nämligen accepterat Guds syn på saken, att det bör finnas ”gärningar som svarar mot sinnesändringen”.

23. Vad behöver kommittén tänka på i ett fall som gäller upprepad synd?

²³ Den dömande kommittén bör vara mycket intresserad av att hålla församlingen ren och bör vara synnerligen aktpågiven, om den som handlat orätt i hemlighet utövat sin allvarliga synd under en lång tid. Detsamma gäller om de har att göra med en sådan person som lagt sig till med ett syndfullt beteendemönster och som sedan bara förefaller ångra sig och ändra sinne. Han kan vid ett flertal tillfällen ha handlat orätt, men på grund av att han varje gång tycks ha ångrat sig, har han blivit tillrättavisad och fått vara kvar i församlingen. Nu har han syndat ännu en gång. I ett sådant fall måste de äldste, i det att de samtidigt har hela hjordens välfärd i tankarna, begrunda om hans liv verkligen vittnar om att han frambringat ”frukt som svarar mot sinnesändringen”. Har han inte genom sitt sätt att leva visat att det är mycket tvivelaktigt om han tillhör Guds församling? — Ps. 119:104; Rom. 12:9.

24. Vad är det som avgör om man måste hålla ytterligare möten med den som handlat orätt? (Hos. 5:4; Matt. 21:30)

²⁴ Ibland är en syndare hård eller stridslysten och visar inget som helst tecken på sann ånger eller sinnesändring, trots de uppriktiga och tålmodiga ansträngningar de äldste gjort. (Pred. 8:11) De är inte skyldiga att gång på gång sammanträffa med en sådan orättrådig person för att vädja till honom eller för att försöka tigga och be om att han skall ångra sig och ändra sinne. Men i vissa fall kan de anse det vara nödvändigt att återigen sammanträffa med en sådan syndare. Det kan gälla ett sådant fall där det inte helt klart framkommit vilka känslor och motiv han haft och om han ångrat sig och ändrat sinne. När han fått tid på sig att under bön reflektera över det på bibeln grundade samtal som han nyss varit med om, kan frågan om han ångrat sig och ändrat sinne klarläggas.

25. Varför har de äldste ett tungt ansvar i frågor som gäller ett orätt handlingssätt?

²⁵ Det är ett tungt ansvar som vilar på de äldste när det gäller att avgöra om sann ånger eller sinnesändring föreligger. De bör visa barmhärtighet och en önskan att hjälpa dem som handlat orätt och som sedan visar sann ånger och sinnesändring. Men samtidigt måste de vara på sin vakt mot missriktade sympatier som skulle kunna leda till att en farlig ”surdeg” förblev kvar i församlingen. — Gal. 5:9.

TILL HJÄLP FÖR FÖRSAMLINGEN

26. Hur kan man handla i sådan fall, där bara några få känner till det orätta som begåtts?

²⁶ I vissa fall kan det hända att en allvarlig försyndelse inte blivit, och troligen inte heller kommer att bli, allmänt känd. Det är kanske bara några få individer, exempelvis familjen eller några få vittnen, som känner till att synden begåtts. (Dessa som varit ögonvittnen till handlingen bör göras uppmärksamma på att det skulle vara kärlekslöst att skvallra om den försyndelse som begåtts.) När den dömande kommittén en gång blivit övertygad om att den som handlat orätt ångrat sig och ändrat sinne, finns det följaktligen inget behov av att göra saken mer offentlig än den blivit, för alla dessa ögonvittnen har hört den skriftenliga tillrättavisningen, och syndaren har ångrat sig och ändrat sinne.

27, 28. När är det tillrådligt att församlingen blir underrättad om att någon blivit tillrättavisad?

27 I andra fall kan försyndelsen vara känd av många i församlingen och/eller i samhället. Eller också kan försyndelsen vara av sådan karaktär att den utan tvivel kommer att bli allmänt känd med tiden. Ett sådant fall måste behandlas annorlunda. Hela församlingen behöver få sin oro stillad genom att underrättas om att saken blivit behandlad på rätt sätt. Det kan också vara bra att de får skriftenliga råd som kan hjälpa dem att få en hälsosam fruktan för synden.

²⁸ Det kan också finnas tillfällen, då de äldste förstår att de i viss utsträckning måste vara på sin vakt. Det kan till exempel vara fråga om någon som handlat orätt och nu visat sann ånger, men som även tidigare försyndat sig och då visade tecken på svaghet när det gällde att stå fast vid sitt beslut att hålla sig borta från den väg som leder till synd. Eftersom det är viktigt att församlingen inte utsätts för en sådan fara att den blir påverkad på ett moraliskt nedbrytande sätt av någon inom den, kan kommittén av äldste besluta att det behöver hållas ett informativt tal grundat på bibeln.

29, 30. a) Hur kommer de äldste att underrätta församlingen? b) Vad är det för nytta med att behandla vissa fall på detta sätt?

²⁹ I vilken som helst av dessa situationer kan församlingens äldste göra anordningar för att delge församlingen hur saken förhåller sig vid ett tjänstemöte, inte vid något annat möte. Vid tjänstemötet kan det pålysas att den som handlat orätt fått tillrättavisning av den dömande kommittén och att individen i fråga visat ånger och sinnesändring. Den dömande kommittén kan också anse det nödvändigt att ålägga denna person vissa restriktioner. Dessa kan bland annat gälla att han inte får medverka i vissa programpunkter vid mötena, inte får representera församlingen i bön eller kanske inte får läsa skriftställen eller ge kommentarer vid mötena. Om kommittén har ålagt honom vissa restriktioner, kan de meddela de äldste huruvida de anser att detta bör pålysas i församlingen eller inte. Sådana restriktioner kan undan för undan avlyftas i framtiden.

³⁰ Samma kväll, men lite senare under tjänstemötesprogrammet, kan en förordnad äldste hålla ett fast och bestämt tal från bibeln. Han bör inte nämna den som handlat orätt vid namn eller avslöja några speciella detaljer av konfidentiell natur som kommit fram vid kommittémötet. Men han kan tala om vad Guds ord säger om det slags förseelse eller synd som det rör sig om i detta fall, vilka faror som är förknippade med sådan synd och hur man kan undvika att begå en sådan. Hela församlingen kan ha gagn av ett sådant skriftenligt förmaningstal. — 2 Tim. 4:1, 2.

31. Vilken inställning och vilka känslor bör vi ha med avseende på Guds syn på ånger och sinnesändring?

³¹ Alla bör vi djupt uppskatta Jehovas villighet att godta sann ånger och sinnesändring. Vi bör sannerligen inte ”ta emot hans oförtjänta omtanke och förfela syftet med den”. (2 Kor. 6:1) Om någon skulle handla så och ge efter för synden och inte ångra sig och ändra sinne, ger Gud församlingen anvisning om att den skall vidta strängare åtgärder. Hur man då skall handla tas upp i nästa nummer.

[Ruta på sidan 27]

VAD HAR DU LÄRT DIG OM ÅNGER OCH SINNESÄNDRING?

Om vi begår en allvarlig synd, måste vi bekänna den för Gud, och vi bör också tillämpa det råd som finns i hans ord om att söka hjälp hos de ”äldste”.

Vid den dömande kommitténs möte söker de äldste fastställa skuldfrågan, och de strävar också efter att hjälpa den som handlat orätt att ångra sig och ändra sinne.

Vid detta möte ges tillrättavisning ”inför allas ögon”, inför alla dem som är närvarande som vittnen eller som känner till att synden begåtts.

Den individ som visar sann ånger och sinnesändring har blivit illa berörd i sitt hjärta på grund av att han syndat mot och dragit vanära över Gud och hans folk.

De äldste kommer att söka efter tecken på ”gärningar som svarar mot sinnesändringen”.

Samtidigt som kommittén är intresserad av att hjälpa den som handlat fel är den också intresserad av att skydda församlingen från att bli moraliskt fördärvad.