APOKRYFER

[apokrỵfer]

Det grekiska ordet apọkryfos förekommer på tre ställen i Bibeln i sin ursprungliga betydelse; det betecknar här sådant som är ”omsorgsfullt fördolt”. (Mk 4:22; Lu 8:17; Kol 2:3) När ordet användes om böcker betecknade det ursprungligen de skrifter som inte lästes offentligt och som alltså var ”fördolda” för andra. Men längre fram fick ordet innebörden oäkta eller icke-kanonisk, och i dag brukas det huvudsakligen om de skrifter som av den romersk-katolska kyrkan vid kyrkomötet i Trento (1546) erkändes vara en ytterligare del av Bibelns kanon. Katolska skribenter betecknar dessa böcker som deuterokanoniska, vilket betyder ”tillhörande den andra (eller senare) kanon”, för att skilja dem från de protokanoniska.

Dessa ytterligare skrifter är Tobits bok, Judits bok, Salomos vishet, Jesus Syraks vishet, Baruks bok, Första och Andra Mackabéerboken, tillägg till Esters bok och tre tillägg till Daniels bok: Susanna, Den brinnande ugnen samt Bel och ormguden. Man vet inte säkert när de blev skrivna, men tillgängliga vittnesbörd pekar på att det inte var före 100- eller 200-talet f.v.t.

Vittnesbörd om att de inte är kanoniska. Även om några av dessa skrifter har ett visst historiskt värde, finns det inget som helst fog för påståendet att de är kanoniska. Allt talar för att den hebreiska kanon blev avslutad i och med tillkomsten av böckerna Esra, Nehemja och Malaki på 400-talet f.v.t. De apokryfiska skrifterna blev aldrig inlemmade i den judiska kanon av inspirerade skrifter och är inte heller en del av den i dag.

Enligt den judiske historikern Josephus, som levde under det första århundradet v.t., blev endast de böcker som hörde till den hebreiska kanon erkända och räknade som heliga. Han skrev: ”Vi har inte tusentals böcker som inte stämmer överens och motsäger varandra utan bara tjugotvå [som motsvarar de 39 böckerna i Bibelns hebreiska skrifter enligt den indelning vi har i dag]. De innehåller en skildring av tidens gång och anses med rätta gudomliga.” Att han var medveten om att det fanns apokryfiska böcker som inte var en del av den hebreiska kanon framgår av vad han vidare säger: ”Från Artaxerxes fram till vår tid har åtskilligt skrivits, men det är inte lika tillförlitligt eftersom det saknas en säker profettradition.” (Contra Apionem [Mot Apion], I, 38, 41 [8]; citaten hämtade ur Eusebios Kyrkohistoria, översatt av Olof Andrén, 1995, sid. 92)

Medtagna i ”Septuaginta”. Argumenten för att dessa apokryfiska skrifter skulle vara kanoniska går som regel ut på att de finns med i många tidiga avskrifter av den grekiska Septuaginta. Arbetet med denna grekiska översättning av Bibelns hebreiska skrifter påbörjades i Egypten ca 280 f.v.t. Men eftersom det inte finns kvar några originalhandskrifter till Septuaginta, kan man inte kategoriskt påstå att de apokryfiska böckerna fanns med i detta verk. Många, ja kanske flertalet, av de apokryfiska skrifterna anses allmänt ha skrivits efter det att man hade börjat utarbeta Septuaginta, och de kan tydligen inte ha funnits på den ursprungliga lista över böcker som översättarna valde att översätta. De kan alltså i bästa fall betraktas som tillägg till detta verk.

Och även om de grekisktalande judarna i Alexandria så småningom inlemmade sådana apokryfiska skrifter i den grekiska Septuaginta och uppenbarligen betraktade dem som en del av en utvidgad kanon av heliga skrifter, framgår det av det redan citerade uttalandet av Josephus att de aldrig blev en del av den palestinska (jerusalemiska) kanon och att de på sin höjd ansågs vara sekundära skrifter som inte var av gudomligt ursprung. Alltså uteslöt den judiska synoden i Javne (Jamnia) omkring år 90 v.t. uttryckligen alla apokryfiska skrifter ur den hebreiska kanon.

Att vi bör ta tillbörlig hänsyn till den judiska ståndpunkten i den här saken framgår klart av aposteln Paulus ord i Romarna 3:1, 2.

Fler vittnesbörd från äldre tider. Ett av de bästa yttre vittnesbörden om att apokryferna inte är kanoniska är att ingen av de kristna bibelskribenterna citerade från dem. Detta är visserligen inte i sig självt något avgörande argument, för också bland de böcker som erkänns som kanoniska finns det några få som de kristna bibelskribenterna inte citerar från, till exempel Esters bok, Predikarens bok och Höga Visan. Men att de inte en enda gång citerar från någon av de apokryfiska böckerna är anmärkningsvärt.

Det är inte heller oväsentligt att ledande bibelkännare och ”kyrkofäder” under de första århundradena v.t. i stort sett ansåg apokryferna vara av underordnad betydelse. Efter noggranna undersökningar drog Origenes, som levde i början av 200-talet, slutsatsen att det var skillnad mellan dessa böcker och de äkta kanoniska skrifterna. Athanasios, Kyrillos av Jerusalem, Gregorios av Nazianzos och Amfilokios, som alla levde på 300-talet, utarbetade förteckningar över de heliga skrifterna, och dessa förteckningar visar att de följde den hebreiska kanon och antingen ignorerade dessa ytterligare skrifter eller gav dem en underordnad plats.

Hieronymus, som har sagts vara fornkyrkans främste kännare av det hebreiska språket och som fullbordade den latinska bibelöversättningen Vulgata år 405, intog en klar ståndpunkt emot sådana apokryfiska böcker. Han var för övrigt den förste som använde ordet ”apokryfer” i den speciella betydelsen ”icke-kanoniska skrifter”. I sin prolog till Samuelsböckerna och Kungaböckerna tar Hieronymus med en förteckning över de inspirerade böckerna i de hebreiska skrifterna som helt stämmer överens med den hebreiska kanon (där de 39 böckerna är sammanförda till 22), och därpå säger han: ”Det finns alltså tjugotvå böcker. ... Denna prolog till Skrifterna kan tjäna som uttryck för en välbefäst inställning till alla de böcker som vi översätter från hebreiska till latin, så att vi vet att allt som finns utöver dessa måste hänföras till apokryferna.” I ett brev till en kvinna vid namn Laeta skrev Hieronymus med avseende på hennes dotters utbildning: ”Se till att hon skyddas från alla de apokryfiska böckerna, och om hon någonsin önskar läsa dem, inte för att söka sanningen i deras läroframställningar utan av respekt för deras förunderliga berättelser, se då till att hon förstår att de faktiskt inte är skrivna av dem som de tillskrivs, att de innehåller mycket som är felaktigt och att det krävs stor skicklighet för att hitta guldkornen mitt i all smutsen.” (Epistulae, CVII)

Olika katolska uppfattningar. Det var i första hand impulser från Augustinus (354–430) som medförde att de apokryfiska skrifterna så småningom blev räknade som en del av Bibelns kanon, trots att han själv i senare verk erkände att det är tydlig skillnad mellan böckerna i den hebreiska kanon och de ”böcker som står utanför”. Den katolska kyrkan följde emellertid Augustinus initiativ och inlemmade apokryfiska skrifter i den kanon av heliga böcker som blev fastställd vid kyrkomötet i Karthago år 397. Men det var först år 1546, vid kyrkomötet i Trento, som den romersk-katolska kyrkan slutligen bekräftade att den godkände dessa tillägg till sin katalog, sin förteckning, över Bibelns böcker. Det ansågs nödvändigt att ge en sådan bekräftelse därför att det inom kyrkan själv fortfarande rådde delade meningar om de här skrifterna. John Wycliffe, den romersk-katolske präst och lärde som på 1300-talet var den förste som översatte Bibeln till engelska (ett arbete som fullbordades av Nicholas från Hereford), tog med apokryferna i sitt verk, men i förordet till sin översättning förklarade han sådana skrifter vara ”utan trons auktoritet”. Kardinal Cajetanus (1469–1534), som var dominikan och sin tids främste katolske teolog – Clemens VII kallade honom ”kyrkans lampa” – gjorde också åtskillnad mellan böckerna i den äkta hebreiska kanon och de apokryfiska böckerna. Till stöd för detta hänvisade han till Hieronymus skrifter.

Det bör också framhållas att man vid kyrkomötet i Trento inte erkände alla de skrifter som tidigare hade godkänts vid kyrkomötet i Karthago utan undantog tre av dem: Manasses bön samt Första och Andra Esraboken. (I några katolska bibelöversättningar, t.ex. Douayöversättningen, finner man Första och Andra Esraboken, men de motsvarar bibelböckerna Esra och Nehemja.) De här tre skrifterna, som i mer än 1 100 år hade funnits med i den godkända latinska Vulgata, blev således nu uteslutna.

Inre vittnesbörd. De inre vittnesbörden hos dessa apokryfiska skrifter vittnar ännu tydligare än de yttre om att de inte är kanoniska. Det profetiska elementet saknas till exempel fullständigt. Innehållet och läroframställningarna motsäger många gånger det som sägs i de kanoniska böckerna och är dessutom inbördes motstridiga. Det vimlar av historiska och geografiska felaktigheter och anakronismer. I några fall gör sig skribenterna skyldiga till oärlighet, i det att de utger sina verk för att vara skrivna av tidigare inspirerade skribenter. Det är uppenbart att de är påverkade av hedniskt grekiskt inflytande, och på många ställen använder de ett omständligt uttryckssätt och en litterär stil som är helt främmande för de inspirerade skrifterna. Två av skribenterna antyder själva att de inte var inspirerade. (Se företalet till Jesus Syraks vishet; 2 Mackabéerboken 2:23–31; 15:37–39; Bibel 2000.) Man kan därför säga att det bästa vittnesbördet om att apokryferna inte är kanoniska är apokryferna själva. Här följer en översikt över de enskilda böckerna:

Tobits bok. En berättelse om en from jude av Naftalis stam som förs i fångenskap till Nineve och som blir blind på grund av att fågelspillning faller i hans båda ögon. Han sänder sin son, Tobias, till Medien för att inkassera ett tillgodohavande. Tobias blir förd till Ekbatana (Rages) av en ängel i mänsklig gestalt. På vägen fångar han en fisk och tar med sig fiskens hjärta, lever och gallblåsa. Han träffar en änka som har blivit bortgift sju gånger men som fortfarande är jungfru därför att alla hennes män, den ene efter den andre, har dödats på bröllopsnatten av en ond ande, demonen Asmodaios. Tobias blir av ängeln uppmuntrad att gifta sig med änkan, och genom att bränna fiskens hjärta och lever driver han bort demonen. Efter hemkomsten återställer han sin fars syn med hjälp av gallan från fisken.

Troligtvis skrevs berättelsen ursprungligen på arameiska, och den anses ha tillkommit på 200-talet f.v.t. Att den inte är inspirerad av Gud framgår tydligt av den vidskepelse och de fel man finner i skildringen. En av felaktigheterna är att Tobit i sin ungdom skall ha upplevt de nordliga stammarnas uppror, som ägde rum 997 f.v.t. efter Salomos död (Tobit 1:4, 5, 2000), och att han senare fördes som krigsfånge till Nineve tillsammans med Naftalis stam, något som skedde 740 f.v.t. (Tobit 1:10–13, 2000) Han måste i så fall ha levt mer än 257 år. Men enligt Tobit 14:1, 2 (2000) var han 112 år när han dog.

Judits bok. Detta är en berättelse om en vacker judisk änka från staden Baityloua. Nebukadnessar sänder sin överbefälhavare Holofernes att dra i krig mot väster och utrota all tillbedjan av andra gudar än Nebukadnessar själv. Judarna i Baityloua blir belägrade, men Judit föreger sig vilja förråda judarna och släpps in i Holofernes läger, där hon ger honom en vilseledande rapport om förhållandena i staden. Vid en fest under vilken Holofernes blir redlöst berusad lyckas Judit halshugga honom med hans eget svärd, varefter hon återvänder till Baityloua med hans huvud. Morgonen därpå bryter stor förvirring ut i fiendens läger, och judarna vinner en fullständig seger.

I den katolska översättningen The Jerusalem Bible heter det i inledningen till böckerna Tobit, Judit och Ester: ”I synnerhet Judits bok präglas av obekymrad likgiltighet för historia och geografi.” En av de felaktigheter som anförs i denna inledning är att händelserna sägs äga rum under ”Nebukadnessars regering, han som var kung över assyrierna i den stora staden Nineve”. (Judit 1:1, 7, 2000) Som det påpekas i inledningen och fotnoter i The Jerusalem Bible var Nebukadnessar kung i Babylon och regerade aldrig i Nineve, för Nineve hade blivit ödelagt av hans far, Nabopolassar.

I denna inledning sägs det också att den marschrutt som Holofernes armé följde är ”en geografisk omöjlighet”. The Illustrated Bible Dictionary innehåller följande kommentar: ”Skildringen är ren dikt – felaktigheterna i den skulle annars ha varit helt otroliga.” (Utgiven av J. D. Douglas, 1980, bd 1, sid. 76)

Boken anses vara skriven i Palestina under den hellenistiska perioden, mot slutet av det andra århundradet eller i början av det första århundradet f.v.t. Man förmodar att den ursprungligen skrevs på hebreiska.

Tillägg till Esters bok. Det handlar om sex tillägg. Det första, som i några grekiska och latinska texter är placerat före det första kapitlet, består av 17 verser som berättar om en dröm som Mordokaj har haft och även om att Mordokaj avslöjar en sammansvärjning mot kungen. Det andra, som kommer efter 3:13, återger texten i kungens påbud mot judarna. Det tredje är placerat efter kapitel 4 och återger Mordokajs och Esters böner. Det fjärde följer omedelbart efter, före 5:3, och berättar om Esters audiens hos kungen. Det femte kommer efter 8:12 och består av texten till kungens kontraorder som tillåter judarna att försvara sig. Det sista tillägget avslutar boken med en tolkning av drömmen i den apokryfiska inledningen.

Placeringen av dessa tillägg till Esters bok varierar mycket i de olika bibelöversättningarna. I några har alla placerats i slutet av boken (som Hieronymus gjorde i sin översättning), men i andra är de infogade på olika ställen i den kanoniska texten.

I det första av de här apokryfiska avsnitten sägs det att Mordokaj var bland de fångar som Nebukadnessar förde bort 617 f.v.t. och att han var en betydande man vid det kungliga hovet under det andra året av Ahasveros (grek.: Artaxerxes) regering, alltså mer än 100 år senare. Påståendet att Mordokaj innehade en sådan ställning så tidigt under kungens regering strider mot den kanoniska delen av Esters bok. De apokryfiska tilläggen anses vara skrivna av en egyptisk jude på 100-talet f.v.t.

Salomos vishet (Visheten). Detta är en avhandling om fördelarna med att söka gudomlig vishet. Visheten framställs som en himmelsk kvinna; boken innehåller dessutom Salomos bön om vishet. Den sista delen är en tillbakablick på historien från Adam till erövringen av Kanaan, och det anförs exempel på att vishet har lett till välsignelser och brist på vishet till olycka. Avgudadyrkan fördöms kraftigt.

Salomo nämns inte vid namn i boken, men det antyds i några verser att han är författaren. (Salomos vishet 9:7, 8, 12, 2000) Boken citerar emellertid avsnitt ur bibelböcker som skrevs flera hundra år efter Salomos död (ca 998 f.v.t.), och de är då tagna från den grekiska Septuaginta-översättningen, som man inte började utarbeta förrän ca 280 f.v.t. Författaren till boken anses ha varit en jude i Alexandria i Egypten, och han skrev den troligen i mitten av första århundradet f.v.t.

Texten avslöjar att författaren är kraftigt påverkad av grekisk filosofi. Han rör sig med tankar och uttryck från Platon för att ge stöd åt läran om människosjälens odödlighet. (Salomos vishet 2:23; 3:2, 4; 2000) Andra hedniska föreställningar som framförs är att människosjälen har funnits till före människan och att kroppen utgör en belastning eller ett hinder för själen. (Salomos vishet 8:19, 20; 9:15; 2000) Skildringen av de historiska händelserna från Adam till Mose är utbroderad med många fantasifulla detaljer som ofta är oförenliga med den kanoniska berättelsen.

Några uppslagsverk försöker påvisa likheter mellan textavsnitt i den här apokryfiska skriften och de senare kristna grekiska skrifterna, men likheterna är ofta obetydliga, och även i de fall där de kan förefalla tydligare finner man ingenting som tyder på att de kristna skribenterna har hämtat något från detta apokryfiska verk. Det är snarare så att de har hämtat tankar från samma kanoniska hebreiska skrifter som författaren till den här apokryfiska boken har gjort.

Jesus Syraks vishet. Den här boken, som också kallas enbart ”Syrak” eller ”Syraks bok”, har det kännetecknet att den är mest omfångsrik av apokryferna och den enda vars författare är känd, nämligen Jesus ben Sira (Jesus, Syraks son) från Jerusalem. Författaren beskriver vishetens väsen och framhäver varför det lönar sig att leva efter den. Han lägger stor vikt vid lydnad av Moses lag, ger råd om många sidor av det dagliga livet och umgänget människor emellan; bland annat kommenteras bordsskick, drömmar och resor. Till sist ges en översikt över betydelsefulla personer i Israel fram till översteprästen Simon II.

I strid med Paulus uttalande i Romarna 5:12–19, som lägger ansvaret för synden på Adam, heter det i Jesus Syraks vishet: ”Från en kvinna leder synden sitt ursprung, och för hennes skull måste vi alla dö.” (25:24, 2000) Författaren säger också att ”all ondska är obetydlig emot en kvinnas ondska”. (25:19, 2000)

Boken skrevs ursprungligen på hebreiska i början av det andra århundradet f.v.t. Den är citerad i den judiska Talmud.

Baruks bok och Jeremias brev. I Baruks bok (fem kapitel) läggs stoffet fram som om det var skrivet av Jeremias vän och sekreterare, Baruk. Jeremias brev, som i några utgåvor av apokryferna (t.ex. den svenska av år 1921) räknas som ett sjätte kapitel i Baruks bok, presenteras som ett brev skrivet av Jeremia själv. Boken återger en syndabekännelse och bön om hjälp som de landsflyktiga judarna i Babylon uttalade. Den uppmanar dem att följa vishetens väg och uppmuntrar dem att hoppas på löftet om befrielse. Jeremias brev innehåller ett fördömande av babylonisk avgudadyrkan.

Enligt boken uppehöll sig Baruk i Babylon (Baruk 1:1, 2, 2000), men av Bibelns skildring framgår det att han, liksom Jeremia, begav sig till Egypten. Det finns inget som helst vittnesbörd om att Baruk någonsin var i Babylon. (Jer 43:5–7) I strid med Jeremias profetia i Bibeln om att det öde tillståndet i Juda under den babyloniska landsflykten skulle vara i 70 år (Jer 25:11, 12; 29:10) heter det i Jeremias brev, vers 2 (2000), att judarna skulle bli kvar i Babylon ”i sju generationers tid” och sedan bli befriade.

I sitt förord till bibelboken Jeremia säger Hieronymus: ”Jag har inte funnit det mödan värt att översätta Baruks bok.” I inledningen till Baruks bok (som inkluderar Jeremias brev) framhålls det i The Jerusalem Bible (sid. 1128) att delar av boken kan ha skrivits så sent som under det andra eller det första århundradet f.v.t. och följaktligen av någon annan eller några andra än Baruk. Grundspråket var troligen hebreiska.

Susanna. Detta tillägg till Daniels bok är en kort berättelse om en händelse i den vackra kvinnan Susannas liv. Hon var gift med Jojakim, en rik jude i Babylon. En dag, när hon är i färd med att bada, kommer två äldste till henne och uppmanar henne att ligga med dem, och när hon vägrar att göra det framför de en falsk anklagelse mot henne. Susanna döms till döden, men den unge Daniel avslöjar skickligt de två äldste, och Susanna frias helt från anklagelsen. Det är ovisst vilket språk berättelsen ursprungligen skrevs på, men man tror att den skrevs under det första århundradet f.v.t. I den grekiska Septuaginta är den placerad före den kanoniska Daniels bok, och i den latinska Vulgata efter den boken. I några översättningar är den införd som ett 13:e kapitel i Daniels bok.

Den brinnande ugnen. Ett tillägg till Daniels bok som (i vissa bibelöversättningar) infogats efter Daniel 3:23. Det här tillägget består av 67 verser och börjar med en bön som anses ha framförts av Asarja i den brinnande ugnen; sedan följer några ord om hur en ängel släcker den flammande elden, och sist kommer en sång som sjungs av de tre hebréerna inne i ugnen. Sången påminner starkt om Psalm 148. De hänvisningar den innehåller till templet, prästerna och keruberna passar emellertid inte ihop med den tid som den föreger sig höra till. Tillägget kan ursprungligen ha skrivits på hebreiska och anses ha tillkommit under det första århundradet f.v.t.

Bel och ormguden. Detta är ett tredje tillägg till Daniels bok, i några översättningar infogat som ett 14:e kapitel. Enligt skildringen begär kung Kyros att Daniel skall tillbe en bild av guden Bel. Genom att låta strö aska på golvet i templet och på så sätt avslöja fotspår bevisar Daniel att den mat som man har påstått att avgudabilden äter upp i själva verket äts upp av de hedniska prästerna och deras familjer. Prästerna dödas, och Daniel slår sönder avgudabilden. Kungen uppmanar Daniel att tillbe en levande orm (drake). Daniel dödar ormen men blir kastad i lejongropen av den uppretade folkhopen. Under de sju dagar han är inspärrad där lyfter en ängel profeten Habackuk i håret och för honom från Juda till Babylon med en skål soppa så att Daniel får något att äta. Därefter förs Habackuk tillbaka till Juda, Daniel befrias, och hans fiender kastas i lejongropen och blir genast uppätna. Också det här tillägget anses vara från det första århundradet f.v.t. Om de här tre tilläggen till Daniels bibelbok heter det i The Illustrated Bible Dictionary (bd 1, sid. 76) att de är ”fromma utbroderingar av legendkaraktär”.

Första Mackabéerboken. En historisk skildring av judarnas kamp för självständighet på 100-talet f.v.t., från början av Antiochos Epifanes regering (175 f.v.t.) till Simon Mackabaios (Mackabeus) död (ca 134 f.v.t.). Den handlar framför allt om prästen Mattathias och hans söner, Judas, Jonatan och Simon, i deras motståndskamp mot syrierna.

Den här boken är den värdefullaste av de apokryfiska skrifterna på grund av de historiska upplysningar den ger om denna period. Men som The Jewish Encyclopedia (1976, bd VIII, sid. 243) säger är det ”historia skriven ur mänsklig synvinkel”. I likhet med de andra apokryfiska skrifterna hörde den inte med till den inspirerade hebreiska kanon. Den blev av allt att döma skriven på hebreiska under senare delen av det andra århundradet f.v.t.

Andra Mackabéerboken. Den här skildringen är visserligen placerad efter Första Mackabéerboken, men den beskriver delvis samma period (ca 180–160 f.v.t.). Den har skrivits av en annan författare än den som skrivit Första Mackabéerboken och framställs som ett sammandrag av tidigare skrifter av en viss Jason från Kyrene. Boken redogör för den förföljelse judarna utsattes för under Antiochos Epifanes och för plundringen av templet och återinvigningen av det längre fram.

Enligt berättelsen skall Jeremia vid tillintetgörelsen av Jerusalem ha låtit föra tältboningen och förbundsarken till en grotta i det berg varifrån Mose såg ut över Kanaans land. (2 Mackabéerboken 2:1–16, 2000) Men tältboningen hade ju blivit ersatt av templet ca 420 år tidigare.

Några verser i boken har använts i den katolska kyrkans dogmatik för att ge stöd åt sådana läror som straff efter döden (2 Mackabéerboken 6:26, 2000), förböner genom helgon (15:12–16, 2000) och tanken att det är lämpligt att be för de döda (12:41–45, 2000).

I inledningen till Mackabéerböckerna heter det i The Jerusalem Bible om Andra Mackabéerboken: ”Stilen är som hos hellenistiska skribenter, fast inte som hos de bästa; den är ibland svulstig, ofta högtravande.” Författaren till Andra Mackabéerboken gör inte anspråk på att vara inspirerad av Gud, och han ägnar en del av det andra kapitlet åt att förklara varför han har valt att behandla stoffet som han gör. (2 Mackabéerboken 2:24–32, 2000) Avslutningsvis säger han: ”Jag [avslutar] min framställning här. Är den välskriven och skickligt disponerad, är detta vad jag önskade; är den däremot slätstruken och medelmåttig, var det allt jag kunde åstadkomma.” (2 Mackabéerboken 15:37, 38, 2000)

Boken skrevs av allt att döma på grekiska någon gång mellan år 134 f.v.t. och Jerusalems fall år 70 v.t.

Senare apokryfiska verk. I synnerhet från och med 100-talet v.t. har det tillkommit en stor mängd skrifter som gör anspråk på att vara inspirerade och kanoniska och som påstås ha anknytning till den kristna tron. Dessa verk, som har kallats ”apokryfer till Nya testamentet”, utgör försök att efterlikna evangelierna, Apostlagärningarna, breven och uppenbarelserna i de kristna grekiska skrifternas kanoniska böcker. Av många av dessa skrifter finns det bara fragment kvar, eller också känner man till dem därför att andra skribenter har citerat ur dem eller hänvisat till dem.

I de här skrifterna försöker man ge upplysningar som avsiktligt är utelämnade i de inspirerade skrifterna, t.ex. upplysningar om vad Jesus företog sig och upplevde från sin tidigaste barndom intill tiden för sitt dop. Man försöker också underbygga läror eller traditioner som inte är grundade på Bibeln eller som är direkt i strid med den. De skrifter som kallas Tomas barndomsevangelium och Jakobs protevangelium är således fulla av fantasifulla berättelser om underverk som Jesus skall ha utfört i sin barndom. Men allt de uppnår är att framställa Jesus som ett nyckfullt och retligt barn begåvat med osedvanliga förmågor. (Jfr den autentiska skildringen i Lu 2:51, 52.) De apokryfiska ”apostlaakterna”, t.ex. ”Paulusakterna” och ”Petrusakterna”, lägger stor vikt vid fullständig avhållsamhet från sexuellt umgänge. Enligt dessa skrifter skall apostlarna rentav ha uppmanat kvinnor att låta skilja sig från sina män, något som strider mot Paulus autentiska råd i 1 Korinthierna, kapitel 7.

I en kommentar i The Interpreter’s Dictionary of the Bible (bd 1, sid. 166) heter det om dessa efterapostoliska apokryfer: ”Många av dem är triviala, några är högst teatraliska, en del är frånstötande, ja rentav avskyvärda.” (Utgiven av G. A. Buttrick, 1962) Och i Funk and Wagnalls New Standard Bible Dictionary (1936, sid. 56) står följande att läsa: ”De har varit en rikt givande källa till religiösa legender och kyrkliga traditioner. Det är till dessa böcker vi får gå för att finna upprinnelsen till flera av den romersk-katolska kyrkans dogmer.”

Liksom de tidigare apokryfiska skrifterna inte blev medräknade bland de erkända förkristna hebreiska skrifterna, blev dessa senare apokryfiska skrifter varken erkända som inspirerade eller införda som kanoniska i de tidigaste förteckningarna eller katalogerna över de kristna grekiska skrifterna. (Se KANON, BIBELNS.)