Prövningar har stärkt vår förtröstan på Jehova

Berättat av Ada Dello Stritto

Jag har just skrivit av dagens text i min anteckningsbok. Jag är 36 år, men att skriva av de här få raderna tog mig två timmar. Varför tog det så lång tid? Det kan min mamma förklara. – Joel.

MIN man och jag döptes som Jehovas vittnen 1968. Vi fick två friska söner, David och Marc, och sedan fick vi ännu en son, Joel, 1973. Han föddes för tidigt på ett sjukhus i staden Binche i Belgien, ungefär sex mil söder om Bryssel, och vägde bara 1,7 kilo. När jag skrevs ut från sjukhuset var jag tvungen att lämna kvar Joel eftersom han vägde för lite.

När veckorna gick utan att vi såg några tecken på förbättring, tog min man, Luigi, och jag med oss Joel till en barnläkare som undersökte honom. När han var klar sade han: ”Jag är verkligen ledsen. Joel verkar ha fått alla problem som hans bröder inte har fått.” Sedan blev det tyst en lång stund. I det ögonblicket förstod jag att vår lille son hade allvarliga hälsoproblem. Läkaren tog Luigi åt sidan och sade: ”Er son har trisomi 21.” (Också känt som Downs syndrom.)a

Vi var bedrövade över diagnosen och bestämde oss för att konsultera en annan medicinsk specialist. I närmare en timme undersökte han noggrant vår lille son utan att säga ett ord. För Luigi och mig kändes det som en evighet. Till slut tittade han upp på oss och sade: ”Er son kommer att bli väldigt beroende av er.” Sedan sade han med mild röst: ”Men Joel kommer att bli lycklig eftersom han har föräldrar som älskar honom!” Överväldigad av känslor tog jag Joel varsamt i famnen, och sedan åkte vi hem med honom. Han var då åtta veckor.

Möten och tjänst gav styrka och kraft

Ytterligare provtagningar visade att Joel även hade en allvarlig missbildning i hjärtat och en svår form av skelettsjukdomen rakitis. Eftersom hans hjärta var förstorat och tryckte mot lungorna fick han lätt infektioner. Han var inte mer än fyra månader när han fick lunginflammation och var tvungen att läggas in på sjukhus och hållas isolerad. Vi plågades när vi såg hur han kämpade, och vi hade så gärna velat ta upp honom och hålla honom i famnen. Men under tio oroliga veckor fick vi över huvud taget inte röra honom. Det enda Luigi och jag kunde göra var att finnas där, hålla om varandra och be.

Under den här jobbiga tiden fortsatte vi att gå på mötena tillsammans med David och Marc, som då var sex och tre år. När vi var på Rikets sal kände vi att vi var i Jehovas trygga händer. De timmar då vi var där och var omgivna av andliga bröder och systrar kände vi att vi kunde lägga vår börda på Jehova, och vi fick ett visst mått av inre frid. (Ps. 55:22) Till och med de sjuksköterskor som tog hand om Joel sade att de märkte att mötena hjälpte oss att bevara jämvikten.

Under den här tiden bad jag också att Jehova skulle ge mig styrka och kraft att gå ut i tjänsten. I stället för att sitta hemma och gråta ville jag berätta för andra varför tron på Guds löften om en ny värld utan sjukdomar gav mig styrka. Varje gång jag var ute i tjänsten kände jag att Jehova besvarade mina böner.

”Det är helt fantastiskt!”

Vi var så otroligt glada den dagen då Joel äntligen fick lämna sjukhuset! Men redan dagen därpå förbyttes vår glädje i sorg. Joel blev snabbt sämre, och vi fick kasta oss i väg till sjukhuset igen. När läkarna hade undersökt honom sade de att han bara hade högst ett halvår kvar att leva. Två månader senare, när han var omkring åtta månader, verkade läkarnas prognos besannas, för hans tillstånd försämrades. En läkare satte sig ner med oss och sade: ”Jag är så ledsen, men det finns inget mer vi kan göra för honom.” Sedan tillade han: ”Nu är det bara Jehova som kan hjälpa honom.”

Jag gick tillbaka in till Joel. Trots att jag var känslomässigt och fysiskt utmattad, ville jag absolut inte lämna honom. Flera medsystrar turades om att vara hos mig medan Luigi tog hand om våra andra pojkar. En vecka gick. Sedan fick Joel plötsligt en hjärtattack. Sköterskorna rusade in i rummet men kunde inget göra. Efter några minuter sade en av dem sakta: ”Nu är det slut ...” Utmattad som jag var bröt jag ihop och grät och lämnade rummet. Jag försökte be till Jehova, men jag hade svårt att uttrycka min smärta. När det hade gått en kvart ungefär, ropade en sköterska till mig: ”Joel lever!” Hon tog mig i armen och sade: ”Kom, du kan gå in till honom nu.” När jag kom in till Joel slog hans hjärta igen! Nyheten spreds snabbt. Sköterskor och läkare kom för att titta på honom, och många utbrast: ”Det är helt fantastiskt!”

Ett oväntat framsteg vid fyra års ålder

Under de första åren av Joels liv sade läkarna ofta till oss: ”Joel behöver mycket kärlek.” Luigi och jag hade fått uppleva Jehovas kärlek och omsorg på ett väldigt tydligt sätt när Joel var nyfödd, så därför ville vi göra allt för att Joel också skulle känna sig älskad. Vi fick många tillfällen att visa honom kärlek och omsorg, för han behövde hjälp med precis allt.

Under Joels första sju år upprepades samma historia om och om igen. Mellan oktober och mars drabbades han av det ena hälsoproblemet efter det andra, och vi var tvungna att åka ut och in på sjukhus. Samtidigt försökte jag vara tillsammans med David och Marc så mycket som möjligt. De blev i sin tur väldigt engagerade i att hjälpa Joel, och det ledde till överraskande framsteg. Flera läkare hade till exempel sagt att han aldrig skulle kunna lära sig gå, men en dag när Joel var fyra år sade Marc: ”Kom igen nu Joel, visa mamma vad du kan!” Till min stora förvåning tog Joel sina första steg! Vi var överlyckliga och vände oss till Jehova i bön som familj och tackade honom av hela vårt hjärta. Men även när Joels framsteg inte var så stora, gav vi honom alltid beröm.

Joel lär känna Jehova

Vi tog med oss Joel till mötena på Rikets sal så ofta som möjligt. Han var väldigt infektionskänslig, och för att skydda honom mot smitta använde vi en speciell barnvagn med ett genomskinligt överdrag. Men trots att han fick sitta där bakom plastskyddet tyckte han om att vara tillsammans med församlingen.

Våra bröder och systrar var till stor uppmuntran och tröst för oss, och de gav oss mycket kärlek och praktisk hjälp. En broder påminde oss ofta om orden i Jesaja 59:1: ”Se! Jehovas arm har inte blivit för kort för att rädda, och hans öra har inte blivit för dövt för att höra.” De här styrkande orden hjälpte oss att förtrösta på Jehova.

Allteftersom Joel blev äldre gjorde vi vad vi kunde för att tjänsten för Jehova skulle få en framträdande plats i hans liv. Vi försökte alltid tala om Jehova på ett sätt som skulle hjälpa honom att utveckla ett nära band till sin himmelske Fader. Vi bad innerligt att Jehova skulle välsigna våra ansträngningar att fostra honom i sanningen.

När Joel kom upp i tonåren märkte vi till vår glädje att han älskade att prata med andra om sanningen. Han genomgick en stor operation när han var 14 år, och när han började återhämta sig blev jag så glad när han frågade om han fick ge kirurgen boken Du kan få leva för evigt i paradiset på jorden. Några år senare var han tvungen att opereras igen. Vi var väl medvetna om att han kanske inte skulle överleva. Före operationen gav han sina läkare ett brev som vi hade skrivit tillsammans och som förklarade hans ståndpunkt i blodfrågan. Kirurgen frågade: ”Håller du med om det här?” Joel svarade bestämt: ”Ja, doktorn.” Vi var så stolta över att han förtröstade på sin Skapare och var besluten att lyda honom. Sjukhuspersonalen var mycket samarbetsvillig, och det var vi oerhört tacksamma för.

Joel går framåt i sanningen

När Joel var 17 år visade han sitt överlämnande åt Jehova genom att bli döpt. Den dagen glömmer vi aldrig! Vi är så innerligt glada över att han går framåt i sanningen. Och hans kärlek till Jehova och till sanningen är fortfarande lika stark som den dag då han döptes. Han brukar faktiskt säga till alla han träffar: ”Sanningen är mitt liv!”

I slutet av tonåren lärde sig Joel att läsa och skriva, och det krävde stora ansträngningar. Vartenda litet ord han lyckades skriva ner var en seger. Sedan dess har han börjat varje dag med att läsa och begrunda bibeltexten och kommentaren i Forska dagligen i Skrifterna. Därefter skriver han med stor möda av bibeltexten i en anteckningsbok. Det har med tiden blivit en imponerande samling anteckningsböcker!

På mötesdagarna ser Joel till att vi kommer till Rikets sal i god tid så att han kan hälsa alla hjärtligt välkomna. Under mötena vill han gärna vara med och svara och ta del i demonstrationer. Han har också olika uppgifter, till exempel att hjälpa till med mikrofonerna. Och om han kan för sin hälsa följer han med oss ut i tjänsten varje vecka. År 2007 blev det pålyst att Joel hade blivit förordnad som biträdande tjänare i församlingen. Vi grät av glädje. Vilket underbart bevis på omtanke och kärlek från Jehovas sida!

Jehovas arm är inte för kort

År 1999 ställdes vi inför en annan prövning. Vi blev påkörda av en vårdslös bilförare, och Luigi blev allvarligt skadad. Han blev tvungen att amputera ena benet och genomgå flera stora ryggoperationer. Vi förtröstade på Jehova, och än en gång kände vi att vi fick den styrka som han har lovat att ge sina tjänare när de behöver det. (Fil. 4:13) Även om Luigi är handikappad försöker vi se positivt på vår situation. Eftersom han inte längre kan förvärvsarbeta har han mer tid att ta hand om Joel, och på så sätt får jag mer tid över till andlig verksamhet. Luigi kan också ägna mer tid åt både familjens och församlingens andliga behov och fortsätter som samordnare för äldstekretsen.

På grund av vår speciella situation tillbringar vi mycket tid tillsammans som familj. Vi har undan för undan lärt oss att vara resonliga och inte förvänta mer än vad som är rimligt. När vi känner oss missmodiga ber vi till Jehova och berättar för honom hur vi känner det. David och Marc växte upp och flyttade hemifrån, men tråkigt nog slutade de med tiden att tjäna Jehova. Men vi hoppas fortfarande att de ska återvända till honom. (Luk. 15:17–24)

Under årens lopp har vi känt Jehovas stöd och hjälp, och vi har lärt oss att alltid förtrösta på honom när vi ställs inför olika svårigheter och problem. Orden i Jesaja 41:13 ligger oss särskilt varmt om hjärtat. Där sägs det: ”Jag, Jehova, din Gud, griper tag i din högra hand, jag är den som säger till dig: ’Var inte rädd. Jag skall hjälpa dig.’” Vi vet att Jehova håller oss i handen med ett fast grepp, och det ger oss tröst. Ja, vi kan uppriktigt säga att våra prövningar har stärkt vår förtröstan på vår himmelske Fader, Jehova.

[Fotnot]

[Bilder på sidorna 16, 17]

Joel och hans mamma, Ada.

[Bild på sidan 18]

Ada, Joel och Luigi.

[Bild på sidan 19]

Joel tycker om att hälsa bröder och systrar välkomna till Rikets sal.