2 Samuelsboken
15 En tid därefter lät Ạbsalom göra en vagn åt sig, med hästar och med femtio man som sprang framför honom.+ 2 Och Ạbsalom steg upp tidigt+ och ställde sig vid vägen till porten.+ Och varje gång någon gick in till kungen med en rättssak för att få ett domslut,+ ropade Ạbsalom honom till sig och sade: ”Från vilken stad är du?” När han svarade: ”Din tjänare är från den och den av Israels stammar”, 3 då brukade Ạbsalom säga till honom: ”Se, ditt ärende är gott och rätt, men hos kungen finns det ingen som lyssnar på dig.”+ 4 Och Ạbsalom sade vidare: ”Om ändå jag vore satt till domare i landet!+ Då kunde var och en som hade en rättssak eller domssak komma till mig, så skulle jag skipa rättvisa åt honom.”+
5 Och så snart någon gick fram för att böja sig ner för honom sträckte han ut handen och grep tag i honom+ och kysste honom. 6 Så uppträdde Ạbsalom mot alla israeliter som kom till kungen för att få ett domslut. Ạbsalom stal så Israels mäns hjärta.+
7 När fyrtio år* hade gått sade Ạbsalom till kungen: ”Jag ber dig, låt mig gå i väg och i Hebron+ infria mitt löfte som jag högtidligt har gett åt Jehova,+ 8 för medan jag bodde i Gesur+ i Aram gav din tjänare ett högtidligt löfte+ och sade: ’Om Jehova någonsin låter mig komma tillbaka till Jerusalem, så skall jag tjäna Jehova.’”+ 9 Då sade kungen till honom: ”Gå i frid.”+ Han bröt då upp och gick till Hebron.
10 Ạbsalom sände nu ut spejare+ bland alla Israels stammar och lät säga: ”Så snart ni hör hornets ljud skall ni säga: ’Ạbsalom har blivit kung+ i Hebron!’”+ 11 Nu hade 200 män följt med Ạbsalom från Jerusalem; de hade blivit inbjudna och följt med i god tro,*+ och de var helt ovetande. 12 När Ạbsalom offrade slaktoffren, sände han dessutom bud efter* giloniten Ahitọfel,+ Davids rådgivare,+ från hans stad Gilo.+ Och sammansvärjningen+ blev allt starkare, och folket hos Ạbsalom växte ständigt i antal.+
13 Efter en tid kom en rapportör till David och sade: ”Israels män har i sina hjärtan+ slutit upp bakom Ạbsalom.” 14 David sade då till alla sina tjänare som var hos honom i Jerusalem: ”Bryt upp och låt oss fly,+ för det kommer inte att vara möjligt för oss att undkomma Ạbsalom! Skynda er i väg, annars skyndar han sig och hinner upp oss och drar olycka över oss och slår staden med svärdsegg!”+ 15 Då sade kungens tjänare till kungen: ”I allt vad min herre kungen väljer: Se, vi är dina tjänare.”+ 16 Så drog kungen ut, och hela hans hushåll följde honom i spåren.+ Men kungen lämnade kvar tio kvinnor, bihustrur,+ att ta hand om huset. 17 Så drog då kungen ut, och allt folket följde honom i spåren. Men de gjorde halt vid Bet-Merhak.*
18 Och alla hans tjänare drog över vid hans sida; och alla keretéerna och alla peletéerna+ och alla gittiterna,+ 600 man, som hade följt honom* från Gat,+ drog över inför kungen. 19 Då sade kungen till gittiten Ittaj:+ ”Varför skulle också du gå med oss? Vänd tillbaka+ och stanna hos kungen. Du är ju en utlänning, och dessutom är du landsflyktig från din ort. 20 Det var i går du kom, och skulle jag i dag låta dig flacka omkring+ med oss, för att gå när jag går, vart jag än går? Vänd tillbaka och ta dina bröder med dig tillbaka, och må Jehova visa dig* kärleksfull omtanke+ och trofasthet!”+ 21 Men Ittaj svarade kungen och sade: ”Så sant Jehova lever, och så sant min herre kungen lever:+ På den plats där min herre kungen är, där vill din tjänare vara, oavsett om det betyder död eller liv!”+ 22 Då sade David till Ittaj:+ ”Kom och dra över.” Så drog då gittiten Ittaj över, och även alla hans män och alla de små barnen som var med honom.
23 Och allt landets folk* grät högljutt,+ och allt folket drog över, och kungen stod vid Kidrons regnflodsdal,+ och allt folket drog över på den öppna vägen till vildmarken.* 24 Och se, där var också Sadok+ och med honom alla leviterna,+ som bar+ den sanne Gudens förbunds ark;+ och de satte ner den sanne Gudens ark vid sidan av Ẹbjatar,*+ tills allt folket helt och hållet hade dragit över från staden. 25 Men kungen sade till Sadok: ”För den sanne Gudens ark+ tillbaka till staden.+ Om jag finner ynnest för Jehovas ögon, så skall han föra mig tillbaka och låta mig se den och dess boning.+ 26 Men om han säger så: ’Jag har inte funnit behag i dig’ – här är jag; han kan göra med mig så som det är gott i hans ögon.”+ 27 Och kungen sade vidare till prästen Sadok: ”Du är siare,+ inte sant? Vänd tillbaka till staden i frid, och även din son Ahimạas och Ẹbjatars son Jonatan,+ era båda söner, tillsammans med er. 28 Se, jag dröjer vid vadställena* i vildmarken, till dess ett ord kommer från er för att underrätta mig.”+ 29 Så förde Sadok och Ẹbjatar den sanne Gudens ark tillbaka till Jerusalem, och de* stannade kvar där.
30 Och David gick uppför Olivberget+ och grät medan han gick upp, med huvudet övertäckt;+ och han gick barfota, och allt folket som var med honom täckte var och en över sitt huvud, och de gick upp och grät medan de gick.+ 31 Och man berättade för David: ”Till och med Ahitọfel är bland de sammansvurna+ kring Ạbsalom.”+ Då sade David:+ ”Jehova, förvandla Ahitọfels råd till dårskap,+ det ber jag dig!”+
32 Och när David kom till krönet, där man* brukade böja sig ner för Gud, se, då kom arkiten+ Husaj+ emot honom med sin långa klädnad sönderriven och med jord på huvudet.+ 33 Men David sade till honom: ”Om du går över med mig, då skulle du bara bli en börda för mig.+ 34 Men om du vänder tillbaka till staden och du säger till Ạbsalom: ’Jag vill vara din tjänare, o kung. Förr var jag din fars tjänare, ja på den tiden, men nu vill jag vara din tjänare’+ – då kan du åt mig omintetgöra+ Ahitọfels råd. 35 Är inte prästerna Sadok och Ẹbjatar där tillsammans med dig?+ Och allt som du får höra från kungens hus skall du meddela prästerna Sadok och Ẹbjatar.+ 36 Se, de har sina båda söner där hos sig, Sadok har Ahimạas+ och Ẹbjatar har Jonatan,+ och genom dem skall ni sända bud till mig om allt som ni får höra.” 37 Husaj, Davids vän,+ gick då in i staden. Vad Ạbsalom+ beträffar, drog han sedan in i Jerusalem.