Till ledaren, på ”Den stumma duvan bland dem som är i fjärran”. Av David. Miktạm. När filistéerna grep honom i Gat.+
56 Visa mig ynnest, Gud, ty en dödlig människa har snappat efter mig.+
Genom att föra krig hela dagen förtrycker han mig.+
2 Mina fiender har snappat efter mig hela dagen,+
ty det är många som högmodigt för krig mot mig.+
3 Den dag jag blir rädd är du den som jag förtröstar på.+
4 I gemenskap med Gud skall jag lovprisa hans ord.+
Till Gud sätter jag min förtröstan, jag skall inte vara rädd.+
Vad kan kött göra mig?+
5 Hela dagen skadar de min sak,
alla deras tankar är emot mig till ont.+
6 De angriper, de gömmer sig,+
de vaktar på mina steg,+
medan de väntar på min själ.+
7 Kasta bort dem på grund av deras ondska.+
Störta i vrede ner folken, Gud.+
8 Att jag är en flykting har du skrivit ner.+
Lägg mina tårar i din skinnlägel.+
Är de inte uppskrivna i din bok?+
9 Den dag jag ropar, då skall mina fiender vika tillbaka;+
det vet jag: Gud är för mig.+
10 I gemenskap med Gud+ skall jag lovprisa hans ord,
i gemenskap med Jehova skall jag lovprisa hans ord.+
11 Till Gud sätter jag min förtröstan. Jag skall inte vara rädd.+
Vad kan en jordemänniska göra mig?+
12 Jag har löften att infria till dig, o Gud.+
Jag skall återgälda dig med tacksägelser.+
13 Ty du har befriat min själ från döden+ –
har du inte bevarat mina fötter från att snava?+ –
så att jag kan vandra inför Gud i de levandes ljus.+