22 Till slut visade Gud att han inte hade glömt Rakel, utan han lyssnade på hennes böner och gjorde så att hon kunde få barn.*+ 23 Och hon blev med barn och födde en son. Hon sa: ”Gud har tagit bort min skam!”+

10 Hanna var djupt bedrövad, och hon började be till Jehova+ och gråta förtvivlat. 11 Och hon gav det här löftet: ”Arméernas Jehova, om du ser hur din tjänare lider och kommer ihåg mig och inte glömmer mig utan ger mig en son,+ då ska jag ge honom till dig. Han ska tillhöra dig, Jehova, hela sitt liv, och ingen rakkniv ska röra hans huvud.”+