Första Kungaboken
3 Salomo ingick en allians med farao, Egyptens kung, genom att gifta sig med* faraos dotter.+ Han förde henne till Davidsstaden,+ och hon bodde där tills han hade byggt färdigt sitt eget hus,+ Jehovas hus+ och muren runt Jerusalem.+ 2 Men folket offrade på offerhöjderna,+ eftersom man fortfarande inte hade byggt ett hus till ära för Jehovas namn.+ 3 Salomo älskade Jehova och följde de stadgar som hans far David hade förmedlat till honom, bortsett från att han frambar slaktoffer och sände upp offerrök på offerhöjderna.+
4 Kungen gav sig av till Gịbeon för att frambära slaktoffer, för det var där den främsta* offerhöjden fanns.+ Salomo offrade 1 000 brännoffer på altaret.+ 5 I Gịbeon visade sig Jehova för Salomo i en dröm om natten, och han sa: ”Berätta vad du vill att jag ska ge dig.”+ 6 Då sa Salomo: ”Du har visat stor lojal kärlek mot min far, din tjänare David, som vandrade troget, rättfärdigt och uppriktigt inför dig. Du har fortsatt att visa honom stor lojal kärlek ända till denna dag och gett honom en son som får sitta på hans tron.+ 7 Och nu har du, Jehova, min Gud, gjort mig till kung i min far Davids ställe, trots att jag är ung* och oerfaren.*+ 8 Din tjänare styr över det folk som du har utvalt,+ ett folk så stort att det inte kan räknas. 9 Hör min bön och ge mig ett lydigt hjärta, så att jag kan döma ditt folk+ och skilja mellan gott och ont.+ För vem har förmågan att döma ditt stora* folk?”
10 Jehova uppskattade att Salomo bad om detta+ 11 och sa till honom: ”Eftersom du bad om detta och inte om ett långt liv eller rikedom eller dina fienders död,* utan i stället bad om vishet för att kunna avgöra rättsfrågor,+ 12 ska du få det du har bett om.+ Jag ska ge dig ett vist och förståndigt hjärta+ så att ingen, varken före eller efter dig, ska kunna jämföras med dig.+ 13 Även det du inte bad om ska jag ge dig,+ både rikedom och ära,+ så att ingen kung ska kunna jämföras med dig under din livstid.*+ 14 Och om du vandrar på mina vägar och rättar dig efter mina lagar och bud, precis som din far David gjorde,+ så ska jag också ge dig ett långt liv.”*+
15 När Salomo vaknade förstod han att det hade varit en dröm.* Sedan gav han sig i väg till Jerusalem och ställde sig framför Jehovas förbundsark. Han offrade brännoffer och gemenskapsoffer+ och ordnade en festmåltid för alla sina tjänare.
16 Vid den tiden kom två prostituerade kvinnor till kungen och trädde fram inför honom. 17 Den första kvinnan sa: ”Förlåt mig, min herre, men jag och den här kvinnan bor i samma hus, och jag födde barn medan hon var med. 18 Två dagar efter att jag hade fött fick hon också barn. Det var bara vi två i huset, ingen annan var där. 19 En natt dog hennes son, för hon hade legat på honom i sömnen. 20 Då gick hon upp mitt i natten och tog min son medan jag sov och lade honom hos sig,* och sin egen döde son lade hon hos mig. 21 När jag gick upp på morgonen och skulle amma min son upptäckte jag att han var död. Men sedan tittade jag närmare på honom och såg att det inte var mitt barn.” 22 Då sa den andra kvinnan: ”Nej, det är min son som lever! Det är din son som är död!” Men den första kvinnan invände: ”Nej, din son är död och min son lever!” Och så fortsatte de att gräla med varandra inför kungen.
23 Till sist sa kungen: ”Den ena säger: ’Det här är min son, han som lever, och din son är död!’ Och den andra säger: ’Nej, din son är död, det är min son som lever!’” 24 Kungen fortsatte: ”Hämta ett svärd!” Då bar de fram ett svärd till honom. 25 Sedan sa kungen: ”Hugg det levande barnet mitt itu, och ge halva barnet åt den ena kvinnan och den andra halvan åt den andra kvinnan.” 26 Men kvinnan som var mor till det levande barnet började genast vädja till kungen på grund av sina starka moderskänslor. Hon sa: ”Min herre, snälla, ge henne barnet! Vad du än gör, döda honom inte!” Men den andra kvinnan sa: ”Ingen av oss ska få honom, hugg honom itu!” 27 Då sa kungen: ”Ge barnet som lever åt den första kvinnan! Ni får absolut inte döda honom, det är hon som är mamman.”
28 Folket i hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade avkunnat, och de kände djup respekt för kungen.+ De förstod att det var med hjälp av Guds vishet som han dömde.+