Första Kungaboken

8 Därefter samlade+ Salomo de äldste i Israel, alla stamöverhuvuden, hövdingarna för Israels släkter.*+ De kom till kung Salomo i Jerusalem för att föra dit Jehovas förbundsark från Davidsstaden,+ det vill säga Sion.+ 2 Alla Israels män samlades hos kung Salomo under högtiden* i månaden ẹtanim,* som är den sjunde månaden.+ 3 När alla de äldste i Israel hade kommit lyfte prästerna upp arken.+ 4 De förde upp Jehovas ark, mötestältet+ och alla de heliga redskapen som var i tältet. Det var prästerna och leviterna som förde upp dem. 5 Kung Salomo och hela Israels församling, de som hade kallats dit för att träffa honom, stod framför arken. Man offrade+ får och nötboskap i sådan mängd att det inte gick att räkna.

6 Sedan förde prästerna in Jehovas förbundsark och ställde den på dess plats+ i husets innersta rum, det allra heligaste, under kerubernas vingar.+

7 Keruberna sträckte alltså ut sina vingar över platsen där arken stod, så att de var utbredda över arken och dess bärstänger.+ 8 Stängerna+ var så långa att spetsarna syntes från det heliga framför det innersta rummet, men de var inte synliga utifrån. Och där är de kvar än i dag. 9 Det låg ingenting annat i arken än de två stentavlorna+ som Mose hade lagt dit+ vid Horeb, när Jehova ingick ett förbund+ med israeliterna sedan de hade lämnat Egypten.+

10 När prästerna kom ut från den heliga platsen fyllde molnet+ Jehovas hus.+ 11 Prästerna kunde inte stå där och utföra tjänst på grund av molnet, eftersom Jehovas hus uppfylldes av Jehovas härlighet.+ 12 Då sa Salomo: ”Jehova sa att han skulle bo i det tjocka mörkret.+ 13 Jag har med framgång byggt ett storslaget* hus åt dig, en fast plats där du kan bo för evigt.”+

14 Sedan vände sig kungen om och välsignade hela Israels församling medan alla stod upp.+ 15 Han sa: ”Må Jehova, Israels Gud, lovprisas! Med sin egen hand har han uppfyllt löftet som han med sin egen mun gav min far David, när han sa: 16 ’Från den dag jag förde mitt folk Israel ut ur Egypten har jag inte utvalt någon stad bland alla Israels stammar där det ska byggas ett hus till ära för mitt namn.+ Däremot har jag utvalt David till att styra över mitt folk Israel.’ 17 Och det var min far Davids innerliga önskan att bygga ett hus till ära för Jehovas, Israels Guds, namn.+ 18 Men Jehova sa till min far David: ’Det har varit din innerliga önskan att bygga ett hus till ära för mitt namn, och du gjorde rätt som önskade det. 19 Men det är inte du som ska bygga huset. Däremot ska du få en son som* ska bygga huset till ära för mitt namn.’+ 20 Jehova har uppfyllt sitt löfte, för jag har efterträtt min far David på Israels tron, precis som Jehova lovade. Jag har också byggt huset till ära för Jehovas, Israels Guds, namn+ 21 och ställt i ordning en plats där för arken, som innehåller förbundet+ som Jehova slöt med våra förfäder när han förde dem ut ur Egypten.”

22 Salomo ställde sig framför Jehovas altare inför Israels hela församling och lyfte händerna mot himlen+ 23 och sa: ”Jehova, Israels Gud, det finns ingen gud som du,+ varken i himlen eller på jorden. Du håller ditt förbund och visar lojal kärlek+ mot dina tjänare som vandrar helhjärtat inför dig.+ 24 Du har hållit löftet du gav din tjänare David, min far. Du gav löftet med din egen mun, och i dag har du uppfyllt det med din egen hand.+ 25 Jehova, Israels Gud, håll löftet du gav din tjänare David, min far, när du sa: ’Det ska alltid sitta en man från din släktlinje på Israels tron, förutsatt att dina söner noga tänker på hur de lever och vandrar troget inför mig, precis som du har gjort.’+ 26 Israels Gud, låt nu löftet som du gav din tjänare David, min far, bli verklighet, det ber jag dig.

27 Men kan Gud verkligen bo på jorden?+ Inte ens himlen, ja himlarnas himmel, kan rymma dig,+ så hur skulle detta hus som jag har byggt kunna göra det?+ 28 Jehova, min Gud, lyssna nu på din tjänares bön och vädjan om välsignelse. Lyssna till detta rop på hjälp och den bön som din tjänare ber i dag. 29 Må dina ögon vaka över detta hus både dag och natt, den plats som du syftade på när du sa: ’Här ska mitt namn vara’,+ så att du lyssnar på den bön som din tjänare ber, vänd mot denna plats.+ 30 Och lyssna på din tjänares vädjan om välsignelse och på ditt folk Israel när de ber vända mot denna plats. Må du höra det på den plats där du bor i himlen,+ ja höra och förlåta.+

31 Om en man anklagas för att ha syndat mot någon och måste svära en ed på att han är oskyldig* och sedan, efter att ha svurit eden,* kommer och ställer sig framför ditt altare i detta hus,+ 32 må du då lyssna i himlen och ingripa och döma dina tjänare. Döm den skyldige* och låt hans ondska drabba honom själv, och frikänn den oskyldige* och belöna honom efter hans rättfärdighet.+

33 Om ditt folk Israel besegras av en fiende för att de syndar mot dig+ men sedan kommer tillbaka till dig och ärar ditt namn+ och ber och vädjar i detta hus om att bli välsignade av dig,+ 34 må du då lyssna i himlen och förlåta ditt folk Israels synd och låta dem komma tillbaka till det land som du gav deras förfäder.+

35 Om himlen är tillsluten och inte ger något regn+ för att de har syndat mot dig+ och de ber mot denna plats och ärar ditt namn och upphör med sin synd, eftersom du har ödmjukat* dem,+ 36 må du då höra det i himlen och förlåta synden som dina tjänare, ditt folk Israel, har gjort sig skyldiga till. Visa dem den rätta vägen,+ och låt det regna+ över ditt land som du gav ditt folk som egendom.*

37 Om landet drabbas av svält+ eller pest, om grödan förstörs av rost, mjöldagg*+ eller svärmar av glupska gräshoppor, om fienden belägrar någon av städerna i landet* eller om det kommer någon annan plåga eller sjukdom+ 38 och de breder ut sina händer mot detta hus, oavsett vilken bön eller vädjan om välsignelse från dig+ som kommer från en enskild individ eller hela ditt folk Israel (eftersom var och en känner sitt eget hjärtas smärta*),+ 39 må du då höra det i himlen, där du bor.+ Må du förlåta+ och ingripa och belöna varje människa efter hennes handlingssätt,+ för du vet ju vad som finns i hjärtat (det är bara du som verkligen känner människors hjärtan).+ 40 Då kommer de att känna respekt för dig så länge de lever i det land som du gav våra förfäder.

41 Och när det gäller utlänningen, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från ett avlägset land på grund av ditt namn*+ 42 (för folken ska höra talas om ditt stora namn+ och din starka hand och din uträckta arm), när han kommer och ber vänd mot detta hus, 43 må du då lyssna i himlen, där du bor,+ och göra allt som utlänningen ber dig om. Då kommer alla folk på jorden att lära känna ditt namn och respektera dig,+ precis som ditt folk Israel gör, och de kommer att veta att du har fäst ditt namn vid detta hus som jag har byggt.

44 Om ditt folk drar ut i krig mot fienden, vart du än sänder dem,+ och om de ber+ till dig, Jehova, i riktning mot den stad som du har utvalt+ och mot det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 45 så må du i himlen lyssna till deras bön och vädjan om välsignelse och ge dem rättvisa.

46 Om de syndar mot dig (för det finns ju ingen som inte syndar)+ och väcker din vrede, så att du låter fienden besegra dem och föra bort dem som fångar till sitt land, nära eller fjärran,+ 47 men de kommer till insikt i landet som de fördes bort till+ och ångrar sig+ och ber om barmhärtighet medan de är i fångenskap+ och säger: ’Vi har syndat och gjort fel, vi har gjort det som är ont’,+ 48 och om de av själ* och hjärta+ vänder om till dig i sina fienders land, som de fördes bort till som fångar, och ber till dig i riktning mot det land som du gav åt deras förfäder och mot den stad som du har utvalt och det hus som jag har byggt åt ditt namn,+ 49 så må du lyssna i himlen, där du bor.+ Lyssna till deras bön och vädjan om barmhärtighet, och ge dem rättvisa 50 och förlåt ditt folk som har syndat mot dig, ja, förlåt alla deras överträdelser mot dig. Gör så att deras förtryckare har medlidande med dem och visar dem barmhärtighet+ 51 (för de är ditt folk och din egendom,+ som du förde ut ur Egypten,+ från smältugnens mitt).+ 52 Må dina ögon vara öppna för den vädjan+ om barmhärtighet som din tjänare och ditt folk Israel riktar till dig, så att du lyssnar när de än ber till dig.*+ 53 Du utvalde ju dem som din egendom framför alla andra folk på jorden,+ precis som du sa genom din tjänare Mose när du förde våra förfäder ut ur Egypten, suveräne Herre Jehova.”

54 När Salomo hade avslutat sin bön till Jehova och sin vädjan om välsignelse reste han sig upp framför Jehovas altare, där han hade stått på knä med händerna mot himlen.+ 55 Sedan stod han och välsignade hela Israels församling med hög röst och sa: 56 ”Lovprisa Jehova, som har gett sitt folk Israel en viloplats, precis som han har lovat.+ Vartenda ord av det goda han lovade genom sin tjänare Mose har gått i uppfyllelse.+ 57 Må Jehova, vår Gud, vara med oss precis som han var med våra förfäder.+ Må han inte lämna oss eller överge oss.+ 58 Må han dra våra hjärtan till sig,*+ så att vi vandrar på alla hans vägar och rättar oss efter hans bud, förordningar och domar som han uppmanade våra förfäder att följa. 59 Må min vädjan om Jehovas godhet vara nära vår Gud Jehova både dag och natt, så att han dag för dag ger mig, sin tjänare, och sitt folk Israel rättvisa. 60 Då ska alla folk på jorden veta att Jehova är den sanne Guden.+ Det finns ingen annan!+ 61 Så låt ert hjärta vara fullständigt hängivet+ Jehova, vår Gud, genom att ni följer hans bud och stadgar, som ni gör i dag.”

62 Sedan frambar kungen tillsammans med alla israeliter ett storslaget offer inför Jehova.+ 63 Salomo offrade gemenskapsoffren+ åt Jehova: 22 000 tjurar och 120 000 får. Och så invigde kungen och alla israeliter Jehovas hus.+ 64 På den dagen helgade kungen den mellersta delen av förgården framför Jehovas hus, för där skulle han frambära brännoffren, sädesoffren och fettstyckena av gemenskapsoffren. Kopparaltaret+ som stod inför Jehova var nämligen för litet för att rymma brännoffren, sädesoffren och fettstyckena+ av gemenskapsoffren. 65 Sedan firade Salomo högtiden+ tillsammans med alla israeliter. Det var en stor församling som hade kommit från ett område som sträckte sig ända från Lebo-Hamat* till Egyptens flodbädd.*+ De firade högtiden inför Jehova, vår Gud, först i 7 dagar och sedan i ytterligare 7 dagar, alltså 14 dagar. 66 Dagen därpå* skickade han i väg folket, och de välsignade kungen och gick hem till sig, glada och upprymda över all godhet+ som Jehova hade visat sin tjänare David och sitt folk Israel.